Annons:
Etikettadhd-add
Läst 11607 ggr
[Beståendemen]
5/2/16, 1:01 PM

Att leva med nån som har ADD eller ADHD

Hej! Jag och min sambo har nyss fått reda på att han förmodligen har ADD. Vi har haft ett ganska tumultartat år som slutade med att jag ställde krav på honom som gick ut på att han var tvungen att söka hjälp för sina problem och reda ut sin ekonomiska situation om han ville vara ihop med mig. Ett halvår av tjat, frustration och nervösa sammanbrott senare, sökte han till slut hjälp om nu är de inne på att han kanske har ADD. Jag älskar min sambo väldigt mycket, men jag behöver input och stöd om den här relationen någonsin ska hålla. Hittills har jag haft ett enormt tålamod med hans brister, som innefattar allt ifrån att han inte kan uppfylla (iaf. för omvärlden) enkla och rimliga krav, att han i vissa lägen är totalt oförmögen att se till mina behov, till att han vid några tillfällen har sagt vidriga saker till mig som sårat mig djupt. Jag vet såklart inte om detta har med ADD att göra eller han som individ, vill naturligtvis inte dra alla över en kam eller uttrycka mig funkofobiskt mot någon med ADD. Här är en lista över problem vi har upptäckt hos honom: * Kan inte passa tider eller komma ihåg viktiga möten, och även om han minns tiden eller mötet kan han inte komma i tid. * Väldigt svårt att planera, utföra och slutföra vanliga uppgifter (tex. får han en vecka på sig att städa så slutar det med att han kanske har städat det som skulle städats till 50 procent när veckan är slut). * Kan inte hålla i pengar, varför allt ekonomiskt ansvar i slutändan ligger på mig. * Om han blir irriterad på mig så uttrycker han det på det mest subtila och manipulativa sättet (tex. trampar mig på den tån som är mest öm), istället för att bara säga att han blir iriterad på mig. * Om vi diskuterar något (tom. de mest obetydliga saker) blir han upprörd direkt, avbryter mig upprepade gånger, kan inte lyssna på eller förstå vad jag säger, vilket gör att det är i princip omöjligt att diskutera med honom. * Hör ej vad jag säger, jag kan säga samma sak till honom kanske 10 gånger på en dag, i slutet av dagen kan han påstå att jag inte alls har sagt det, det jobbiga här är att han verkligen inte är medveten om att han har detta problem. * Han är svår att engagera i ett amtalsämne och visar noll tecken på att han hör vad jag säger. * Blir väldigt irriterad och obstinat om man ställer ett fullt rimligt krav på honom om det är nåt han inte känner för att göra just då. * Sover större delen av dagen fram till lunch (minst), klarar kanske av att vara vaken 4 timmar i sträck utan att somna på soffan. Ibland svårt att varva ner på kvällen. * Har inget konsekvenstänk. * Svårt att hålla löften. Är nästan mer regel än undantag att han bryter löften. * Han har inga rutiner i varsagen och om jag föreslår några eller erbjuder mig att hjälpa honom att ha rutiner så vägrar han bara. Så till det som komplicerar det hela. Jag är diagnosticerad med utmattningsdepression och den har bara blivit värre sen vi blev ihop. Jag har själv många av de här symptomen (tillfälligt) men han kan inte förstå att jag också behöver vila, bli förstådd, sedd och avlastad i vår relation och i hemmet. Om båda behöver vila men nån behöver utföra en hushållssyssla eller nåt annat tex. så slutar det 90% av gångerna med att jag får göra den. Om han ska göra nåt som han sen inte klarar vägrar han att ta emot hjälp. Jag blir konstant dubbelbestraffad, dvs. jag får välja mellan att något viktigt inte blir gjort alls eller att jag själv måste göra det fast jag inte orkar, är yr, har hjärtklappning och spänningshuvudvärk tex. Jag orkar snart inte mer, vad ska jag göra? Kan jag ställa några krav på att han ska sluta med beteenden som hör till hans ADD (förutsatt att det har med ADDn att göra)? Finns det nån hjälp för honom att få.av samhället? Jag vill inte kompromissa kring vissa delar av vår samvaro. Tex. kommer jag kräva att han gör 50% av hushållssysslorna, sen hur han får dem gjorda spelar mig ingen roll (om han ber nån vän om hjälp eller om vi kan fixa boendestöd tex.), huvudsaken är att jag slipper vara hans morsa och personliga assistent, så att jag jan koncentrera mig på att vara hans kärlek. Vore så fruktansvärt tacksam för svar! Jag upplever att jag försöker stötta honom nåt oerhört, men jag kanske gör på fel sätt? Jag stöttar och stöttar men får noll stöd tillbaka, vilket gör att jag är påväg att ge upp. Är vi en omjlig kombo? Vad tror ni? Han är världens goaste och skitbra på en massa andra sätt så jag vill göra allt jag kan för att detta ska funka. Förlåååt för skitlångt inlägg, men jag har ingen att prata med och jag älskar honom verkligen. Kram på er!

Annons:
Honestyisdead
5/2/16, 1:07 PM
#1

Tycker flera punkter låter som ren omognad och respektlöshet. 

Jag hade aldrig kunnat leva så. Oavsett diagnos eller inte.

Gronstedt
5/2/16, 1:14 PM
#2

Din beskrivning låter mer som en omogen, bortskämd och självisk barnrumpa  än som en person med ADD. Man blir varken dum, elak eller lomhörd av ADD eller ADHD. Därmed inte sagt att inte en diagnos kan bidra till vissa särdrag, men oavsett vad man har för diagnos har man ansvar för hur man hanterar den. 

Om han verkligen har ADD, eller någon annan diagnos, så bör korrekt avvägd behandling hjälpa och den kommer han förhoppningsvis att få när utredningen är slutförd. Är han bara omogen, bortskämd och självisk är det enda som hjälper några (eller många) år då han blir tvungen att hantera sin egen skit i stället för att dumpa den på andra.

Självklart kan du ställa krav, och du måste ställa krav. I alla fall om du vill vara hans sambo och inte hans mamma och/eller hans obetalda träl. Har han svårt att komma ihåg saker så kan han till exempel skriva upp vad det är som ska göras. Tre-fyra skyltar på lämpliga stället där det står att han ska diska gör till exempel att han inte kan "råka" glömma bort det. Och skulle han "glömma" ändå så blir läsförmågan eller minnet snart bättre när han fått äta på skitig disk några dagar.

[Beståendemen]
5/2/16, 1:16 PM
#3

Jo, jag vet att en del inte är renodlade drag av ADD, men min analys är att en del saker kanske uppstår som en följd av att ha en helt obehandlad ADD som ingen, inklusive han själv nånsin har fått chansen att förstå. Men jag kanske är naiv som tänker att det kanske går bort med insikt och rätt behandling, har ingen aning :/ Tack för ditt svar iallafall, alla typer av input uppskattas.

Zolah
5/2/16, 1:17 PM
#4

I samverkan med läkare osv kan man få olika hjälp, medicinering med ex Concerta kan man komma långt med. jag har själv fått mycket hjälp av det och det har gett mig helt nytt liv med ork till saker.

Man kan också få stöd i form av godman och stödteam, men allt det här är saker som inte går att göra asap. det kan ta år ibland.

kom också ihåg att mycket av det du skriver kan lika gärna vara hans personlighet ( som det där med tårna ) det är inte så att alla med add(adhd har dom aspekterna.

Sommarek
5/2/16, 1:20 PM
#5

Jag hade nog mer satsat på diagnos "bortskämd barnrumpa" än något annat. Med det inte sagt att han inte kan ha en annan diagnos också, men elak och halvdöv blir man inte av den.

Sajtvärd på Wicca ifokus och Halland iFokus

[Beståendemen]
5/2/16, 1:28 PM
#6

Oj, förra inlägget var svar på #2 #3 Tack! Vad jag kunnat läsa så kan ibland personer.med ADD eller ADHD ha lätt att glömma bort vad nån har sagt, det var mer därför jag menade att "han inte hör vad jag säger" typ, eller att det virrar bort sig bland alla tankar på vägen från örat till hjärnan. Men jag är absolut ingen expert. Vi har snackat om en del av hans dåliga beteenden, jag påstod att han uppvisar ett passivt-aggressivt beteende med inslag av emotionell utpressning gentemot mig, vilket resulterade i att han höll med med att han hade dessa beteenden men även hänvisade till ADDn. Jag kan hålla med om att han kanske är omogen och bortskämd osv. jag tror kanske att det kommer sig av att han typ i sin attityd är extremt snäll/försiktig och att folk alltid har överseende med hans missar i vardagen, jag är nog den första som ber honom att göra saker som inte bara är på hans villkor. Jag vet dock att han i grund och botten är en väldigt kärleksfull , omtänksam och snäll person (det framgick inte i första inlägget då jag mest fokuserade på hans problem), som ofta gör gulliga saker osv. också, det är när han blir stressad/pressad eller när man ställer krav på honom som han beter sig illa. Men det blir ju svårt om precis allt får honom att känna sig stressad (såsom det är nu).

Annons:
[Beståendemen]
5/2/16, 1:31 PM
#7

#4 #5 Tack!!! Jo, jag är medveten om att de aspekterna inte hör till ADD eller ADHD, det är nog bara hans personliga ocharmiga sätt att hantera sin diagnos på :/

Honestyisdead
5/2/16, 1:34 PM
#8

Jag har en känsla av att han kommer skylla alla sina dåliga beteenden på en eventuell diagnos för att slippa ta ansvar.

[Beståendemen]
5/2/16, 1:36 PM
#9

Faaan… borde ju egentligen veta detta. Har massa vänner med dessa beteenden som ej beter sig på detta vis :/ Tack iaf.

[Beståendemen]
5/2/16, 1:37 PM
#10

Med dessa diagnoser* skulle det stå i #9

[Beståendemen]
5/2/16, 1:38 PM
#11

#8 Ja, kanske det :/ Tror jag måste göra nåt för att ändra på mig också, lyckas alltid bli ihop med folk som ej respekterar mig eller sviker mig.

Niklas
5/2/16, 2:04 PM
#12

Det låter som om du för din egen skull ska avsluta förhållandet åtminstone tills du själv är frisk. Det där låter inte hälsosamt.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Gronstedt
5/2/16, 2:05 PM
#13

TS, det första du måste göra är att sluta göra saker åt honom. Både minnet och hörförståelsen kan förbättras mirakulöst av några dagars illaluktande svält 😇. Budskap som "Tvätta och laga mat då!" kan bli väldigt tydliga och lättbegripliga.

Annons:
[Beståendemen]
5/2/16, 2:39 PM
#14

#12 Kan hända att du har rätt, bara så himla svårt när man älskar nån som är så bra på andra sätt :( #13 Jag ska göra ett ärligt försök. Han har dock mycket större tolerans mot stök och snusk än vad jag har. Jag får panik om det är stökigt och kan ej slappna av, så en del av problemet ligger ju hos mig, att jag städar för mycket för att dämpa min egen ångest. Ska försöka! Tack så hjärtligt för alla svar!

Gronstedt
5/2/16, 6:01 PM
#15

#14: Om en person är respektlös, hänsynslös, nedlåtande och grym mot en annan och lämpar över sitt ansvar och sina uppgifter på en denna, som plågas svårt av detta , på vilket sätt är han egentligen "bra" för denna person?

[Beståendemen]
5/2/16, 6:50 PM
#16

#14 Nej, det är klart att han ej är bra för mig då. Problemet är att han gör allt på ett indirekt sätt typ. Om han tex. inte orkar städa så säger han att det inte är mitt ansvar att göra det och att han tycker att jag ska vila och inte städa när det är hans städvecka, så om jag städar på hans städvecka blir det typ "mitt problem". Sen upplever jag att de gånger han blir taskig mot mig så är det typ jag som har satt igång det, tex. jag ställer krav på honom som han inte pallar med eller tjatar på honom eller ber honom göra nåt som är jobbigt. Han är ej taskig "helt omotiverat". Så min känsla är lite att han blir irriterad på mig för att jag inte kan bemöta hans särdrag på rätt sätt typ. Resten av tiden har vi kul ihop, han visar att han tycker om mig på olika sätt och säger att han älskar mig och bekräftar mina positiva känslor och är allmänt underbar. Där är när det förekommer någon form av nehativitet/kritik osv. som han spårar eller beter sig illa.

taylor__lambert
5/2/16, 10:06 PM
#17

några av de saker du nämnt ovan kan jag säga att jag har problem med. Tex att komma ihåg vad någon säger, ibland har jag svårt att fokusera mitt lyssnande om jag gör något annat. Jag kan också ha svårt att minnas något jag bestämt mig själv för att göra, så som att hämta ett äpple och äta, lika fort jag bestämt mig för det så försvinner det ur mitg minne, jag kan dock kommpa på det en tomma eller så efteråt. Tidsuppfattning har jag inte, men jag brukar däremot inte komme sent, snarare en timma elller två för tidigt. Jag fick nyss diagnosen ADHD. Men av resten av din text att dömma så låter människan väldigt ouppfostrad, han kanske alltid fått som han vill av sina föräldrar utan att själv behöva göra något, Behöver inte vara så, men känns lite så av texten att döma.

Sajtvärd på Hundparkour.ifokus & CockerSpaniel.iFokus

Underskatta aldrig värmen från en kall nos Hjärta

add-apa
5/3/16, 8:11 AM
#18

Om han får diagnos, så ansök snarast om boendestöd! Finns även behandlingar och kurser speciellt för människor med AD/HD, där man lär sig tekniker för att hantera vardagen. Men jag funderar också över - Vad får Du själv för hjälp?! Du berättar att du är utmattad och du har ingen att prata med. Jag tänker att Du säkert behöver stöd i Din egen situation, och med Dina känslor och problem. Kanske stöd i form av samtal, eller någon form av avlastning… Lycka till! ☺

Gronstedt
5/3/16, 9:28 AM
#19

#16: Läs vad du själv skriver och fundera över hur du hade känt om någon berättat detsamma för dig. Om en vän sagt: "Min partner sårar mig avsiktligt och upprepat, men det är mitt fel för jag bad hen att städa när hen hade lovat det." - hade det låtit vettigt? Hade du verkligen sagt till din vän att sluta vara så elak och ställa krav på sin partner? 

Om inte, varför säger du så till dig själv?

Som flera andra skrivit, sök i första hand hjälp för dig själv.  Oavsett om din partner har någon diagnos eller inte är du varken hans vårdnadshavare eller hans slav och du kan inte hjälpa honom genom att slita ut dig på att agera som om du var det.

Rebban1
5/3/16, 5:34 PM
#20

Jag har levt tillsammans med en kille som var nästan exakt så som du beskriver. En remiss är skickad så nu väntar han bara på att få börja en utredning (förmodligen ADD). Men jag tror att han också är en bortskämd barnrumpa som fått precis som han vill genom livet pga att ingen orkar gå in i diskussion med honom. Han vinner allt och vänder alla diskussioner (som han kallar bråk) så att det blir mitt fel. Jag orkade inte mer och gjorde slut för en månad sedan. Hans mamma kontaktar dock fortfarande mig, hon är uppgiven och ledsen, han är elak och oförskämd. Trots att vi hade det bra också, han är rolig smart kärleksfull, så är ett förhållande inte bra om ena partern får en att känna sig dålig. Oavsett hur bra man än KAN ha det. En partner ska lyfta en. Förgylla den tillvara man redan har. Det var tufft men jag är så glad att jag vågade välja mig själv.

Annons:
Denna kommentar har tagits bort.
Denna kommentar har tagits bort.
[Beståendemen]
5/5/16, 2:32 PM
#23

Tack för alla svar kära ni! Jag har funderat fram och tillbaka, vilket resulterade i att jag pratade med honom och ställde krav. Ser jag inga tendenser på att han aktivt försöker jobba och motta hjälp för sina problem så kommer det ta slut mellan oss. Jag tog till knepet att byta ut mig mot en vän och fundera på hur jag hade resonerat kring situationen då och då insåg jag typ att jag behöver värdesätta mig själv högre i vår relation. Det väldigt tråkiga omständigheter känns det som, men saker är som det är helt enkelt. Jag har vuxit upp och levt större delen av mitt liv med människor som ständigt har klankat ner på och kränkt mig. Nu får det vara slut på det. Jag får hjälp av vården, går i terapi och anstränger mig jättemycket för att bli frisk, för jag har tänkt att då kommer jag en mycket bättre flickvän/vän/familjemedlem. Men nu får jag fan göra det här för mig själv. Tack för allt, ni är alla underbara, jag kände mig lite som ett svin innan jag fick er respons. Kram!

Gronstedt
5/5/16, 3:59 PM
#24

#23: "… för jag har tänkt att då kommer jag en mycket bättre flickvän/vän/familjemedlem. Men nu får jag fan göra det här för mig själv."

Precis! Du behöver bli en bra människa, en människa du trivs med att vara och som du tycker om och ibland är stolt över.  Då blir du en bra flickvän/vän/familjemedlem på köpet, i alla fall för bra människor. Och människor som inte vill ha dig sådan är ingenting att ha i sitt liv i alla fall 😉.

Ananse
5/5/16, 7:25 PM
#25

Jobbigt att läsa beskrivningen av karljäveln - jag känner igen så mycket av mig själv, inte vidare smickrande. Jag kommer också alltid på kollisionskurs med resten av världen, lyckas aldrig leva upp till dom högst befogade krav omvärlden ställer. Blir frustrerad och knäckt, sätter mig på tvären. Tyst protest. Försöker nån då kommunicera, så bränner jag till utav bara helvete.

Rent praktiskt har jag löst det genom att helt enkelt inte ha med folk att göra, för det fungerar inte. Lite som typ pedofiler med känsla för moral eller nyktra som alkoholister. Man inser att man faktiskt måste avstå helt, för man kan inte fungera normalt och man kan inte hålla på och lasta över sina problem på andra.

91Marran
5/6/16, 8:53 AM
#26

#25 Jag fungerar också lite som dig. Ts. För dig är kanske att diska något lätt och något som går snabbt, för honom kan det upplevas annorlunda. Skulle min pojkvän säga "Denna veckan ska du städa!" så hade jag med flippat ur. Jag vill ha det rent hos mig, men har inte orken att fixa det själv och vill framförallt inte ha någon som tvingar mig och sätter höga krav. Avfläcka handfatet och direkt efter nästa handtvätt är det fläckar igen = jag har failat och får städa om. Klart man blir stressad, som leder till ilska om den som säger att man ska städa inte tål något damm, fläckar alls. Prata om hur ni borde dela upp städandet och tänk på hur du bemöter honom. Skulle du tjata på mig om att städa, så hade din pojkväns utbrott verkat små. Jag är inte bortskämd, men jag hatar när folk tjatar på mig för att jag inte gör något som jag tycker är "svårt". Jag vill få städa i mitt tempo, så gör jag 50% i veckan av all städning som jag borde göra så är jag nöjd. Vissa dagar går det lättare än andra. Städning behöver inte vara helften var hela tiden, utan det viktigaste är att båda hjälps åt. Jag förstår att du har det svårt, men problemen ligger hos honom, så tänk på hur jobbigt det kan vara för honom. Han kanske vill så mycket, men klarar inte av det. Fråga om ni ska städa ihop, köp lättare städredskap, be honom berätta vilken städning som känns ok att göra, om han känner att det blir för mycket press när han har hela ansvaret i en vecka och fråga om ni ska hjälpas åt alla veckor. Ibland kan det räcka att man bara ska finnas bredvid för att det ska gå lättare. Lycka till!

Mvh
Mig

[Beståendemen]
5/6/16, 9:35 AM
#27

#24 Tack! Vad fint skrivet av dig :) #25 Det låter som om du har det jobbigt och behöver göra jobbiga val, såsom att leva ensam :( Finns det någon du kan prata med och få hjälp av? Nån terapi typ? Tack för ditt svar och sköt om dig hördu ♡. #26 Nej, att diska är inte nåt som går lätt och snabbt för mig. Jag har utmattningsdepression så att komma upp ur sängen, och typ diska kräver en enorm ansträngning, både mentalt och faktiskt fysiskt, då jag har konstant värk i muskler och leder. Jag får även ångest och kan inte slappns av om det är för stökigt (vilket är förödande för nån med utmattningsdepression). Problemet blir att jag har sänkt mina krav på allt och gått mer än halva vägen i alla kompromisser, men han har inte lyft ett finger. Jag har visat enorm hänsyn för hans problem och särdrag med han förstår inte att jag också.behöver bli visad hänsyn. Sen håller jag med dig att det inte jämt behöver vara 50/50 i hushållsarbetet, om nån har en jobbig vecka kanske den andra är extra behjälplig tex, men jag skulle aldrig klara av att leva i ett förhållande där jag alltid behövde göra majoriteten, eller där man aldrig kan lita på om ens partner kommer fixa nåt viktigt (eller inte orka/klara av detta och därför skita i det och sen ej be om hjälp eller säga nåt). Särskilt när det rör ekonomi osv. Sen bryr jag mig inte hur han fixar saker. Han får ta hjälp av vad och vem han vill, men jag tror jag skulle ta kål på mig själv om jag inte ställde kravet att han skulle göra hälften osv. Tyvärr är jag uppvuxen och har levt större delen av mitt som bortprioriterad, eller dörrmatta. Alla har kunnat utnyttja mig för sin egen vinning så det ställer till det. Om hans förmodade ADD skulle sätta käppar i hjulet för hur han ser och behandlar mina behov, så tror jag faktiskt att det blir slutet för oss. För jag behöver nån som är lite extra bra på sånt, även om jag själv aktivt jobbar med problemen. Tack för input snälla du :) Är alltid värdefullt!

Annons:
Ananse
5/6/16, 8:41 PM
#28

#27 Jag vet inte vad det är du tänker att jag skulle prata om - och varför. Finns det terapier mot såna saker alltså?? Tanken är ju intressant men vad är det liksom man skulle behandla i så fall?

[Beståendemen]
5/7/16, 10:17 AM
#29

#28 Jag vet inte egentligen, jag är verkligen ingen expert. Men jag har tex. svårt att hantera känslor (ignorerar dem eller hanterar dem på ett självdestruktivt sätt). Finns ju många sätt att ej hantera sina känslor på ett konstruktivt sätt. Om det tex. skulle vara så att det är dina känslor som blir så stora att du har svårt att hantera dem själv och att det i sin tur går ut över folki din omgivning (vet ej om det är det som delvis är ditt problem, bara gissar), så kanske ERGT (emotion regulation group therapy) skulle vara nåt? Eller nån annan liknande terapiform? ERGT fokuserar ofta på folk som har självskadebeteende dock, men man kan ju ha samma problem i grunden fast att det yttrar sig på olika sätt. Jag skulle kontakta psykiatrin och beskriva problematiken och fråga om de har nån typ av behandling som skulle vara stärkande för dig :) Låter skitjobbigt att leva sitt liv i total avskildhet från andra människor och jag tror att med rätt behandling finns det hjälp för alla. Sen tänker jag att terapi inte alltid är att "bara snacka", utan tex. komma underfund med vad ens problembeteenden är, varför de uppstod, att de inte längre är nödvändiga i vardagen och utefter det arbeta fram strategier för att byta ut sina problembeteenden mot beteenden som är mer konstruktiva. Men det tar tid och man måste ha tålamod. Jag har lärt mig så himla mycket av min ERGT, fattar verkligen inte varför det inte är obligatorisk läsning i skolan, alla jag känner skulle typ vinna nåt på att gå den tearpin. Kanske finns det särskilda terapiformer som är inriktade på din/dina diagnoser (om du nu har någon såklart). Du verkar vara en väldigt snäll person, men det känns ju orättvist att du skulle behöva ha det såhär. Sköt om dig!

[Beståendemen]
5/7/16, 10:25 AM
#30

#28 Och får du nån hjälp av vården att hantera din vardag? Jag tänker att om man har väldigt svårt att leva upp till "rimliga krav" (vad det nu är, icke att förglömma är ju att samhället funkar dåligt och ofta kräver av sina medborgare att de ska utföra uppgifter som står över deras förmåga), så kanske du har rätt till vissa hjälpmedel? Tex. boendestöd, god man, eller vad det nu kan vara :) Jag har en vän med ADHD som har boendestöd, och det har blivit så mycket bättre för den vännen. En gång i veckan kommer det hem ett boendestöd som planerar och strukturerar upp veckan med henne och sen om nåt går fel.i strukturerna så.kan hon ringa sitt boendestöd och få.vägledning.

Ananse
5/7/16, 2:27 PM
#31

#29 Okej, du tänker på känsloreglering och sånt. Nej jag har ingaa problem på dom områdena. Jag har hittills klarat mig från alla former av psykiatriska problem faktiskt, och jag känner inte att jag är i riskzonen heller. Tycker mig ha kontakt med mina känslor och ser positivt på det mesta. Jag är koko, inte sjuk. #30 Snarare handlar det om nåt sånt. Mina problem finns på ett väldigt fundamentalt praktiskt plan, inte själslivet.

Upp till toppen
Annons: