Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Berättelser ur verkligheten

Tynar sakta bort

2014-10-24 15:26 #0 av: Anonym

Det är nu en vecka sedan min blivande man gjorde slut. Det kom som en  blixt från klar himmel. Jag trodde vi var lyckliga. Vi hade bokat kyrka jag har köpt klänning vi letade lokal för festen.

Han är mitt allt, hela mitt liv. Jag vaknade lycklig var morgon för jag visste att jag hade honom vid min sida. Att jag skulle ha honom när min mamma en dag dör eller om jag skulle bli dödligt sjuk så skulle jag klara allt för han fanns med mig.

Nu ska jag plötsligt acceptera att det inte finns mer. Att han aldrig kommer röra mig på det sättet igen. Aldrig mer sex. Inga mer semester planer och inget mer bli gamla ihop.  Han kommer röra andra och ha sex med andra än mig. Han är inte min längre och jag har ingrt kvar.

Jag blev en bättre människa och fick ett så rikt liv med honom och hans familj. Hur ska jag kunna förstå och acceptera att han gjorde slut pga sina egna psykiska problem? Att han kastade bort allt vi hade för något man borde hjälpas åt med?

Jag har inte ätit på en vecka. Spyr nästan var dag. Diarre. 

Jag kan inte sluta gråta och vill inte vakna varje morgon i denna mardröm. Har aldrig varit med om sådan ångest. Jag klarar inte detta. 

Jag vill bara att han vaknar upp och ångrar sig. Att han väcker mig ur denna mardöm.

Alla säger att det blir bättre med tiden. Men jag kan inte leva med denna sorg och ångest. Vet inte vad jag ska ta mug till. Allt är slut. Jag har inget kvar.

Anmäl
2014-10-24 15:35 #1 av: Aleya

Jag lider med dig. Tyvärr blir inte livet som man tänkt sig.

Jag håller med om att det jobbiga är när man tänker att en person inte finns kvar i ens liv.

Det klyschiga är att du kommer överleva detta. Du kommer gå vidare. Det är innan chocken har lagt sig.

Har du någon bra vän du kan prata med och ha stöd av?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2014-10-24 15:54 #2 av: Anonym

Jag har personer att prata med.  Det hjälper inte.  Mitt liv är förstört ändå :(

Anmäl
2014-10-24 16:26 #3 av: VildaVittra

Men ursäkta, existerar du enkom för denne mans skull eller? Varför inte se detta som en chans till att utforma din egen person istället för att hänga upp din existens helt och hållet på någon annan?

Gå en kurs du aldrig skulle gått på med honom, träffa nya människor som ni tillsammans inte skulle umgåtts med och upptäck dig själv. 

(Skrivet med gott uppsåt.  /Mod.)

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2014-10-24 16:35 #4 av: Anonym

Jag kunde göra och träffa vem jag ville undet förhållandet.  Det finns inget att upptäcka längre. Jag upptäckte allt MED honom.

Anmäl
2014-10-24 16:42 #5 av: VildaVittra

Och det finns alltså ingenting kvar att upptäcka med dig själv som enda sällskap?

Du missar poängen, du finns ju kvar, även om du inte känner dig själv, för som du skriver var ni i dina ögon en enhet, istället för två individer. Du måste ju hitta dig själv igen, upptäcka att du visst kan vara ensam och vem du faktiskt är. 

Som stick iväg och wwoofa i ett fattigt land, jag har jobbat i flera fattiga länder och man lär sig otroligt mycket om sig själv när man faktiskt fysiskt lider (fryser, är hungrig, sover på en träbrist, jobbar så svetten lackar) än vad du någonsin kan göra i bekvämlighetens Sverige. 

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2014-10-24 16:47 #6 av: Anonym

Jag är inte en person som trivs ensam och har aldrig gjort. Det intresserar mig inte att prova nya saker. Jag vill ha den trygghet jag kände med honom DET är vad jag vill ha och behöver.. Jag är inte som du.

/red. Mod.

Anmäl
2014-10-24 17:06 #7 av: VildaVittra

Nej, du är inte som jag, jag har inte hävdat det. Men du måste ju hitta vem du är och du kommer hitta den tryggheten du hade med honom i dig själv istället genom att lära känna vem du är. Våra personligheter är inte skrivna i sten och uppenbarligen fungerar ju inte ditt tidigare sätt att vara, om du rasar så fullkomligt när någon du håller kär försvinner.

