Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Olika former av autism

Asperger i skolan

2015-04-19 03:39 #0 av: klarabastin

Tänkte bara skriva lite om olika saker som jag känner i skolan och i sociala sammanhang.

SKOLA: Är ämnet intressant så flyter allt på som vatten. Men i vissa fall så kan till och med det roligaste ämnet krossa en totalt under lektionen. Är ämnet är ointressant så stannar allt upp, det blir jobbigt att lyfta en penna. Folk tycker att man är lat och apatisk. Men i själva verket så vill man bara skrika ut att man inte kan jobba. Det är som en propp som sätter sig i huvudet på en.

Vissa veckor är värre än andra, de flesta veckor så klarar jag kanske max 3 dagar o skolan medan andra kanske jag klarar alla 5. Förra veckan så var det första veckan på 2 månader som jag varigt i skolan alla 5 dagarna. Att tänka att man klarat en normal skola vecka är som att ha nått en milstolpe. 

Det jobbigaste med skolan är nog ändå när lärare inte fattar varför man inte klarar att läsa tre sidor i kemi boken eller varför man var den ända som inte gjorde läxan. Det ända jag vill är att jag ska klara den här skoldagen. Tror ni verkligen att jag kommer klara av att jobba hemma??

VÄNNER: Jag har kanske 3 eller 4 vänner som jag skulle kunna ringa utan att känna att jag stör, är jobbig eller irriterande. Det ända som går igenom mitt huvud under ett telefon samtal är "är jag jobbig? Stör jag? Du vill inte prata med mig eller hur?" I vissa fall så kan jag tro att personer bara är med mig för att det tycker synd om mig.

SOCIALT: Att bli bjuden på ett kalas kan vara det läskigaste som finns ibland. Det ända jag ser framför mig är personen som ska ha kalaset står och försöker övertyga sina föräldrar om att INTE bjuda mig, som om att jag är där för att alla andra var bjudna och de var tvungna att bjuda mig för sina föräldrar.. Annars kan allt från att åka kommunalt till att gå och handa vara jättejobbigt. Det kan vara massa olika anledningar, allt från att man är rädd för att bryta ihop på en offentlig plats till att träffa någon man känner.

tack för att du läste. du får gärna kommentera om du känner igen dig i något av det här.

Medarebetare på: Vegan ifokus

Anmäl
2015-04-19 03:57 #1 av: AnneN

Jag känner igen mig i allt det du skriver. Nu var det ju några år sedan jag gick skola (är 33år) men kommer allt för väl ihåg hur det var på lektionerna, om jag ens var där, och att lyckas göra läxor i ämnen som inte intresserade mig var nästan omöjligt om jag inte fick hjälp = mamma satt med mig vid bordet och mer eller mindre tvingade mig att göra läxan med hennes hjälp. Att hålla mig vaken på tråkiga lektioner var inte heller det lättaste om jag inte sysselsatte mig med något roligare (tex klottra i ett block eller dagdrömma).
Har än idag samma problem med att utföra uppgifter som jag tycker är tråkiga i vardagen även om de är nödvändiga, tex städning.

Vänner har jag aldrig haft speciellt många nära som jag känner mig trygg med, men några få finns iallafall och sedan en del ytliga vänner/bekanta som jag umgås mer sporadiskt med.

Sociala situationer som tex fester, åka buss, handla, umgås med vänner i större grupp (mer än 2-3st) kan jag tycka är jobbigt och få ångest/panikångest av i mina sämre perioder.

Jag hade tyvärr ingen diagnos då jag gick skola och fick därför heller inte någon speciell hjälp, vilket man har rätt till att få om man har diagnos. Mina diagnoser fick jag så sent som när jag var 30år och fick då diagnoserna adhd, autism, bipolär och generell ångest/social ångest. 

/Mvh Anne
~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Anmäl
2015-04-19 04:02 #2 av: klarabastin

#1

jag fick min diagnos för ungefär ett år sedan och det är otroligt hjälpande även om kanske inte alla lärare förstår vad det innerbär så vet dem att min hjärna funkar annorlunda och därför förstår de om jag inte kan jobba ibland. med de behöver dock förstå mycket mer än vad de gör nu..

Medarebetare på: Vegan ifokus

Anmäl
2015-04-24 10:08 #3 av: Sstar

Min son 13 år har bland sina närmaste en med as, han tycker genuint om honom. Världens goaste kille enligt mig med för den delen. Ville bara berätta det så kanske du förstår att även du säkert är omtyckt för den du är! Tycker även det är förskräckligt att du inte får förståelse i skolan, herregud, det är 2015 och folk får va olika. Blir mest arg över att det fortfarande finns lärare som inte förstår de olika personligheterna de möter i skolan.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.