Annons:
Etikettadhd-add
Läst 2188 ggr
[hugo2006]
2016-01-05 15:22

Ny Flyger Fingrarna

Nu flyger fingrarna

 _Är förbannad på psykmottagningen. Jag är egentligen inte arg, utan känner mig mest sviken och frustrerad av dem. Och jag har under en kort tid lärt mig att skriva är en gudagåva för mig att använda kraften till något kreativt eller positivt. Det får mig att tömma ur kraften jag inte annars klarar av att få ur mig.
Allt detta har jag skrivit sen jag blev uppringd av "Kärringen".
Hon är inte en kärring egentligen, men jag reserverar mig för att få lov att vara lite småsint en ytterst liten stund.
Har försökt att dela upp det, så att det går att pausa eller komma tillbaka och läsa om det är något som kan hjälpa eller vilja prata om vidare.
kram
"Hugo"
_

1

Jag har problem med att prata med min läkare, då det är telefontider och vill förklara min helhetssituation. Tidigare har det varit svårt att kommunicera via telefon om hur medicinen fungerar, då jag inte får fram allt på telefon. Det blir stressigt och jag kan inte känna mig lugn och förklara. Har pratat med mottagningen. Har även haft nära anhörig som har pratat med dem.

2

Är under "insättning" (tror) jag, vet inte alls vad som pågår, egentligen, på Concerta. Jag fick dock "stanna" för jag hade problem med aptiten(fortfarande, dock har jag gått ner till att bara ta morgondos, självmant, därav lite bättre)

"viktraset" har stannat upp, får i mig mat, även om det inte alls är med glädje utom de timmarna på sen kväll/natt medicinen går ut.

3

Tillbaka till röda tråden.

Senaste "telefontiden" var i början av december. Jag ringer in och säger att jag känner att jag "inte får tillräcklig effekt av medicinen" . Jag vet inte hur det kommer sig, men jag tror att jag inte fick fram mitt budskap till min läkare. Därför ber jag om att få "personligt möte" istället. Det händer inte mycket,  även nära anhörig som ringer och påkallar att detta är viktigt, speciellt då just detta är en del av "min problematik".

4

Får hem ett papper om telefontid. Det skulle vara igår. Kommer inget samtal, jag ringer upp och frågar om varför? Receptionen är "allmänt" svåra, Jag beskriver varför jag dels behöver komma i kontakt med "ansvarig medicinerade läkare" utifrån min helhetsituation, samt angående vad som "pågår" med min medicinering

5

De väljer, efter ett rätt långt inte så trevligt samtal ( Jag tycker det är jobbigt att behöva kräva min rätt) att återkomma imorgon (läs idag) efter de har samtalat med läkaren. Idag när de ringer, så säger de att eftersom min nära anhörig har ringt och sagt att jag behöver "personligt möte" , blev det ingen telefontid utan en "läkartid".

6

Detta påpekade jag redan under samtalet igår, att det är alldeles för lång tid att behöva gå ca 3 månader utan uppföljning med läkare. Vad pågår, "ställer vi inte in en medicin, är det inte mera seriositet när man ger ut dessa typer av mediciner, som gud vet vad kan göra med kropp och sinne"!?

7

Vidare påpekar jag, under samtalet,  "igår" (4/1) att det även är en helhetsituation som är viktigt att ansvarig läkare får ta del om som är viktig "nu". Berättar om detta, se punkt 15 nedan.. Jag säger att all denna informationen låg inte på bordet då vi hade mötet, jag och ansvarig läkare.

8

När de ringer idag(5/1) från "receptionen" , talar de om för mig att de läst i anteckningarna, att min nära anhörig sagt att jag behöver "personligt möte". Ja då är det den 2 mars som gäller! Enligt receptionen var det svaret som läkaren givit (notis, min nära anhörig hade även begärt att de skulle återkoppla tillbaka, det gjordes aldrig)

9

Jag blir helt ställd, kan inte förstå. Säger till receptionisten att jag ska alltså gå i 3 mån utan kontakt med min läkare?  Vad håller de på med? (tänker jag, blir ju givetvis frustrerad) Frågar om de bara har en Psykiatriker, men nej då. Vi har fler blir svaret. Jaha, svarar jag. Svaret jag får då : "mm, men när det gäller läkare så är det svårt"

För att ta detta i punkter utifrån att kunna användas.

