Annons:
Etikettläkemedel-behandlingar
Läst 5722 ggr
solskugga
2015-02-05 19:58

Medicinkarusell

Nu måste jag dela med mig av mina tankar o upplevelser.

Kom i kontakt med psykiatrin för ca 4 år sedan. Innan dess hade jag aldrig tagit en enda medicin. Efter mina år inom psykiatrin, då jag trodde jag skulle få nån slags hjälp, så har jag nu insett att det inte är möjligt. Men ännu värre är insikten att jag uppenbarligen fått mediciner som fått mig att må SÄMRE!?!

Jag började med nån medicin och sen trappades det upp. Doserna höjdes, mediciner byttes ut och höjdes. Jag började, trots det, att må allt sämre…

Efter min första behandling med Anafranildropp så gjorde jag ett allvarligt självmordsförsök, det första i mitt liv! Innan dess kändes det jobbigt, men jag planerade aldrig att ta livet av mig. När det var som värst så kunde jag ibland önska att jag slapp vakna när jag la mig på kvällarna. Men det är ju nåt helt annat än att aktivt försöka…

Jag trappade på egen hand ut mediciner under hösten 2011 och kände då att självmordstankarna minskade (o till slut försvann). Det var då Cipramil jag trappade ut.

Men läkarna övertalade mig att börja om med mediciner o jag var så naiv att jag trodde de visste bäst. Så jag gick tillbaka in i medicinkarusellen. Har provat det mesta, men det jag mest blev påverkad av var dels Lyrica, som gjorde mig totalt likgiltig inför allt (medicinskt lobotomerad) samt Ergenyl. Det sistnämnda fick mig att göra ett impulsivt självmordsförsök just när jag börjat med det. Jag tog Ergenyl sen i drygt 8 månader. Mådde aldrig bättre under den tiden. Tog upp det på flera läkarmöten, ville sluta, men blev övertalad om att det var bäst att fortsätta. Till slut fick jag nog och slutade på egen hand. Då vände mitt mående. Jag märkte att jag varit fast i ett nedåtläge, nu började jag må betydligt bättre. Mitt mående växlade på ett mer naturligt sätt och jag var aldrig mer i de djupa svackorna.

Sen har jag haft Concerta och Voxra i drygt 1 år. Men inte upplevt att jag mått direkt bättre. Däremot har jag varit fast i en negativ medicinspiral. Jag har haft mkt svårt att somna, fått ta mängder av medicin för att ens kunna somna. Sen, på morgonen varit SÅ trött… Varit tvungen att ha Concerta vid sängen, ta en tablett halvt i sömnen, somna om och sen efter nån timme klara av att vakna o stiga upp. Men utan att vara direkt pigg. Det har Concertan jag tagit sen under dan fått hjälpa mig med, att kunna hålla mig någotsånär igång. Det kändes fel o galet. Tog upp det på ett möte, men de tyckte bara att det var bra att Concertan hjälpte mig. ?!

Nu har jag inte längre nån att vända mig till inom psykiatrin. En lång rad av svek, utebliven hjälp och behandling mm har gjort att jag totalt tappat förtroendet för psykiatrin. Jag ställdes inför ett "hot" om att bli av med mina mediciner om jag släppte kontakten med dem. Vis av erfarenhet (blev pga missförstånd hastigt utan medicin en sommar, fick snabbt trappa ut en massa, något jag INTE vill uppleva igen!), tänkte jag att jag måste trappa ut det jag har nu, så att jag kan göra det successivt.
Har nu haft Voxra och Concerta + div sömnmedicin + lugnande.

Vad hände? Jag gick från ett tillstånd av uppgivenhet och apati, med i stort sett ständig ångest och stora sömnsvårigheter till att nu må hyfsat.

Jag somnar oftast utan mediciner och sover rätt så bra, kan somna om ifall jag vaknar under natten. Har inte behövt ta NÅGON medicin mot ångest. Jag känner mig mer närvarande, engagerad i tillvaron, har ingen längtan efter att dö.

Ett märkligt sammanträffande, eller? Har någon annan liknande erfarenheter?

Många har tidigare sagt att effekten kan sitta i ett tag, att man riskerar mycket om man slutar med sin medicin mm.

Men - om effekten sitter i ett tag, hur kan det då komma sig att jag mår BÄTTRE nu? INTE har nån ångest? Sover bra? Jag har nu varit utan Concerta i ca 3 månader och Voxra i drygt 1 månad.

Är medveten om att det KAN vända, men jag upplevde att jag inte hade något val. Och just nu (och under en längre tid) har jag mått bättre än på länge. Sist jag minns att jag mådde så här bra var sommaren 2012, då jag även då var helt utan medicin.

Och - jag har ingen läkare att rådgöra med längre - tyvärr. Men jag lyssnar till min egen kropp och mitt eget förnuft.

PS. Jag har en Aspergerdiagnos samt en slags Bipolär variant, men mitt dåliga mående var helt orsakat av Posttraumatiska upplevelser. Jag försökte därför, förgäves, under alla år att få nån form av terapi. Nu är den dörren slutgiltigt stängd.

Du har allt inom dig. Bara tro på din egen styrka! Låt INGEN trycka  ner dig!

Annons:
OlgaMaria
2015-02-05 20:09
#1

Så otroligt knasigt att du aldrig fått komma och prata med någon!

Men jag tror du gör rätt i att skippa medicinerna. Hoppas allt går väl framöver! Kram!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

solskugga
2015-02-05 20:44
#2

Tack!

Visst är det helt galet, men skönt ändå på nåt sätt när man inser att man står helt ensam och bara kan lita till sig själv.  Låter kanske konstigt, men då kan man ju inte bli "lurad" på nåt sätt.. Det var först när jag kom till den insikten som jag började ifrågasätta om allt de sagt och ordinerat verkligen var korrekt.  Då jag började tänka och fundera. Läsa på mer. Prova själv.

(Men lite förbannad är jag iaf, att ha slösat bort flera år att mitt liv + fått vissa bestående skador och problem pga psykiatrin, inte blivit tagen på allvar mm 😡)

Känns ändå bra att få stöd  detta. Är som sagt rätt ensam i nuläget och man vacklar i om man verkligen fattar rätt beslut. Man SKA ju inte bar sluta med medicin så där..

Du har allt inom dig. Bara tro på din egen styrka! Låt INGEN trycka  ner dig!

OlgaMaria
2015-02-05 21:35
#3

Det finns ju inget som hindrar dig att söka hjälp i framtiden om du skulle må dåligt. Men varför medicinera om du mår bra och känner att det är det bästa för dig!?

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

polymorf
2015-02-06 15:19
#4

Känner igen mig! Har så dålig erfarenhet av läkare i allmänhet och psykiatrin i synnerhet. Försöker hitta rätt medicinering för att klara av skola och vardag nu (har add) men de försöker samtidigt lura på mig antidepp också, trots att jag sagt flera gånger att jag har väldigt dåliga erfarenheter av det (har inte fungerat, bara biverkningar och snarare mått sämre) och att jag absolut inte vill äta något sånt. Min nedstämdhet nu har främst berott på biverkningar, och jag vill inte bli ännu mer likgiltig och "utan känsloregister"…fan den värsta känslan jag vet!?!

Har en väldigt bra kontaktperson men läkaren är överlägsen, förminskande och lyssnar inte alls…bara kör över en totalt. Känner mig sjukt uppgiven just nu, vill inte ge upp men har knappt någon ork kvar?? Har fått börja i terapi också nyss (har bara dåliga erfarenheter av det med tyvärr) men för tidigt att säga något om det än, har väl lite svårt att se hur just den här formen ska hjälpa mig med just mina svårigheter men tänker ge det en chans ändå.

Tror du gör rätt, man ska inte lita blint på vården utan lyssna på sig själv. De kanske är utbildade men det är din kropp och hjärna och ingen känner den bättre än du!

Lakeside
2015-02-07 11:41
#5

Men usch vilken mardröm!

