2015-10-21 10:15 #0 av: CharlieSvensson

Jag har alltid haft en tendens att hålla inne det mesta som händer innanför skallbenet. Det handlar dock inte om någon som helst form av egoism eller otrevlighet. Det är långt mycket enklare än så. Oftast har jag själv inte en aning och de gånger jag har det så kommer det oftast ut i musiken eller i ren text.

Jag har aldrig varit bra på att prata om mina egna känslor och tänkar till människor i min direkta närhet. Något som ibland kan skapa förvirring och missförstånd. Anledningen till varför jag oftast skriver ut mina tankar tillexempel här på min sida är också relativt enkel. Det handlar helt enkelt om en form av distans. Det blir helt enkelt inte fullt lika påtagligt för min egen del. Det känns som att hjärnan har lättare att skicka ut tankar och känslor i mina fingrar. Det går alltid lite trögare när det ska skickas och bli ord via munnen. 

Ibland slår det mig att jag faktiskt låter mig själv leva i en form av självskadebeteende, men det har aldrig varit av det fysiska typen. Sanningen är väl den att jag tog ett beslut för väldigt längesedan. Ett beslut som i korta drag innebär att jag valt att trivas med att må dåligt. Det kanske låter väldigt konstigt. Men saken är den att det är så jag får vardagen att fungera. Det är så jag måste vara för att orka leva med mig själv. Det är nog det som gjort att jag aldrig någonsin varit rädd för att dö. En textrad i låten "Come Undone" av fantastiska "Robbie Williams" lyder "I'm not scared of dying I just don't want to" och det är väl lite så jag känner. 

Det är inte min död i sig som skrämmer mig. De senaste 5-6 åren har gjort mig mer osäker dock.  

Det handlar mestadels om mina tankar kring de runt omkring mig. Jag vet ju att de skulle klara sig utan mig men frågan är hur jag skulle kunna leva utan dem? Jag kände en obegriplig hopplöshet och nedstämdhet när min älskade Farfar gick bort för snart 1 år sedan. Jag hade en barndomskamrat som tog sitt liv för flera år sedan. Trots att jag inte hade träffat honom på säkert 10 år så lämnade det mig berörd och ängslig. Min egen död är lättare att stå ut med. 

Om jag hade haft tillräckligt med pengar för att klara mig utan att jobba så vet jag exakt vad jag hade velat göra. Jag hade öppnat en "klinik". Där jag kunde ha personliga möten och telefonsamtal med människor som lever med svåra demoner. Jag hade velat vara Charlie Svensson, en helt vanlig kille som kunde lyssna, hjälpa och vägleda folk. För ofta är det det som hjälper bäst. Att träffa utbildade doktorer och sköteskor inom psykiatri har sina fördelar, absolut men jag vet också hur skönt det kan vara att prata med någon som man har distans till. Som inte läst en massa böcker om hur hjärnan fungerar. 

Det är nog mitt drömyrke. Att få starta en sådan verksamhet.  Där det ska vara gratis eller i vart fall jävligt billigt. För jag tror och hoppas att jag faktiskt skulle kunna hjälpa människor, på ett djupare och personligare plan än de som jobbar med utbildning. 

Så om jag någon gång vinner en massa pengar så lovar jag att starta upp en sådan verksamhet. På riktigt, jag skulle jobba hårt för att hjälpa människor. Tills dess försöker jag vägleda och samtala med alla som skriver till mig. Jag har några på min sida som jag har daglig kontakt med, som behöver prata ut. Där till och med psykologer och läkare misslyckats eller av andra skäl inte räckt till. 

Jag har en stark tro i min själ, att det är min uppgift i livet. För en del låter det kanske flummigt. Men jag vill få ut något mer av mitt liv något som inte bara handlar om att tillverka materiella saker i fabrik. En del vill ha det livet, eller ser inga alternativ, men jag är här av en annan anledning. Det känner jag varje dag. 

Än finns det hopp om fred i själen älskade vänner. Än finns det hopp. 

Kram