10

Är mitt under insättning av centralstimulerande läkemedel. Har haft vissa bekymmer med min medicin, inte att den inte fungerar. Men andra saker som jag hade behövt hjälp med att förstå och rådfråga om, samt se på eventuella lösningar. Vidare, om det kan ha betydelse för medicinska svar/frågor, är jag 95 kg tränad kille i 30 års åldern.

Ingången började således med 18 mg,

Inga bekymmer. Kände inte speciellt mycket. Vikten gick ner, aptiten sämre osv. Inga problem med blodtryck.

11

Upp till 36 mg.

Här började något att hända, jag fick ett lugn och ett fokus jag aldrig tidigare känt eller upplevt. Kunde prata med människor jag älskar utan att bli irriterad av min mentala trötthet som kom. Kunde känna min plats utan att prestera.  Det var som jag fick ett fönster där jag ser solen skina en vacker morgon, och jag kan för första gången känna hur underbart det är!

Efter ett tag med 36, försvann en del av effekten. Givetvis inte allt, men började att sakta tappa fönstret, det var som det sakta gick mot höst. Då hörde jag av mig till läkaren, som i sin tur undrade hur det var med vikten. Den gick ju ner rätt snabbt och ja, min hunger fanns inte. Här blev det fel kan jag känna/uppleva. Dels för att hon ville vara försiktig, just med vikt och aptit. Dels för jag inte fick fram att jag ville höja dosen för att se om "fönstret" kunde komma tillbaka. Nu när jag tänker tillbaka på samtalet, så tror jag att jag bad om att få en dos på eftermiddagen åtminstone då jag upplevde med det hon sa, att hon verkade orolig för att höja "grunddosen"

12

Vad som kommer ut av detta är att hon sänker mig, till 18 morgon(0600) 18 mitt på dagen(1400). Detta är ju horribelt för mig , mår inte alls bra av detta. Pratar med kurator och nära anhöriga. Till slut ringer jag och säger att jag måste upp i dos, även om detta inte känns alls bra då jag inte vill vara ett "problem". Upplever tyvärr den känslan.

Känslan inom mig som jag bär är att det funkar ju inte att sätta upp mig, sen ta bort det som hjälper när jag i själva verket trodde att vi skulle ställa in medicinen, som jag förstår behöver trappas upp i början då fönstret försvinner. Sakligt sagt, att sakteligen hitta en nivå som är bra, utan att för den delen behöva vara som att solen skiner genom fönstret varje dag, men att det syns att det är en SoL där iallafall. Försöker att beskriva det på det sättet mina känslor inom mig känner.

När jag tar mod till mig, detta efter att ha ringt psykakuten då jag inte vill vara ett problem. (-56, intressant tanke som slår mig är att jag är rädd för att om jag är jobbig kommer jag inte få hjälp, eller bli förskjuten ut i ensamhet. Ser nu samband, med en text jag skrev 3/1. Då skrev jag bara vad jag kände som barn, fast med ett namn som inte är mitt egna eller familjens. Lägger in den texten under  för att kunna användas eller att se samband.) 

Vidare med våra telefonkontakter, så var läkaren oftast stressad (min upplevelse) Har fått ringa och fråga varför läkaren inte hört av sig då vi har haft telefontid bokad. Svenskan är inte dålig, men ibland kan det från min sida vara ett problem som försvårar vår kommunikation. Just på telefon samtidigt som jag försöker tala om allt samtidigt,  då det för mig är så oerhört viktigt (åter ser jag mönster av samma rädsla som jag tidigare beskrivit, -56,)  blir det inte bra. Jag kanske inte talar lika tydligt som jag gör vid personligt möte, men upplever även att läkaren får problem med vår kommunikation. Om det sen är språket eller att jag får svårt att hålla den röda tråden i samtalet är inte jag kapabel att bedöma. Alldeles oavsett så har jag en stor förståelse för att det inte är lätt, men jättesvårt att förstå. Jag hade då valt att agera utifrån det som är bäst för min patient, och valt tätare personliga möten.

13

Sista kontakten, över telefon 4/12

Här säger hon att vi kan höja när hon ringer upp mig. Så vi höjer till 36 mg morgon, samt 18 vid 14.

Jag tar idag 36 mg, som jag tar på morgonen, då den ovanstående ordinationen inte fungerade. Tack vare mina koncentrationssvårigheter över telefon, samt att det var mycket andra förändringar med arbetstider osv, så blev det fel.

När jag tog medicinen och jobbade, så tyckte jag inte att jag fick ut samma effekt av 36, dock är det givetvis bättre än utan( känsla av att behöva bekräfta detta). Väldigt mycket bättre. Kan stanna upp utan att agera på känslan. Bygger inte upp så mycket oro/ångest att jag till slut exploderar av ilska. När detta sker är det genom att gapa och skrika, aldrig utlopp fysiskt.  Kan kontrollera det, men upplever sällan att det ens kommer med medicin. Den hjälper mig att hantera stress, men framförallt att upptäcka att nu är det hög stressfaktor och jag måste lugna ner mig eller koppla bort situationen där jag befinner mig.

Men inom mig så kom torktumlar och rastlösheten sakta tillbaka. När jag fyllde på, 18 mg, så upplevde jag bara att det hjälpte mig med tröttheten. Det var inte som att dra ner en rullgardin när jag kom hem. Tyvärr, så med tiden, insåg jag att jag fick problem med att sova i tid.

14

En annan faktor, som jag mått dåligt över och som har stressat mig enormt sen dosen på eftermiddagen lades till och min grund dos inte höjts, är att jag fått problem då jag inte alltid somnar i normal tid. Jag upplever att jag har ett sömnbehov på 9 timmar. Då jag inte alltid orkar, och vill/kan inte gå upp klockan 06, har jag fått problem med hur jag ska göra med medicinering.

Ett tag ställde jag klockan, 06 och tog min medicin, somnade om. Detta funkade inte för två anledningar. Jag fick min "sömn" störd. Detta gjorde bara att jag sen fick svårare att gå upp oavsett.
Andra anledningen, var att jag upplevde att jag "sov bort effekten". 36 mg, som inte enligt mig var är riktigt optimal. När jag då sen vaknade, och gick upp, ja då blev det fel.

Nu går jag tillbaka till delen där jag pratar med "psyk" ( 5-9)

15

Detta som jag nu beskrivit, med gällande problematik, är inte okej. Jag anser inte detta. Vidare inser jag  att vården har sina begränsningar, men jag måste agera utifrån mitt liv och mitt hälsotillstånd.

Med gällande skrivande förklaring och motivering, anser inte jag att få vänta i 3 månader på en läkartid är acceptabelt.

16

-Jag har förutom detta, en helhetsituation, där jag har en sjukskrivning för utmattning.

-Läkaren (24/12) menar att det finns grad av depression inblandat.
Jag har inte bestridit detta utan försökt påpeka att allt som pågår nu i mitt liv, upplever jag som att det är en faktor som gör mig ledsen och frustrerad. Dock upplever jag inte att jag är deprimerad. Med detta sagt, så genom att vara i början av att plocka upp stenarna ur min korg, även om det gör mig utmattad och tar enorm kraft, så leder det varje dag till att jag växer. Framförallt ger det mig tid att se varför jag har mått dåligt, varför jag mår dåligt, och vad jag ska fokusera på för att sakta komma tillbaka.

-Jag har magproblem, dessa har jag fått starkare medicin mot i väntan på en Gastroskopi ( slang genom munnen).

- Ska utredas vidare mot fynd i hjärna. (ms,demens). Jag vet inte mer än att det är under all kritik att dessa fynd hittats ,men inte gått vidare med. Efter att pålyst läkare om att läsa röntgensvar blev det remiss direkt. Detta är tack vare  min medicin(concerta). Jag har orkat kämpa, behålla röda tråden och fått fram informationen till ansvariga som därefter tagit det på allvar.

- Jag utreds vidare för nervproblem med vänster sida av min kropp, bultar och hoppar, domnar och krampar.

- Jag har konstant värk i min kropp då jag gör något fysiskt, har alltid varit igång och tränat. Är relativt tränad fysiologiskt, med utmärkta värden. Kan dock inte förstå varför jag får ont efter fysisk Träning. Menar då inte träningsvärk. Har dock nu under tiden jag varit sjukskriven upplevt känslan av att det kanske är för jag konstant är spänd. Har tankar på att testa magnesium, för o se om det hjälper musklerna att slappna av. Själva sinnet, där jobbar jag med, men där var/är medicinen den delen som faktiskt gav mig den ro jag behövde. Dock har den avtagit en del som jag ovan beskrivit.

16  Liten form av sammanfattning

Jag har ADHD, och det är jobbigt. Samtidigt, även om allt detta tar allt liv ur mig, så inser jag att med medicin som hjälper mig  att få liv i vänster del av hjärnan, så kan jag använda kraften att kämpa tills någon tar över/inser allvaret i hur min situation bryter ner mig. Den dagen då detta kommer till en form av lösning, är jag fullt medveten om att jag kommer att kunna, med medicinen och strategier, kunna bidra enormt med mina förmågor. Jag måste bara eliminera kryptoniten (läs stålmannen, brukar skoja med min tjej)

Men det finns positiva saker. Tack vare medicinen, precis som var mitt val när jag tog chansen att prova.( har aldrig varit bekväm med tanken)

Jag tog medicinen i syfte att reda ut mitt liv, lära känna mig själv samt hitta strategier så att jag kan leva ett bra liv utan medicin som min livlina.

Så vi kämpar vidare, jag och min ADHD.

Återkommer, ska bara se till att skriva ut detta. Jag har nämligen börjat inse att min korg där allting jag går igenom, inte ska behöva bäras av mig själv.

Har därför begärt en rehabperson eller vad det nu heter. Via primärvård.

Mitt förtroende för psyk, ligger just nu väldigt lågt. (detta gör ju mig ledsen då jag alltid vill vara vän med ALLA)

Med det sagt, önskar jag er alla en bra dag. Ge aldrig upp. Du precis som jag är den viktigaste personen i ditt liv.

Här är förövrigt -56, . Kan ju vara så att någon som läser detta är utbildad eller duktigt på sånt här, då kan man ju få någon rad av tips :-)  Har ju använt markering i min text ovan där jag känner igen orsak och verkan.  Om inte annat, kan det kanske vara skönt att läsa om man känner sig ensam. Som sagt är allt detta skrivet utifrån icke riktiga namn för att skydda dels personer, men också då det är min syn på mitt liv. Allt är inte som jag ser på det, det är bara min tolkning. Och det är ett liten form av utkast på en möjlig bok framöver, men vi får se.

-56,

Boken om mitt liv
kap 1

Kalle är 15 år. Han vill bara vara som alla andra, känna sig som en del av det samhälle han lever i. Men Kalle är inte som alla andra, nej Kalle är en kille med en stor hemlighet. Kalle har förmågan att höra vad andra tänker och känner. För kalle, som bor med sin mamma, Iris, är detta något av en förbannelse. Kalle kan aldrig få en stund med sig själv då det alltid känns som han fångar upp andra människors tankar och känslor.
Kalle går i skolan, han ska snart börja på gymnasiet. Kalle känner sig vilsen med vad han ska göra av sin framtid, för Kalle har aldrig fått chansen att fokusera på sig själv. Kalles mamma, iris, har alltid varit där för kalle som en plågoande. Hon har alltid känt oerhört sorgsna tankar och för Kalle har det alltid känts som att han måste finnas där för henne. Men det var inte alltid så.