Jag förstår att du tappat förtroendet, det hade jag också gjort i ditt fall. När jag fick ångest sa läkaren direkt till mig att sluta med medicinen och om jag verkligen behöver skulle jag endast ta små doser och endast korttidsverkande. Alla läkare är inte dåliga men din historia är ruskig :/

solskugga
2015-02-23 20:14
#6

Hej igen. Är lite sporadisk i mina besök här…

#4 och # 5. TACK ni också! Känns SÅ skönt med allt stöd, få pepp i att man nog gör rätt i att lyssna på sig själv ibland!

Och #4, lider med dig… Ibland undrar man hur en del kan få jobba inom vården?

Jag hoppas, hoppas att din terapi kan börja ge något. Jag VILL så gärna få höra något POSITIVT om psykiatrin också. Så jag håller tummarna för dig! Hör gärna av dig sen och berätta hur det går.

Jag jobbar själv på så gott det går med olika "terapimetoder" på egen hand. Ibland blir det för mkt o jag måste bromsa, det blir bakslag o tvärstopp. Andra gånger upplever jag små framsteg. Bara tiden kan utvisa hur det går.

Har nu också fått veta att jag har blivit inbokad till ett möte med en chefsläkare. Det är troligen besked om min uteblivna terapi bl.a. (som jag fått hjälp att ifrågasätta, själv har jag bara släppt allt o gett upp). Känns lite obehagligt, har ingen aning om vad som ska sägas eller hända… Men utgår (för säkerhets skull) från att det inte ska vara nåt positivt besked.. Har ju liksom släppt taget om dem.

Du har allt inom dig. Bara tro på din egen styrka! Låt INGEN trycka  ner dig!

Annons:
Candela
2015-02-24 08:59
#7

Jag tycker det är väldigt konstigt att du inte fått ställas i kö till terapi! EMDR sägs vara en bra terapi-form för PTSD.

Finns det verkligen INGEN psykiatrisk klinik kvar att vända sig till (eller någon vårdcentral i hela stan/grannkommun?). Om du har en sjukförsäkring kan eventuellt den täcka terapi, så du kanske kan gå till någon privat klinik?

Jag tycker du ska fortsätta trappa ut medicinen och avvakta och se hur det känns. Du behöver ju inte berätta för läkaren, utan kan fortsätta hämta ut medicin för syns skull.. Om du får återfall inom 6 månader kan det kanske vara bra att börja igen, eller byta medicin, men annars borde du ju inte behöva den.

tarotlasse
2015-02-26 15:20
#8

Hej Solskugga om du känner att dörren är stängd för dig när det gäller psykiatrin. Så titta efter andra alternativ eller prata med en allmänläkare du har förtroende för som kanske kan ge dig tips på en psykiatrisk privat klinik. Jag fick en remiss till psyk för min ADHD utredning och har aldrig blivit så dåligt bemött o illa behandlad inom vården tidigare. När inte kontakten med psyk fungerade så pratade jag med min husläkare som också tröttnat på psyk o den långa utredningstiden. Hon remiterade mig då i stället till en privat psyk klinik. De har varit helt underbara på detta ställe o tänker på ett annat sätt. Här är första handsvalet KBT behandlingar o medicinering andra handsvalet eller ett stöd i den andra behandlingen. Denna privatklinik går under FK och jag betalar samma avgifter här som inom den offentliga vården. Jag sätter inte min fot hos den offentliga psyk vården igen. Lasse

Kyllan56
2015-02-27 12:52
#9

Under flera år arbetade jag inom psykiatrin, som DBT-terapeut. När patienter kom till behandling hade de en uppsjö av mediciner. Det rådde rena tautologi. En medicin för ett symtom och en andra för biverkan på den första o.s.v. I bit fram i terapin var de flesta patienter medicinfria. Tyvärr ärmånga gånger mediciner det enda redskap läkare har att tillgå. Inte har de alltid koll på hur denna blandning påverkar varandra.

När jag gick på utredning för min ADHD, efter jag flera år tidigare blev utbränd. Har jag träffat allsköns läkare. En psykiatriker satt vid ett mötte med mig och snörvlade och drog in sitt snor i näsan var annan minut. Men det var inte det värsta. Det var hennes mobil, som ringde minst tio gånger under besöket. Jag sa till henne att jag upplevde det som mycket respektlöst och störande att hon inte stängde av telefonen och att jag skulle resa mig och gå om hon inte gjorde det. 

