Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Kan jag ha en diagnos?

Möjligen AHDH? ADD?

2015-01-19 17:02 #0 av: Fifill

OBS! Varning för lång text! SkämsGapskrattarOch jag som tänkte vara kortfattad... Orkar ni inte läsa allt, hoppa ned till listan!

Jag har sedan tidiga tonår kämpat med social fobi, depression och ångest, men tack vare stöttande föräldrar, förstående lärare och bra terapeuter så har jag nu jobbat mig igenom det mesta av detta. Depressionen är ett minne blott, är för det mesta rätt så glad och är normalt sett optimistisk inför framtiden. Den sociala fobin och ångesten kommer jag nog alltid få förebygga, för om jag stannar hemma ensam för länge och inte utmanar mig själv så kommer den krypande igen.

Men dessa problem har gjort att jag inte klarat av skolan. Hoppade av gymnasiet sista året, och har därefter i perioder kämpat med att läsa in betygen på Komvux. Först därför att "jag måste". Sen läste jag en bok som förändrade allt för mig. Den handlade om miljöhistoria och hur människan har brukat jorden under årtusendena sen vi blev bofasta bönder. Åh, vilken inspiration! Jag kände direkt att detta är något jag vill arbeta med, att hitta metoder för ett hållbart jordbruk. Vips så var skolan intressant, t.o.m. matten som jag aldrig förstått. Från IG till MVG direkt, och hallelujah vad matematik är roligt! Vilken motivation jag hade!

Sen började det som vanligt kärva, jag orkade inte börja med uppgifterna och oron för att det inte skulle vara bra nog kröp tillbaka.

I samma veva skaffade jag två kattungar, och eftersom vi redan(jag bodde kvar hemma då) hade två katter, och skulle hämta tillbaka en gammal(9 år) "kattunge", Lilleman, som vi fött upp, så kunde jag inte bo kvar hemma, då pappa vägrade ha fler katter. Det stod så att säga mellan att jag och mina kattungar bodde kvar, eller att vi flyttade och Lilleman fick flytta hem igen. Eftersom hans ägare inte ville ha kvar honom(och så som de tog hand om honom hade jag inte låtit dem ha kvar honom! Arg Okastrerad, oförsäkrad och med svår öronskabb! Inte exakt vad vi önskat honom, och de hade lovat när de köpte honom att de skulle försäkra och kastrera och ta hand om honom! Önskar vi haft bättre koll på honom... Nåja, nu är han hemma, kastrerad, försäkrad, frisk, busig och tjock som en boll! Han har aldrig trivts så bra som nu tror jag!) och jag kunde absolut inte  gå med på att de lämnade honom till någon ny okänd människa, så det var självklart för mig att flytta omedelbums. Dessutom var det på tiden att jag lämnade boet. Jag var redo, trodde jag.

Flytten gick bra, fixade allting själv, åkte femtio mil till en stad jag aldrig besökt för att träffa människor jag aldrig mött för att skriva på ett kontrakt så att jag kunde börja ett nytt liv långt hemifrån mitt trygga föräldrahem. Inte illa för någon som mig!

Sen gick det åt skogen. Fullständigt. Totalt.

Meningen var att jag skulle läsa på Komvux här uppe, men p.g.a ett missförstånd så blev det på distans istället för på plats i skolan som jag ville. Detta gjorde att jag blev sittandes i lägenheten nästan helt ensam i ett år, och alla mina problem kom tillbaka. Tog ett år innan jag äntligen kontaktade kurator för att få hjälp, och då började det snabbt gå uppåt igen. Vid skolstart höstterminen -14, efter fyra månaders terapi och medicinering, så kände jag mig precis som innan flytten igen.

Nu till min fundering angående ADHD/ADD. Som jag sagt tidigare så kan jag hantera och stå ut med min ångest rätt så ofta, d.v.s jag kan faktiskt gå till skolan trots att jag bara vill springa och gömma mig. Det vet jag, och jag vet också att jag är lättlärd och gillar de ämnen jag läser nu(kemi, biologi, matte och fysik). Trots detta så klarar jag varken skolan eller vardagen! Det är fruktansvärt frustrerande, då jag har drömmar och planer som jag verkligen vill - SKA! - förverkliga!

 Hmm, tror jag listar upp problemen jag har.

  • Totalt hopplös på att sköta hemmet. Går omkring i gamla tröjor som borde ha tvättats för länge sen, och kan därmed inte gå till skolan eftersom jag inte har något rent att ta på mig därför att jag inte tvättat! Något jag vet att jag måste göra, men inte orkar ta tag i. Disken ligger i stora drivor i köket, och skräpigt är det i hela lägenheten.
  • Jag sköter dock mina katter exemplariskt! Notera detta.
  • Orkar inte laga mat, dels därför att det betyder att jag måste diska först, och dels för att det stjäl tid från saker jag hellre vill göra, som att titta på tv och sitta vid datorn. Kan bli jätteirriterad av att man tvunget måste äta för att överleva, haha!  Det kan gå en vecka eller mer mellan "riktiga" måltider.
  • Ah, datorn. Mitt "träsk". Jag sitter i stort sett hela dagarna vid datorn, och tittar på filmer, tv-serier, läser manga och spelar spel. Har otroligt svårt att slita mig, och kan få ångest vid tanken. Kuratorn och jag har dock gjort så en period att jag lämnar datorn till henne på måndagar och hämtar den på torsdagar. Fungerar bra, separationsångesten släpper relativt fort, och det är faktiskt en lättnad att slippa den.
  • Hyperfokusering. "Fixering" eller "besatthet" kallar jag det. Det är väl detta som mest gör att jag misstänker ADHD eller ADD. Hittar knappt någon info utan koppling till någon diagnos. Jag kan bli extremt fixerad vid tv-serier, filmer och böcker. Som ett exempel kan jag berätta om när jag för ett år sedan upptäckte "Doctor Who". Jag kunde inte sluta titta, satt uppe tills jag stupade och förbannade det faktum att jag måste sova, för då kunde jag ju inte titta på mer, nu! I flera veckor kunde jag inte tänka på annat än Doctor Who. Alla tankar på att plugga, städa etc blir totalt oviktiga när jag är inne i en sån period. (Doctor Who-perioden var dock rätt extrem, det släpper oftast tidigare). När en "period" går över är jag både lite besviken(för det är häftigt när man är mitt upp i det, jag blir alldeles stjärnögd och svävar på moln!), men mest väldigt lättad, det känns så skönt att "bli fri" igen.
  • Om jag upptäcker något nytt som är intressant så läser jag direkt så mycket jag kan om ämnet. T.ex så gick jag en biodlingskurs förra året, och på teoritimmarna så anmärkte kursledaren en gång att "Du kan ju mer än mig om detta."
  • Saker jag inte gillar kan jag knappt ta itu med, även om de är löjligt lätta, som att diska en tallrik. Det liksom kryper i kroppen och tankarna vägrar fokusera på uppgiften.
  • Likaså med saker som kräver fokus, som skolarbete. Det är ju intressant och jag gillar att lära mig, men jag klarar inte av att öppna böckerna...
  • Gillar att starta upp saker, men avslutar nästan aldrig. Det är faktiskt plågsamt att avsluta skolarbeten och lämna in dem!
  • Otroligt disträ i hemmet. Trots att jag använder telefonen för att ringa hem minst en gång om dagen(jag tål inte att vara ensam! Storgråter) så får jag alltid springa och leta efter den eftersom jag aldrig minns var jag lagt den! I en etta! (En gång låg den på hatthyllan... Hur hamnade den där??) Ute har jag efter ett antal borttappade ägodelar inga problem längre, då jag dubbel och trippelkollar så allt stämmer och är med.
  • Dålig tidsuppfattning. Detta har blivit bättre sen jag skaffade ett armbandsur(leve armbandsuret!). Min dygnsrytm är helt rubbad dessutom, och jag verkar inte klara av att rätta till den...
  • Men jag fungerar hjälpligt bra i vardagsbestyren och dygnsrytmen när jag har någon på besök eller bor med någon, för då kan jag anpassa mig efter deras tider bättre, och blir motiverad att laga mat och hålla ordning.

Har äntligen fått tid hos en underläkare på psykiatrin, så får vi se vad som händer, en utredning om ADHD lär det väl knappast bli här uppe, eftersom jag inte planerar att stanna kvar på orten så länge. Måste. Flytta. Närmare. Hem! Blir. Galen. Annars!

Hmm, har tappat bort ursprungsfrågan efter allt detta oplanerade skrivande(vilken roman det blev, och ändå tycker jag att jag varit kortfattad och utelämnat saker)... Jo, visst ja! Angående hyperfokusering, vad är era erfarenheter, och kan det bero på något annat än ADHD/ADD? Många av mina andra problem kan ju kanske förklaras av t.ex stress etc, men inte denna fixeringstendens...

En rolig grej, vi hade inte ens tänkt på ADHD förrän min mamma hade ett medarbetarsamtal med sin nya chef, som efter att ha lyssnat på mammas oro över mig i tjugo minuter slog fast att det var ADHD. Chefen har själv en son med ADHD, så hon kände igen mina problem. Fjorton år av terapi, och så är det mammas chef som hade förklaringen! Nå, kanske i alla fall, men det känns mycket troligt, då jag känner igen mig i nästan allt som skrivs om ADHD/ADD. Dessutom har jag en släkting med liknande problem, och då detta verkar vara ärftligt...

Guldstjärna till er som orkar läsa allt! Stjärnor Ber om ursäkt för långa texten! Skäms

Anmäl
2015-01-19 17:36 #1 av: zatanica

Hej hopp på dig Skrattar jag orkade läsa.

Troligen för att jag vet vad jag borde göra egentligen så då var det inte så avskräckande långt du skrivit.

Oj oj säger jag bara på hyperfokuseringen, sker alltid här och har så alltid gjort. Ska jag köpa en ny tv måste jag ta reda på allt om den innan jag kan köpa en, samma sak med dator, telefon, djur ja allt egentligen.

Sedan kan jag bli fast i sysslor också som jag inte för mit liv kan sluta med. Exempelvis om jag läser en bok måste jag läsa den till slut om den har uppslukat mig. Min mamma blev galen på mig när jag bodde hemma, var då helt fast i Sagan om isfolket av margit sandemo. Eller om man stickar eller pysslar med något man bara måste bli klar, kanske för att man vet att det annars är stor risk att det bara blir liggandes.

Låter på din berättelse som att du verkligen behöver ha en utredning och det låter riktigt klockrent på många punkter med.

Själv har jag skjutit på två uppgifter (universitet) i ca 3 månader, jag kan bara inte för mitt liv få dem gjorda fast jag älskar ämnet. (naturvård).

Ska läsa en artikel på engelska på 26 sidor ohc skriva en sida om den. Talad engelska går bra men när jag ska läsa den, kryper i hela kroppen, blir gråtfärdig, ilsken vill slå skrika och allt möjligt för jag blir så frustrerad att inget går in och att jag tappar fokus på 0 sec.

Nu blev det visst lite långt här med. Men ibland behöver man skriva av sig.

Håller med dig om att armbandsur äger LerFörsöker kolla på det när jag går in i en butik och sedan sätta en gräns för hur länge jag får vara där, när tiden gått måste jag gå ut under alla omständigheter och vara klar.

Hoppas du får reda upp lite i hur du fungerar och får bra hjälp.

Anmäl
2015-01-30 14:40 #2 av: Fifill

Har precis lånat "Flickor med ADHD" på biblioteket... Jag läser om mig själv. Jisses, t.o.m min benägenhet att alltid lyckas skaffa mig nya blåmärken tas upp! Och att flickors ADHD blir  tydlig först efter puberteten visste jag inte, men det stämmer ju det med. Okej, jag är övertygad. Nu ska man bara övertyga läkarna. Glad

Anmäl
2015-01-30 16:19 #3 av: portera

Orkade också läsa allt..Glad

Du skriver bra och jag känner igen mig i mycket (men är kille). 

"Det är faktiskt plågsamt att avsluta skolarbeten och lämna in dem!"
Ja jag håller med det är verkligen jobbigt - är det bra nog? Nä här kan jag lägga till mer, det saknas ett komma där.. osv. Har du dragning åt att se detaljer också, upptäcka fel i texter eller ja med det mesta? Fel som vanligt folk bara struntar i för att det inte bryr sig tillräcklig för att  göra något åt. Det har jag och gruppkamraten jag skrev en rapport med höll på att bli smått "fnipprig" av alla mina påpekanden.

Flyttade också de 50 milen, tur dock att jag inte är så social. Det kan vara jobbigt med avstånd, jag tyckte det var lite skönt också.

Dem är dåliga på att upptäcka ADHD hos flickor tidigt i skolan, troligen för att det är mer likt vad som tidigare kallades ADD. Och ADD tycks gå närmast oupptäckt i många fall också.. 12 år efter BUP, nu utreds jag.. Lycka till!  

Anmäl
2015-02-17 17:49 #4 av: Fifill

Ber om ursäkt för det sena svaret, har försökt skriva ett, för mig acceptabelt, svar, men har inte blivit nöjd förrän nu.Förlägen

Jag brukar definitivt kunna haka upp mig på detaljer, bl.a så var det nu tre veckor sen jag läste "Flickor med ADHD", men jag minns fortfarande att det stod "kan kan" istället för "kan" på ett ställe. Brukar inte våga påvisa fel i andras texter dock, endast om jag blir ombedd att göra det.

Idag har jag varit hos läkaren på den psykiatriska mottagningen, och har fått veta att väntetiden för en ADHD-utredning är ett år här uppe. Ska fundera lite på om jag ska stanna här så länge, eller försöka på någon annan ort istället.

Hon föreslog även att jag skulle läsa på lite om autism, ospecificerat vilken typ(själv gissar jag att hon menade asperger). Detta p.g.a att jag har svårt för nya platser/situationer/människor o dyl.. Speciellt oväntade situationer ogillar jag, jag avskyr t.ex när min trevliga granne hux flux ringer på dörren. Då brukar jag ofta låtsas inte vara hemma, inte för att hon är otrevlig, nej, vi är bra vänner och har liknande intressen, utan för att det blev för plötsligt. Helst vill jag ha åtminstone ett dygns förvarning, medan grannen min är väldigt spontan och bjuder in mig på middag ett par timmar innan! Fruktansvärt!Fryser Förskräckt

Har inte hunnit sätta mig in i Aspergers syndrom än, men ska börja läsa på om det. Hur som helst är bollen satt i rullning nu, och förhoppningsvis är en förklaring(vilken det nu blir) till mina svårigheter inte alltför långt borta nu.

Anmäl
2015-04-24 12:23 #5 av: Fifill

Så, om två veckor så börjar min utredning om ADHD eller vad det nu blir för diagnos. Båda mina föräldrar kommer vara med, och som tur är så har min mamma skrivit dagbok sen jag och min bror var små, så det finns mycket att läsa där(ja, vi får läsa dagböckerna!SkrattarMamma har ett rent samvete, haha!) Tydligen så var jag aldrig stilla och overksam en enda sekund som liten, alltid något på gång, och jag pratade visst oavbruten, hahaha! Totalt orädd var jag visst.

Frågade även min vän som jag känt sen innan lekis om hur hon mindes mig, och hon minns mycket mer än mig... Har nog skjutit undan vissa jobbiga minnen från skolan, för jag minns nästan bara rasterna, som var roliga.

Hur går man från totalt orädd till extremt blyg egentligen??Funderar

Anmäl
2015-08-31 15:45 #6 av: autisticE

Kan vara adhd/add med autism drag? (atypisk autism) 

Anmäl
2015-08-31 21:57 #7 av: Fifill

De var faktiskt på väg att sätta diagnosen "autismspektrumstörning" på mig för en månad sen(tidigare asperger), men efter samtalet med mina föräldrar om min barndom och utveckling, så blev de återigen tveksamma. Kanske landar det mycket riktigt på atypisk autism.

Tyvärr så har utredningen om eventuell adhd/add inte kommit igång än, hade ett datatest inbokat, men psykologen var tvungen att avboka en dag innan, typiskt nog...Vilar huvudet i handenHar inte fått någon ny tid än.

Anmäl
2015-09-02 06:25 #8 av: add-apa

Jag känner igen mig själv i ALLA punkter på din lista!!! Jag har AD(H)D!
Lycka till med utredning och allt!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.