Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
ADD & ADHD relaterat

Varför får jag inte vara glad? :-(

2015-09-02 02:07 #0 av: Anonym

Har ADHD. När jag är glad och mår bra kan jag ibland vara lite sprittig och sprallig eller vad man ska säga. Rent fysiskt utrycker det sig lätt med att jag viftar lite mera glatt med händerna när jag pratar och är lite mer "igång" och ivrig till sättet.

Tyvärr misstolkas det allt som oftast av folk som inte känner mig så väl som att jag då är stressad och nervös. Vilket förstås inte är fallet.
Men detta skapar problem för mig på mitt jobb nu. Jag är ännu ganska ny. Bara varit där drygt ett halvår än och vi är många kollegor på samma ställe vilket gör att man ständigt byter runt vilka man jobbar i team med. Arbetslaget ser sällan lika dant ut från en dag till en annan. Har man tur ibland så går man med samma person i par två dagar i rad ibland. Dessutom jobbar jag bara deltid och blir därför inte lika lätt en i gänget i den stora gruppen.

Nu kom chefen här om dan och var tvungen att prata med mig. Då visar det sig att flera kollegor känner att jag är för stressad och nervös allt för ofta och det får dem att känna sig obehagliga till mods och de vill inte jobba med mig för jag är stressad enligt dem. Detta är inte första gången jag hör att andra blir negativt påverkade av mig och blir "också stressade" och mår dåligt i mitt sällskap.

Det känns som om jag inte kan vara glad och må bra någon gång. Som om universum inte vill tillåta mig och andra få trivas tillsammans i en arbetsgrupp.
Varje gång jag upplever detta i något sammanhang så blir det också som att de andra bara missförstår och tolkar allt man säger negativt. Vänder allt man säger bakvänt på något vis.

När jag är nedstämd eller ledsenoch energilös har jag många gånger fått höra bakvägen att folk då uppfattar mig som mer harmonisk glad och behaglig. D v s raka motsatsen till vad jag egentligen känner och är. Varför är det så? Hur kan man uppfatta en nedtryckt person som "harmonisk"? Hur totalt annorlunda och konstig jämfört med "normala" människor är jag egentligen?

Varför kan inte jag få vara glad tillsammans med mina arbetskollegor tex? Varför har "naturen/gud/universum/ödet bestämt att jag måste må dåligt för att fungera med mina arbetskollegor etc?

Vad kan jag göra för att min personlighet skall ändras så det inte påverkar min omgivning negativt när jag någon gång är glad och mår lite bra för ovanlighetens skull? Varför är mitt kroppsspsåk när jag har ångest och är uppgiven det samma som när vanliga människor är harmoniska?
Det gör att jag ännu mer inte tillåter mig själv att må bättre eller bra för då fungerar jag inte ihop med arbetslaget på jobbet liksom. Jag är liksom tvungen att mentalt sänka mig själv inför varje arbetspass för att uppfattas som behaglig och icke störande?
Ledsen arbetare

Anmäl
2015-09-02 06:00 #1 av: Outlawly

Det låter ju inte bra alls!
Har du berättat varför du viftar mycket med händarna och är sprallig till chefen och kollegorna och sagt att det är då du är glad?
Eller berättat om din adhd?

Anmäl
2015-09-02 06:38 #2 av: Anonym

Mina chefer är väl medvetna om min diagnos. Men dem tycker inte att jag ska berätta om den rent allmänt bland kollegorna utan mer berätta om hur jag är som person för dem och mina enskilda svårigheter.
Har inte förklarat detta med min sprallighet på mitt nuvarande jobb. Är fortfarande ganska ny där och har inte uppfattat detta som ett problem förrän nu när chefen tog upp med mig att de andra klagat. Först blev jag överraskad och sedan när chocken lagt sig lite så kom jag ihåg att detta är ju ständigt återkommande inslag i mitt liv. Jag hade bara hunnit glömma bort det under detta halvår med nytt jobb som jag tyckt varit roligt, tills nu.

När jag fick exempel på tillfällen av det ena och det andra och kom hem o funderade över det, då insåg jag att alla exempel på när jag "varit harmonisk och lugn" har varit dagar som jag varit nere och haft mer ångest. :-(

På fritiden umgås jag sällan med någon annan än min familj så där finns ju inte problemen. Jobbet är det första efter flera års sjukskrivning så jag har inte stött på dessa problem på många år. Hade hunnit glömma. Har ju inte varit i sådana här situationer att vara tvungen att sammarbeta med folk som inte känner mig väl sedan innan sjukskrivningen.

Kan inte introducera mig som min diagnos på jobbet. Det skulle slå totalt backut hos endel av mina mindre npf-kunniga, mindre förstående och acceptterande kollegor tror jag med tanke på chefernas rekommendation att berätta mer om mina egenheter för sig hellre än diagnosen.

Sedan är det ständigt massor med folk som kommer och går hela tiden. Vi är väldigt många kollegor, ett 40-tal bara i min "halvgrupp" jag tillhör.

Anmäl
2015-09-02 15:04 #3 av: Niklas

Jag tycker att det låter som om de skulle behöva förstå varför du är som du är.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Apple Watch iFokus.

Anmäl
2015-09-02 15:46 #4 av: Anonym

Ja uppenbarligen behöver dem få förklarat för sig hur jag fungerar. Men orka repetera det hela tiden för varje ny kollega jag ska jobba med. Att få en adrenalinkick av att vara glad och må bra är ju i sig inte något typiskt för just adhd.
Tycker ni att det är nödvändigt att berätta om min diagnos för alla kollegor? Är det fel att förvänta sig förståelse för ens egenheter oavsett om man har eller inte har någon diagnos?

Anmäl
2015-09-02 16:03 #5 av: Niklas

Egenheter som stör kan jag förstå att man har mindre förståelse för. Så fungerar nog jag också. Särskilt om jag inte vet vad de beror på.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Apple Watch iFokus.

Anmäl
2015-09-02 17:00 #6 av: Anonym

#5 Menar du att du skulle störa dig mindre på en person bara för att du vet att "egenheten" beror på en diagnos? Skulle det inte räcka med att personen förklarade "att så här är jag som person och jag önskar jag kunde ändra på mig men det går liksom inte, jag är som jag är. Så här reagerar min kropp när jag är glad/mår bra, jag får lite  av en adrenalin kick och blir typ darrhänt och sprallig."?

Om inte, varför retar man sig på att en personlighet som inte går att ändra på? Jag kan inte ändra på hur jag är i grunden som person lika lite som jag kan ändra på min sexuella läggning.

Anmäl
2015-09-02 17:15 #7 av: Anonym

Det är just det som är så jobbigt, att jag liksom inte kan ändra på hur jag är som person. Jag kan undvika att umgås med den eller den på min fritid. Jag kan undvika att säga det eller det. Men hur jag är som person och spontant reagerar går liksom inte. Ledsen

Det är också något jag sörjer över. Hela mitt liv har jag försökt att ändra på mig för att passa in bättre i allmänna sammanhang och i grupper. Försöker alltid se min egen del i orsaken till problem som uppstår och försöker ändra beteende o s v. Men det innebär också att jag aldrig kan slappna av lite i något sammanhang och bara vara den jag är utom hemma med familjen. Och det tar så oerhört med energi och knäcker självförtroendet något brutalt.

Håller alla "neuronormala" på så i alla sammanhang alltid och måste aktivt tänka på hur dem är, gör och beter sig? Jag har fått intrycket att det istället faller sig mer naturligt för de flesta eftersom dem har "lärt sig" sociala koder och annat och agerar automatiskt ungefär som att cykla eller köra bil går på automatik när man lärt sig det.

Men för mig är varje social situation som om jag sitter i bilen på körskolan för första gången och måste tänka på vilken pedal jag ska sätta foten och måste leta efter vilken spak jag ska dra, vicka eller snurra på för att tända lyset eller ändra farten på vindrutetorkarna med. Lyset och torkarna blir för myckt att hantera när man redan har fullt upp med pedaler och växelspak i början.

Så är det för mig på jobbet. Jag fokuserar på själva jobbet. Hur jag hanterar, reagerar och uttrycker mig gentemot mina kollegor finns liksom inte förmåga kvar över till då mitt jobb innebär arbete med människor och det redan är socialt krävande bara det utan att behöva tänka på hur "teamet av kollegor känner och tänker".

Jag är ju inte otrevlig eller elak, det är inte det jag har fått höra, utan att jag upplevs som stressad och har svårt för att höra och ta in vad andra säger i förbifarten. Samt att det tar energi från dem. Vilket jag kan förstå är jobbigt. Men fortfarande inget man kan bli arg på mig för. Jag kan ju inte rå för det, det är inget jag gör med avsikt.

Stressad är jag ju inte då när jag är glad, men visst jag kan ha svårt att ta in vad en kollega i en annan grupp ploppar ur sig i korridoren i förbifarten när mitt fokus är inställt på det jag behöver göra i mitt eget rum med mina egna klienter.

Anmäl
2015-09-02 17:24 #8 av: Niklas

#6: På något sätt tycker jag att det är lättare att acceptera saker när jag förstår varför de är som de är, både hos andra och mig själv.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Apple Watch iFokus.

Anmäl
2015-09-02 17:29 #9 av: Maria

Jag har ju inte någon bokstavsdiagnos men ändå ett beteende som jag känner att jag behöver klargöra.

Jag har opererats för en hjärntumör och rör mig vingligt. Jag har problem med närminnet men har en bra strategi så att jag klarar mitt jobb.

Jag har fått byta till nytt jobb sedan jag blev sjuk.

Jag är oerhört social egentligen men numera så klarar jag inte av fokuset när det är många människor runtomkring och i vårt lunchrum är det 20-30 pers emellanåt och jag sitter alltid för mig själv.

Sedan jag har berättat så är det ingen som tycker det är särskilt märkvärdigt och jag blir alltid medbjuden i sociala sammanhang även om de vet att jag kanske tackar nej.

Jag trivs jättebra på mitt jobb och det känns som om de trivs med mig.

/Maria

 

Anmäl
2015-09-03 08:45 #10 av: Citius

Jag känner igen mig så väl i allt du säger och har samma problem, fast på mitt jobb vet alla att jag är som jag är.

Jag får dock alltid höra från alla håll och kanter kommentarer som "ojj ojj ojj vad hon/han snackar mkt hon är ju nästan värre än dig."

Eller att folk försöker "ta ner en på jorden"

Jag är väldigt känslofull och passionerad i allt jag gör som jag tycker är intressant.
Kan gråta om jag hör en vacker låt eller ligga dubbelvikt av skratt med mina barn medan deras mamma bara tittar oförstående på oss.

Ser jag en bra film så måste jag få hela världen till att se den med och promotar den för alla vänner och kollegor.

Äter jag på en restaurang som hade jättegod mat så måste jag likadant där promota den för allt och alla. 

Jag vill gärna dela med mig av mina känslor med alla och har märkt genom åren att många inte uppskattar det.

Jag är väldigt självsäker och skiter oftast i om folk inte gillar mitt sätt vilket gör att de personerna tycker mer illa om mig.

Förklara för folk att du har ADHD och att du är som du är och mår bra och det är det enda de ska bry sig om.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.