Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Tips och goda råd

Erfarenheter av "Jag orienterad terapi"?

2015-03-16 00:44 #0 av: solskugga

Har just (efter drygt 5 års väntan... och efter att ha blivit "kasserad" av div. terapeuter/psykologer nu, äntligen, blivit inbokad till en terapiform, som jag aldrig tidigare hört talas om. Den heter "Jag orienterad terapi" och jag har läst lite om den på nätet.

Se länk: http://www.jagstrukturerande.se/

Har träffat terapeuten 2 gånger hittills och han är väl trevlig och så (till skillnad mot för flera tidigare..). Men jag undrar om någon har erfarenhet av denna terapiform och om du/ni upplevt något positivt (eller negativt) av den?

Har förstått att det ingår 3 faser, varav jag nu alltså är i "fas1". Den ska vara "narcissistisk", vilket gör att jag förstår varför han gör som han gör. Varje träff går till så att han frågar lite om mig och mina intressen, och "låtsas" intresserad. Jag vet att jag är lite överkänslig där, men jag är i mångt o mycket mkt medveten om ifall en person är verkligt intresserad eller inte av att veta något om vad jag t.ex. gör på fritiden. Jag känner mig efter alla år lite "otålig", vill gå direkt på mina problem och trauman, men förstår att han "måste" jobba efter sin modell. Men lite frustrerande alltså.

Hoppas nu snart få komma till "fas 2", där vi alltså ska jobba med mina problem. DET VIKTIGA!!

Det är där jag är lite orolig om det verkligen kommer att leda till något. Jag vill och hopas det, men är, tyvärr, lite luttrad... Men tar gärna emot råd från nån som har provat denna metod.

Anmäl
2015-03-19 00:16 #1 av: portera

Har ingen erfarenhet, men jag trodde jag-terapi skulle stärka jaget, alltså inte narcissistiskt jag, utan mer det existensiella jaget. Att orientera sig i vad är jag, vad vill jag och var går mina gränser typ. Men som sagt har ingen aning..

Anmäl
2015-03-20 23:21 #2 av: solskugga

Ja, jag tycker också det känns lite märkligt.. Men jag får väl ge det här lite tid o se hur det blir när själva terapin börjar "på riktigt".

Det känns lite som slöseri med tid och jag känner mig  så medveten om att det bara är ett slags "spel", som för att vinna mitt förtroende på nåt sätt.  (Vilket man inte gör på det sättet, det funkar inte för mig iaf).

Men han är som sagt trevlig och verkar sympatisk, så jag kan väl sitta där och berätta om mina intressen ett tag om han vill jobba så. Bara det kan leda till något så småningom. Kommer att rapportera framöver. Har nu haft 4 träffar. Enligt honom brukar han ha 3-20 träffar i "fas 1" innan själva terapin börjar.

Jag kunde väl förstå det bättre om han t.ex. mer frågade om min vardag och hur jag tänker och känner. Men jag antar (och hoppas!) att han vet vad han gör och att han på nåt sätt analyserar mig ändå, trots att vi inte jobbar aktivt med något problem.

Är väl bara lite otålig, efter flera års väntan, men det gör också att jag känner att några månader hit eller dit utan att jag känner att det går framåt inte spelar så stor roll. Det enda som oroar mig är att det inte ska leda framåt senare heller. Det var mkt därför som jag undrade om nån hade erfarenhet av denna terapiform.

Anmäl
2015-10-26 21:57 #3 av: solskugga

Ja, nu har jag gått i "terapi" i ca ett halvår. Är inte direkt imponerad, snarare frustrerad¨.. Vi "går igenom mitt liv" l kronologisk ordning. Men - det är SÅ FRUSTRTERANDE!! Jag berättar om saker som hänt och sen sägs det inget mer... Vad som än  hänt! Jag sa en gång, vis  av erfarenhet, att jag ska väl inte prata om känslor. Men o, ja, det fick jag visst! Men - det händer inget mer. Vi går aldrig in på djupet. PRATAR om själva känslorna. Jag får liksom "prata av mig", men inget mer! Det ger inget alls! Jag VET allt vad som hänt i mitt liv, både positivt o negativt o vet att vissa saker behöver BEARBETAS! Men, vi ägnar dessa futtiga 30 min åt att prata om meningslösa saker, som t.ex. vad min gymnasieutbildning handlade om, vad jag lärde mig. Samt tidigare hur vi firade t.ex. valborg när jag var liten. Alla mina trauman, som påverkar mig starkt än i dag går vi inte in på!

Det känns som att "terapin" går ut på att leta fram några positiva minnen och fokusera på dem och glömma allt jobbigt. Men så funkar inte jag! Tyvärr...

Jag blir galen, men vet att efter nära 6 års väntan så får jag vara glad att jag får träffa någon form av terapeut. Och jag VET att jag inte får någon mer chans. Detta var som på nåder, pga påtryckningar från annat håll. Jag får ingen annan chans. Så jag måste uthärda/vänta och hoppas på den omöjliga, att det till slut visar sig att det ger något. Men det känns osannolikt...

Efter alla dessa månader borde jag ha känt av NÅGOT framsteg. Jag hade innan en lista med önskemål om vad jag önskade av en terapi och själva terapeuten...  Men ingen lyssnade, ingen frågade. Nu får jag vara glad att jag ens får träffa någon...

Har nu iaf skrivit av mig lite och hoppas att någon orkat läsa....

Är trött och uppgiven....

Anmäl
2015-10-26 23:02 #4 av: [Ruffsetuss]

Låter tungt, har du pratat med din Terapeut om hur du upplever terapin ?

Ruffsetuss
Anmäl
2015-10-29 21:04 #5 av: solskugga

*suck* Ja, jag har tagit upp frågan några gånger på olika sätt, men inte nått fram alls. Han säger bara att "Visst får du prata om känslor" och även sagt att det visst inte handlar om att bara hitta positiva saker. Men, visst - jag får berätta om jobbiga händelser eller hur jag känner/kände, MEN SEN HÄNDER INGETR MER!!! Inga följdfrågor, vi pratar inte ens mer om saken. Kan avsluta en träff med att jag just börjat berättat om någon mkt jobbig upplevelse, så är tiden ute och "Tack o hej, vi ses"... Nästa gång tar något nytt ämne vid.

De två senaste gångerna har jag t.ex. fått ägna min "terapitid" åt att prata om min gymnasietid och fått frågor om allt ifrån hur man märker om kor är glada, hur man bygger reglar på en vägg samt om det var 25 öringar eller enkronor i telefonautomaten på skolan!?! INGET om hur jag upplevde tiden, vad jag tänkte, kände, upplevde...

Jag tror mig ana att "terapin" går ut på att man ska sluta tänka på jobbiga saker, genom att dels ha så korta träffar, låta mig ha hand om att hålla koll på tiden, inte ställa följdfrågor och att låta bli att gå på djupet med det jobbiga. Däremot anstränga sig för att hitta bra saker (som jag är mkt medveten om, men det är de jobbiga bitarna som är problemet, och de kan jag inte bara tänka bort, hur gärna jag vill).

Kan tillägga att jag tidigare fått diagnosen PTSD (Posttraumatisk stress) och ibland kommer gamla minnen över mig med oerhörd styrka och det blir jättejobbigt. Trots att jag vet var känslan kommer ifrån, så kan jag inte bara på egen hand avfärda den. Jag hamnar i ett skräcktillstånd, är tillbaka då allt hände.

Jag kan/vill inte heller bryta den här kontakten, då jag dels fått stämpeln att jag "avpolleterat personal på löpande band" (har slutat med en kurator o en tidigare terapeut, då de inte lyssnade alls). Sen har jag också fått höra av en psykolog att de med Asperger inte kan gå i terapi (det sa han utan att ens ha träffat mig!) och jag vill inte bekräfta det. Sen hoppas jag som sagt på ett mirakel och att det ska börja ge mig något. Slutligen inser jag att detta är min sista chans. Om jag slutar nu, så kommer jag aldrig mer att få träffa någon annan terapeut/psykolog. Detta var som på nåder. Och jag vet att jag behöver hjälp, så det vore att ge upp helt. Men det är nära nu att jag bara gör det..

Anmäl
2015-10-29 22:41 #6 av: Ananse

Fast du har ju oss här också. Tokjävlar kommer du alltid att råka på bland vårdpersonal men det kan kännas lättare om det finns folk att ventilera det med. Dessutom förstår vi saker som vårdapparaten inte förstår. Under utredningen tyckte jag visserligen att det var en väldig lättnad att för första gången få prata om dom här grejerna och bli trodd. Men ändå... hon vet bara vad hon har läst och folk har berättat. Det är ingenting mot att diskutera med folk som är lika koko som en själv.

Anmäl
2015-10-30 10:40 #7 av: [Ruffsetuss]

Låter som din terapeut skulle behöva lite terapi själv 😉 låter helt galet i mina öron , men vad vet jag . Har du frågat vad terapin går ut på ? Jag tror att via terapi ska man få strategier att hantera det svåra samt om man pratar om det så kan man få nya infallsvinklar som gör att man kan bearbeta traumat .

Ruffsetuss
Anmäl
2015-10-30 15:57 #8 av: Funk4

Vad menade den som sa till dig att Aspergers människor inte är lämpade för terapi??

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.