När Kalle var liten, så var det full fart. Kalle var den som alltid ville att något skulle hända, och hände inget såg kalle till att det gjorde det. Utan minsta tvekan. Men ensamheten fanns ändå där i Kalle, han försökte få med sig sina kompisar att leka med den vanliga responsen att genom tystnad ignorera kalle. Kalle i sin tur blev oerhört ledsen, han var dock så liten att han inte kunde förstå och hantera känslan själv. När Kalle upplevde dessa känslor fick han alltid stöd av sin mamma, Iris, och Kalle kände sig därför alltid trygg i vetskapen av att de andra killarna var elaka och Kalle var det verkligen inget fel på. Då Kalle fortsätter genom livet, uppåt i ålder, så fortsätter samma scenario av att han känner sig utanför och inte som alla andra. Nu tar dock känslan sig i uttryck av att Kalle blir så ledsen att han väljer att agera på känslan av ledsenhet och sårbarhet genom ilska. Kalle använder sin kraft i att ge tillbaka på killarna som inte vill leka med honom, killarna som använder honom som en form av trygghet för deras egna förmågor och svagheter. Kalle  är minsann den som ingen vill vara med, för då kan de själva känna sig omgivna av en gemenskap.

Kalle är 7 år, han försöker förklara detta för de vuxna på skolan. Men de kan inte förstå, och de kan framförallt inte tro att en 7åring kan uttrycka sig såhär, det blir nog för mycket för de vuxna på skolan. De vet ju inte att Kalle har en hemlighet, att Kalle har en urkraft. En sån förmåga att läsa av andras svagheter, utan att han tänker på det. Att han sen i sin fulla glans, inte kan hindra att det skiner runt honom, via hans kroppsspråk, på hans beteende. Nej, Kalle är en jägare på savannen. Det är bara det, att den är 20 kvadrat, med staket och en grind. En ful grön grind, tycker Kalle. Inte riktigt Kalles grej att ha så liten jaktmark. 

Vad Kalle omfamnas av är en så stark känsla av missförstånd av sina jämnåriga, sviken av de vuxna och osäker på varför inte han passar in. Kalle blir mer och mer en tom identitet som vad han än gör inte upplever att han har sin plats i samhället. Kalle är ju född till Jägare på savannen, hans biologiska inre kan inte navigera bland sina jämnåriga kamrater. Kalle har lättare för vuxna, men även där inser ju Kalle, att även de inte förstår eller är som han.

Föräldrarna försöker att hjälpa Kalle. Kalle har ju alltid haft en sådan energi, en urkraft i form av att vara med Kalle är som att vara med en storm .Deras lösning är att kalle ska få börja simma. Kalle gör detta, men känner inom sig att hans längtan inte är att bli bra på något individuellt. Nej, kalle vill ju vara en del av en gemenskap, där han i en grupp kan bidra och höra hemma. Kalle är ju en jägare som i en grupp kan använda sina styrkor att fälla även de farligaste och största djuren på savannen, speciellt om Kalle har en Ledare. Kalle fantiserar om en stor och stark  Alfajägare , känslig som Kalle själv är, och som även han uppskattar gemenskapen i rastlöshetens ändlösa vågor. Vågor av kraft och av mod, känslan av att inte oroa sig för att kraften ska svika, den finns där som i en pistol. Alltid laddad, alltid ständigt närvarande.

När Kalle då håller på med sin simning, där han inte har många jämnåriga killar eller tjejer för den delen, så blir tomheten inom Kalle bara större och större. När Kalle går i skolan, byter han från sin lågstadieskola till en annan mellanstadieskola. Där får Kalle nytt umgänge, nya killar och tjejer som går i Kalles klass.

Mellanstadietiden är för Kalle en oerhört bra tid, Kalle får givetvis inte allt att stämma. Han gör saker på impuls, som en gång, när han stack en flicka i rumpan med hennes diabetes nål. Kalle vet inte alls varför han gjorde det. Han blev själv så förvånad och ledsen direkt efter. Tjejen han stack nålen i skinkan på hade Kalle inget otalt med, inget alls. Kalle förstod långt senare att han kunde ha gjort den stackars tjejen illa, att sticka en nål i skinkan kan få allvarliga konsekvenser. Kalle blev helt förstörd och rädd för sig själv.  Under denna perioden var det dock mycket kontrollerat, det var raster där man spelade innebandy, kanske lite fotboll osv. Man hade sitt hemklassrum och sin klassföreståndare, helt enkelt var det lite som en hemmiljö fast borta. Under denna tiden fann Kalle sig väldigt osäker på hur han skulle agera med andra barn och i miljön, då den inte var kontrollerad.

Kalle var alltid den som, även fast han var livrädd egentligen, eller aldrig rädd men osäker, alltid försökte att passa in. Göra sin del så han kunde vara en del av ett större sammanhang. Men det blev aldrig riktigt så, Kalle fick knappt några vänner eller kunde känna sig som en del av sammanhanget. Hemma under denna perioden under Kalles liv, var det mest Träning på vardagar och allmänt rätt ensamt. Någonting med Kalle var inte rätt, han kände det in i djupet sin själ. Kalle läste oerhört mycket, han var fascinerad av böcker och andras liv. Han kunde känna en djup känsla av värme då han läste om gemenskapen som fanns i böckerna, olika personers sätt att agera osv. Kalle blev mer och mer osäker på sig själv, då han inte kände att hans liv, eller kalle själv var såhär. Eller framförallt, Kalle fick inte leva ett sånt liv som var spännande, som alltid pågick och aldrig vilade.

Kalle var dock alltid en person med en oerhörd känsla av att se till att ingen gjorde någon annan illa. En tydlig händelse redan under lågstadietiden var att en äldre kille skulle hoppa över staket och ge sig på några tjejer. Kalle, som i hans värld inte ens behövde tänka, tog då helt sonika och slängde tillbaka den här kille samma väg han kom.
En annan händelse, under mellanstadietiden, då Kalle ser att en kille håller på att slita en fröken i håret och brottas med henne.Nej då stod inte kalle kvar som de andra barnen. Nej, kalle som inte tänker när det gäller, han gick in och drog bort killen från fröken. Så var det bra med det, tyckte Kalle.

Kalle var dock alltid en kille under Låg-mellanstadiet som önskade sig känsla av uppmärksamhet. Kalle kände ju sig som en osynlig kille mestadels. En gång valde Kalle att erkänna att han gjort en dum sak, fast inte Kalle gjort det. Kalle kunde inte ens föreställa sig vad det skulle vara för spännande att måla med en grön penna på toalettfönstret. Haha, tänkte Kalle, det måste vara någon som har väldigt begränsad förmåga att göra något spännande. När Kalle drog igång, då var det inte för slöa, okreativa småbarn. De fick gråten i halsen innan Kalle ens kommit halvvägs i hans masterplan.

Men det var något med hur fröken sa den där gången, att det gör inget om man har gjort det, bara man erkänner. Tyvärr för stackars kalle, så var han inte gammal nog att inse,  att Kalle inte var den som var osynlig, han var bara den som inte var som alla andra. Men i Kalle hjärna så gick trådarna på högvarv.  Kalle insåg att om han erkänner att han kluddat, ja då blir han ju som alla andra. Då får ju Kalle också ta del av den värme som de svaga ger varandra. Det tycker Kalle för sig själv, är rätt skarpt,  att han vid 8 år kan lägga ihop det. Kalle myser inombords för sig själv.

Kap 2'

Alla börjar högstadiet,

Annons:
Upp till toppen
Annons: