Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Olika former av autism

alternativ till gymnasie.

2015-06-07 13:49 #0 av: Anonym

Hejsan! 
Jag har Asperger samt är Bipolär. Jag slutar nu 2:a året på gymnasiet, men efter år av kämpande och ständig ångest så har jag kommit fram till att det bästa för mig är att hoppa av skolan jag går på nu.. (Musikergymnasium), då jag verkligen inte klarar av traditionella undervisningen. Jag har ständig ångest pga behöva va i skolan, med folk, sitta i ett klassrum, med folk osv osv. 
Jag har inga problem med själva skolarbetet och har bra betyg. Jag har dock mer än 80% frånvaro, och gör allt arbete hemma. Som ni förstår så skulle distans passa mig perfekt.
Jag vill läsa klart mina poäng distans på  Komvux, men det är ju precis som det låter, för Vuxna. Jag har pratat med syven, som i sin tur pratade med Komvux och jag måste ha fyllt 20år för att gå där, tyvärr.
folkhögskola är inget alternativ då jag kan så mycket bättre än att bara få godkänt i kurserna. (vilket jag förstod att man endast får).  samt att dom inte har distans folkskola i min ort.

Har någon erfarenheter inom detta? Hur har ni, som är i samma situation som mig, löst detta?
Känns ju som att Komvux skulle kunna göra ett undantag. Det är inte jag som valt att ha ett sånt här liv. Jag vill kunna gå i skolan, varje dag, som alla andra, men det är så uppenbart att det inte funkar..

Hälsningar, Evelina

Anmäl
2015-06-07 14:09 #1 av: tlover

Det låter lite som jag (jag gick till och med musik he he), däremot hade jag ingen diagnos då så jag hade ingen aning om varför det var så.

Jag gick själv om 2:an fast mitt i terminen bytte jag till IV och gick sen ett till år med IV och gick sen ut utan fullständiga betyg.

Men kanske ska du testa att byta till IV, vad jag förstår kan man gå stora delar praktik tex

Det kanske är något att tänka på och prata med syo om.

Själv har jag aldrig pluggat upp betygen då det inte behövts då jag bestämde mig tidigt att starta eget då jag hade hittat nog med strategier för att orka med ett jobb.

Nu har jag startat eget ca 8 år efter att jag gick ut skolan, innan dess hade jag aktivitetsersättning.

edit: Jag har bara AS + div fysiska sjukdomar/funktionshinder

Anmäl
2015-06-10 15:53 #2 av: emeliiiiieee

Jag gick IV och hade 4 dagar praktik och sedan en dag i skolan. Funkade perfekt för mig. Fick fullständiga betyg i alla ämnen men sen bytte jag till en lärlingslinje som passar mig ännu bättre. Samma koncept. 

Anmäl
2015-06-12 19:14 #3 av: Näring

Jag kopierar mitt inlägg från den andra tråden.

Jag hoppas att min historia kan hjälpa och inspirera dig. Om du inte orkar läsa kan du hoppa direkt till sista stycket.

Jag har också asperger/autism. Jag tycker dock inte om att säga att jag HAR autism, jag är bara annorlunda. Jag klarar inte av att umgås med "vanliga människor", mer än korta stunder och väldigt sällan. Jag har vänner men är oftast själv eftersom jag inte känner någon samhörighet med vanliga människor och eftersom umgänge är fruktansvärt ansträngade och energikrävande för mig. Oavsett vilka människor jag har runt i kring mig, så känner jag mig inte som en del av dom, jag känner att det är en enorm skillnad mellan oss, en skillnad som inte kan förklaras enbart med att "alla är unika".

Men jag har dock fördelen att jag har en fruktansvärt stark självkänsla och är väldigt nöjd med att vara den jag är. Jag vill absolut inte bli som alla andra även om det gick. Jag vill vara exakt den ensamma och självständiga person jag är, som trivs bäst själv. Och jag är inte rädd för vad folk ska tycka om mig, och faktum är att dom flesta respekterar mig då jag även är väldigt snäll och förstående gentemot alla andra. Och många söker kontakt med mig och vill uppenbarligen bli vän med mig, men det blir aldrig någon djupare relation eftersom vi är alldeles för olika.

Jag gick klart gymnasiet och har även studerat, och fortfarande studerar, diverse småkurser efter det, utan problem. Jag umgås inte med klasskamrater och jobbar själv nästan jämt. När det kommer till uppgifter som läraren vill att man ska göra i grupp eller 2 och 2, så säger jag bara rakt ut att "jag jobbar bättre själv", för det gör jag också, och sällan har läraren några invändningar mot det. Jag tänker logiskt och är fruktansvärt stark i mina åsikter och uppfattningar, och ser ingen poäng med att kompromissa fram ett svar med andra. Dom få gånger som jag jobbar tillsammans med en eller flera så slutar det med att jag säger vad jag tycker och tänker och är det någon som tycker annorlunda så kör jag över dom med logiska argument tills dom till slut inte kan säga emot, för jag har helt enkelt rätt. Jag tänker logiskt och objektivt, medan vanliga människor tror och tycker en massa som inte har stöd i verkligheten.

Det jag vill få fram är att alla kan vara den man är, även om man är extremt annorlunda, och vara fullständigt nöjd så. Man är inte sjuk bara för att man är annorlunda. Man måste inte vara som alla andra, eller leva livet som alla andra gör, med vänner, festande, filmkvällar, prata sport och TV-program osv. Oavsett om man har drag som asperger/autism, bipolär eller rent av schizofreni, så kan man vara sig själv och vara nöjd så. Det är inget fel med att vara annorlunda. Det kan t.o.m. vara en styrka. Det finns massor av exempel genom civilisationens histora, på människor som har haft dom personlighetstyper som det västerländska samhället kallar asperger/autism, bipolär, schizofreni o.s.v. som har varit framgångsrika forskare, vetenskapsmän/kvinnor, uppfinnare, musiker, konstnärer, företagare och stora ledare för länder och imperier m.m.

Jag tolkar ditt inlägg som att problemet är kopplat till "folk", eller hur du känner dig i närheten av folk, och inte själva skolan. Är det så att du är rädd för vad andra ska tycka och tänka om dig? Eller känns det jobbigt att inte vara som alla andra, att vara annorlunda? Är du missnöjd med att vara den du är?

Om du fantiserar lite och föreställer dig att du är supernöjd med att vara den du är, och inte är ett dugg rädd för vad andra tycker eller tänker, skulle skolan fortfarande vara ett problem då?

Anmäl
2015-06-13 12:12 #4 av: Hera

Jag tipsade ju om ett distansgymnasium i din andra tråd.

Anmäl
2015-06-15 13:07 #5 av: EvelinaS-L

#3: Skummade mest igenom ditt inlägg, 

Jag är väldigt nöjd med den jag är, bekväm med mig själv, har bra självkänsla och nedvärderar inte mig själv på något sätt. 

Här även många vänner, och jag har alltid varit noga med att endast låta folk som jag trivs med komma mig nära, så det är inte så att jag har problem med det.

Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör att jag inte klarar av att vara i skolan, men för att försöka förklara så handlar det om tider, att behöva vara i skolan inom ramtiderna. Att sitta i ett klassrum med folk. Jag blir stressad av av mycket folk och energier.

En skoldag från 9-16 funkar inte. Jag blir utmattad och får panik. Mitt måående går från toppen till botten på nån millisekund, vilket är väldigt jobbigt på dagarna också.

Det ända jag är obekväm med är inför framtiden, hur jag ska klara av att ha ett jobb med tanke på hur mitt mående går osv osv.

Jag vill inget annat än att klara av att vara i skolan, men jag har kämpat sen i 7an, och det är uppenbart att det inte funkar. Vi har försökt att prova med att korta ner mina dagar, osv, men inget funkar.

Jag har som sagt inga problem med skolarbetet och jobbar väldigt bra hemma. 

Kram Evelina

Anmäl
2015-06-15 23:15 #6 av: Näring

Evelina,

"Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör att jag inte klarar av att vara i skolan, men för att försöka förklara så handlar det om tider, att behöva vara i skolan inom ramtiderna. Att sitta i ett klassrum med folk. Jag blir stressad av av mycket folk och energier.

En skoldag från 9-16 funkar inte. Jag blir utmattad och får panik. Mitt måående går från toppen till botten på nån millisekund, vilket är väldigt jobbigt på dagarna också."

Jag förstår exakt vad du menar och jag är lika dan. Jag klarar inte av heltidsjobb och inte heller heltidsstudier (studerar deltid nu). Att umgås med människor, jobba, studera, osv att aktivt göra saker, är fruktansvärt ansträngande och tar massor av energi. Efter en heldag på jobb eller med människor är jag helt slut och känner starkt behov av att vara själv och slappna av och "gå in i min egen värld".

"Det ända jag är obekväm med är inför framtiden, hur jag ska klara av att ha ett jobb med tanke på hur mitt mående går osv osv."

Den känslan är jag väl bekant med. Jag har länge känt näst intill panik inför hur jag ska kunna försörja mig, eftersom praktiskt taget inget jobb fungerar för såna som oss. Samtidigt vill man ju inte vara en belastning för samhället genom att vara sjukskriven.
Men jag tror att alla människor, även vi, har talanger. Och det vi måste göra är att hitta vad som är våran talang, och tänka utanför boxen. Boxen är i det här fallet att alla ska utbilda sig, jobba och leva som alla andra. Vi kanske inte SKA jobba. Jobba är ju bara ett av många sätt att försörja sig på. Hur känner du inför att starta företag? Skriva böcker? Måla? Leva som bonde? Politiker? Föda upp hästar, hundar osv? Hemmadagis?
Det finns många männsikor som hoppat av skolan och ändå lyckats väldigt bra i livet.
Försök att inte tänka inom ramen för vad du tror är möjligt (för det vet du inte!). Låtstas som att absolut ingenting är omöjligt, då är det lättare att fantisera fritt och vara sann mot sig själv. Annars är det lätt att man avfärdar sig själv och sina drömmar genom att tänka att "det där är inte möjligt", "det där går ju inte" osv istället för vad du faktiskt vill och känner innerst inne!

Vad har du för intressen?
Försök att inte stressa, du är bara 17-18år (lättare sagt än gjort, jag vet!). Jag är närmare 30 och är fortfarande på resan mot att hitta ett sätt att försörja mig på, som fungerar för mig. Det kommer lösa sig!
Vi börjar med vad du har för intressen, så kanske vi kan hitta en väg därigenom. Skriv också om du har fler tankar, känslor, åsikter och invändningar.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.