/red Mod.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2014-10-24 17:34 #8 av: Anonym

Jag har aldrig varit trygg ensam.

/red. Mod.

Anmäl
2014-10-24 17:49 #9 av: polymorf

Det är fullkomligt livsfarligt att hänga upp hela sitt liv och person på någon annan. Det är ju DITT liv, och det ska du ta tillvara på oavsett vilka relationer som kommer och går genom det. Om du aldrig varit trygg innan så kanske du borde lära dig att vara det ändå? För man kan aldrig lita på att någon annan kommer att finnas där hela tiden och för alltid. Även om man är i en relation så är man ju inte EN individ med ETT liv: man är två individer med ett varsitt liv, men som man delvis delar under en tid.

Du skriver att han gjorde dig till en bättre människa, men varför skulle du vara en dålig människa nu? Varför behövder du någon som förändrar dig?

Jag vet att det känns förjävligt nu och som att allt är slut. Men det är det inte, jag lovar. Du kommer att läka och må bättre, även om det kan ta tid. Har varit där själv (flera gånger), och inte förrän nyligen känt mig trygg i mig själv heller för den delen. Det är svårt först men det blir lättare och lättare.

Anmäl
2014-10-24 17:52 #10 av: Anonym

Jag litade på att han kommer finnas resten av mitt liv och det är första gången jag gjorde något sådant.  Därför gör detta så ont. Kan man aldrig lita på någon? 

Anmäl
2014-10-24 18:02 #11 av: MsSofieG

Tyvärr kan man inte fullkomligt känna någon annan än sig själv. Man kan inte veta exakt hur en annan människa tänker och känner. Men det kan man alltid med sig själv. Man kan lägga tillit i en annan människa men man kan aldrig veta hur de kommer känna i framtiden eller deras framtida gärningar.

Anmäl
2014-10-24 18:31 #12 av: Anonym

Alltså finns inget hopp.

Jag spyr av ångest. Detta går inte. 

Anmäl
2014-10-24 18:36 #13 av: MsSofieG

Såklart det finns hopp, men jag tror du borde ringa någon och få prata ordentligt. Är skönt att ha någon som bara lyssnar när man bara får prata och prata och prata lite till. 

Anmäl
2014-10-24 19:12 #14 av: Anonym

Om någon får höra mitt tillstånd kommer dom lägga in mig.

Jag behöver denna sista tid som sambo. Sen finns inget mer.

Anmäl
2014-10-24 20:26 #15 av: Aleya

#10 Du skriver att du litade på att han skulle finnas där resten av ditt liv. Men det är väl ändå lite omöjligt att lita på att personer finns där hela ens liv.

Menar den enda som kommer finnas där konstant är du.

För folk kan dö, känslor kan förändras hos båda parter och en massa annat.

Mitt tips är att ta hand om dig nu. Och sen kanske söka hjälp.

Det är dels inte värt att ta livet av sig för en annan person, sen så finns det ett liv efter uppbrott.

Du skrev även att han hade själv problem, vilket gör att ofta är inte sådana personer lätta att ha att göra med.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2014-10-24 22:41 #16 av: Lakeside

Det är klart att det är jobbigt för dig, låt det få vara det. Försök att stå ut för det kommer komma en dag när allt känns lite bättre och då kommer hoppet tillbaka. Ett tips är att träna upp din självkänsla under tiden, det gjorde stor skillnad för mig. Men kom ihåg att hur mörkt det än känns så löser du det! Det känns kanske inte bara så just nu.

Anmäl
2014-10-24 22:41 #17 av: Lakeside

Det är klart att det är jobbigt för dig, låt det få vara det. Försök att stå ut för det kommer komma en dag när allt känns lite bättre och då kommer hoppet tillbaka. Ett tips är att träna upp din självkänsla under tiden, det gjorde stor skillnad för mig. Men kom ihåg att hur mörkt det än känns så löser du det! Det känns kanske inte bara så just nu.

Anmäl
2014-10-24 23:45 #18 av: polymorf

Jag har litat på personer jag haft relation med många gånger, och flera gånger blivit precis sådär förstörd som du säger. Jag har inte heller förstått mitt egenvärde, eller att det är MITT liv och inte ett liv jag helt ska basera eller dela med någon annan. Tyvärr är det nog så att man aldrig någonsin kan lita på en person fullt ut, i synnerhet i kärleksrelationer (men kärlek, och speciellt förälskelse kan ju lura vem som helst...)

Men kanske är första gången alltid lite svårare för då tror en aldrig att det ska gå över. Efter tredje, fjärde, femte gången, känns det fortfarande förjävligt MEN en vet att en faktiskt klarat det där, flera gånger förut, en VET att kommer bli bättre. Ibland går det fort, ibland inte. Men, iaf för mig, har det varit viktigt att sörja också, tänk att det är okej att vara ledsen och att allt är skit, gråt, men låt det inte ta över dig helt. Och sen, då tycker jag att du ska bli arg. Ilska är så mycket lättare att bära än sorg och kan faktiskt få dig att känna dig stark och "oövervinnlig". Tänk på allt dumt den jäveln nånsin gjort. Även om du nu fått för dig att han är världens bästa och mest perfekta person. Det är fan inte okej beteende att låtsas som att allt är bra och dessutom boka bröllop, för att sen ångra sig och dra sig ur utan förvarning. Det är inte okej och du borde vara förbannad och glad att du slipper leva med en sån idiot resten av ditt liv (sagt med all välmening!) Du skriver att han hade psykiska problem...MEN hur bra mår du själv då? Är det okej att du mår dåligt pga honom? (NEJ). Lättare sagt än gjort(just nu), men: ta hand om DIG och hela ditt liv som du har framför dig nu, och skit totalt i honom.

Anmäl
2014-10-25 00:23 #19 av: Anonym

Detta är inte första gången jag blir lämnad. Fjärde för att vara exakt. Andra gångerna har det gällt otrohet och vi hade problem innan.
Nu var allt bra och inga problem såvitt jag visste.

Om man inte kan lita på trygghet i ett problemfritt förhållande. Vad kan man då lita på?

Anmäl
2014-10-25 00:25 #20 av: Anonym

Jag är långt ifrån oskuld. Långt ifrån hjärtesorg.
det här är en helt annan sak. Detta är första gången jag trodde på något helt och riktigt.

Anmäl
2014-10-25 10:01 #21 av: Maria

Det låter precis som du är mitt uppe i en sorgchock.

Det är en vecka sedan. Sorg är fruktansvärt men man överlever. Sorg har olika faser i allmänhet. Googla lite och du kommer känna igen dig.

Du kommer att klara detta.

/Maria

 

Anmäl
2014-10-27 07:31 #22 av: Allamej

TS, #21 har en poäng.

Jag vet att allt i livet känns som om det har ramlat ner i en djup avgrund, att du inte har den minsta lilla ynkling till anledning att kämpa dig ur detta.  Det han gjorde mot dig var bland det grymmaste jag hört.  Jag var förlovad en gång... han var otrogen mot mig dagen efter att vi planerat bröllop, vilken bostad vi skulle ha, allt.

Han blev förkrossad när han insåg att jag kommit på honom. Han försökte ta livet av sig och jag sa att dom som försökte stoppa honom skulle låta honom göra det.

Jag kan inte lita på män igen... så jag har valt en solitär existens. Dom som kommer ut ur förhållanden och är panikslagna för att dom inte har någon, det finns personer som är med de värsta dom kan för att slippa vara ensamma. Det är ett stigma. När man nått en viss ålder så  ska man göra si och så.

Men du är en underbar människa. Du är värd ett underbart liv. Den här killen bevisade med all tydlighet att han inte är värd dig.

