Annons:
Etiketttips-goda-råd
Läst 3299 ggr
Saffran0Spice
1/16/15, 8:19 PM

''Bara att göra'' - Hur då?

Skulle verkligen behöva lite tips och råd om hur jag gör nu.

Jag har diagnoserna C-PTSD, DIS, svår depression och ADD (vad vi vet hittills) och är arbetslös/sjukskriven - och jag behöver komma ut i arbetslivet på något sätt och inte bara sitta hemma.
Jag har kollat kurser, utbildningar och praktiker men alla har på olika sätt blivit bortplockade eller uteslutna baserat på olika grunder av mig, läkare eller FK.

Nu skulle vi hade vi ett möte för ett tag sedan och pratade om vad vi skulle kunna hitta på åt mig - och då frågade de vad vill du göra i livet?
Och ja svarade som det var, jag vet inte.

Dom tjatade och försökte tvinga ur mig svar som inte fanns och tillslut så surnar FK och ABF till och säger åt mig att ''Det är bara att komma på något och göra det''
FK förklarade för mig att mina diagnoser osv kan man ''bara lägga åt sidan'' och att när det kommer till problemen jag har så är ''det bara att ignorera och göra det''

Trots att både jag och läkaren försökte förklara att det inte fungerar så och att jag inte mår som jag gör osv för att det på något sätt skulle vara lättare för mig att leva på FK - så fick vi inget större gehör för det..
Enligt FK och ABF mår jag som jag gör och har problemen jag har bara för att jag vill det och det är bara att lägga av med det och börja jobba.

Så nu behöver jag råd
Vad gör jag?
Hur ska jag kunna komma på vad jag vill göra?
Vad finns för jobb för en sån som mig egentligen?
Hur skall jag kunna bli tagen på allvar när de inte ens lyssnar på läkaren?

Jag har varit helt öppen och ärlig och försöker allt möjligt i rehabilitering och arbetsträningssyfte, men på nått sätt trampar jag ändå vatten.

Tacksam för svar =(
//Saffran

Annons:
zatanica
1/16/15, 9:50 PM
#1

Oj oj oj, sitter lite i samma båt, man tycker man är öppen och försöker förklara så gott man kan för arbetsförmedlingen. Men det gör inte mycket nytta när de inte lyssnar eller har glömt det 3 minuter senare.

Jag har vid två tillfällen gett upp dem för att plugga på högskola/universitet. Senast nu i höstas, det trotts att jag vet att jag inte pallar att plugga längre, det gick hjälpligt till en viss nivå. Lyckades ta en kandidat i biologi i våras, men tog mig ett år att göra arbetet och många utbrott, tårar och diverse anfall av alla  de slag.

Det spelar ingen roll om man vet vad man vill göra för de lyssnar ändå inte. Jag blev nästan lovad  att de skulle uppfinna ett jobb åt mig som passade mina intressen och min utbildning. Men det blev inte mer än ord.

Idag tog jag mig faktist orken och skrev ett brev till arbetsförmedlingen direkt från hjärtat hur jag har upplevt dem genom alla år och alla förhoppningar som de har dödat. 

Fick mina diagnoser 2011 ADHD och 2012 Asperger, trodde då att nya dörrar skulle öppnas och att under kunde ske. Men så var det ju inte.

Tycker det är bra att du är öppne och ärlig, för det är jag med, varför skämmas för? Man är den man är och kan inte göra mer, tror vi med diagnoser känner oss själva bättre än vad "vanliga" människor gör. Dessutom jobbar vi ständigt med oss själva för att försöka passa in, vi tar på oss roller och spelar dem när vi är ute i verkligheten men ingen förstår att vi gör det eller hur mycket energi det kräver.

Så vad blir då råden. Ja det är mer att du är inte ensam. Fortsätt stå för vem du är och hur du fungerar. Försök att håll ut och inte ge upp.

Mitt motto har större delen av livet varit att det kan inte gå åt helvete hela tiden.

Även om jag mer och mer börjar undra när det ska vända för mig.

Var glad att du har läkaren på din sida, det är bättre än inget.

Byt arbetsförmedlare och byt arbetsförmedlare igen om det behövs. Kontakta deras chef och chefens chef om det behövs.

Vet inte om man kan göra samma sak på FK eftersom de lämnade mig i sticket när min aktivitetsersättning tog slut när jag fyllde 30

De lämnade mig vind för våg i arbetsförmedlingens grepp.

Lakeside
1/17/15, 9:54 AM
#2

Vad tråkig. Vart är Sverige på väg egentligen? Fler och fler blir utbrända men de som har psykiska hinder de låtsas för att slippa jobba. Bara för att det inte syns på utsidan. Vart tog empatin vägen? Arbetsförmedlingen har ju ett väldigt dåligt rykte och behöver ett rejält lyft. Trist

bettan1967
1/22/15, 7:54 AM
#3

Jag vet att när jag i min djupaste kris som jag varit i ett antal månader med en sjukskrivning så vet jag inte vad jag vill med nåt. Och då menar jag INGET för det jag vet att jag måste finna tillbaks till mig och mitt mående först.

Sitter lite i samma båt IGEN och vi ska ha träff i februari och jag vet inte vad jag vill, för att jag är antagligen inte där ännu men rädd för att kraven ska komma som jag inte kan uppfylla riktigt,

Men det som börjar komma är att jobba 100 % är jag inte redo för.


Elisabeth

Cragan
1/22/15, 8:37 AM
#4

ett tips ryt inte till mot dem då blir man bara kodad o sen vägrar arbets förnedringen att ta tillbaks en. 

kan ge många tips på hur man hanterar amöborna på af men dom kan va lätt destruktiva för eventuella framtida kontakter med dem

Saffran0Spice
1/22/15, 9:30 AM
#5

Har möte imorgon igen - tyvärr är personen från ABF en som inte tar hänsyn till den psykiska hälsan öht, så kommer bli ett intressant möte imorgon…

Cragan
1/22/15, 10:11 AM
#6

fråga dumfan rakt ut o benämn den som det med hur den skulle gö om den brutit ett ben bara ruskat av sig brottet eller tatt sig till läkare o se om nått ljus går upp för den, om inte kan du berätta för den att den nu mera är klassifierad som mindre intelligent än en amöba.

eller kräv en sisu konsulent är arbetsförnedringens skyldighet att handhålla en sådan åt dig 🙂 om dom käftar emot på en sådan så Förordning (SFS 2000:630) du uppfyller den med största sannolikhet.

personligen skulle jag välja alternativ 1 jag angav men jag har ett speciellt förhållande med af idioter

Annons:
Saffran0Spice
1/22/15, 10:33 AM
#7

#6 Jag förklarade trevligt och rakt för ABF i telefon:

''- Om personen ni skickar inte tar någon som helst hänsyn till min psykiska hälsa då det är 99% av problemet till min arbetssituation så kommer vi imorgon inte kunna komma på någon lösning på hur vi skall lösa detta på bästa sätt. Så istället för att slösa ut både min, FKs och denna ABF-kontakts tid på ett möte där endast ena parten (Jag) är beredd på att lyssna, diskutera och testa - Så skicka någon som är beredd på att samarbeta istället. Då kommer vi lösa detta mycket snabbare för alla parter…''

Så vi får se om de skickar samma som sist eller om jag får en annan, om inte annat så har jag lyckats få med en stödperson med stort inflytande och som är mycket medveten om min situation både psykiskt och arbetsrelaterat.
Vi får se vad FK och ABF tycker om detta, de har ju inte tidigare uppskattat hur allvarligt jag tar detta och hur långt jag är beredd att gå för att få rätt hjälp.

- Jag måste vara skitjobbig som har så starka åsikter, vilja och som tar reda på saker för att inte bli lurad hahaha
Får skylla på mina diagnoser😃
Ganska hemskt också att jag får ägna all kraft åt detta istället för att kunna fullt fokusera på att bli bättre…

Cragan
1/22/15, 10:38 AM
#8

#7 för mig är problemet att när min sociala energi är slut då är den verkligen slut o så har jag en otrevlig förmåga att bli otrevlig (lite mitt egna skyddsnät för att få ut folk ur min trygghets zon)  men har själv turen att jag kan låta hab ta mina fighter åt mig till en del iaf bättre så för alla inblande parter

Saffran0Spice
1/22/15, 10:52 AM
#9

#8 Ok, ja jag blir också otrevlig - om jag känner mig respektlöst behandlad och ignorerad. Och sker det så blir jag väldigt kall och verbalt otrevlig, börjar dra mina rättigheter och all skit jag tänker se till sker för de som uppenbart inte sköter sitt jobb osv.

Så ex Soc försöker att inte ha med mig öht att göra då vi har hamnat riktigt i kläm med JO-anmälningar m.m.
Jag och myndigheter verkar helt enkelt inte gå ihop, så är för jävligt att man är beroende av dem -.-'

Cragan
1/22/15, 11:07 AM
#10

#9 jo skulle va trevligare o slippa att ha kontakt med dom strular själv med fk för tillfället fått dom o inse att det är en dum ide att ha ett 3 vägsmöte mellan dem af o mig iaf så skulle bli möte med fk o soc ist då jag inte känner lika stor misstro till dom jäklar iaf ja o hab då för o hålla mig i skinnet 😇

zatanica
1/22/15, 2:19 PM
#11

#7 o vad jag känner igen mig, har alltid oxå tagit reda på allt, vad jag har för rättigheter och om jag även har några skyldigheter. 

När man sedan säger vad man vill ha och att man har rätt till det så tittar de oftast bara frågande och undrar vad man pratar om. Många gånger har jag varit den som utbildat dem på AF.

Nu den 30 ska jag träffa ytterligare en ny person efter att ha skickat ett mejl till deras chef.

Så får se hur det går denna gången.

Kan ju tillägga att  jag i mitt mejl var tydlig med mina diagnoser (ADHD och AS) Personen svarar då på mitt mejl (Eller ja chefens underchef) och undrar om denna kan få mitt telefonnummer så vi kan prata.

påpekar då att jag inte gillar att prata i telefon och att det inte heller är min starka sida och hänvisar till mina diagnoser. Jag blir helt blank när jag ska prata i telefon, måste skriva upp allt jag vill och hopas att samtalet artar sig så som jag tänkt. Sedan ska jag ju komma ihåg vad den andra har sagt och det är ju en sak för sig även om man försöker skriva samtidigt.

horribleatnames
1/25/15, 10:44 AM
#12

Har läst hela tråden och känner igen mej i så mycket. AF har krånglat sen dag ett, dock har jag inte vart hos dom sen 2010. Har gått i skolan till och från för att läsa upp gymnasiebetyg och går nu på universitetet. Iallafall, när jag påbörjade min transutredning i april 2014 så började jag få panik. Hade anmält mej sent till universitetsstudierna och kunde bara se AF som enda utvägen om jag inte kom in. Med min tidigare erfarenhet av AF (allmänna rövhål som gör nåt helt annat än det dom lovat) så skrev jag ett mail i ren panik till dom personliga ombud som finns här där jag bor. Kom i kontakt med en som riktigt brinner för dom hon hjälper. Det är en egenskap jag värdesätter mest hos nån som ska hjälpa till, sen ska dom lyckas få mitt förtroende med och det är inte det lättaste. Misstror folk som påstår sej vilja hjälpa då dom flesta inte gjort det. Men hon har hållit det hon sagt och hjälpt mej när jag behövt det. Speciellt när jag har/hade panik över att behöva gå till af. Så skulle vilja tipsa om personligt ombud. Kolla med eran kommun om dom har några och mail dom. Det skadar inte att försöka. Funkar det inte så funkar det inte. Kan bara hålla med om af. Dom gör aldrig nåt rätt och när dom blir konfronterade om det så har dom ändå rätt. Man kan bli grinig för mindre. Speciellt när dom avfärdar diagnoser som nåt man kan lägga åt sidan och "bara göra". Fortsätt stå på er! Ni känner er själva bäst och vad ni kan/orkar.

"Hur mycket oftare blir man inte stungen av en ros än bränd av en nässla"
Selma Lagerlöf

http://rangerkotesillustrations.tumblr.com/

Saffran0Spice
1/25/15, 10:48 AM
#13

#12 Men eller hur - det är som om de som man söker hjälp hos tar som första uppgift att hitta alla kryphål som finns för att slippa hjälpa 🤦‍♂️

Annons:
horribleatnames
1/25/15, 12:04 PM
#14

#13 Precis! Man vill ha hjälp men nej, det kan man inte få för "det är inget fel på dej, du ler ju". Bara för att man ler behöver det inte betyda att man är fullt frisk/inte har nån diagnos. Det är rent av förjävligt (ursäkta språket) att man måste ha ett helt hus fullt med papper på vad som är "fel" med en och vilken hjälp , an behöver för att sen ändå få avslag för af eller fk bedömer att "det är bara att lägga åt sidan och arbeta". Åh, såna här saker kan få mej att bli förbannad. Så omänskliga som folk på af och fk är är helt otroligt

"Hur mycket oftare blir man inte stungen av en ros än bränd av en nässla"
Selma Lagerlöf

http://rangerkotesillustrations.tumblr.com/

Upp till toppen
Annons: