Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Olika former av autism

En fråga om Aspbergers syndrom

2016-01-21 21:55 #0 av: _Fisken

Hej
Jag vet inte om jag skriver på rätt ställe nu men jag tar risken och skriver.
En nära till mig har diagnostiserats Aspergers syndrom. Hon är 19 år och har problem med att organisera och få saker o ting att funka i vardagen. Vi har jobbat hårt med henne sen hon var liten och det har varit svårt många gånger.
Till frågan. Hon vägrar att tillstå att hon gör nåt fel utan det är alltid någon annans fel. Det går inte att få henne och säga "ja, det var ju dumt av mig. " och så har det också varit sen hon var liten.
Det finns visserligen ingen vinst i att få henne att "erkänna" men problemet är att det smyger sig in "osanningar" i det hon säger. Ex:  Om pengar har försvunnit på hennes konto och man ser det på hennes kontoutdrag så är det "nån annan" som tagit kortet och köpt smink och cider etc. på kortet. Det är inte hon - säger hon. 
Givetvis har mycket annat hänt under tiden och undanflykterna är av varierande kvalité men nu när hon blir äldre blir "händelserna" av värre karaktär. Mer allvarliga saker och gärna berättade på ett dramatiskt sätt. 
Då undrar jag, är detta nåt som "följer med" diagnosen eller är det nåt annat? Svaret kan ge oss en ledtråd till om det finns hjälp att få eller gör vi fel?

(För övrigt tror jag på henne. Hon behöver bara hitta "sin" plats i tillvaron med rätt vardagsrutiner så får hon ett bra liv likt alla andras).

Anmäl
2016-01-21 21:58 #1 av: Zolah

AS:are brukar vara kända att vara för ärliga tbh - däremot att inte kunna erkänna fel kan vara en AS grej.

Att prata med en psykolog osv som kan hjälpa en med personlig utveckling kan vara en bra ide, men kompis etc kan inte riktigt göra det. Vad jag menar är att det kan bli fel och det kan bli en stor belastning.

Anmäl
2016-01-21 22:02 #2 av: _Fisken

Ja, jag tror det måste till proffs-hjälp men jag/vi måste skaffa mer information först. Det gör jag genom att bla fråga här. Tacksam för hjälp.

Anmäl
2016-01-21 22:06 #3 av: Zolah

Kolla attention - dom har iafl haft ett bra informationsblad.

Det är också ytterst sällan att man bara har en diagnos, det är lite som en macdonalds meal, man får alltid en leksak på köpet xP

Och jag försöker hjälpa, har själv AS och känner en hel del med diagnosen.

Anmäl
2016-01-21 22:13 #4 av: _Fisken

Jag tackar för det. Ska kolla.
Ja, jag kan (utan att veta) ana att om man har en diagnos så har man lättare att "bli förkyld" med andra diagnoser. Kanske inte lika framträdande men ändå att de finns där. Om man kan få upp problemen på bordet så man kan göra nåt åt det är mycket vunnet.  Damen ifråga har svårt med insikten och det är en "funktion" som jag vet bör finns - men ibland saknas. Saknas den, eller är försvagad, blir det mycket svårare.
(Jag har själv utsatts för en insikts-test - utan att inse det. Ha ha. )

Anmäl
2016-01-22 01:47 #5 av: portera

Hej Fisken! Utan att veta allt för mycket tycker jag att det verkar som personen skulle kunna svårigheter med att skilja på sig själv och andra; alltså sakna insikten att någons annans upplevelse eller kunskap kan avvika från ens egen  beroende på att denne sett eller känt saker ut ett annat perspektiv.  Länk till Aspergerförbundet

Om det skulle vara så att JAG går och handlar med ett lånat kort, är det då JAG-et som handlat..?  Det var ju inte mina pengar..

Personligen skulle jag svara, "ja absolut det är det", men svaret kanske inte är självklart för alla och beroende på ålder och mognadsgrad.

Anmäl
2016-01-22 05:15 #6 av: _Fisken

Mycket intressant tankegång. Så har jag aldrig tänkt. Det där är en tanke som kräver övning - att sätta sig in i vad det kan leda till. 
En annan egenskap är att hon kan bygga upp en händelse på en fantasi för att verka lite mer viktig inför hennes syskon. Ifrågasätter vi det så vidhåller hon ihärdigt det som "hänt" och dessutom fyller på med mer detaljer. Svaren kommer blixtsnabbt och precist. Nästa dag kan hon gråta över den "skapta händelsen" och vi inser att det är omöjligt för oss att föra diskussionen vidare. Det är lite extra jobbiga saker just nu då hon blivit intresserad av pojkar och sin sexualitet. 

Jag tror på att hon kan få ett bra liv med inkomst, boende och familj - men rätt stöd måste till och de som stöttar henne måste ha tålamod och verktyg att ta till när det behövs.

Anmäl
2016-01-22 10:10 #7 av: portera

Det nämns också i länken ovan om svårigheter att skilja historier och fantasier från verklighet, kan hända beroende på ett bokstavligt sätt att tolka sin värld och omvärld.

Det hoppas vi alla hon kommer få, som jag skulle gissa nu så är det en 12-15-åring vi pratar om..?

Anmäl
2016-01-22 11:32 #8 av: _Fisken

19 åring. Diagnostiserad vid typ 11 år ålder.

Anmäl
2016-01-25 08:16 #9 av: [bluepearl]

Jag tror det inte är hennes fel från grunden, utan att det finns en underliggande orsak till att hon beter sig så här och det behöver man komma till rätta med. Men hon är över 18 år och bestämmer själv. Vissa saker kommer man till rätta med när man blir vuxen.

Jag var exakt likadan, exakt. Och är idag 45 år. As personer är som sagt kända för att vara ärliga, men ingen med asperger är den andre lik. Man försöker dessutom att göra allt för att passa in ibland,för att man är så annorlunda, och då blir det fel. Eftersom normen idag inte riktigt tillåter att man är annorlunda. Nu tänker säkert många att vi kommit långt i den utvecklingen, men även om vi har det så är känslan inombords att man inte är där.

Jag ville väldigt gärna vara som alla andra, så jag hittade på, tummare på sanningen och erkände aldrig att jag gjort fel (då sprack ju hela min uppdiktade tillvaro om att jag var annorlunda), då ljög jag lite till och sen var röran ett faktum.

Mitt problem var, att ingen lyssnade utan att döma. Utan att anklaga. Man hörde inte. Man tilläts inte att vara udda. Jag blev inte förstådd.

För att någon ska våga öppna sig om sitt innersta, måste personen mitt emot först skapa tillit.

Anmäl
2016-01-25 10:13 #10 av: Anonym

Jag har asperger och även min bror, jag är tvärtom! jag säger alltid precis som det är jag döljer inte undan något.

Åter igen som jag sagt i många inlägg, alla med asperger är olika och vi alla är individer har man en diagnos så har man vissa problem på olika plan men det ser inte likadant ut för alla,

Anmäl
2016-01-25 13:22 #11 av: _Fisken

Tack för era kommentarer.  Jag har förstått att As kan ge olika symptom. I detta fall är det insikten och jaget som har blivit lidande. (Har lite svårt att svälja problem med "jaget" men jag är snart där jag säger "Aha!". Det var nåt med "har svårt att tro att nån annan har en annan åsikt/tänker annorlunda" som hjälpte mig...)

Jag kan gott o väl tänka mig att hon skapar sig en (perfekt) bild av sig själv och kämpar hårt med att upprätthålla den bilden - utåt. Därav lögner och tokiga förklaringar. Det metodiken hon använder passar in på förklaringen levererad av BluePerl. Det måste vara mycket jobbigt för henne att upprätthålla nåt som man inte är....(jag vet själv hur det är att jobba i Mässa och spela en annan roll. Jag är inte speciellt utåtriktad och kontaktsökande.)

En händelse som jag noterade förra månaden var när vi var inne hos soc och talade om Gode Man. Hon pratade hur öppet som helst om sin As och sina svagheter. Det "lät" som kopior på nåt hon hört - men det är bra att hon kan prata om det.
Så min fråga är: Ska man prata med henne öppet om problemen runt As? Det brukar vara bra att få "upp det på bordet" och avdramatisera det hela. Vet bägge parter om en sak så ska det inte finnas hinder till att tala om det.

Anmäl
2016-01-25 14:13 #12 av: Anonym

#11 Bara av nyfikenhet, varför frågar du inte henne själv? det är nog det bästa istället för att spekulera. Jag har Asperger och har jag något jobbigt beteende så vill jag gärna att folk sätter sig ner och pratar/förklarar det, jag personligen är väldigt medveten om mina problem och kan försöka få folk förstå. Nu vet jag inte hur denna person du pratar om är, utan jag säger hur det funkar för mig.

Anmäl
2016-01-25 14:26 #13 av: _Fisken

Vettig fråga. Det känns som tabu att prata om detta med henne. Kanske för att hon själv gömmer det så mycket hon orkar? Men jag kan säga att jag börjar prata mer med henne om hennes problem. Men inte fullt ut.

Sen tänker jag att hon saknar insikt och självrannsakan. Det gör också att trots att man diskuterar med henne och förklarar varje steg väldigt noga så blir det ändå resultatet slumpartat. Många av er som lider av As inser ju egenheterna själva och pratar om det. Jag har mycket svårt att tro att hon kan det - för jag tror hon inte inser hennes problem. Hon "

hör

" att vi nämner det - men hon förstår inte.  Så är min känsla. Kan vara fel och därför skriver jag här för att få mer input.

Anmäl
2016-01-25 14:37 #14 av: Anonym

#13 Jag tror tvärtom att hon förstår men att hon inte förmår sig att ändra sig pga hennes problem, då jag själv har asperger har jag problem i vissa områden som jag är fullt medveten om diskuterar och förklarar gärna för folk för att öka förståelse, men när jag var yngre och mer omogen så kanske jag inte ville förklara trots att jag såklart förstod, tror jag blev irriterad då folk också trodde det att jag just inte förstod. Men som sagt jag kan inte svara för henne vi alla människor är olika hon kanske har såna problem som du beskriver. Det är nog alltid bra och diskutera, hoppas hon är villig att göra det till slut.

Anmäl
2016-01-25 15:05 #15 av: _Fisken

Jag ska ta en allvarlig funderare på om jag inte ska ta detta ett steg ytterligare. Jag känner direkt om hon är "med mig" eller inte om jag tar upp detta ämne. Jag ska göra det när vi är själva. Kan hon lätta på trycket lite (som jag tror hon har inuti) kanske hon blir lättare att ha att göra med och att hon börjar tycka om sig själv mera och kanske mer skratta åt sina egenheter ist.

Anmäl
2016-01-25 15:48 #16 av: Anonym

#15 Är hon din dotter?

Anmäl
2016-01-25 16:13 #17 av: _Fisken

Ja, fosterdotter. sedan hon var 2 år.

Anmäl
2016-01-26 13:36 #18 av: Höstlegenden

Jag tror hon känner sig utanför och försöker på hennes enda sätt, som hon har lärt sig fungerar, att överdriva för att få uppmärksamhet och få känna sig viktig. Hon har p.g.a. sin diagnos svårt att skapa kontakt och "se" vad som är intressant att diskutera. Att hon dessutom är fosterbarn gör att hon dras med känslan att hon inte är en del av familjen, hur gärna man än vill.

Ge henne kvalitetstid med er, sätt er ner och lyssna på henne, fråga henne om dagen. Spela ett spel på tu man hand med henne, gör någonting bara hon och en vuxen så hon får känna sig viktig och älskad, så att hon inte känner att hon behöver ljuga och hävda sig för att få uppmärksamhet. Har man AS så känner man sig väldigt ofta missförstådd och utanför i mångt och mycket. Man kan inte alltid berätta vad exakt som är fel, så hon kommer inte att kunna säga till er vad som felas henne.  Eftersom vi med AS ofta har svårt med den språkliga barriären. Att sätta tankar till ord och att diskutera, så betyder händelser mer än ord. Gör därför gärna saker med henne. Hitta på aktiviteter. När jag träffar vänner så spelar jag hellre ett spel, ser på film, åker till badhuset/badar ute, åker skridskor, åker på en utflykt hellre än att sitta på tu man hand och prata. Så skapar man band och förtroende och när hon känner sig trygg och får självkänslan tillbaka och känner sig älskad och viktig trots den hon är kommer hon säkerligen att sluta upp med att ljuga och överdriva.

Kan det vara så?

Kärlek till dig! Hjärta

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2016-01-26 13:48 #19 av: _Fisken

Det var en bra förklaring. Det var en bra tråd för mig detta.
Jag ska försöka hitta på nån lämpligt "att-göra" grej. Hon gillar att laga mat. Det ska jag nog ta som en aktivitet.

Det där med "..inte kunna säga vad som felas" tror jag är en sak som hon dras med. För jag hör hur hon kopierar det andra säger om henne. Det är inte egna ord.

En grej som inte riktigt kommit fram är att hon exkluderar sig själv. Kan vara för att det är bättre att göra det själv än att inse att andra kanske gör det? Eller orkar hon inte med sociala biten. Hon går raka spåret in på rummet o lägger sig o tittar på TV. Hälsar knappt. När vi går tsm mot hemmet går hon lite fortare så hon hamnar 5 m före oss andra...vet ej varför.  

Men som sagt, skam den som ger sig.

Anmäl
2016-01-26 13:58 #20 av: Anonym

#19 Hon orkar antagligen inte vara social om hon exkluderar sig, ge henne sitt "space" annars kan hon nog uppfatta "dig/er" som påträngande, men jag vet inte. Kom med förslag när hon väl är med er, vad vill hon själv göra? ni kanske kan komma närmre varandra på det sättet.

Och åter igen det är svårt att sitta och spekulera såhär, allt har inte heller med diagnosen och göra då hon är en egen person med en egen personlighet men det är jobbigt om det inte går att diskutera med henne så du får svar på dina frågor, har hon någon hon litar på extra mycket så kanske hon öppnar upp sig mer?

Anmäl
2016-01-26 14:01 #21 av: Höstlegenden

Inflikar om lite andra tankar som kom upp när jag läste inläggen.

Att hon härmar vad andra har sagt är för att personer med AS har svårigheter i den språkliga barriären. Man har svårt att sätta ord på saker och ting. Jag kunde ofta som barn inte ens säga att jag ville åka till ställen eller hitta på saker. Förrän någon annan ville det, och då blev jag anklagad för att vara avundsjuk eftersom att om någon i min omgivning började med den sysslan och jag ville sedan, så trodde de vuxna att jag ville förstöra. Det var bara det att jag inte hade orden att berätta från början. Jag önskar att jag hade fått diagnosen vid 11 års ålder. Ja, ännu tidigare egentligen. Innan Lekis, som det hette när jag var barn.  Jag hade nog fungerat bättre om jag hade fått bilder som stöd till talet i unga år (grafisk AKK). Finns en massa olika såsom Pictogram, PCS, Widgit eller foton.  Teckna kan man också göra med händerna (TAKK) (men det är lite svårt att börja med när hon är så gammal). Att teckna ordet "fel" kan betyda mer för en autist/AS:are än att säga. "Sluta nu."

Att hon först när hon har hört andra berätta om hennes diagnos kan förklara vad den innebär betyder inte att hon förstår innebörden, men att hon har fått verktyg att berätta för andra som fungerar. Att talet är den kommunikation som används i livet är ibland beklagligt för en AS:are då vi är begränsade i just den delen. Och inombords bubblar man av känslor och tankar som man inte kan sätta ord på, som man längtar efter att kunna berätta.

Bara lite tankar.

Skrev själv en dikt om ämnet:

Aspiespråk

Det är inte alltid så lätt
att vara helt tyst
Tankarna snurrar men ändå
säger jag ej knyst

Hur ska jag nånsin förmå mig
att berätta för dig
Jag har så många drömmar
som växer här hos mig

Så mycket jag vill göra
fast jag inte vet hur
Önskar jag kunde säga
så jag slipper min bur

Det är så svårt att förstå
koder i talat språk
Fatta att det finns budskap
i dessa babbel-stråk

Vill kunna förmedla mina känslor
utan språkliga hål
Önskar att tecken var grunden
vårat moders mål

Höstlegenden - 121122

Hjärta

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2016-01-26 14:33 #22 av: Cloudy

#21 Måste bara skriva att jag älskar din dikt! Den är fantastisk, uttrycker allt jag känner själv.
Du borde skriva fler :)

Anmäl
2016-01-26 14:58 #23 av: Höstlegenden

#22 Tack Cloudy. Förlägen Jag skriver massor av dikter. Har flera i just aspie-ämnet. Ska kika om jag har några fler här på bokstavsfolk ligger här i gömmorna. Har ju varit här sedan 2009. Men haft ett uppehåll i några år p.g.a. att jag hade saker att ta itu med utanför iFokus. Jag har läst men inte skrivit.Glad

Åter till ämnet. Hittade en tråd som jag postade om kommunikation vid autism/AS. Jag har svårare att uttrycka mig i tal än i skrift. Det låter aldrig så bra när orden väl kommer över läpparna som det hörs/ses i huvudet. Och det märks så i denna video i den här tråden att vi med autismspektrumdiagnoser fungerar annorlunda i kommunikationen. Denna tjej har inget tal alls. Men hon kommunicerar via skrift och talsyntes, och som hon skriver sedan och förklarar hur det är att ha autism. Hur det känns inombords när det blir för mycket. Men att vi använder det visuella vid kommunikation. Bilder/skrift/tecken. Sådant man ser. http://bokstavsfolk.ifokus.se/discussions/5026cfe0d4ebea70de001fbb-kommunikationens-frihet?4d712519b9cb46214104877e-3

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2016-01-26 15:44 #24 av: _Fisken

Jag ska läsa mer när jag kommer hem. Men ifråga om henne så är hon enormt verbal. Det fullkomligt sprutar ord ur henne. Öronen blöder. Sen kan hon skriva enormt vackert. Så jag återigen förstår att As är en åkomma som har ibland vitt skilda symptom.

Anmäl
2016-01-26 21:44 #25 av: SSKAnna

Jag applåderar också din dikt, Höstlegenden!! Jättefin!

Man ska vara försiktig med att"applicera" och projicera sitt eget tänk på en person med AS eftersom en "vanlig" individ tänker på ett helt annorlunda sätt,

Ni utan AS kan tänka i två, tre led framåt; "om jag gör A så händer B och då tror alla att jag är C vilket gör att de tycker E" om n förstår.

Orsaken till att vi ofta anses ärliga och rättfram är att det är det enda vi vet- vi saknar ofta förmågan att förutse hur andra ska reagera och tänka. Vi tänker inte ens tanken att säga något annat än det vi tänker.

För att få reda på vad denna tjej tänker och hur hon fungerar måste man närma sig henne med ett ÖPPET sinne- helt utan föreställningar om hur "man" ska eller brukar bete sig.

Ofta är det inget freudianskt mysterium- sanningen kan vara otroligt enkel!

Anmäl
2016-02-07 12:01 #26 av: _Fisken

Jag kan iaf säga att vi gör max insats utan att få tillbaks nåt förutom skäll och hårda ord. Det är riktigt ledsamt att höra och kräver enormt av oss ifråga om självbehärskning och tålamod.  Måtte vi få på ordning hennes vardag snart så det får bli lugnt och vi får slicka våra sår. Denna situation är skadlig och negativ för henne nu och på längre sikt. 

Anmäl
2016-02-08 15:23 #27 av: portera

#26 Du skriver att hon pratar mycket, vad pratar hon om då? Förmodligen om saker hon är bekväm med eller intresserad av.

Som Höstlegenden skriver i #18 är kan det vara betydlgt svårare att tala det som är lite okänt (som det saknas ord för/inte kan stå för)  och skämmigt. 

Jag tror att en positiv vändning kommer ur ett ökat självförtroende, att känna att man lyckas med något man företar sig, spelar inte så stor roll med vad men det bör vara inom något som har en touch av det man svårt för. Något så "litet" som att våga bjuda in de närmsta vännerna på en fika i ens hem, kan räcka för att börja se med större tillförsikt på ens förmågor. Men man börjar naturligtvis utifrån var var och en står.

Anmäl
2016-02-08 19:19 #28 av: _Fisken

Hon är pratsam och en trevlig människa normalt sett. Pratsam i vardagliga ämnen och bladdrar på rejält. Killar, smink, vad som hänt etc.  Ibland tar hon gärna "över" samtalet runt middagsbordet, när det kommer gäster etc, så det blir lite besvärande. Ingen annan får en syl i vädret.

Vi satsar just nu MAX för att få hennes praktik att fungera och senare förhoppningsvis eget boende (med stöd). DÅ tror jag att hon kommer att slappna av och inte vara sååå aggressiv. Just nu är hon så spänd över allt som händer runt henne med arbetsförmedling och praktik och allmänma vardagssysslor. Hon känner sig otillräcklig. Vi ger henne vissa uppgifter som att "gå med dokumenten till arbetsförmedlingen" och sånt och då vet vi hennes förmåga. DÄR går det oftast fel. Det glöms av, hon glider undan, har underliga ursäkter etc. och då vet vi att "detta är hennes max". Det är viktiga lärdomar men ack så jobbiga situationer ibland. Jag tror ibland att det inte räcker med Gode Man utan det behövs en Förvaltare. 

Anmäl
2016-02-08 20:48 #29 av: portera

#28 Det är vanligt att aspergare är extremt motivationsstyrda. Inser hon vitsen med de uppgifter hon får, med praktik och att flytta till ett boende? Låter inte som att hon är förväntansfull, att uppleva kaos är mycket lättare med tillförsikt om att det kommer nog bli bra till slut. En aspergare som inte är införstådd med vad som kan komma att möta den i en ny miljö, kan uppleva oerhörd otrygghet och uppleva som att mattan rycks undan och avgrunden öppnar sig. Finns där någon egen vilja eller drivkraft för praktik och flytt blir allt så mycket lättare. Min flytt till södra Sverige (över 40 mil) underlättades mycket av att där bortom det läskiga okända väntade
drömutbildningen. Morötter, som kommer inifrån,  betyder mycket för personer på autismspektrumet.

Om du inte gjort det kan det kanske vara en idé att kolla upp youtube-videos med  
Tempel Grandin, autisten som överträffade allas förväntningar och idag är en 
eftertraktad föreläsare och som doktorerat inom två olika forskningsområden.

Anmäl
2016-02-08 21:00 #30 av: _Fisken

Det var en bra tanke. Att ge henne en morot. Just nu är det mest praktiska grejer runt om allt. Målet är ett eget boende för OSS men för henne är det mer ett mantra - att komma hemifrån.  Hon kanske har svårt att visualisera sig hur det är att bo själv - med vårt stöd och externt stöd. Jag/vi kanske ska måla upp ett målscenario.

Anmäl
2016-02-08 23:18 #31 av: portera

Jag misstänker att det är en av det viktigaste uppgifter en vuxen kring en person med autism har, att göra omvärlden förståelig och i största möjliga grad förutsägbar och ordnad (rutiner) för denne. Detta med visualisering och planering av en framtida handling som förväntas av en kan vara oerhört svårt, vilket lätt gör just vardagssysslor till ett stort problem. Som 17-åring fick till slut fram mitt budskap att världen där ute var en oro för mig, hur ska jag klara mig (hur går man till väga för att betala räkningar) till exempel. Sådana vardagliga saker bygger "imaginära hinder" som tycks oöverstigliga för att man saknar en instruerad (gärna också visualiserad) väg förbi dem. 

Anledningen att jag tipsar om Temple Grandin är att hon föreläser om hur hon och andra med autismspektrumdiagnos fungerar och hur det ska kunna utvecklas till sin fulla potential. Jag rekommenderar dig att börja med denna video och finner du något av värde gå då vidare med heltimmesprogrammet "The Autistic Brain". 

#24 Jag skulle inte kalla det symptom, snarare en ojämn begåvningsprofil, där person är stark (om tränad, bättre än det flesta) ett fåtal områden och svag inom andra.
Det Temple vill är att det starka sidorna och vardagsbestyren  ska tränas och tränas, så att personen kan känna sig hemma någonstans och inte helt borta någonstans. 

Anmäl
2016-02-09 06:17 #32 av: fridelfina

Fisken: Känner så igen mig, vår dotter är i samma "stadie" och verkar funka på ett ungefär som din. Förutom kill- och sminkgrejen samt flytta hemifrån!

Jag ser framför mig att hon blir hemma resten av livet...... Men vi har boendestödet som jobbar på att locka fram självständigheten. De kommer en gång i veckan och nu håller vi på att få hem tidsstöd i form av kalender i mobilen som är mer funktionell än vanliga.

Vår dotter är också väldigt ärlig, men har också svårt att se sin egen del i ett skeende. Att "ta på sig skulden" som du skriver, men jag tror du menar "ta ansvar". Jag tänker att det förhoppningsvis är en mognadsfråga, och att det för vår dotters skull handlar om att det är jobbigt att ha gjort fel på något sätt. Hon vill alltid göra rätt.

   
Anmäl
2016-02-12 19:57 #33 av: _Fisken

Jag kom o tänka på en sak. Eftersom hon är under kraftig belastning nu med tanke på allt som rör sig runt henne ska jag fråga henne om hon kan börja ta Omega-3. Det minns jag funkade mycket bra på henne när hon var yngre. Jag tror Linfröolja fungerar lika bra då det omvandlas till Omega-3...

Anmäl
2016-02-13 00:47 #34 av: Funk4

#Fisken: Det visste jag inte, menar du att man kan köpa 'vanlig' linfröolja istället för omega-3 och det har samma effekt i kroppen alltså?

Anmäl
2016-02-13 09:11 #35 av: _Fisken

Ja, det vill jag mena. Har sökt en hel del...läs denna sida i mitten ungefär. Där står det lite mer om linfröolja.

http://www.kostkoll.se/blog.php?bid=421

http://www.zeta.nu/produkter/matlagningolja/fler-oljor/zeta-linfroolja-0-5-l

Anmäl
2016-02-13 10:26 #36 av: fridelfina

Har för mig att linfröoljan inte ska överdoseras, nåt att kolla upp....

   
Anmäl
2016-02-13 11:01 #37 av: _Fisken

Det har du alldeles rätt i. Står så i samma artikel. (Jag har några matskedar i salladen....)

Anmäl
2016-03-06 11:15 #38 av: burmamys

Hej _Fisken 😊
Vill bara dela med mig av min erfarenhet som lärare och specialpedagog på gymnasiet, då jag haft och har flera elever med autismspektrumdiagnoser och en del med misstänkta sådana (av eleven själv och dennes familj).

De flesta av dessa elever har burit på en stark känsla av ensamhet/ att vara annorlunda, att uppmärksamma styrkor och beskriva konkret vad personen gjorde bra har varit extra viktigt för dessa elever.

Många har också haft svårt att formulera vad de vill göra, det gäller särskilt de uppgifter i skolan där eleven får frihet att vara kreativ och själv formulera uppgiften, välja fördjupning osv. Men det gäller även mer konkreta situationer där elever samarbetar i en uppgift och ska hitta på något roligt att göra tillsammans, för att stärka gruppens "vi-känsla". För mig har det blivit naturligt att hjälpa till genom att föreslå alternativ (lättare att välja från förslag än att hitta på själv).

En tredje sak som gäller de allra flesta är rädslan och oron inför stora förändringar och uppbrott i vardagen. Att flytta hemifrån är en mycket stor sak som orsakat många sömnlösa nätter för dessa elever. Det som har hjälpt bäst är att mycket konkret förklara och beskriva och träna på hur deras vardag kommer att bli efter att de flyttat, helst långt i förväg. Det hjälper också om den egna motivationen handlar om något de vill kunna göra eller uppnå, som inte bara handlar om att "vara normal" utan helst är kopplat till något intresse de har.

Varmt lycka till ❤

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.