Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Tips och goda råd

Klarar ingenting, får panik

2014-11-25 14:47 #0 av: IceTee

Varje gång något går fel (vilket är ofta) får jag panik och blir jätte arg. Jag tar sönder grejer, skriker och bankar huvudet i saker. Pojkvännen har inte tid att prata och föräldrarna jobbar oftast när det händer... Jag känner aldrig att jag har någon att prata med!
Jag går på lamotrigin, men jag tycker inte den hjälper så mycket. Det har varit prat om KBT, men han som gör det är upptagen, så jag kan inte få en tid på över en månad, och det här händer minst en gång per vecka...

Det jobbigaste av allt är att känna att jag är 19, men beter mig som att jag vore 5 så fort något inte går som det ska! Jag känner mig misslyckad som människa!

Jag har försökt att lugna mig, och inte reagera så hårt, men jag har väldigt dålig impulskontroll (pga min adhd har jag förstått det som) så varje gång det händer, hur mycket jag än försöker låte bli, så bara slår det slint, och jag kan inte tänka!

Finns det någon som har samma sak? Eller ännu bättre, någon som har kommit ur det? Behöver hopp om att jag någon gång kommer sluta med det här, för det funkar inte att bete sig såhär...

Medarbetare på Skor iFokus

Anmäl
2014-11-25 15:00 #1 av: Wony

Hm, jag hade lite liknande situation i höstas/vintras, men det visade sig vara för att jag med rast takt var på väg in i utbrändhet. Jag fick stundvis rysliga aggressionsproblem när saker blev fel/jag kände mig sviken/planer ändrades i sista stund. För mig hjälpte det med samtalsterapi, SSRI och det faktum att jag hämtade mig från depressionen och utbrändheten.

Just samtal upplever jag som väldigt bra. Att få hjälp att tänka kring det och också att hitta bättre sätt att hantera det på.

Anmäl
2014-11-25 15:03 #2 av: [Yllhilda]

Det skulle inte kunna vara någon matkänslighet ovanpå diagnosen? Jag själv blir gärna gråtmild och lättirriterad när jag får i mig mjölk. Min kille är glutenintolerant, så nu när jag råkat använda hans smör till mitt bröd så har jag haft en vecka av skrik och flygande köksföremål. Min målarlärare blir lättirriterad resten av dagen om hon intar frukt i någon form till frukost, men efter lunch går det bra. En annan kan inte äta söta saker på morgonen, för då blir hon slö resten av dagen. Med flera....

¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl
2014-11-25 15:10 #3 av: Jonas_89

Vad kan man säga förutom att be dig att verkligen bita ihop och bara behärska vreden?  :) jag är kanske fel person för detta men det väl är så de flesta personer kommer att reagera...

Once you go Black you never go Back (same with Death) \m/ \m/

Anmäl
2014-11-25 15:10 #4 av: IceTee

Utbrändhet låter inte så troligt då jag är sjukskriven pga stress och ångest... Samtalsterapi hade hjälpt mig mycket, men min mottagning har dåligt med tid just nu, så det lär dröja..

Matkänslighet har jag inte ens tänkt på! Mjölk vet jag att jag klarar, för jag skippade det ett tag och ingenting ändrades (provade för magens skull) men det måste ju finnas annat också! Frukt kanske jag borde prova, men jag får inte äta socker (pga tänderna), och frukt innehåller en hel del socker.
Ska nog se över det ändå!

Tack för tipsen!

Medarbetare på Skor iFokus

Anmäl
2014-11-28 17:43 #5 av: jela96

Åh, jag känner igen mig så väl.
När något inte går som jag vill eller som det ska spårar mitt liv ur totalt och jag blir hemsk att vara i närheten.
Får panikattacker ,skriker, gråter och slår.

Det är ett ständigt problem för mig för jag är extremt impulsiv (Ska flytta till Italien, ska skaffa häst, ska flytta till landet och flytta till stan) Mina impulsiva idéer är många och så fort någon kommer ivägen för mina idéer spårar det ut TOTALT. Jag hatar allt och alla i den stunden och vill bara försvinna.
Hatar att känna mig som ett barn när man är 18 och ska vara mer vuxen och mogen.
Så jag förstår dig.

Tyvärr har jag inget svar på hur man blir av med det.. :/

Anmäl
2014-11-28 23:03 #6 av: IceTee

#5 att bara veta att man inte är ensam hjälper ju också en hel del!

Medarbetare på Skor iFokus

Anmäl
2014-11-29 08:27 #7 av: PMS-monstret

Jag fick vredesbrott förut, var på väg in i en utmattningsdepression. Nu är jag sjukskriven på halvtid för stress.

Jag kunde slänga mig i min säng, brottades med själv, vrålade inne i kudden, sparkade med bena och rev av mig hårtussar 😄 Anfallen gick väldigt snabbt över. Mina barn asgarvade bara, dom tyckte att det var skitkul! Jag är en jättesnäll mamma i allmänhet och dom blev därför inte rädda. Jag började också asgarva eftersom jag kände mig dum och barnslig 😉

Anmäl
2014-11-29 18:36 #8 av: IceTee

#7 jag har alltid varit rädd att jag kommer bli en dålig mamma med mina problem, så det var faktiskt riktigt skönt att höra att det inte alls behöver vara så!

Medarbetare på Skor iFokus

Anmäl
2014-12-01 23:52 #9 av: Haztparken

När jag läste #7 så var jag bara tvungen att inflika.

Min mamma får vredesutbrott väldigt ofta och varje gång är lika hemsk för mig och min storebror, och då är vi ändå 19 och 21 år.
Det är jättejobbigt att leva med en person som får såna utbrott ofta och som inte kan behärska sig. Hon stirrar och stressar upp sig och slår händer i bord och dylikt. Ibland tar hon första bästa sak och drämmer den i något.

Jag förstår att hon inte vet vad hon ska göra av sig själv när dessa utbrotten kommer - nu, men jag har vuxit upp med detta och jag står inte och asgarvar som #7's barn. Jag gråter och mår så hemskt dåligt.

Vad jag vill få ut av detta är att TS du är inte ensam, och det kan vara skönt att veta. Men försök få den hjälp du behöver, inte bara för utomståendes skull utan det kan inte vara roligt att inte kunna behärska sig så, jag ser ju att min mamma mår mycket dåligt själv över det.

Du är fortfarande ung och ju fortare du tar tag i det, ju bättre.

Min mamma säger ofta att hon ska börja med detta, eller komma igång med det, men inget händer och vi fortsätter bara i samma smärtsamma hjulspår.

Att tilläggas är att annars är hon en underbar mamma, men dessa utbrotten skrämmer och sårar mig.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.