Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Olika former av autism

Vad får man reagera på?

2015-03-23 22:18 #0 av: solskugga

Har efter några år inom ”psyksvängen” o slutligen vid läsandet av min journal gjort några reflektioner. Vad ”får” man reagera på? Vad är ”normalt”, dvs vad skulle INTE en ”NT människa” reagera på?

Nu är jag medvetet provocerande. Vet att det inte finns några ”NT människor”. Men jag har SÅ många gånger fått höra (och nu också läst) att vissa reaktioner är ”fel” och förklaras som ”Aspergerrelaterade”. Min spontana fråga blir då (men jag har ingen annanstans än här att ställa den) är ”NT människor” att likna vid Jesus eller nåt? Dvs reagerar de aldrig på om de blir anklagade, påhoppade, dåligt bemötta osv, utan vänder bara glatt andra kinden till och ler vänligt?!?

Vilka känslor får man visa? Vad måste man villigt underkasta sig? Var går gränsen? HAR ”NT människor” inga gränser?!?

Eftersom jag inte är ”NT” så vet jag ju inte hur de tänker o känner.... Men känner mig allt mer som ett ”AS freak”, som alltid ”överreagerar”... Men – då känns det ju som att man iom att man har en AS diagnos inte har rätt till sina känslor..?!?

Eller?!? Funderar

Anmäl
2015-03-24 11:39 #1 av: mieeow

Jag tror nog att alla människor, även de som anses vara "normala", skulle kunna få någon benämning om de kom till en psykolog och blev granskade så som man blir som patient. För alla har ju sina egenheter, ingen är perfekt. Men det är bara när det faktiskt blir problem för en själv eller för samhället som man kommer i kontakt med psykiatrin. 

Vissa psykologer inom psykiatrin har kanske lätt att hamna i ett tänk där man ska sätta benämning på allt som patienten gör, se minsta lilla tecken. Och då blir det kanske lätt att man börjar peka ut beteenden som visst kunnat vara ett symptom eller tecken på något, men som också kan vara helt och hållet "normalt". 

Och självklart ska du säga ifrån och reagera om något inte känns rätt, och det är bra att visa känslor. Synd om det har misstolkats och missförståtts av en behandlare dock. 

Anmäl
2015-03-24 12:46 #2 av: Hera

Klart att de utan diagnoser också reagerar. Skillnaden är nog hur mycket och hur.

Anmäl
2015-03-24 22:08 #3 av: solskugga

Skönt att höra! Har börjar känna mig som en "vandrande diagnos". Som hela tiden måste tänka på att "hålla mig lugn och samlad"... Lite jobbigt, lindrigt sagt.

Och, det blir ju också som jag skrev, mkt svårt att veta hur en "normal" person skulle reagera! Precis som ni skriver så har jag antagit att ALLA människor reagerar på saker, allt efter vad de har för upplevelser bakom sig + i viken sinnesstämning de är just då. Men när man läser journaler + vid vissa möter får man lätt känslan att "allt bara beror på s.k. Aspergerproblematik..." HATAR det uttrycket!!! Arg

Är lite upprörd just nu (pga all läsning av journalerna och iom detta har mkt liksom återupplevts).

Vad säger ni t.ex. om att vara arbetslös och sen i stort sett blivit lovad en anställning, bara man har intyg på en psykisk diagnos. Och sedan få veta att "så enkelt är det inte..." Bli erbjuden en slags praktikplats på samma ställe, där man jobbat i över 1 år tidigare o skött sig exemplariskt o fått mkt uppskattning. Denna praktikplats skulle ge 4800:- netto/mån minus resekostnader... Ledsen

Jag blev så klart rätt nedslagen efter detta beslut. Jag var just då, frivilligt, inlagd på psykavdelning, men med regelbundna permissioner. Det var några dagar kvar till Valborg. Hade sett fram emot att fira den med familjen, en permission som var inplanerad sen länge. Sen, pga att jag "reagerade så starkt" (blev ledsen) så drogs permissionen in. När jag fick det beskedet så blev jag (naturligtvis?) ÄNNU mer ledsen... Hade sett fram mot denna helg så mkt. Min reaktion på den uteblivna permissionen "styrkte" läkaren i att han hade rätt i sitt beslut... Jag var för "ostabil"... Förskräckt Det var den värsta Valborg jag upplevt... Även för mina närmaste....

Hur tänker de?!? OM jag fått åka hem o vara med familj o vänner hade det känts lite bättre. Nu blev det så att jag bara passivt låg i min säng o deppade...

Ingen brydde sig... Varken om att jag inte steg upp eller att jag inte var  med o grillade korv.... Var det kanske ett tecken på att jag var "kraftigt deprimrerad"?

Tycker inte det själv, men kan ju ha fel.

Jag blev inte heller upplyst om (vilket jag fick veta långt senare) att om man är frivilligt inlagd (dvs inte tvångsvårdas, LPT) så kan man själv säga att man vill bli utskriven.

Fick också veta att en läkare skulle göra en bedömning dagen efter mitt jobbiga beslut (dvs dagen innan Valborg), men ingen dök upp. När jag  sen frågade fick jag veta att nån varit där, men bara läst journalen, INTE TRÄFFAT MIG PERSONLIGEN O GJORT EN BEDÖMNING!!!

Sorry om jag "ältar" gamla saker, men jag har så många negativa, jobbiga minnen från tiden inom psykiatrin...

Det allra värsta är att jag nu insett att de få personer som jag litade på o hade förtroende för i själva verket gjorde en massa "bakom min rygg". Visst, jag förstår att de har ett jobb att sköta och vissa förpliktelser. Men det jag reagerar mot är att de uppenbarligen körde nåt slags "psykologiskt spel". De sa och gjorde saker för att vinna mitt förtroende. Fick mig att känna mig trygg med dem och lita på dem. Det värsta är att jag klandrar mig själv för att jag var SÅ DUM OCH LÄTTLURAD!!! Nu är alla de borta. De bara försvann, vände mig ryggen, visade vilka de egentligen  var... VARFÖR insåg jag inte det från början? VARFÖR var jag så "dum", naiv och lättlurad. VARFÖR gick jag på deras manipulationer?

Kan inte förlåta mig själv... Borde veta bättre. Är egentligen en mkt sluten och reserverad person. Men ansträngde mig att vara öppen o ärlig, för att jag trodde att det skulle göra det lättare för dem att hjälpa mig...

Hjälpa... Jo vistt...Yrar

Jag trodde att psykiatrin skulle hjälpa folk att må bättre. Att vårdavdelning var = en avdelning där man skulle få vård... Men, förhoppningsvis, är det bättre på andra ställen i landet.

Ja, jag erkänner att jag är MYCKET bitter just nu. Sorry. Men känns skönt att iaf fått skriva av sig....

Anmäl
2015-03-25 09:09 #4 av: mieeow

Alltså det är svårt det där, jag vill verkligen tro att de flesta verkligen vill och anstränger sig för att hjälpa. Men det är väl svårt att vara i sådan maktposition över en annan människa som man faktiskt har som vårdare, och det blir kanske fel ibland. 

Men journalen säger ju inte allt heller, ellerhur? det är ju mest anteckningar för att andra vårdgivare ska få en överblick. Så jag tänker att du kanske ska ta det med en nypa salt, det är ju omöjligt att veta exakt vad som försiggick i deras tankar när de tog de olika besluten. Och vården har ju väldigt dåligt med pengar, det påverkar ju vilka beslut som tas också. tyvärr. 

Jag har själv funderat på att begära ut journal flera gången, men jag har inte gjort det ännu just för att jag vet att det kommer att bli riktigt jobbigt. man läser ju, och som du säger, återupplever den allra jobbigaste tiden i sitt liv. Och ovanpå det så läser man det genom omgivningens ögon, får reda på saker som man inte visste om, som de kanske hemlighållt för att skydda en eller något. och man får läsa hur vissa kanske missförstod en eller ännu värre, dömer en. För så är det kanske i vissa fall.

Jag har fått höra av min kontaktperson, som jag har bra kontakt med, att många andra vårdare höll på att ge upp hoppet om mig när jag var sjuk. Jag vet inte om man kan se detta i journalen, men om man kan det så kommer det såklart vara väldigt jobbigt. Även om jag kan känna mig lurad när jag tänker på det, så var det nog bra att jag inte fick reda på det då, för om jag visste att de höll på att ge upp, då hade ju jag själv inte orkat kämpa. 

Du kanske ska läsa journalen en liten bit i taget? så du hinner ta in och bearbeta allt innan du går vidare. Det är jobbigt att läsa journaler. 

Anmäl
2015-03-25 14:54 #5 av: RomDoll07

Jag skulle nog säga att väldigt många reagerar mer än de struntar i saker nuförtiden och jag tycker inte att det bör anses som något onormalt alls.

Att reagera på ett negativt sätt (bli arg, ledsen, orolig osv.) medför dock oftast inget som helst positivt för dig själv så jag försöker undvika sådana känslor så mycket som möjligt. För några år sedan hittade jag något slags "inre lugn" och försöker numera leva efter principen "Det som har hänt har hänt och det är inget du kan göra något åt". Det gör faktiskt livet mycket enklare och trevligare att leva, jag yrsar inte upp mig över saker i onödan utan glädjs och njuter av det positiva i livet istället.

Sedan håller jag absolut med #1 om att de flesta nog skulle få en diagnos om de gick till en psykolog, brukar själv säga att jag " har en släng av OCD" ;)

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.