Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Off topic - [OT]

Kollegan klagar

2016-04-11 18:34 #0 av: Blue_Lugia

Jag har några diagno,ser somRex. r att jag för tillfället kan jobba max 3tim/ per dag.
Jag är en ganska försiktig person som inte gärna tar för mig socialt, men gärna jobbar på med mina uppgifter.
Kollegan arbetstränar också men pga andra skäl och börjar återgå till heltid och jobbar alltså mycket mer.

Oftast är hon trevlig, men ganska hård och dominant tidvis och jag märker att hon lätt blir smått irriterad på folk ibland, och kan till och med försöka snacka skit om "den" och "den" och fattar inte hur dom kan betee' sig så.

Ibland om det ska packas upp tex hushållspapper till förrådet vi har, kan hon
riva i som att "Ibland får man resa på arslet och hjälpa till! Det är inte bara jag som ska kånka! "

Och ja visst har hon rätt, men EN kartong med 6 rullar tänkte jag väl att hon minsann kunde ta lite snabbt, och sen är jag van sen tidigare arbetsplatser att bli avvisad när jag frågar om dom behöver hjälp, så jag tvekar lite ibland innan jag går fram.
Det är lite inprogramerat tror jag...

Jag själv frågar dock aldrig om hjälp, utan ska något göras, så gör jag det själv, om jag inte skulle vara förkyld, och känna mig matt pga det eller liknande.

Tycker hon uttryckte sig lite grovt, hon kunde mycket väl haft en vänligare ton.
Som tex. "Snälla (mitt namn), kan inte du hjälpa mig med det här? "

Det är inte första gången hon ilsknar till på mig, men jag försöker hålla god min och låtsas som det regnar...

Vore väldigt oproffsigt av mig att gå i självförsvar och starta en konflikt pga att jag tar åt mig.

Hon har ju på sätt och vis rätt i det hon säger, men jag tycker hon borde lära sig, vuxna människa, att kanske välja sina ord och tonfall....!

Det är dock så himla synd om henne att hon blev utbränd och bla. bla vad hon brukar köra med emellanåt.

Jag är rätt glad att denna kvinna inte är min chef kan jag säga....

Anmäl
2016-04-11 19:03 #1 av: Maria

Det viktigaste är väl att man har respekt för varandras "problem" Du har dina och hon har sina men så länge du tycker att "utbränd och bla bla" så kan du kanske inte räkna med så mycket förståelse själv.

Det bästa är kanske att prata med varandra så att man lär känna varandra. Att säga direkt att "det där var väl inte så snällt" eller liknande kan också vara bra för då bygger man inte upp problem utan så att säga hanterar det på direkten.

/Maria

 

Anmäl
2016-04-11 19:43 #2 av: Ananse

Min okvalificerade gissning är att problemet ligger hos kollegan snarare än trådskaparen.

Jag har råkat på typen så jävla många gånger. Första gångerna ber man om ursäkt, lovar att bättra sig, försöker bättra sig men inte fan duger det... Så byter man, försöker argumentera och försvara sig, då himlar dom med ögonen och berättar för alla andra, att 'tänk här försöker man på ett vänligt sätt...'. Okej, då prövar man att kort och gott vara snäll, observera när personen gör nåt bra. Men det fungerar liksom inte heller, dom kan inte ta till sig positiv återkoppling. Vad gör man då?? Ignorerar, går och sköter sitt. Det är bara det att dom här typerna gärna fortsätter att gå efter och konfrontera tills dom får svar.


Ofta leder det till att man blir tvungen att sluta eller att man på eget bevåg söker sig nån annanstans. Eller så flippar man till sist. Ställer sig och skriker rakt ut på aset - förlåt, jag menar personen - tills han eller hon är totalt mosad. Såna situationer vill man ju gärna undvika, men jag har hittills inte hittat nån annan metod som ger resultat. Deras bitterhet är ofta så jävla djupt rotad att dom alltid känner att världen står i evig skuld till dom.

Naturligtvis är det synd om folk som går med obehandlade personlighetsstörningar, jag säger inget annat. Men nånstans finns det en gräns för hur mycket skit man ska behöva ta på grund av saker som man själv inte har orsakat. Om dom mår dåligt får dom väl gå i DBT eller nåt? Vill personen prata med mig ställer jag gärna upp, men jag tänker inte bara stå och ta emot skit. Man önskar att arbetsgivare och såna kunde gå in mer och hjälpa folk med den typen av problem, när dom ser att en person förstör arbetsmiljön för en hel grupp.

Men det är bara min personliga erfarenhet. Naturligtvis kan det vara helt annorlunda med personen som beskrivs här i första inlägget.
Anmäl
2016-04-11 19:49 #3 av: Blue_Lugia

Tycker bara inte att man behöver berätta sin bakgrundshistoria om utbrändhet inför alla.

Efter två dygn kände jag till halva hennes liv kändes det som.

Jag tycker dock att varför jag har arbetsträning angår ingen annan och avskyr när någon ömkar mig för att jag har en tung "ryggsäck", för det har jag, men skillnaden mellan oss är väl att jag gärna har siktet frammåt och inte pratar öppet med alla kollegor om det.

Men ja hon har säkert behov av att öppna upp sig så det kan jag inte ta bort hos henne

Anmäl
2016-04-11 19:56 #4 av: Blue_Lugia

Största skillnaden är också att hon förväntar sig att jag ska erbjuda mig att hjälpa till och bära, jag frågar inte ens utan går in för att nu bär JAG det här och blir ganska blind för att det kanske faktiskt finns någon som vill hjälpa mig.

Så jag har lite att tänka på, är så van att utföra mitt jobb ensam.

Anmäl
2016-04-11 20:00 #5 av: Ananse

Ja, men jag undrar ofta VARFÖR vissa öppnar sig. Ibland är det för att dom vill ha stöd eller bara helt enkelt köra med öppna kort, det känns okej. Vissa däremot verkar inte ha nån riktig känsla för vilka saker man lägger ut offentligt. Åter vissa har en förmåga att lägga ut sina problem på ett direkt aggressivt sätt. Liksom för att göra det jävligt klart från första början att inget man säger har nån som helst betydelse, för dom vet minsann vad dom talar om, och dom vet vad lidande är.

Anmäl
2016-04-13 14:20 #6 av: molbojse

Jag tycker det känns som att din kollega skulle behöva någon form av terapi. Känns som hon har väldigt mycket att bära på och låter det gå ut över alla andra :(
Visst, man kan ha förståelse för någons beteende om det är relaterat till någon diagnos men tycker absolut inte att man bara ska acceptera beteendet.

Har du pratat med din chef om det här?
Jag är osäker nu, men detta kan gå som mobbning. Är du med i facket kan du prata med dom om detta (efter du pratat med chefen) så vidtar de åtgärder. Det är inte okej att bete sig som hon gör. Eloge till dig som behåller lugnet, jag skulle explodera ganska snabbt.

Behandla mig som om jag vore frisk men tänk på att jag är sjuk.

Anmäl