Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Allmänt

Diagnos bra/dåligt?

2015-03-25 21:57 #0 av: RomDoll07

Hej!

På senare år har det ju blivit allt vanligare att folk får psykiatriska diagnoser. Förut har jag tyckt att det är lite fånigt, eftersom jag inte tror att någon egentligen är "normal" och att i princip alla skulle få någon typ av diagnos om de gick till en psykolog. Varför ska man då sätta olika stämplar på alla människor som bara medför fördomar, förakt osv?

På sistone har jag dock ändrat åsikt angående detta. Istället för att se diagnoser enbart som något dåligt har jag börjat inse att en diagnos faktiskt kan fungera som ett stöd för den som har en diagnos.

Jag har själv aldrig varit till en psykolog och har därför ingen officiell diagnos. Jag brukar lite skämtsamt säga att jag "har en släng av OCD" men har väll egentligen aldrig tänkt på allvar att jag skulle ha en psykisk störning. På senare tid har jag dock funderat lite extra över varför jag är som jag är och började läsa lite om OCD, eftersom jag har vissa beteenden som är på gränsen till tvångsmässiga. Att känna ångest över sina tvångshandlingar stämde dock inte in på mig, så jag insåg rätt snart att mitt beteende inte är typiskt för OCD och kom istället in på den snarlika diagnosen OCPD, alltså tvångsmässig personlighetsstörning.

Att läsa om OCPD var en fascinerande upplevelse, det var som att hitta hem. Den första sidan om OCPD jag kom in på var som en exakt beskrivelse av hur jag är, i princip allt stämde. Nu upplever jag visserligen inte att jag har så stora problem av detta så det räknas nog inte officiellt som att jag har en störning. Att ha ett namn på hur jag är och kunna läsa om det har dock gjort mig mer medveten om att vissa saker jag gör inte är helt bra, vilket har gjort det lättare för mig att tänka på hur jag beter mig och behandlar andra människor.

Vad tycker ni som faktiskt har en diagnos, är diagnoser bara onödiga stämplar som får er att känna er annorlunda än alla andra eller har eran diagnos hjälp er på något sätt?

Anmäl
2015-03-26 12:11 #1 av: VildaVittra

Det är vi med diagnoser som måste vara mer öppna med det för att få bort stigmatiseringen. För när de ser hur "vanliga" vi är i verkligheten så inser de med fördomar hur fel de haft. Våra diagnoser kan ju faktiskt vara styrkor också, jag ger mig ju till exempel inte förrän uppgiften är avklarad, blir ju smått manisk. 

En diagnos är något som är praktiskt att ha, när jag gick in i väggen så var det ju ingen diskussion om att jag inte skulle bli sjukskriven pga att jag redan har en borderlinediagnos. 

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2015-03-26 12:23 #2 av: Fannkan

Jag tycker inte att diagnoser är negativa, tvärt om. Däremot är det ett enormt stigma när det gäller neuropsykiatriska (och psykiatriska) diagnoser. Precis som VildaVittra skriver så måste vi  som lever med dessa sjukdomar vara öppna om våra problem och göra vårt bästa för att normalisera dem. 

Många tror att en diagnos används som en ursäkt för att kunna "slappna av" och bara glida fram genom livet, men det man inte inser är att vardagen för oss är snarare tvärt om. Vi möter mycket fördomar och får ta mycket skit av samhället, vi särbehandlas och det kan gå snabbt från att ses som vem som helst till "hon med massa problem och diagnoser." 

Man får mycket hjälp utifrån en fastställd diagnos, som gör att man får lära sig mer om sig själv och vilka strategier du kan prova i ditt liv för att underlätta vardagen. 

Anmäl
2015-03-27 01:22 #3 av: RomDoll07

#1 En väldigt bra poäng. De flesta som hör ordet "psykisk störning" eller liknande begrepp tänker nog automatiskt att det är en människa som är totalt okapabel att klara sig själv och leva ett normalt liv, men så är det ju oftast inte. Det finns ju många människor med diagnoser som knappt märks alls utåt så det är ju jättebra att man är öppen och visar att "Ja, jag har en diagnos men jag är inte särskilt olik andra för det".

När jag berättade för min mamma om tvångsmässig personlighetsstörning protesterade hon genast med att "Du har ju ingen störning!" Nu har jag visserligen kanske inte det men jag kunde så tydligt se hennes fördomar utifrån hur hon reaggerade. Så klart vill föräldrar inte tänka tanken att det skulle vara något "fel" på deras barn men det var så uppenbart att hon ser störningar som något väldigt extremt som man typ måste bli inlåst för. Hon är ändå den jag ibland blir rätt osams med på grund av att jag är som jag är så man kunde ju tycka att hon borde ha reaggerat på mitt beteende, men hon är väll så van vid hur jag är och ser mig kanske fortfarande som en temperamentsfull tonåring (är 22 nu) att hon inte ser det som något utöver det vanliga (och det kanske det inte heller är).

#2 Nä, jag tror ju knappast att nån skulle säga "Jag har den och den diagnosen så jag kan inte göra det där". Som du säger är det nog snarare raka motsatsen, att man om man har en diagnos vill visa att man inte är sämre än andra.

Anmäl
2015-03-27 12:37 #4 av: Hera

#3 Tyvärr finns det folk som använder sina diagnoser som ursäkter.

Att få korrekt diagnos är väldigt bra enligt mig. Då kan man få rätt hjälp.

Och jag håller inte med om att de flesta skulle ha någon typ av diagnos.

Anmäl
2015-03-27 13:10 #5 av: RomDoll07

#4 Nä, inte de flesta kanske men jag tror som sagt inte att det finns så mycket här i världen som kan kallas "normalt", alla har ju sina egenheter men så klart olika mycket. Sen är det väll lite av en fördom jag har att psykologer hittar fel i allt man gör, men så är det säkert inte (?)

Anmäl
2015-03-27 13:14 #6 av: Hera

#5 Du har verkligen missförstått vad en psykolog gör om du tror att deras jobb går ut på att hitta fel.

Diagnoser är inte egenheter. Diagnoser skapar stora problem i livet och man behöver hjälp. Egenheter är något helt annat och inget man ger diagnoser för.

Anmäl
2015-03-27 15:03 #7 av: RomDoll07

#5 Jag förstår att det säkert inte är så, det är väll mest tanken på att öppna upp sitt inre för en helt främmande människa som känns lite främmande och obekvämt för mig.

Förlåt, jag uttryckte mig lite dumt, jag ber om ursäkt om du tog illa vid. Jag menade inte att diagnoser är något trivialt, det är bara det att jag inser mer och mer att jag själv inte är precis som alla andra och har därför blivit osäker på vad som egentligen kan räknas som "normalt" eller inte. Jag förstår så klart att det är skillnad på att vara lite "annorlunda" och att ha en diagnos, jag är bara inte helt säker på vilket av dem jag tillhör.

Anmäl
2015-03-27 15:12 #8 av: Hera

#7 Ja det är vanligt att känna så inför att öppna sig för än främling. Så kände jag också när jag var ung. Men efter några gånger kändes det faktiskt bra att få bolla sina tankar och känslor med en utomstående som dessutom kunde ge råd och tips .

Anmäl
2015-03-27 15:26 #9 av: Lakeside

Jag har alltid varit väldigt orolig av mig och vilsen. Funderat över varför jag inte är som alla andra. Efter att jag fick min diagnos tycker jag ingenting blivit sämre utan jag känner mig själv och vet varför jag har vissa egenskaper. Framförallt känslan av att jag aldrig kommer till ro utan vill vidare konstant. Dock så är jag inte och har aldrig varit lat och använder inte min diagnos som en ursäkt utan som något som hjälper mig till ett hälsosammare liv. Jag har kanske inte den grövsta diagnosen men nog har jag den. Visst tog det tid att acceptera det även om jag anade att jag skulle få diagnosen men nu är det en tillgång. Dock så vet jag inte hur det skulle varit att få en diagnos som barn.

Anmäl
2015-03-28 10:47 #10 av: Ladydragon

att kalla ADHD och liknande diagnoser för en psykiskt störning är väl inte riktigt korrekt Funderar det är ett Neuropsykiatriskt funktionshinder

och jag håller absolut inte med dig om att dom flesta skulle få en diagnos om man utredde utan jag är helt säker på att dom allra flesta skulle bli utan diagnos 

kan inte låta bli att tycka det är lite kränkande mot personer dom faktiskt har diagnosen OCD att du förminskar o förlöjligar deras problem med "din släng av OCD" 

dom som får diagnoser brukar faktiskt "behöva" det då livet inte fungerar man har kanske oerhört svårt att kunna jobba och allt det innebär svårt med vänner o familj man blir isolerad och mår dåligt m.m 

själv har jag ADHD diagnos och fick den i vuxen ålder jag är glad att jag fick diagnos det gör det lättare för mig att förstå mig själv och min familj kärleken vänner m.m kan förstå mig på ett bättre sätt 
jobb har alltid fungerat oerhört dåligt för mig men med diagnos får jag mer hjälp och stöd 

Anmäl
2015-03-28 10:55 #11 av: Hera

#10 Helt korrekt. Psykisk störning är verkligen fel. Håller med i allt du skrev.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.