Annons:
Etikettutredningar-hur-var-när-varför
Läst 1165 ggr
Anonym
Anonym
2/7/15, 4:42 PM

Utredning

Jag tror jag ska samla ihop mig och ringa vårdcentralen imorgon. Hur gör man? Säger man att man misstänker att man har ADHD och hoppas på att de tar en seriöst? 

Allt känns väldigt surt och jag behöver lite stöd känner jag. Jag pendlar mellan att känna att jag klarar mig ju bra som det är och att känna att allt kommer falla platt om jag inte får hjälp.

Annons:
portera
2/7/15, 5:25 PM
#1

Vårdcentralen är en väg att gå. Om du är säker på att livet tar stryk av dina besvär,
ja då kan man också kontakta psykiatrin direkt. Så gjorde jag, fick efter ett par veckor träffa en psykolog vilket sedan ledde fram till 3 månaders väntan för att få börja på utredningen. Att det nog vore bra med en vidare utredning kom vi fram till närmast gemensamt jag och psykologen.

Berätta om dina svårigheter, om varför du är rädd att du kommer att "falla platt", sedan kan du nämna dina misstankar om ADHD.

Anonym
Anonym
2/7/15, 6:23 PM
#2

#1 tack för att du berättar. Jag vill bara fungera normalt.

portera
2/7/15, 7:35 PM
#3

Ingen är helt normal, vi är alla bara mer eller mindre annorlunda. Men jag förstår vad du menar..🤗

Anonym
Anonym
2/17/15, 1:03 PM
#4

Jag har inte orkat ringa ännu. Varje gång så känns det som att något håller mig tillbaka. Då tänker jag på vad lång tid det kommer ta, att jag faktiskt klarar mig som det är nu.

Jag tänker också mycket på att mina föräldrar alltid sagt att de inte ska utreda mig, trots att de vet att jag har dessa besvär. Det är allmänt känt i min familj att jag "har ADHD", men ingen diagnos. Om jag skulle göra en utredning nu, få en diagnos och må mycket bättre efteråt, hur förlåter man sina föräldrar för att de förvägrade en att utredas och få en bättre barndom?

polymorf
2/17/15, 11:05 PM
#5

Det kanske tar tid, men om du skjuter på det så tar det ju ännu längre tid (men fattar ju precis hur svårt det är att ta tag i sånt där). Även om man "klarat sig" så kan ju allt gå mycket lättare med rätt hjälp…ska man nöja sig med att "klara sig"?
Jag fick iaf hjälp med utredning via vårdcentralen, dock pga att jag var deprimerad och nära att gå in i väggen. Fick börja hos en superbra kurator där, som uppmärksammade mina problem och kontaktade psykiatrin.

Förstår precis hur du menar…jag är stundtals skitarg för att jag inte fått hjälp tidigare. Dock var det väl ingen som anade att jag hade ADD under min uppväxt, men jag har haft många problem och haft kontakt med psykiatrin sen jag var 11 (samt en kort period som ännu mindre också), och tycker väl i efterhand att det borde varit väldigt uppenbart. Men jag är nog mer arg och besviken på psykiatrin och skolan, för mina föräldrar hade ingen koll alls på det här med ADHD. Tycker det är svårt att hantera den där sorgen och ilskan ibland men försöker väl acceptera att det ändå inte går att göra något åt det nu, och försöker se framåt (funkar ibland bara…). Men du kanske kan få prata med någon psykolog/kurator om det, få hjälp att bearbeta och hantera? Kanske tillsammans med dina föräldrar? Har du pratat med dina föräldrar, vet du varför de inte velat göra någon utredning?

Och…ska du förvägra dig själv en utredning och chansen att kunna få ett bättre liv nu och sen? Det är väl bättre med sent än aldrig tänker jag? Tankarna om att dina föräldrar inte låtit dig göra en utredning finns ju redan, och även tankarna om att du har ADHD och skulle kunna bli hjälpt av att få en diagnos…kommer du inte undra hur livet skulle sett ut om du struntar i att göra en utredning?

Silla9
2/18/15, 1:01 PM
#6

Vad skönt för mig att läsa detta idag.  Jag var ganska nervös imorse  för att prata med en lärare om min diagnos. Jag har ADD och jag tyckte det var jobbigt att ta upp.  Mest för att jag allmänt har väldigt svårt att öppna mig och berätta om mig själv.  Sedan är jag inte som den typska bilden som många har av ADHD och så. Har typ social fobi så var rädd att hon inte skulle ta mig på allvar. 

Men jag är glad att jag vågade ta upp vad jag har svårt med så att jag kan få lite mer stöttning härifrån. 

Vet att det inte alls är samma situation som du är i . Men kände lite lika som du beskrev imorse. När man  tvivlar på om man ska våga, orka och om det är en bra idé att ta hjälp.                                                                                                                                                           Känns väldigt bra nu att  jag tog upp det idag.

Annons:
Surpan
2/18/15, 1:26 PM
#7

#5 Jag förstår dig och jag håller med dig. Jag har bara sagt till mina föräldrar lite snabbt att jag funderar på det. De tycker fortfarande att jag "klarar mig". Vad mycket enklare det hade vart om det här bara hade blivit avklarat i lågstadiet..

#6 Vad skönt för dig, jag är jätteglas för din skull!

/Surpan

Upp till toppen
Annons: