Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Dagbok

Ge mig din räkmacka och testa gå i mina skor!

2015-12-02 03:32 #0 av: dundeer

Varning för långt inlägg! ;p

Ni vet dendär känslan när kroppen börjar varva ner efter en ganska tung dag? När man känner att "ja nu kan jag väl äntligen sova", Man lägger sig skönt och drar täcket högt upp under hakan, för att sen känna ångest och panik komma krypande? Ah precis, det är en sån natt för mig inatt. Huvudet går på högvarv.

jag har egentligen ingen mening med detta inlägg, men jag kanske kan rensa huvudet och jag tror att dom flesta har kan förstå vars jag kommer ifrån. 

Jag anser mig själv vara en relativt stark person, jag klagar otroligt sällan, jag tar livet med en klackspark (oftast iallafall), jag försöker se positivt på allt som händer men jag har alltid känt att livet testar mig gång på gång, men jag kämpar igenom det med ett (oftast) leende på läpparna. 

2012 blev jag diagnostiserad med ADHD och bipolaritet, det var under gymnasiet när hela skolan gick åt pipsvängen, jag hängde inte med någonstans, jag försov mig, jag kunde inte koncentrera mig osv, jag var helt enkelt kass och oengagerad  i mångas ögon. Trots att jag senare fick mina diagnoser på papper så hade jag den stämpeln kvar, för ingen förstod vad det innebar, för jag betedde mig ju som vilken människa som helst. 

Under åren därifrån ar jag bara blivit missförstådd och känt att många ser ner på mig för att inte jag klarar det dom klarar, trots att jag försöker förklara hur JAG funkar, jag är absolut inte någon som skyller på mina sjukdomar för minsta lilla sak, men jag vet ju med mig att jag inte funkar "som alla andra".

Till och med mina vänner har gett mig pikar om att jag är lat, oengagerad osv, främst när det gäller jobb... jag fick provjobba på MAX en gång för nån månad sen, jag kunde vara där i nån timme (tills lunchrusningen) sen låg jag på personaltoan i en riktigt hemsk panikångest attack, detta var bara rent svammel från min sida enligt en av mina närmaste vänner. 

Jag har försökt få börja i ett arbetsmarknads program vi AF som heter SIUS, men dom kräver att man har en kod på af, ja självklart tänker man, de är ju inte så svårt att fixa, jag har ju fått mina diagnoser. Men nä sedär, de var inte alls så lätt, jag har kämpat som en galning för att få detta utlåtande, men ingen av parterna vill ta ansvar och skickar mig bara emellan varandra, detta har pågått i 7 (!) månader och det är inte ens på väg än. 

Jag fick för ca en månad sen en timanställning som personlig assistent, inte alls mitt drömjobb men de klart jag tar det för de är ju någonting, jag trivs helt okej med min brukare, men denna är ett barn, i en väldigt (ursäkta ordvalet) hemsk familj, jag får pikar dagligen om hur dålig jag är av föräldrarna för minsta lilla grej, jag blir verbalt krängt (kallar mig snorunge osv) bland folk. Jag känner att jag inte kan stanna där nå mer så då är jag alltså tillbaka på ruta ett, eller nej vänta nu det är jag inte alls, för jag KAN inte säga upp mig för då står jag här helt utan pengar tills karens dagarna på soc och af är över.  

Såå här sitter jag nu, utan slutbetyg, med vänner som ser ner på mig,  ett jobb som jag mår otroligt dåligt av, lever mer eller mindre på existensminimum och tittar på folk runt om mig som glider genom livet på en räkmacka, på dom som får allt dom vill ha utan att lyfta ett finger.

Men jag är stark, för imorgon kommer jag igen gå ut genom ytterdörren med ett leende på läpparna, jag kommer gå ut ytterligare en dag och kämpa för att bli förstådd, 

3 steg framåt och 2 tillbaka, sakta men säkert så kanske jag kommer fram. 

Anmäl
2015-12-02 18:00 #1 av: CamillaS

Vet inte riktigt vad jag ska svara men hoppas verkligen att det kommer lösa sig för dig på bästa sätt! Låter verkligen inte roligt det du går i genom just nu. :(

Anmäl
2015-12-02 18:04 #2 av: dundeer

#1 ja självklart så kommer de lösa sig! De omöjlig tar bara lite längre tid ;)

Anmäl
2015-12-02 18:44 #3 av: CamillaS

Rätt inställning har du iaf så det kommer gå bra för dig. :)

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.