Snälla Hjärta Kämpa. De som älskar dig och ser dig som en vän skulle bli totalt förkrossade om du gav upp. Jag sitter här och tårarna rinner Hjärta

Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor

 

 

Anmäl
2014-11-07 20:53 #23 av: [[thelamb]]

När jag förra året fick mitt hjärta totalt sönderkrossat läste jag Sandra Beijers inlägg "om att komma över någon." Detta hjälper såklart inte att komma över ens vad man tror är ens livs kärlek jättefort. Men dessa ord i hennes lista gjorde mig iallafall starkare! Jag kunde inte ens dricka lite te under den första sorgetiden. Man känner sig mest ensammast i HELA världen, jag vet. Jag lider med dig och du kommer att bli BRA. Det kommer att bli bra och det finns så otroligt många fler underbara människor där ute som passar dig lika bra om inte bättre. Vilket jag förstår är helt helt helt omöjligt att tänka just nu när det bara är honom du vill ha i hela universum. Men det är så, det är det! <3

http://rodeo.net/niotillfem/2013/04/att-komma-over-nagon/

Du kommer att bli så mycket starkare efter detta! Jag heter Anna och är 25 år, till mig får du gärna skriva till om du vill, om precis VAD som helst, från strumpor till dina innersta tankar. Massa kramar!

Anmäl
2014-11-08 01:07 #25 av: VildaVittra

Du tror att livet blir enklare med tiden när man kommit upp i min ålder? Eller kan det vara så att man lärt sig hur man tar sig igenom kriser?

/red Mod.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2014-11-11 01:09 #35 av: JohannaEkroth

Nu har jag redigerat bort en hel del inlägg och redigerat. Det har brutits mot våra skrivregler och jag ber er som det handlar om att skärpa er.

De skrivregler som ni har brutit emot är de som är fetmarkerade nedan. Vi har fler skrivregler och de finns bland annat att läsa under "Om Sajten" i länken ovan, strax under Bokstavsfolk-loggan.

Eftersom att någon skrev ett Anonymt inlägg för att våga träta på en annan medlem tog jag bort Anonymitets-funktionen. Det var verkligen inte bra gjort, du som nu gjorde det, och inte tänkte på TS, så denne kan få fortsätta skriva Anonymt i tråden.

TS, du kan få tillgång till vårat privata Kuddrum, om du vill skriva av dig ifred. Det är bara att skicka ett PM till mig. Det som skickas till mig stannar hos mig.

Läs nu under "KOM IHÅG ATT" och ta er en extra funderare innan du postar ett inlägg i fortsättningen. Hädan efter håller jag ögonen öppna, och behövs det så kommer jag vidta fler åtgärder. Men vi börjar såhär.

Jag vill att alla ska trivas och känna sig välkomna på sajten trots att man har olika svårigheter och tillkortakommanden. Alla kan inte vara bra på allting. Hjärta

Det är inte tillåtet att:

  • Ägna sig åt personangrepp.
  • Använda svordomar eller annat ovårdat språk.
  • Skriva inlägg med innehåll av diskriminerande karaktär.
  • Använda Anonymits-funktionen för att man ska våga träta och vara elaka på varandra.

Tänk på att:

  • Alltid läsa igenom dina inlägg en gång innan du trycker på "Publicera inlägg". Då upptäcker du antagligen om du har skrivit fel och kan korrigera det.
  • Utgå ifrån att allt du läser har skrivits med gott uppsåt.
  • Inte bemöta inlägg som bryter mot sajtens skrivregler genom att själv bryta mot skrivreglerna.
  • Visa hänsyn och vara artig mot andra medlemmar på iFokus.
  • Alla skriver ur sitt perspektiv och beskriver sina egna upplevelser. Vi ber dig därför att även respektera sådant som inte alls stämmer med vad just du tycker och tänker.

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2014-11-11 16:36 #36 av: [peter54]

#0 Tungt, jag vet, "been there, done that", men kom alltid ihåg att ingen annan människa är värd ditt liv. Det har sagts tusentals gånger och det är inget påhitt, det är faktum. Du kommer att resa dig starkare ur detta.

Medarbetare på Reptiler iFokus

Anmäl
2014-11-12 11:47 #37 av: MalinOrb

Känner igen mig i der där... och jag har känt så med... och vet hur det är,
Och jag hade samma problem med att äta och dricka, men de går klara sig ur det och bli stark av det... men i början tycker man ofta även att vad man än får för råd verkar allt omöjligt, å man kan inte tro på att de kan bli bättre.

Jag vet hur de känns... och om jag kan hjälpa till är det bara skriva till mig... så svarar jag å delar med mig av det jag upplevde...
Men de kommer efter bli bättre, men de tar tid.
Lider med dig.... jag vet hur ont det gör å hur vilsen man känner...
Du klarar detta!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.