Annons:
Etikettannat-npf-relaterat
Läst 1508 ggr
Anonym
Anonym
7/11/16, 2:30 AM

Existerar vänskap

Finns det verkligen sådan gulligullvänskap som man ser på tv? Där man gör allt tillsammans. Där man efter en hel dag tillsammans kan fnissa i telefonen halva natten. Där man älskar sin vän mer än livet och man hade mått fruktansvärt dåligt om vännen dog?

För mig är det något påhittat. Jag har vad som räknas som nära vänner. Vi ses sällan eftersom jag ofta känner mig osocial. Pratar ibland i telefon. Dom säger att dom älskar mig och tröstar mig om jag är ledsen. Jag gör samma sak fast jag egentligen känner att jag inte bryr mig som man borde. Jag känner inte att jag skulle må speciellt dåligt om dom försvann. Det hade varit tråkigt att inte längre kunna träffas ibland när jag är social men ja. När jag tröstar är det något jag gör för att det är så andra gör. Men jag tycker inte synd om personen och tycker det är jobbigt och löjligt.

Jag vet hur äkta kärlek för min mamma känns. När hon dör dör jag. Mitt ex älskade jag också och kände att jag skulle dö för att rädda honom.Det är dom enda jag känner och kände så intensiva känslor för känslor jag antar är kärlek. Som jag borde känna för mina vänner. Varför gör jag inte det? Är det för att det inte går att känna så för vänner och alla bara spelar ett spel eller saknar jag förmågan att älska fler? För det är inte att det är fel personer. Har haft många nära vänner under livet och aldrig känt att jag skulle ge mitt liv för dom eller att världen hade rasat om dom försvann. Eftersom jag gått igenom så många vänner och aldrig känt det jag trott man ska känna så blir man trött och förvirrad. Det verkar ju bra med sådana vänner. För bra. Är det skådespel för att dom vill verka vara överdrivet lyckliga och visa att dom är bra som har vänner? Eller är det fel på mig. Jag säger det man ska säga men känner inte det. Blir trött på det. Är jag onormal? Har jag rätt? Är trött på att spela en människa som är trevlig och bryr sig. Bryr mig bara om mamma. Resten kan vara trevliga som sällskap ibland. Önskar jag kunde hittat vänskapen där man dansar på moln och allt är så roligt för då kanske jag hade orkat leva den dagen mamma reser.

Annons:
Essentials
7/11/16, 7:18 PM
#1

Jag har tyvärr inget bra svar till dig. Men det är så sjukt, du kunde lika gärna ha beskrivit mig där. Jag är exakt likadan, fast skillnaden är att jag redan har gett upp vänner. Förstår ändå inte vad jag ska med dem till.

portera
7/17/16, 2:00 AM
#2

Kan det vara så enkelt som att vi lever mer i nuet och därför sällan känner saknad.
Att vi kan känna ett socialt behov, men inte behöver någon särskild för att fylla det.
Varför saknar jag inte min bortgågna farförälder mer, som gjort så otroligt mycket för mig och som borde betyda världen för mig? Kärlek känns mer som vänliga handlingar, omtänksamma tankar och goda intentioner än om känslor. :(

Korvryttaren
7/17/16, 9:54 PM
#3

Jag har knappt några vänner kvar och det är både på gott och ont. 

Har alltid försökt acceptera människors olikheter men aldrig klarat av systematiskt manipulerande, svek, lögner osv vilket resulterat i att man är mer eller mindre ensam. Det är skönt eftersom man slipper bli besviken och ledsen men samtidigt känner man sig utanför och det påverkar ens välmående. Har man dessutom talets gåva och en matadors ryggrad så är det som upplagt för misslyckande. 

Uppvuxen i Stockholm men är skeptisk om det är någon större skillnad på landet.

IaMiaMaria
7/18/16, 4:21 PM
#4

TS Jag känner väldigt mycket som du. jag har nästan inga vänner längre och de jag har umgås jag sporadisk med ibland, men ibland känns det mer jobbigt än roligt.

Jag tror också att mår man inte riktigt bra i sig själv, så är det svårt att känna känslor från andra. Man är ganska upptagen med sig själv och sina känslor så andra får inte plats.

Visst finns det människor som bryr sig om en runtomkring. Men ibland känner jag att det är skönast att bara vara själv så man slipper bli sviken.

//Maria

Everything will be okay in the end, if it´s not okay it´s not the end.

Millabus
7/20/16, 12:21 AM
#5

Jag känner väl igen mig i de du skriver och i kommentarerna ….har nu efter 46 år bestämt mig för att skaffa vänner som är likasinnade och som har adhd…så får de bli :) orkar inte med dom andra men i jobbet får jag helt enkelt spela med å de frestar på!

Ullis03
7/20/16, 3:41 AM
#6

Vi alla känner garanterat igen oss hos alla till viss del.

JAG föredrar få och bra vänner än många och dåliga. Nu vet jag iofs inte er ålder men då jag var ung, hmm yngre 😎 så var det som en fritidsgård hemma vet inte hur jag han mé?! Jobbade heltid passade alltid ungar och umgicks med gud alla möjliga människor. TYVÄRR så ömmar jag  alldeles för mycket för folk,  jag fyller deras frysar tömmer garderober mm mm  "DUMT VET" :-/

MEN någonstans så hoppas jag att någon ska stå där då JAG behöver hjälp, på riktigt.. men NÄ.. Inte en människa. Blir inte ens LIITE ledsen el mest ARG på mig själv längre. Tänker bara hoppas att den sover gott om nätterna. SEn bryter jag, Lilleman säger till mig. MAMMA Att du ALDRIG Lär dig??? 

Sluta att ta hand om ALLA, Ingen tar hand om dig. 12 år OCH mycket klyftig liten sak, haha  Tänk om någon kunde hjälpa MIG med höst/vinter kläder till oss, fylla frysen ta med oss ut på nått. Men sånt finns inte hos många. För alla åker till Ullis hon hjälper, lånar ut rum till alla ser till hatt den mår bra. Ja, ni hör ju. Jag stelopererade mig dessutom i november, hela ländryggen. INGEN erbjöd sig inte ens att hjälpa mig att få komma med och få kunna stor hanla en gång i månaden..

Kanske börjar bli bitter el så, tycker att alla gnäller OM ALLT. De har lite ont i knät sover dåligt de är ensamma, Bla bla blaaa Jag har börjat å bita ifrån INNAN de ? hunnit bli för deppiga. Frågar vart var DU då de låste hela min ländrygg, vart va hjälpen å komma ut och handla, jag har fött både henne och ungar T.O.M hennes hund.. Det är inte bara hon. Kärlek?? va é det har han inte ett kontroll behov som heter duga så är dom genuina lögnare, JAG VILL BARA KÄNNA TRYGGHET IGEN!! Är det för stort krav .? 

Tydligen så är Tilliten till människan utrotningshotad, tyvärr.                                                 S Å,  jag har gjort som er andra dragit mig undan. MEN MÅSTE lära mig att INTE tycka så förbannat synd om ALLA. Har nog här hemma med mina grbbar, dom har åxå ADHD mm.

En liten fråga? Var Finns ni i vårt vackra land ;)

Annons:
molbojse
7/21/16, 12:02 PM
#7

Känner igen mig en hel del i det ni skriver. Jag går genom eld och vatten för min sambo och min katt. Jag kan ligga i timtal och prata skit med övriga som står mig nära, bry mig, trösta och hjälpa, men jag vet inte hur många jag egentligen skulle sakna om de skulle gå bort. Min barndomsvän berättade om självmordförsök hon begått, jag var totalt likgiltig inför det. Jag har nog en endaste vän (vi kallar henne Lina) jag skulle gå under om hon försvann, men hon är nog den enda. Jag skulle kanske bli ledsen om andra dog, men jag skulle nog inte vända mig själv ut och in. Antagligen för att jag gjort ofantligt mycket för andra, men aldrig fått något tillbaka.
Lina frågar mig med jämna mellanrum hur jag mår, om hon kan göra något, om jag vill ha något eller om jag bara behöver prata. När hon frågar hur jag mår svarar jag alltid ärligt och därefter frågar jag hur hon mår. Jag vet inte hur många gånger hon svarat "jag tänker inte svara på hur jag mår, för det är inte intressant. Just nu är det du och ditt mående som står i fokus, skit i allt annat. Nu fokuserar vi på dig!".  Jag blir så ställd varje gång hon säger så. Jag är väldigt ovan vid att andra bryr sig om mig. Ens ser mig och bekräftar min existens. Många andra tar för givet att man finns där men när man själv behöver hjälp är det inte en kotte som finns. "Nej, jag orkar inte. Nej, jag har inte tid. Har du ingen annan du kan ringa?" osv. Jo, det har jag men nu var det inte dom jag ville prata med!
Jag som inte heller klarar att vara social med folk dygnet runt går lätt ner i svackor där jag inte pratar med någon annan än min sambo (av förklarliga skäl) och katten. Många lämnar en pga det, eftersom jag slutar svara på Facebook, slutar svara när de ringer eller sms:ar. Få förstår det asociala och accepterar det, och de är guld värda. Tyvärr är de få :(

#6 Jag finns i Stockholm :)

Behandla mig som om jag vore frisk men tänk på att jag är sjuk.

Upp till toppen
Annons: