Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Allmänt

Jag har asperger och tråkig syn från andra

2015-08-23 22:02 #0 av: Anonym

Jag hade  kontakt med en person över nätet, och vi gjorde upp att vi kanske skulle ses det var på hennes initiativ! hon ville ha en vän.  ju mer vi chattade desto mer kände jag att om vi en dag skulle träffas så brukar jag berätta om min aspergerdiagnos det är väldigt sällan jag berättar om den men ibland kan det vara skönt att ha en förklaring till varför jag kan ha det så svårt med ögonkontakt och så är jag väldigt blyg i början vilket snabbt lättar men fortfarande, Jag berättade iallafall att jag hade asperger men väldigt lite problem av diagnosen, och direkt där efter fick jag en helt annan attityd personen ifråga kändes mer osäker nästan rädd av sig och ville absolut inte träffas helt plötsligt var jag blockad allt direkt efter att jag berättat om min asperger jag har länge haft svårt att vara öppen med min diagnos vilket man inte behöver vara. Men att helt skämmas för min diagnos och gömma undan den känns som ett måste nästan, för så fort jag berättar är det som personen jag är med inte längre vet hur den ska bete sig det har hänt flertal gånger. Jag vill bara säga att trots tråkiga rykten så är inte folk med Asperger farliga eller empatilösa och om någon individ skulle vara det beror det ej på diagnosen utan det kan vem som helst vara med eller utan diagnos, snälla läs på innan ni blir rädda/stöter undan eller inte vet hur ni ska bete er eller ännu bättre var som ni var från början.  

Anmäl
2015-08-23 22:10 #1 av: Hera

Tråkigt att du har sådana erfarenheter. Men då visade hon att hon inte var något att hänga i granen! 

Anmäl
2015-08-23 22:13 #2 av: Anonym

#1 Håller med dig! men det är tråkigt att en del folk blir rädda så fort något är det minsta annorlunda, ändå så påstår dem flesta av dem att dem är så öppensinnade. Har naturligtvis också berättat att jag har asperger och blivit bemött helt normalt, alltså på ett sånt sätt som man vill dem har dock vart nyfikna o ställt en del frågor men det skulle jag säkert också gjort.

Anmäl
2015-08-23 22:15 #3 av: Bästakompis

Jättetråkigt! Jag skulle råda dig att inte berätta. Själv är jag frånskild och mötte för två månader sedan kärleken på nytt - en underbar man, som också råkar ha Asperger. Jag ryggade inte trots att han berättade om det i ett tidigt skede. Men det berodde på att jag känner till diagnosen så väl, för att jag har jobbat med personer med autistiskt syndrom. Jag önskar dig all lycka i framtiden! Det finns säkert personer där ute som passar ihop med just dig, den person du är och som inte fäster sig vid att du har diagnosen. Men kanske är det bäst att bara berätta om vilka svårigheter man har när de dyker upp, istället för att berätta att man har Asperger. De flesta vet inte alls mycket om vad det innebär. Kram!

Anmäl
2015-08-23 22:17 #4 av: Tjeja

Bättre att vara ärlig direkt från början så slipper du lägga energi på personer som skräms bort då dem skräms bort direkt istället.  Kvar blir dem som man faktiskt har en möjlighet att bygga en ärlig kontakt och kanske relation med. Sol

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-08-23 22:17 #5 av: dynamitella

Släng faktumet att du har asbergers direkt på folk direkt när nu börjar prata. På så sätt kan du gallra bort ignoranta människor rätt lätt utan att involvera dig emotionellt först.

"korten på bordet" brukar fungera.

Det finns gott om idioter, konstigt folk och elakingar, så låt det inte dra ner dig.

Daniella Alexandersson - Geckouppfödare https://www.facebook.com/DynamiteGeckos

Anmäl
2015-08-23 22:20 #6 av: Tjeja

#3... att inte berätta är ju att föra den man möter bakom ljuset, risken är bara större att dem känner sig lurade och lämnar. Då har båda parter slösat en massa tid på en relation som de bara vill lämna sedan ändå. Men visst det är viktigt att berätta vilka svårigheterna är först från början så det inte bara blir en tom diagnos för en okunnig person, det skrämmer ju bara extra i onödan.

Men att dölja det.. helt fel väg att gå.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-08-23 22:32 #7 av: Bästakompis

Fast jag har ju själv träffat en man med Asperger och jag kan säga att hans diagnos betyder ingenting. Jag hade inte brytt mig eller känt mig lurad om han bara berättat att "jag har svårt för att koncentrera mig på två människor samtidigt" eller "jag bryr mig för mycket om detaljer ibland" eller "jag är dålig på tidsplanering". Vad betyder ordet Asperger om man har lärt känna varann och tycker om varann? Risken är ju att man skrämmer iväg fina människor som bara inte har kunskap om diagnosen.

Anmäl
2015-08-23 22:35 #8 av: Lamina

Har alltid berättat om min diagnos öppet för allt och alla jag möter. Det är sällan jag känner att jag blir illa bemött för det. Ibland kan det hända att folk har svårt att förstå vad det innebär. Vissa kan vara lite undrande hur dom ska bete sig (konstigt nog verkar folk sällan vara rädda för att fråga.) Vissa blir väldigt nyfikna och frågar en massa om diagnosen. Dom har jag svårt för, för jag vet faktiskt inte! Jag kan knappt beskriva dom besvär jag själv har, utan det är mer något jag känner på mig undermedvetet.

Det enda jag egentligen har problem med är folk som inte förstår att jag har problem med vissa saker, trots att dom i sin yrkesroll ska kunna bemöta sånt och att det för mig är viktigt att dom gör det. Det är så många gånger det skurit sig mellan mig och myndigheter som Soc, AF och liknande för att dom vägrar förstå att jag har speciella behov. Ibland känns det nästan som att dom jävlas med mig genom att göra tvärtom. Som min jobbcoach som hela tiden bokade om möten i sista sekund trots att jag sa att sådant stressar mig något enormt...

Men det är sjukt trist att folk ska behandla en annorlunda/illa bara för att man har en diagnos. Jag har min diagnos. Den är en del av mig. Den har inte mig, den är inte hela mig. Kan folk inte förstå det är dom inte värda ett ruttet öre egentligen...

//Lamina

Before we work on artificial intelligence, why don't we do something about natural stupidity?

Anmäl
2015-08-23 22:41 #9 av: Anonym

#7 Jag skrämmer hellre iväg människor då, seriöst om dem vill springa iväg för dem får reda på att jag har asperger då är dem inga vänner för mig att ha jag förstår faktiskt inte hur du resonerar, jag är inte särskilt öppen med min diagnos pga att folk dömer lätt men går man in i en djupare vänskap vill man inte gå runt och dölja sånt som kanske en diagnos jag blir lätt stressad jag kan ju ge ett namn på det genom att säga såhär är det för mig för att jag har asperger till exempelvis.

#4 Japp har gjort så med när jag väl orkat ta tag i nya kontakter berättat direkt, lika bra.

#6 Jag har aldrig upplevt att någon har "Lämnat" bara för att jag berättat senare om min aspergerdiagnos tvärtom dem har förstått varför jag väntat är personen ifråga en riktig vän/schyst accepterar dem att man inte vill berätta direkt och varför man inte vill berätta direkt dessutom har jag ingen skyldighet att berätta, och om jag berättar ändrar det inte på vem jag är jag är inte min diagnos. Mina svårigheter har med mig att göra det drabbar inte andra.

Anmäl
2015-08-24 11:19 #10 av: Bästakompis

#9 jag tror du kanske missförstod mig - jag menar inte att man aldrig skulle berätta om sin diagnos för en vän/partner. Jag menar bara att det är klokt att vänta tills man har lärt känna varandra en del.

Att svårigheterna inte drabbar andra är nog oftast inte fallet...en av de vanligaste svårigheterna bland människor med såväl Aspergers som ADHD är att man inte kan planera sin tid och sortera ut vad som är viktigast att göra. Det har jag sett hos ALLA som jag känt med de diagnoserna och visst drabbar det omgivningen att personen kommer sent, inte håller vad hen lovat etc. Sedan finns det saker som vissa med diagnosen har, men andra inte. Och jag tycker det är onödigt att ta ut något i förskott så att säga.

Anmäl
2015-08-24 11:42 #11 av: Hera

#10 Tvärt om är det vanligt att man håller det man lovat som aspergare. Vi gillar inte oväntade saker och hållet oss till planen med näbbar och klor.

Anmäl
2015-08-24 11:50 #12 av: Anonym

#10 Har du själv en diagnos? Svårigheterna man har vid en diagnos måste inte "drabba" andra, vem som helst med eller utan diagnos kan ha problem "en av de vanligaste svårigheterna bland människor med såväl Aspergers som ADHD är att man inte kan planera sin tid och sortera ut vad som är viktigast att göra." intressant att du säger att det är ett av dem vanligaste problemen det har jag inte uppfattat det som. Hmm Visst drabbar det personen att personen kommer sent inte håller vad den lovat osv, jahaja så det är så folk med asperger/adhd är dem håller inte vad dem lovar och kommer sent? haha.. då måste jag säga att nästan alla jag känner utan diagnos måste ha en släng av asperger, du ska då veta att många med asperger är väldigt noga med planering alltså tvärtom mot vad du säger jag missar aldrig en planerad tid och om jag lovat något så kan man ta mig för mina ord, tror du folk med asperger är mytomaner? dags att läsa på lite! vad menar du med "onödigt att ta ut något i förskott" `?

Dessutom vill jag också säga att jag inte vill höra fördomar om diagnoser, eller folk som drar alla över en kam. Jag vet inte hur jag ska förklara detta men vi alla är individer visst man har en diagnos satt på papper vad betyder det? jo man har uppfyllt några kriterier, betyder det att sen dem satte min diagnos att jag inte förändrats? jo jag har förändrats så pass mycket att jag inte längre lider av min diagnos förutom det som liknar en social fobi.

Jag vet att jag är lite defensiv nu, men sån är jag. Jag vill faktiskt helst inte höra andras åsikter gällande detta pga många som kommenterar vet så lite just gällande hur det är att leva med diagnos men vill ändå ge tips, men dem tipsen jag fått jag vet inte vad jag ska säga? jag kommer aldrig mer efter denna diskussionen göra ett inlägg här inne det är säkert iaf. och ja ni har rätt jag klarar inte av att höra kommentarer, speciellt såna som faktiskt känns som dem kommer från någon som inte vet ett sk*t om hur det är.

Anmäl
2015-08-24 11:51 #13 av: Anonym

#11 Ja!!! precis. Folk med asperger brukar ha det så att dem är jättenoga med planering och tider, och löften är viktiga att dem hålls det är det vanliga. Jag blir så trött på tråkiga fördomar. skriver mer i inlägg #10 
åter igen sen är allt individuellt tro det eller ej vi med diagnoser är vanliga människor och det varierar hur vi tänkerVilar huvudet i handenGalen

Anmäl
2015-08-24 13:22 #14 av: LeJ

#6 Jag förstår inte alls vad du menar att man för någon bakom ljuset om man inte genast berättar om sin diagnos? Man har väl ingen skyldighet att berätta allt om sig själv genast? Jag har IBS, lurar jag folk jag träffar om jag inte genast berättar det? Om jag har linser, är det allvarligt om folk inte vet att jag har något synfel?

Anmäl
2015-08-24 13:30 #15 av: Anonym

#14 Åh vad skönt. Precis så!! vissa privata saker berättar man inte eller väntar tills man känner sig trygg med att berätta det är INTE att föra bakom ljuset, din poäng är jättebra man lurar ingen bara för att man inte berättar det de är inget som ändrar någonting bara för att man berättar man är fortfarande sig själv med eller utan diagnos för man är inte sin diagnos.. så personen man lär känna lär ju känna personen man är, om dem senare får reda på att man har till exempel adhd ändrar ju inget för man har ju hela tiden vart samma person oavsett en diagnos ska inte behöva vara så viktig att veta heller egentligen om man inte pratar med en läkare.. du gjorde en bra jämförelse då lär de vara sammma sak till och med ett synfel eller andra liknande saker.

Anmäl
2015-08-24 21:03 #16 av: Tjeja

#14 och #15 jag gensvarade på #3 skriver "Jag skulle råda dig att inte berätta. " 

Att vänta ett tag tills man känner sig trygg och att inte berätta är två helt olika saker! Att inte berätta för en person man inleder ett förhållande med är i min mening att föra den personen bakom ljuset. Sanningen kommer alltid fram förr eller senare ändå och har man inget sagt är risken stor att ens partner känner sig lurad. Att dölja är i längden sällan någon bra lösning. Att vänta tills man känner sig trygg är något annat, då beror det på hur länge man väntar och att hitta rätt tillfälle.

Däremot tror jag att man vinner mycket på att berätta i ett ganska tidigt skede då man slipper slösa energi på personer som flyr direkt istället för att det sker senare när man redan lagt ner massor med energi på en relation som sedan inte håller i alla fall på grund av den andra personens rädslor. Det är i alla fall min personliga erfarenhet. 

Sedan beror det ju givetvis på hur en diagnos presenteras. För det kan man ju göra på olika sätt. Säger inte att man ska gå med en skylt på pannan där diagnosen står tryckt när man dejtar någon men är relationen börjar bli på allvar och man vill inleda något seriöst i långa loppet börjar det bli dags att berätta om sina svårigheter om man inte gjort det alls innan.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-08-24 21:19 #17 av: Anonym

#16 Varför är det att föra personen bakom ljuset att inte berätta om sin aspergerdiagnos? kan du förklara? "Sanningen kommer alltid fram" säger du också vad är det som är så viktigt med att berätta sin diagnos tycker du, vad tillför det att berätta om sin diagnos? som jag sagt innan min diagnos är min ensak, Om jag blir vän med någon/inleder ett förhållande har jag ingen skyldighet att berätta om mina diagnoser, personen inleder ett förhållande med mig INTE mina diagnoser, jag är den jag är oavsett om jag har diagnos eller inte så det ändrar inte ett skvatt om jag berättar eller ej.  Partnern känner sig lurad, åh okej så hur skulle den sanningen komma fram menar du? och OM sanningen kommer fram älskar ens partner en tillräckligt mycket förstår dem och accepterar det och tänker "Jaha du har den diagnosen, men du är fortfarande du" Vem är du att säga att dölja inte är bra, vad har du för erfarenhet av diagnos har du en själv eller vill du bara tala för andra utan egen erfarenhet? 

Du ska också veta väldigt få människor "flyr" när dem får höra om en  diagnos i dagens samhälle är dem flesta så vana vid att folk har sina problem med eller utan diagnos dem flesta reagerar positivt "Jaha så du är smart?" osv.. Eller så känner dem igen något från någon serie, några har reagerat negativt vill jag ha dem i mitt liv då? svaret är enkelt och kort nej. Och om jag då berättar senare om min diagnos och dem "flyr" då så förstår jag inte det alls, för har man blivit bra vänner med varandra och man helt plötsligt en dag säger "Du jag har asperger" och personen då vill fly, vem är det som gör fel då? inte den som berättar om sin diagnos enligt mig..

Anmäl
2015-08-24 21:22 #18 av: Anonym

#16 Du svarade inte heller på vad #14 skrev, citerar "Man har väl ingen skyldighet att berätta allt om sig själv genast? Jag har IBS, lurar jag folk jag träffar om jag inte genast berättar det? Om jag har linser, är det allvarligt om folk inte vet att jag har något synfel?"

Anmäl
2015-08-24 21:46 #19 av: Bästakompis

Herregud, vilken kanoneld. Jag ville bara stötta personen som startade tråden men det går visst att reta sig på allt jag säger. Tack för mig.

Anmäl
2015-08-24 21:46 #20 av: Tjeja

#18 jag har aldrig sagt att man har någon skyldighet att berätta något genast! 

#17 Givetvis behöver man inte använda ordet diagnos för att berätta om sina svårigheter, men det är ju dem man behöver berätta om. Och jo... personligen anser jag att det är oschyst att inte berätta för en partner man planerar att leva med. Och det främst för att en partner som älskar vill ju i sunda fall vara sin partners stöd så mycket som möjligt och vetskap och kunskap om diagnoser underlättar förstås att kunna ta reda på mer och vara bästa möjliga stöd.

Men tyvärr är inte alla människor sådana att dem reagerar med att vilja vara stöd utan endel blir rädda och flyr istället. och ja.. då har man slösat tid på en som inte var värd den energin, tycker jag.

Men vill andra låta bli att berätta och underlätta för sin partner att vara ett bra stöd så varsegod, om det fungerar för dig. Men utifrån min egen erfarenhet vill jag ändå rekommendera att berätta förr eller senare, och med fördel förr, är min erfarenhet i mitt eget liv i alla fall.

Och NEJ det betyder inte att jag springer runt med en skylt i pannan med mina diagnoser och jag precenterar mig givet vis inte som min diagnos!

Men när en relation börjar bli närmare och mer seriös och jag känner att detta är en person jag vill försöka bygga ett liv med, då har jag valt att berätta.

Min erfarenhet jag har då är att jag har vunnit på att berätta och förklara mina svårigheter i ett tidigare skede än i ett senare. 

Har flera halvlånga relationer bakom mig som kraschat av olika anledningar förstås. Men den jag har nu har varit längst, och där berättade jag tidigt om mina svårigheter, redan när vi började samtala om att kanske bli ett par. Och det stödet jag fått har hjälpt mig och vår relation så oerhört mycket mer än dem jag försökt dölja eller väntat längre med att berätta för.

De relationer där jag väntat med att berätta "för länge" har jag istället fått äta upp att jag minsann kört med "falsk flagg" eller har fått det vänt emot mig. När jag berättat direkt har endel vänt ryggen direkt, och det har varit skönt att slippa slösa energi på dem.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-08-24 22:03 #21 av: Anonym

#19 Jo men det är ett känsligt ämne.

#20 Vad menar du med att vissa reagerar så att dem inte vill vara stöd, jag är inte behov av stöd av någon. Jag är faktiskt gift om du är intresserad med Asperger (wow) och jag tar hand om allt i hemmet inklusive min man som har hela 0 diagnoser.. ;)  Bara för att man har en diagnos underlättar inget, man kan förklara sina problem utan att skylta ut med sin diagnos räcker inte det? det är upp till var och en. Folk som blir rädda och flyr? ja det har hänt någon gång, och dem personerna har jag inte haft kontakt med så länge o de har vart över internet, 99 procent stannar 1 prcent går om jag räknar av alla jag berättat för så den där 1 procentet kan skaffa en vän utan diagnos om dem måste ha en vän som är helt noormal. 

Dessutom har jag aldrig sagt att jag inte berättat, jag brukar berätta för folk att jag har asperger om jag känner för det. Men egentligen finns det ingen anledning, mina problem rör mig. 

Det sista du skriver om att du väntat för länge, vad var det för vänner att ha? som vänder ryggen trots att DU är DU. Du har alltid varit DU vad ändrar det för att du har en diagnos på papper? jag förstår inte, nä jag förstår verkligen inte. Men jag börjar förstå din poäng lite mer, men det är inte så att jag känner att jag håller med helt och hållet.

Anmäl
2015-08-25 13:19 #22 av: Bästakompis

Jag vill verkligen be om förlåtelse om någon har tagit illa upp av vad jag har skrivit. Jag förstår om det är känsligt, och därför missförstår mig. Men det är just missförstånd. Jag har arbetat i 11 år med personer med autism, asperger, ADHD mm, dessutom har jag en kusin, en vän och en pojkvän med diagnoser och jag har utbildning inom området. Så okunnig är jag inte, men jag tar väl lite för givet att folk ska förstå vad jag menar och att jag är välvilligt inställd.
Det där med att inte hålla vad man lovar, jag menade inte att det görs av slarv och dålig moral eller något, utan tvärtom att det kör ihop sig trots att man verkligen vill komma i tid och att personen själv lider av det. Men jag vill inte hålla någon föreläsning eller förklara mig mer av risk för fler missförstånd. Alla med neuropsykiatriska diagnoser är olika, men vissa problem är väldigt vanliga, och ja, det går ofta ut över både omgivningen och personen själv det kan man inte förneka.

Anmäl
2015-08-25 13:25 #23 av: add-apa

#19 Bästavän!
Haha ja oj, alla kände tydligen inte igen sig i din beskrivning! 😉
Jag har AD(H)D och känner till 100% igen mig i det du skrev om svårigheter med att planera tid samt prioritera rätt! Just dessa är mina absolut största funktionshinder inom funktionshindret..! Och så konsekvenserna av detta: Att jag ALLTID kommer försent och ofta misslyckas med att hålla vad jag lovar, både andra människor och mig själv!
Detta skapar stora problem och slitningar i mina sociala relationer, och en konstant känsla av skuld och självförakt.

Min reaktion när jag läste ditt svar där du nämnde just dessa problem, var att det var skönt med någon som har förståelse för vad funktionsnedsättningarna kan innebära! Skönt när någon förstår vad ens beteende beror på! Istället för att (som de flesta) missförstå en och tro att man gör som man gör, eller är som man är - för att man bara skiter i vad andra tycker och känner... Utan att vi faktiskt kämpar hårt, gör vårt bästa och absolut inte vill andra något illa!

Tack för att Du ser det!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.