Annons:
Etikettkan-jag-ha-npf
Läst 4743 ggr
[Siffran2]
1/15/15, 9:43 PM

ADD?

Jag vet att många här har någon slags diagnos. Det är ju extremt vanligt idag och min egna tanke är nog att alla människor har någon slags diagnos. Alla är olika men människan har ändå många lika drag.

Jag själv har varit väldigt säker i många år att jag har ADD. Jag har haft en sträng uppväxt. Var rädd för min pappa och han har alltid varit extremt sträng. Alla fel som då hänger ihop med ADD har min pappa arbetat bort med mig, eller i alla fall försökt. Jag har läst så mycket så mycket…allt stämmer. Jag har haft sådanna problem med skolan och mitt privata sociala umgänge. Mina kompisar frågar mig ifall jag har en diagnos, ganska ofta. Jag kan inte svara på den biten då min mamma vägrar följa med mig. Jag har tagit till mig mod och bett mamma boka tid eller följa med. Jag har gått till kurator för att fråga hur jag ska göra. Jag var ju tvungen att ha med mig en förälder men min mamma vägrar. De säger att jag inte kan ha en diagnos eftersom jag är normal. Jag kan alltså inte vara onormal. Men jag tycker inte att en diagnos är något dåligt?
Och då har jag sagt.

-Om du är så säker på att jag inte har en diagnos så kan vi ju lika gärna gå och testa mig?

Då säger hon:

-Men om du är så säker på att du har ADD, varför inte bara sätta den på dig själv?

Men så funderar det ju inte?

Jag känner att mitt liv sakta börjar stupa ut för och jag skulle vilja ha detta bekräftat. Det är något jag funderar på dagarna ut. Men eftersom mina föräldrar är stränga så får jag aldrig bestämma. Jag får inte säga till om någonting. Vad ska jag göra? Behöver hjälp snälla. 

Det som får mig att tro att det är så:
-Jag har extremt svårt för att komma ihåg saker. Även om jag får höra det så glömmer jag bort det. Därimot kommer jag ihåg alla siffror eller kommentarer jag hört under dagen. Jag kan inte komma ihåg enkla uppgifter
-Jag har extremt svårt att koncentrera mig
-Jag kan prata med en person och jag hör allt den säger, men det går inte in. samma stund som jag hör orden är de bortblåsta.
-Min hjärna går på konstant högvarv. Den är aldrig still. Jag har alltid 10 bollar i luften. och då skojar jag inte. jag kan inte sluta starta upp saker. dock har jag problem med att avsluta dem.

-Jag måste ha konstant rörelse. När jag ska somna vickar jag fram och tillbaka på foten. När jag är vaken måste jag pilla på mina ögonbryn, pilla i pannan, i hårbotten, med något jag har i handen, stuttsa med benen, hoppa runt. eller liknande. det är som en beroende

-jag har extremt svårt att kontrollera mitt humör. antingen är jag rasande arg, förkrossad eller lyckligast på jorden. 

-jag har social ångest. jag har svårt att umgås med människor för jag tänker konstant på att säga eller göra fel på grund av att jag är välidgt impulsiv. alltså extremt. jag tänker inte innan jag gör saker och så ångrar jag det så mycket efteråt. 

dethär är bara lite av allt. ursäkta att det blev så långt inlägg

Annons:
Honestyisdead
1/16/15, 11:04 AM
#1

Först och främst. Nej, alla mönniskor har inte en diagnos. En diagnos får man då problemen påverkar ens vardag negativt, och en diagnos är till för att man ska få rätt hjälp.

När fyller du 18?

Freddy H-K
1/16/15, 4:52 PM
#2

Gå till BUP själv och förklara som du skrivit här 🙂

[Siffran2]
1/16/15, 8:24 PM
#3

#1 dock är en diagnos någonting människor hittat på. alla människor är olika men det finns saker som är lika. Jag tycker allt som jag skrivit upp är väldigt mänskligt men samtligt anser jag att jag har mer utav det än andra. Det är MIN åsikt och den får jag ha:) #2 tack så hemskt! Jag ska göra det! :)

[Siffran2]
1/17/15, 1:33 AM
#4

Min mamma säger då att jag INTE har en diagnos och det vet HON för det skulle lärare sagt till om. Men det finns ju folk som går hela livet och har det jobbigt men inte visar det utåt och får en diagnos när de är 30. De flesta får ju diagnos i vuxen ålder. Och jag har alltid hållit mig i bakrunden så jag har bara fått bra omdömen av lärare för att jag är så stängt uppfostrad. Jag vill gärna ha hjälp i skolan och gå undan för att koncentrera mig. Men mamma vägrar ens vara med på att jag undersöker mig  för att detta är min ända anledning. Jag skulle verkligen känna en sådan lättnad att få veta ifall jag har en diagnos. Men mamma säger att jag absolut inte får testa mig och får hon reda på det så väntade inte kul saker…

Honestyisdead
1/17/15, 11:11 AM
#5

#3 Ja, diagnoser har självklart människan kommit på, för att kunna hjälpa människor som inte klarar vardagen. Så fortfarande, nej, alla har inte en diagnos.

#4 Går det dåligt i skolan? Dåliga betyg?

[Siffran2]
1/17/15, 1:36 PM
#6

Nej jag har c-b i alla ämnen för jag lägger extremt mycket tid hemma på arbetet. Har ett D med. Men jag känner att jag inte når upp till det jag vill eftersom jag inte kan koncentrera mig tillräckligt bra. Dock har jag alltid fått skäll hemma om jag inte haft bra betyg.. jag vill bli veterinär och då krävs det ju att man har A i alla ämnen

Annons:
Lakeside
1/17/15, 2:56 PM
#7

Ja, det låter som ADHD tycker jag. Men det är viktigt att kolla upp det för ibland kan det bero på andra saker t.ex. stress. Det är jobbigt ibland med korttidsminne när någon säger något som nästa stund glöms bort eller att träffa nya människor och fråga samma sak flera gånger. Folk undrar nog ibland att varför jag inte lyssnar på vad de säger och varför jag inte förstår något som de precis förklarat. Jo, jag tappade förmodligen fokus och därmed inte hörde hälften, det finns inte en chans att jag minns en massa saker utan att skriva ner dem samtidigt. Eller så är det mitt korttidsminne som sviker, speciellt i röriga miljöer. Känner igen det där med radtlösheten innan läggdags. Ju tröttare jag blir desto mer hyper blir jag. Sen när jag slappnar av så somnar jag också lång. Tråkigt att din mamma reagerar så, hon kanske inte riktigt förstår dina problem och tycker att en diagnos vore skämmig även för henne? Man vill ju inte ha en diagnos, man vill ha hjälpen och förståelsen som en diagnos kan ge. Diagnosen har man ju oavsett om man är utredd eller ej. Biten med humör går att lära sig hantera. Impulserna kommer ändå men det går att hantera dem på olika sätt och lära sig känna igen sina egna mönster. Tråkigt att du känner dig motarbetad, du verkar haft det tufft. Ingen trodde på mig heller, att jag skulle ha en diagnos. Jag trotsade dock detta och sökte utredning. Dock så gjorde den reaktionen att jag inte berättat för så många som känt mig länge. Av någon anledning är det lättare att berätta för nya människor men det beror på vem, oftast går det på känsla. Du känner dig själv bäst, gå och prata med någon och berätta att du inte upplever stöd hemifrån så får ni ta det därifrån. Allt inom vården handlar om vem man har turen eller otruen att träffa men ge inte upp. Det är min erfarenhet :)

[Siffran2]
1/17/15, 4:36 PM
#8

#7 tack för det välutförda svaret! Kände igen mig och förstod varenda bit. Tack så mycket!!! :) jag ska uppsöka hjälp eftersom jag inte har stöd hemifrån:)

Upp till toppen
Annons: