Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Tips och goda råd

Snart första mötet på psyket...

2016-03-17 16:56 #0 av: 91Marran

Jag ska till psyket om en vecka och diskutera min diagnos och vidare utredning mot andra saker.

Min pojkvän säger att jag måste nämna att jag hör röster i huvudet. Måste jag det? Grejjen är att jag är rädd för att de "negativa" rösterna kommer att sätta emot och säga "Du klarar inte av att styra denna kroppen din mes, så nu tar jag/vi över". De positiva rösterna säger att om jag berättar om de negativa rösterna, så tas dem bort, men även mina positiva, vilka vill vara kvar. Hinner de negativa rösterna ta över så är det kört. De positiva rösterna, får gärna vara kvar, men de negativa har försökt få mig att ta självmord och skada mig. Jag lyckades kompromissa bort det, men om de nu får nys på att jag tänker berätta, eller hör när jag berättar, så går allt utanför min kontroll. Det varken vill eller klarar jag av. Jag vet att jag borde berätta, men är orolig för de "farliga" konsekvenserna.

Nu senaste veckorna så har mina utbrott blivit så rejäla att jag skrämmer mig själv. Det är inte jag som gör dessa utbrott, det vet jag, men hur ska jag lyckas förklara det? Jag kan få utbrott, men dessa gångerna så är det inte jag. Jag kan säga saker som jag aldrig skulle säga annars och vissa saker, minns jag inte ens att jag har sagt. Jag blir våldsam mot levande varelser som jag håller kärt och säger att jag vill döda dem, fast jag egentligen skulle vilja be dem lite fint att sluta med vad de gör, för att deras beteende är oacceptabelt. Mindre utbrott gjorda av mig själv, känner jag av när de kommer och kan välja att gå undan och försöka lugna ner mig... Men dessa kommer fortare än jag hinner blinka och den arga personen i huvudet tar över och blockar mig totalt. Kom igenom lite en gång, som tur var, då den gav sig av mot katten som irriterade med något som den inte får göra. Tur att jag han bromsa, men katten fick ändå veta att han levde och efter en lång stund så blev vi vänner igen. Katten kom och bad om ursäkt. Hur ska jag undvika dessa utbrott? Varken räkna eller andas fungerar, hela min kropp är i någon annans händer. Jag vill kunna leva utan att vara för mycket rädd för att skada andra, samt inte vara så elak. Jag är artig, omtänksam och uppfostrad annars. Skulle aldrig drömma om att döda någon/något utan att tvingas ha det som jobb.

Jag har en bästa vän i mig själv. Ibland vet vi hur och vad den andra tänker, men inte alltid. Hon har mer koll på mig än vad jag har på henne. Vi vet att vi egentligen är samma person, men det känns inte alltid så, så ofta glömms det bort. Hon kan dra skämt som får mig att skratta och så kan hon svaret på frågor som jag inte är säker på. När vi två pratar med varandra så mår jag bra och är lycklig. Om de skulle ge mig en medicin mot rösterna i mitt huvud, kan den ta bort min bästa vän? Hon är mycket bättre att prata med än att jag bara pratar med mig själv eller andra vänner/min partner/min familj.

Är det rätt eller fel att visa sina humörsvängningar på psyket? Kan psyket förminska mina problem för att jag inte har sökt hjälp tidigare? Typ att de inte tror att jag behövt det tidigare och att det bara är något som finns nu och som kommer att gå över.

Jag minns inte allt om hur jag fick min diagnos, frågat mamma en del, men vissa luckor finns. Allt om det finns i pappersjournaler och det enda jag har är diagnospappret. Kan psyket vända det mot mig, att jag inte har läst på mer? När jag beställde tid till den vanliga läkaren för att be om remiss, så sas det att jag måste läsa på själv och förklara, för att de inte har journalerna. Så läkaren hade ingen koll på mer än det som jag sa. Kan man beställa ut sin egna journal? Hört att man inte ska kunna det av säkerhetsskäl.

Jag har i grunden damp och ska troligtvis utredas mot autismspektrumet och add. Den läkaren som var inne på det fick bara höra lite om mina andra problem, inget om dessa. Nu ska jag träffa någon på psyket för första gången i mitt liv och vet inte vad jag ska berätta och inte.

Någon som har några hjälpande ord?

Anmäl
2016-03-17 17:05 #1 av: Aleya

Det är bra att du får hjälp. Och det är viktigt att säga hur du mår, känner och vad för problem du har.
Så du kan få hjälp.

Förminska kommer dom nog inte göra. Man söker hjälp när man är redo. Dom kommer nog tycka att det är bra att du söker.

Jag vet inte hur du menar med visa humörsvängningar, men du kan ju prata om dom.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2016-03-17 17:17 #2 av: 91Marran

#1 Tack för svaret! :-)
Jag byter humör lika ofta som jag sväljer om inte oftare. Det kan gå från en sekund till nästa. Från stark glädje till sorg på en sekund och en minut senare irriterad och sur för att om en minut senare vara glad igen... Ska jag försöka dölja det och inte vara mig själv eller bör jag visa det? Lättare att få hjälp om jag visar, men är konflikträdd och vill inte hamna i en diskussion om att jag beter mig konstigt.

Så jag borde berätta allt om mig själv?

Anmäl
2016-03-17 17:19 #3 av: Aleya

#2 det måste du avgöra själv. Jag har valt att vara så öppen jag kan då jag är hos läkare oavsett psyk eller vanliga.
Var den du är.

Ja berätta så mycket du kan.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2016-03-17 18:34 #4 av: add-apa

Ja, jag tror att du måste berätta om och få hjälp med de negativa rösterna! Fokusera på de negativa...inte ens säkert att du måste nämna de positiva, för det är ju de negativa du har problem med, eller hur?! Men det måste du avgöra själv. Och berätta så mycket och så detaljerat du kan om de negativa, och vad de ställer till med i ditt liv...! Och berätta om din oro och hur rädd du är för vad som ska hända om du berättar, och om din känsla av att du inte har kontrollen över dig själv! Så att de ordentligt kan få en bild av exakt hur mycket detta påverkar dig och ditt liv. Och hur mycket du lider av det. Så att de ska veta hur de ska hjälpa dig - så att du får rätt hjälp...!
Och du, jag förstår att det är svårt, men försök att inte tro på precis allt som rösterna säger till dig (vare sig de negativa, positiva eller din vän), låt de inte skrämma och hota dig! Jag tror inte alls att det är säkert att det kommer få de konsekvenserna som du är rädd för, om du försöker få hjälp. De negativa rösterna är ju bara bra om du blir av med, så det behöver du ju inte vara rädd för. Och de som du kallar dina positiva röster verkar ju inte vara så positiva, om de hotar med att försvinna / hämnas om du försöker få hjälp med att må bättre! Och till sist din bästa vän som du har inom dig behöver du inte alls bli av med, om du inte vill det! Det är du själv som bestämmer! Jag tror överhuvudtaget att du behöver försöka jobba på att återta kontrollen, och övertyga dig själv om att det är DU som har kontrollen över dig själv och din kropp! Och det tror jag att du kan få hjälp med av dem på psyket...!
När du själv har kontrollen så kan du själv välja vilka röster du vill höra/lyssna på, och inte!
Ha det bra! Lycka till och berätta gärna hur det går för dig, vidare! :)

Anmäl
2016-03-18 08:14 #5 av: Ika73

Det är förmodligen bästa att berätta precis allt!!

Om du blir av med de negativa rösterna så bör behovet av de positiva minska och då har du större möjlighet att själv välja vad som händer i din hjärna.

Stort lycka till!

Anmäl
2016-03-18 11:46 #6 av: 91Marran

#4 Tack för din hjälp! Jag blev glad av ditt stöd. :-)
Bestämmt mig för att berätta allt, oavsett vad konsekvenserna blir. Du har rätt om de positiva rösterna. De kan inte vara så snälla om de beter sig som de gör och hotar med att lämna mig om jag vill må bättre. Jag har berättat om läget för min vän och sagt att hon måste vara kvar, så hoppas att det hjälper.
Tränade på kroppskontroll när jag var 10-11år, så skulle nog behöva träna det igen. Jag tror som du skriver att om de negativa rösterna försvinner så kommer allt att bli bättre och då får jag mer kontroll över mig själv igen.
Återigen tack för ditt inlägg.

Anmäl
2016-03-18 11:49 #7 av: 91Marran

#5 Du har nog helt rätt, bäst att berätta allt. Om något ändå skulle gå fel, så finns det ju människor där som kan hjälpa mig.

Anmäl
2016-03-18 11:51 #8 av: 91Marran

Kan att jag ser saker som inte finns hänga ihop med de negativa rösterna?

Anmäl
2016-03-19 22:23 #9 av: add-apa

Stort tack själv 91Marran, för att du är så öppen och delar med dig av allt det här! 😍 Jag tror att du är stark och kan klara dig ur allt det plågsamma, så att du kan börja leva precis som Du vill!
Och jag tror (kan iofs ha helt fel, men tror som sagt) att både rösterna du hör och som förstör för dig, och det du ser som inte finns, har med dina rädslor att göra... Alltså att rösterna och "synerna" är uttryck för dina innersta rädslor...! Eller vad tror du själv? Kan det ha med det att göra?
I så fall är det nog det du behöver ta reda på - vad rädslorna egentligen är. För att sen kunna gå till botten med det och bearbeta, och till slut bli av med dem. Det kan ju vara en lång process, men inte alls omöjlig! Det är tålamod, arbete och en stor portion kärlek till och förståelse för dig själv, som krävs!
Stor kram och lycka till! You can do it! ☺

Anmäl
2016-03-21 22:48 #10 av: 91Marran

Jag är lättskrämd av mig och under vissa perioder så är det värre än vanligt. Jag kan trycka på lampknappen och hoppa till av rädsla när lampan tänds. Har svårt att hantera rädsla överlag. Vet lixom inte hur jag ska reagera på det som skrämmer mig. Just nu så kan jag redogöra för hur jag ska göra i varje påtänkt situation, men i rädslans stund så blir jag handfallen och får be min sambo om hjälp (om jag nu lyckas förmedla det ordet).

Jag har aldrig haft någon att prata med om hur jag mår. Min diagnos gjorde så att min mamma insåg hur illa hon mådde över att jag hade det svårt, att hon lät bli att förklara för mig att jag hade en diagnos. Nu 18år senare så kom det fram. Fick dock reda på att jag borde utredas mot as av en arbetspsykolog för 2år sedan, så då började jag inse att jag alltid haft rätt. Jag är annorlunda.
Ingen har insett att jag kan lida och faktiskt lider av att ha min diagnos. Visst mamma har inte haft det lätt, men jag har burit de flesta problemen. Eller rättare sagt problemen är jag. Problemen är min underbara och jobbiga personlighet.

Den enda som jag har kunnat prata med har varit mig själv och min älskade katt som gick bort för fyra år sedan. Min nuvarande sambo, går hyfsat bra att prata med då han har erfarenheter av att må dåligt och psykkontakt och sådant, men ändå kan jag inte prata om allt med honom. Så rösterna och min vän har väl kommit pga att jag behövt stöd och någon att ta hjälp av. Mina problem är långt större och fler än mina föräldrar vet, men jag har försökt mörka dem så långt det går, eller försökt hitta någorlunda bra ursäkter.
Pappa slog undan den förra diagnosen, så en ny lär inte hjälpa där, även att han är omtänksam av sig och vill mitt bästa. Mamma vill att jag testar om mig då hon inte tycker att min diagnos är rätt, men kan inte prata om mina problem med henne för det. Hon förminskar dem bara.

Har aldrig fått möjlighet att förklara mina problem för någon, utan de gick bara på vad anhöriga och skolan berättade om mig. Hade jag fått prata, så hade det nog blivit ytterligare någon diagnos. Nu har jag den chansen att prata och tänker utnyttja den väl. :-)

Jag hoppas inte på någon direkt mirakelhjälp, då den diagnosen jag har nu har de inte hjälp till ett skvatt med. Utan är beredd på att precis som då att vill man ha hjälp så får man sedan söka sig vidare och punga ut en massa pengar för kortsiktig hjälp. Jag funderar på att söka upp stället jag gick till som typ 10åring och be om repetition i vissa övningar. Väldigt dyrt, men det kan det ju vara värt om jag får den hjälp som jag behöver. Nu vet jag ju också mer av vad det innebär och vilken hjälp som jag kan få utav det.

Långt inlägg och lite kortfattat kanske, men bara fråga om det är något som du undrar över. Härligt att ha någon att skriva med som tar en på allvar. Du är en av väldigt få som gör det och det uppskattas något enormt. :-)

Anmäl
2016-03-21 23:40 #11 av: lillelull

Lycka till! KramasHjärta Tycker också du ska berätta precis vad du känner, tänker och allting som du bär på så du får den hjälpen du behöver. 

Stor kram till dig. 

Every lifetime has a little bit of rain 
this is just my rainy  season


Anmäl
2016-03-22 06:23 #12 av: 91Marran

#11 Tack! Det ska jag göra. Allt stöd här inne gör att jag tänker göra det. :-)

Anmäl
2016-03-22 22:55 #13 av: 91Marran

Imorgon gäller det! Jag kommer missa att säga minst hälften typ, men för första gången i mitt liv så får jag berätta hur jag mår utan att det ska ifrågasättas över mitt huvud. Är lycklig, men samtidigt så vill jag inte sova. Fast vet med mig att jag måste sova om jag ska vara lagom pigg i morgon. Nu blev jag mer nervös, orolig och rädd inför i morgon men jag hinner byta humör 100 gånger till tills i morgon så.

Anmäl
2016-03-22 23:01 #14 av: lillelull

Ja förstår, det är så mycket som du måste säga och berätta och ibland känns de som att även om man sagt allting så går man därifrån och tänker UH de där glömde jag ju!
Lycka till igen ♥️ Om du vill och orkar får du gärna återkoppla kort om hur det kändes och gick.

Every lifetime has a little bit of rain 
this is just my rainy  season


Anmäl
2016-03-22 23:09 #15 av: 91Marran

Kommer en återkoppling imorgon. :-)

Anmäl
2016-03-23 12:53 #16 av: 91Marran

För typ första gången i mitt liv så tog en vuxen mig på allvar. Lyckan är total! Återger mer ikväll :-)

Anmäl
2016-03-23 13:17 #17 av: lillelull

Så himla skönt ♥️
Den känslan är verkligen härlig. Kul att höra att det kändes bra! * väntar spänt på mer*
kram!

Every lifetime has a little bit of rain 
this is just my rainy  season


Anmäl
2016-03-25 13:03 #18 av: add-apa

Berätta...! ☺

Anmäl
2016-03-28 17:05 #19 av: vallhund

#16 Hur har det gått?

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Kennel.

 
Anmäl
2016-03-29 16:00 #20 av: 91Marran

Det gick 1000 gånger över förväntan. Han var väldigt kompetent och jag trivdes jättebra :-) Ska få träffa honom fler gånger, bara det att samma dag ska jag på utbildning på jobbet, så fick ringa återbesök. Det drog ner hela min dag.
Jag ville inte gå hem. Jag ville stannat där hos honom. Första psykologen i hela mitt liv som frågar hur jag mår. När jag fick utredningen av min diagnos så handlade det bara om hur mina föräldrar mådde, så kände mig glad över att få prata om mig själv. Jag blev inte ens dumförklarad en enda gång! Vi skulle fortsätta vid nästa tillfälle att gå igenom mina röster lite till och fortsätta prata om det som vi inte han med.
Han sa att eftersom att jag är orolig över att skada katten vid mina utbrott så kommer jag inte att göra det. Jag kommer heller inte att skada människor i min omgivning. Det känns tryggt och så länge jag tror på hans ord så kommer det inte att hända.

Ska få träffa en läkare ang. insättning av Adhd medicin.

Min avståndsbedömning gjorde honom fundersam. Han tyckte att optikern kunde gjort något åt det, då det begränsar mitt liv mycket mer än man tror. Balansen och motoriken tyckte han att man skulle ha följt upp mer under min uppväxt. Jag håller med där faktiskt. Man ger barn diagnoser för att föräldrarna ska ha något att skylla på när de skäms över sina barn.
Han tyckte att min tunga diagnos borde ha hjälpt mig istället för att ha stjälpt mig fram tills nu.

Anmäl
2016-03-29 17:50 #21 av: lillelull

Va roligt att höra att det kändes bra för dig!
Så skönt för dig att träffa någon som du känner dig trygg med!  Kramas

Every lifetime has a little bit of rain 
this is just my rainy  season


Anmäl
2016-03-30 17:17 #22 av: add-apa

Det låter som en jättebra början! ☺
Glad för din skull! 👍

Anmäl
2016-03-30 19:26 #23 av: Ika73

Ja, vad skönt att det gick bra. Puh. 

Var det adhd diagnos du fick som liten utan att du själv fått veta? Lycka till med medicinen, har själv bra erfarenhet av medicin.

Anmäl
2016-03-30 23:08 #24 av: 91Marran

Fick en Dampdiagnos, som liten.

Anmäl
2016-04-01 14:02 #25 av: 91Marran

Mått skitdåligt i två dagar. Inte haft lust/ork med något. Jo såg en rolig film igår morse, men kunde inte skratta. Det enda som jag var sugen på att äta var pizza eller kycklingtallrik. Fick inte tag i något av det. Hamsterburen är fortfarande typ halvklar sen i onsdags. Skulle fått hjälp av pojkvännen, han lovar, men sen så sover han hellre och spelar på datorn. Hade bara han suttit bredvid så hade det blivit gjort. Då hade jag precis orkat. Två hyllplan ska in och möbleras. Igår sabbade han mer än han hjälpte till. Han tog vattenflaskan från en annan bur och använde. Så då blev den utan vatten en liten stund istället. Det viktigaste är att hamstern är nöjd och har det den behöver, men ändå. Det blir bara mer jobb om vi inte hjälps åt.
Fixade iordning hallgolvet i går, men orken tog slut på några sekunder. Dock så kom pojkvännen hem med kissen från veterinären, så han fick ihop moppen åt mig och jag tvingade mig själv att göra klart. Snacka om skitigt, men så blir det när man inte orkar lägga energi på det.

Jag känner en tomhet, nedstämdhet och är ledsen. Vet inte varför... Jag läste igår om att skära i halsen, vill bara ha bort mitt huvud. Det är som en börda. Jag frågade mig själv om jag ville ta livet av mig, men jag stod mitt emellan av att vilja leva och dö. Kände mig lite bättre till mods då. Jag vill inte dö, känns som att det kommer vara sämre än nu förutom de saknade som man får träffa. Leva som nu känns fel, gladheten känns så långt borta.

Har inte ätit något på hela dagen, åt dåligt igår. Magen gör ont... Men det brukar lösa sig.

Anmäl
2016-04-01 23:55 #26 av: lillelull

Åh du Hjärta Vilka jobbiga dagar det låter som du haft.
Allting som egentligen är små saker blir så jobbigt och stort när man mår så dåligt.
Den känslan får jag ofta.. Kan inte ens ställa mig och värma en soppa fast den typ redan står på spisen. Bara har ingen ork kan inte utföra enkla saker för det känns helt omöjligt..
Ibland blir det lättare för mig om min mamma är här, då kan jag ex städa lite då hon bara är i rummet med mig. 
Jag brukar också sluta äta, mår dåligt får ont i magen ligger i sängen, dricker lite resorb som jag har i sängbordslådan.. hoppas dagen efter blir bättre. Ibland blir det lite bättre, ibland blir det inte bättre..

Men det är svårt att säga att man ska försöka tänka positivt, många säger det till mig och jag blir nästan irriterad och det går inte in och det känns meningslöst så det tänker jag inte ens säga för det vet du redan, att man ska tänka positivt och blablaba. De vet alla.

Jag känner inte dig egentligen men det känns som jag gör det på något litet vis ändå för du har berättat saker om dig själv och du stöttade mig i OCD tråden, vilket betydde mycket för mig och även om det kanske är litet, det vi har pratat här, så känner jag tycker om dig, även om det låter konstigt kanske från en random person på ett forum men jag skulle inte vilja att du skadar dig.  HjärtaBlomma

Every lifetime has a little bit of rain 
this is just my rainy  season


Anmäl
2016-04-05 08:52 #27 av: 91Marran

Fått en ny tid till psyket! :-D
Mått sådär idag, men ändå rätt okej. Jag lever i alla fall.

Lillelull, jag svarar dig ikväll :-)

Anmäl
2016-04-05 15:40 #28 av: add-apa

Bra att du har fått en ny tid!
Låter som att du äntligen träffat människor (läkare etc) som lyssnar på dig och tar ditt lidande på allvar!
Kram, ta hand om dig! 💓

Anmäl
2016-04-06 18:33 #29 av: 91Marran

Tack för ditt fina och trevliga svar lillelull. Ja vi stöttar varandra bra. Vad bra att du tycker om mig! :-) Du har ju berättat en del om dig också. Känns som att vi känner varandra och vet hur vi ska bemöta varandra, så hoppas att vi kan hålla kontakten. Det är så härligt med någon som visar förståelse. Idag träffade jag en vän till min pojkvän, han blev helt förvånad när han fick veta precis vad jag har för diagnos. Min pojkvän hade inte berättat hela diagnosen utan förenklat den. Kompisen trodde inte på mig först och tyckte att jag bara hade lite add. Kul att sitta på ett tåg och förklara alla sina problem. Inte ens min bästis vet om mina problem. Grejen är just att återigen inte bli tagen på allvar för att jag inte beter mig allt för opassande utanför mitt hem. Jag skakar på benen, foten, rör händerna osv. Men jag hoppar inte 2 meter upp i luften hela tiden av energi. Jag har en tystare personlighet än andra med liknande problem, så jag kan inte släppa ut allt när som helst.

Att tänka positivt hela tiden är som att vakna på morgonen och bestämma "idag så ska jag vara glad och må bra hela dagen". Den som myntade det begreppet hade inte överlevt hos mig i fem minuter. Jag byter humör oftare än jag sväljer och snabbare än jag hinner blinka. Det tar mer energi att gå emot sitt humör än att bara hänga med i svängarna.

Anmäl
2016-04-06 18:42 #30 av: 91Marran

Mår illa till största delen av tiden, så när jag väl är sugen på något specielt så kan det vara bra att ladda reserverna. Känns hemskt när man tänker tillbaka på sin barndom och hur folk skulle tvinga en att äta trotts illamående. Hur många äter frukost direkt när de vaknar upp, om de vaknar med illamående?

Ser fram emot mötet på psyket, men vill ha min tid till medicinläkaren nu.

Anmäl
2016-04-07 20:58 #31 av: lillelull

30 Började skriva här men sen skrev jag ett pm istället för det blev så långt och ja babblade på... 

glömde skriva i pm att dagen har varit bajs rent ut sagt. Min läkare är sjukskriven på obestämd tid. den enda läkaren som förstår mig, min klippa inom sjukvården. Det är helt sjukt jobbigt. Less blir man ;( Jag vill ha tillbaka min läkare nu SoverGråter

Every lifetime has a little bit of rain 
this is just my rainy  season


Anmäl
2016-04-08 10:56 #32 av: Ika73

Du är på god väg att få hjälp nu, tänk på det.. Kanske kan du redan få en remiss till terapi/samtal medans du är i utredning. ge om hjälp och ta emot, kan vara bra tt lägga över lite på proffs och spara på dina nära lite.

Jag känner ingen det att människor inte tror, jag verkar ju så jäkla normal.. JA vill jag skrika, jag anstränger mig hela tiden..  Jag har dock ibland hoppat upp och ner : ) även om jag är absolut värst speedad på insidan..

Kan inte låta bli att ge tips.. vet att det inte alltid är bra.. Ha koll på vad du äter, ha mat hemma, ät bra fett, ha alltid ägg hemma som går snabbt att steka. Nötter och frukt. Energihöjare utan koffein: Varm choklad med mycket kokosfett, kakao och nån lite bättre sockerart (kokossocker) och mandelmjölk. 

&& Använd din kille att ligga nära och få hudkontakt - höjer dopaminet, han är säkert ganska frivillig till detta. 

Anmäl
2016-04-19 07:27 #33 av: 91Marran

Kan en moderator vara snäll och ta bort denna tråden?

Anmäl
2016-04-19 08:42 #34 av: lillelull

#33 Skriv ett PM till moderator också! och ev medarbetare så kan de kanske också hjälpa dig! 

Kramas

Every lifetime has a little bit of rain 
this is just my rainy  season


Anmäl
2016-04-20 09:54 #35 av: add-apa

Varför vill du ta bort den, 91Marran?

Anmäl
2016-04-20 11:46 #36 av: 91Marran

Jag fick bara lite panik, den kan få vara kvar. :-)

Anmäl
2016-04-20 11:46 #37 av: 91Marran

Jag trodde att min familj skulle komma åt och läsa den.

Anmäl
2016-04-24 12:01 #38 av: add-apa

Kram på dig! ❤

Anmäl
2016-04-26 08:29 #39 av: 91Marran

Varför måste adhd folk missbruka sin medicin? Tänk på oss som har ett behov av det! Kommer att bli svårare för mig att få medicin nu, bara för att några ska experimentera. Hörde det på radion. Ska bli intressant att lyssna mera och försöka att hitta ett alternativ till medicin, då några tydligen bara är själviska. Jag må låta sur, men när jag väl har tagit steget att be om hjälp, så har jag ingen lust att ta steget tillbaka och fortsätta som innan. Jag har inte åkt på ett räkskal hela livet och fått terapi, förståelse, förklaring, eller medicin... Så låt bli att sabba för oss som behöver det. Låt oss som behöver få ta medicinen och ni som inte "behöver" den kan låta bli.

Anmäl
2016-04-26 08:48 #40 av: Ananse

#39 Ja det är knäckande naturligtvis, att misstänkliggöras, det tycker jag med. Jobbigt att behöva drogtestas, ännu jobbigare att kanske inte alls få den medicin man skulle behöva. Kanske kan leda till att man i högre grad börjar tillverka och skriva ut 'prodrugs' typ Elvanse. Eller att man forskar mer på vilka ickestimulanter som ger symptomlindring.

Varför missbrukar folk med ADHD sin medicin då? Vissa människor gör sånt... Man kan till att börja med ställa sig frågan varför folk alls missbrukar. Det finns alltid risker med att ge en medicin med missbrukspotential till en person med en utvecklad eller groende beroendeproblematik. Man överskrider dagsdosen nån gång för att få lite mer effekt. Tänker att man ska stå över nån dag för att komma ikapp... Krossar den och skjuter eller drar upp i näsan. Snabbt in, snabbt ut, så ska man ha mer. Jag har inte själv varit där men jag tycker det är lätt att relatera till.

Bland oss finns dessutom problem med gränslösa beteenden. Bristande impulskontroll, svårigheter att skjuta upp behovstillfredsställelse, ständigt sökande efter kickar. Samt kanske en diffus inre tomhet som ingenting tycks kunna fylla.

Anmäl
2016-05-23 10:41 #41 av: 91Marran

Blir till att träffa en specialistläkare i morgon! :-)/:-| vet inte vilken smilies som jag borde använda.

Min psykolog tycker att det är bra att jag sätter andras säkerhet före min. Jag har inte tänkt på det, på det sättet innan. Han säger också att alla får sådanna utbrott som jag. Så min fråga är hur gör ni när ni får utbrott som ni precis på gränsen kan kontrollera innan de går helt överstyr? Jag varken vill eller får skära mig själv, så hittils så slår jag mig själv, slår/kastar saker, trycker mig i halsen. Vid lättare utbrott så biter jag mig på fingrarna. Är utbrotten precis på gränsen till att gå helt utom kontroll så kan jag inte lägga energi på att slå mig själv eller liknande för all energi är upptagen med att hålla mig i styr. Mindefullnes är bara skit i de situationerna. Så hur gör ni?

Anmäl
2016-05-23 11:01 #42 av: 91Marran

Min pojkvän har aldrig sett mig må så dåligt som efter mötet på psyket sist. :-) Han säger att det tar tid att märka själv att psyket hjälper. Men jag stannade halvägs hem och fick be om hjälp att ta mig dit jag skulle. När pojkvännen inte svarade på sms så typ smått nedvärderade jag honom och frågade om han visste vem som kunde hjälpa mig. Så 35sms fick han trotts att han "ignorerade" mig. Han satt tydligen på toa utan mobilen. Han kom och hjälpte mig, men visste inte han heller vart jag skulle. Så han tog mig hem. Jag får gå på det mystiska och hemliga mötet en annan gång. Det var svårt att få hem mig för jag hade inte koll på saker. Typ som att toan hemma var vår tillsammans och att jag ville gå en annan väg hem. Jag tog inget för givet och visste vart jag bodde, men inte att det var mitt hem.
Mycket mer hände och jag skrämde livet ur mig efterår. Min pojkvän följer med till mötet i morgon så att det går rätt till.

Min psykolog sa att blir det så att du akut behöver hjälp och din pojkvänn inte kan så ring psykakuten eller 112. Jag visste vart jag bodde, så 112 går bort. Jag var inte självmordsbenägen så psykakuten går bort den med.

Anmäl
2016-05-23 11:05 #43 av: 91Marran

Mina snabba humörsvängningar är tydligen min personlighet. Så från att bli jätteledsen/förkrossad för ingenting till att bli överdrivet glad för något litet positivt är bara min personlighet. Det är något positivt säger min psykolog.
Kan man gå en personlighetsförändringskurs?

Anmäl
2016-05-23 13:41 #44 av: Ananse

#43 Finns garanterat såna kurser. Kolla med scientologerna...? Det är nog ett tvärsäkert sätt att bli djupt olycklig hela livet, att försöka ändra sin personlighet. Men förhoppningsvis hittar man sätt att få den att fungera bättre med det liv man lever eller vill leva.

Anmäl
2016-05-23 14:15 #45 av: 91Marran

#44 Tack för svar! :-)
Får googla och se vad jag kan hitta.

Anmäl
2016-05-23 17:42 #46 av: Ananse

Okej... Jag hoppas jag inte var otydlig nu. Ursäkta i så fall.

Mitt tips är alltså: Försök inte byta personlighet. Och vad du gör - sök inte svaren hos scientologerna.

Fan alltså. Jag begriper ju själv inte ironi, ändå envisas jag med att vara ironisk och utgå från att allt ändå ska vara fullkomligt solklart.

Anmäl
2016-05-23 22:49 #47 av: 91Marran

Tänker inte vända mig till dem. :-)
Men tänkte googla på att ändra personlighet, även om det inte är så bra.

Anmäl
2016-05-23 23:52 #48 av: Ananse

Vi kan kanske byta personlighet med varandra i en vecka och se hur det känns...?

Anmäl
2016-05-24 06:34 #49 av: 91Marran

#48 Det låter bra :-) Vore intressant!

Anmäl
2016-05-24 14:30 #50 av: 91Marran

Äntligen, så får jag medicin! :-D Lyckligast i världen.

Bedömning att jag inte är koko, då jag är för medvetande om mina hallucinationer. Troligtvis något som har stört mig i tidig ålder, alltså något sjukdomstillstånd. Om jag fortfarande har problem efter att medicinen har fått full verkan, så ska vi göra en utredning om det. Alltså inte en psykisk utredning, utan vad som kan ligga bakom. Vi har våra teorier, jag och specialistläkaren. Många blir ofta feldiagnostiserade. Till exempel att de har varit med om ett trauma, eller att de har haft någon sjukdom som utlöst problemen.

Trauman i barndomen har satt sina spår. När ska folk inse att dagis/förskola är fel plats för barnen att vara på? Vissa trivs kanske, men det känns lustigt ur min synvinkel.

Vilken underbar läkare jag fick! :-)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.