Många är väldigt sårbara, eftersom de mår så dåligt och harsvårt att hävda sig mot auktoriteter. Privata allternativ kan många gånger vara en lösning, eftersom de inte får några kunder om de behandlar dem hänsyns- och respektlöst.

I två år åt jag Conserta, Lamictal - eftersom de ställt diagnosen bibolär Typ II - och en massa andra mediciner. Jag fick även DAMP-diagnos.

2011 slutade jag med socker, stärkelse och gluten och la till D-vitaminer, magnesium, zink och Omega 3. I maj 2012 slutade jag med alla mediciner. Det är snart tre år sedan. 

Idag har jag inga ADHD-symtom, min IBS är borta, mina depressionsperioder som jag lidit av i hela mitt liv är ett minne blott. Inte haft någon på fyra år. Min doktor har tagit bort min bipolära diagnos. Jag har gått regelbundet till samma psykiatriker i tolv år. Hon är mycket förundrad över mitt förbättrade jag, som hon har kunnat följa över tid. 

Ett tag funderade jag på om åldern kunde vara en bakomliggande variabel på att jag blivit fokuserad och mycket mer koncentrerad. Att jag plötsligt kan hålla ordning och göra saker jag hela mitt liv haft svårt för.

Men så såg jag en föreläsning av  Taina Guldberg-Kjär, som forskar på ADHD hos de över 65 år. Bl.a berättade hon om nedanstående studie,

"I en studie från Holland fann man inga signifikanta

åldersskillnader i prevalens av ADHD från 18-75 år

(Kooij et.al Psychol Med. 2005 35(6):817-27) "

Idag kommer mer och mer forskning att mycket av psyket sitter i nervsystemet  i tarmen. Tryptofan - ett förstadium till serotonin - och ca 80 % av serotonin bildas i tarmen. Så en skadad tarm kan ge psykiska och neuropsykiatriska problem. Kanske därför många med ADHD har IBS. Att den dysfunktionella kan vara en stor bidragande faktor till ADHD.

För mig blev kostomläggningen och de kosttillskott jag tar den verkligt goda "medicinen" för mig.

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

[rebornsmother]
2015-02-27 12:57
#10

måste säga du har det tufft men jag hoppas att allt löser sig och allt blir bra! :)

Den perfekte
2015-02-28 14:58
#11

Hej tror att många av oss med ADHD har haft bemötanden från myndigheter och psykiatrin om vår rätt som brukare samt vår rätt att ifrågasätta våra rättigheter. Som sagt det e bara du som vet hur du mår av pillerna. Men tror mig veta att du har inte blivit erbjuden alla så kallade ADHD piller för det är deras skyldigheter att mår du dåligt på din dos att testa en av de alla piller som finns men detta blir en jobbig patient som ifrågasatt sätter. Och då vill dom antagligen minska eller ta bort ens dos. . Ps det finns folk som kan dessa skyldigheter landstingsanställda ska informera om. När jag har mina möten med dessa spelar jag in allt som sägs. och efter deras möten om det är något som jag känner att jag ej fattade så e det bara att lyssna. Men man blir medveten om att man har rättigheter.

polymorf
2015-03-03 10:24
#12

#6 Uppdatering om min terapi: Känner fortfarande inte att den ger mig något. Får snarare mer och mer ångest av att gå dit…vet inte om jag har ork att fortsätta med den. Trodde liksom att jag skulle få prata om och bearbeta saker som hänt och känslor jag inte kan hantera…men får bara konstiga frågor som "Vad är ditt mål med det här?" "Må bra säger du, vad innebär det? Vad skulle du göra då som du inte gör nu? Hur skulle ditt liv se ut? Vad är det som hindrar dig? Hur ska du nå dit?" osv…vilket bara gör mig förvirrad.

Känns liksom mer som att den här terapin går ut på att INTE prata om saker, utan att jag ska trycka undan allt och låtsas att det inte finns. Blir stressad för känns som att allt ansvar läggs på mig, att jag själv ska komma på hur jag ska behandlas (som att det förväntas att jag ska ha stenkoll på terapi), och när jag försöker prata om jobbiga saker så får jag knappt något svar, eller så upprepar hen bara vad jag nyss sagt…skulle lika gärna kunna sitta hemma och prata med min egen spegelbild?!

Skulle verkligen också behöva höra något positivt om psykiatrin!!! Hur går det för dig?

solskugga
2015-03-09 23:39
#13

#7 och #8 Intressant. Det ska jag (försöka) kolla upp. Har liksom, tyvärr, liksom tappat all ork + ALLT förtroende… Men jag visste inte att det fanns andra alternativ. Ingen berättar ju sånt.. 😡

När min förra läkare (en riktigt bra o engagerad läkare) slutade o bytte sjukhus till grannstaden så blev jag erbjuden att "följa med" som patient. Vilket jag självklart tackade ja till direkt upplevde att vi hade fått till ett BRA samarbete. Men sen blev jag FÖRBJUDEN!?! av verksamhetschefen… 😮

Så jag fick uppfattningen att det inte gick att byta… Men ska nu kolla iaf. Men bor i en mindre stad, så det finns kanske inga alternativ?

#7 Bra idé om medicinerna. Kan vara bra att se hur det funkar över tid och om jag berättar att jag slutat så tas de väl bara bort o jag kanske aldrig får dem igen, om jag nu skulle visa sig behöva dem

#8 och #11 Visst är det väl ändå BEDRÖVLIGT att folk med olika bokstavsdiagnoser ofta behandlas så illa INOM PSYKIATRIN (av alla ställen). Men jag tycker mig ha märkt att många, tyvärr, "ser ner" på dem med olika diagnoser o har en viss bild om hur en viss diagnos fungerar. Dvs de ser inte MÄNNISKAN!

#10 Tack! Ska försöka kämpa! Har nu (kors i taket! men det beror på påstötningar från Stöd & Hab) fått tid hos en slags terapeut. Jag har inga förväntningar o är både misstänksam o rädd (LPT…). Vet inte alls vad det går ut på, det kallades "jag orienterad terapi". Nån som vet vad det är, går ut på, har provat det eller nåt? Har sökt på nätet, utan resultat.

#9 Intressant det du skrev om ändrad kost. Jag har också lagt om kosten till mer hälsosamt (gick upp en massa av alla mediciner de proppade i mig) och har bl.a. helt slutat med socker. Kanske det inverkar? Har aldrig tänkt i de banorna.

Du har allt inom dig. Bara tro på din egen styrka! Låt INGEN trycka  ner dig!

Annons:
solskugga
2015-03-10 00:02
#14

Upptäckte att det började bli så långt, så jag delade upp mitt inlägg i tv å.

#12 Himla trist att höra hur det går för dig! Känner allt för väl igen mig i tidigare kontakter… Man vill ju att de ska ha lite tankar och åsikter också, annars kan man ju, precis som du skriver, sitta och prata för sig själv!

Jag har också upplevt att man helst inte ska prata om vissa saker och så har det känts som att de ska "programmera om" en, så att man "tänker rätt". Men jag tror inte på att bara stänga in allt!

Har (under åren av väntan) läst en massa om terapier och tyckt att regressionsterapi verkar bra. Där ska man gå tillbaka till det som hänt och BEARBETA själva händelsen och känslan. Tycker att det låter förnuftigt och har några egna böcker, som jag åtminstone försöker jobba efter. Men det är ju svårt på egen hand… Mycket jobbigt dyker upp på vägen och då skulle man ha haft nån som "lotsat en genom" liksom.

Men den terapiformen finns INTE här (och verkar närmast bannlyst från de flesta psykiatrimottagningar). Med reservation att jag inte har jobbat med nån utbildad terapeut inom den metoden och att jag har bristfällig erfarenhet av olika terapiformer.

Men jag känner alltför väl igen mig i det du skriver om att man får en massa frågor, som om man förväntas ha alla svar helt av sig själv. Ingen hjälp på vägen inte… Och mycket bagatelliseras, t.ex. har jag fått höra (om en mkt traumatisk upplevelse) "Har du inte kommit över det än?" samt att när jag berättade om mina dåvarande, starka självmordsplaner sa hon "Oj". Inget mer…

Jag upplevde också att jag inte FICK prata om vad jag ville och det gjorde att jag oftast var MER ångestfyllt när jag gick därifrån…

När jag sen bad att få byta samtalsstöd, så blev jag misstrodd mm och anklagad för att vara överkänslig, lättkränkt mm. Fick höra att "Det är ju normalt att man börjar må sämre när man pratar om jobbiga saker". Men jag FICK ju inte prata om dem! Sen sa de också, lite halvspydigt, att "Du kan ju inte gå igenom hela byggnaden…"

Jag ska, som jag skrev här ovanför, strax påbörja (motvilligt o skeptiskt) en terapiform som kallas "jag orienterad". Har ingen aning om vad den går ut på. Men återkommer när vi träffats. Hoppas kunna ge dig en positiv berättelse, men är tveksam…

Fortsätter att hålla tummarna för dig också! Hur många gånger har ni träffats? Har du försökt förmedla hur du upplever eran kontakt? Antingen till henne/honom eller om du har en kontaktperson? (Vet att det är svårt o känsligt och dessutom inte alltid hjälper). Men man VILL ju ha hjälp! Det är ju därför man söker sig till psykiatrin!!! Inte för att det är kul!!

Lycka till! 🤗

Du har allt inom dig. Bara tro på din egen styrka! Låt INGEN trycka  ner dig!

solskugga
2015-03-10 00:12
#15

Fortsättning.. #11 Himla smart det där med bandspelare! Det ska jag lägga på minnet! Dels är det ju bra som minnesstöd, men jag har även, åtskilliga gånger, varit med om att de sagt en sak på ett möte, som de sedan helt förnekar..

Och att man lätt blir en besvärlig patient… Stämmer helt! Man ska aldrig kritisera eller ifrågasätt dem, då kan man "bestraffas" på olika sätt. T.ex indragna mediciner. Eller LPT (Har varit med om båda delarna 😕, trots att det inte var jag som var "besvärlig" utan en nära anhörig som hade mage att ifrågasätta saker kring min s.k. "vård". Man är då HELT rättslös! Självklart tror "alla" (framförallt länsrätten, patientnämnden m. fl. mer på en överläkare än en "psykpatient"…)

Min uppfattning är att man, tyvärr, behandlas som en lägre stående varelse om man är en "galen" psykpatient… Spelar ingen roll om du har en psykisk sjukdom eller bara en diagnos (AS, ADHD el liknade). Det finns säkert undantag (hoppas jag), t.ex. var min f.d. läkare en sån person, men alltför många vittnar om just detta.

Du har allt inom dig. Bara tro på din egen styrka! Låt INGEN trycka  ner dig!

Silla9
2015-03-10 08:19
#16

Har upplevt likande saker med min terapi som ni två skriver. Har en kurator som jag på ett sätt tycker är väldigt bra. Och det känns väldigt jobbigt att avsluta kontakten. Känns som att då finns det ingen hjälp för mig att få. 

I början hjälpte hon mig mycket. Jag har blivt bättre på att acceptera min känslor och ändrat på tankemönster. Hon är väldigt effektiv lixom och vill märka ett tydligt resultat. På ett sätt gillar jag ju det. Men nu tror hon att hon inte kan hjälpa mig mer för att det har gett för lite resultat. Jag menar vissa saker tar ju tid och jag känner att det är en del kvar att jobba med. 

Men det känns lixom som att jag måste prestera och bevisa någonting varje gång jag ska dit. Jag kan lixom inte må för dåligt om jag ska dit för då är jag för omotiverad för att det ska kunna gå framåt. Det känns lite stört, att man måste må tillräckligt bra för att kunna gå i terapi. 

Känns så kravfullt och som sagt som att allt ska komma från mig. Jag vet ju inte hur jag ska göra för att må bättre..

Upp till toppen
Annons: