Annons:
Etikettverklighetsberättelser
Läst 3275 ggr
CharlieSvensson
8/26/16, 3:49 AM

Släpp mig fri...

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Hej! Charlie heter jag, en 27 årig musiker från Karlshamn, Blekinge.

Det känns så osannolikt att lyckas sammanfatta det jag har att säga i ett inlägg på detta sättet. Hur ska jag bära mig åt för att lyckas återspegla de senaste 20 åren i ord och meningar? 1996 när jag var 7 år gammal fick jag diagnosen ADHD. Jag förflyttades till en särskild skola där det fanns vuxna som skulle lära oss att bli som alla andra. Jag förstod ganska snabbt att ADHD inte var något positivt. Jag har alltid känt mig annorlunda och det största misstaget jag gjort i mitt liv är att jag alltid burit en mask. En för varje tillfälle och situation som jag kan tänkas hamna i. Jag har alltid använd humor som en ventilationskälla. Allt för att slippa bemöta folk med mitt riktiga jag. Myndigheterna och samhället i övrigt har kört över mig så många gånger nu så att jag inte ens kan minnas allting som hänt.

Det senaste året har jag haft extremt svårt att bära min mask. Jag känner hela tiden att jag måste kämpa för allt jag är värd, för att kunna behålla glädjen och gnistan som alla omkring mig är vana att kanske förknippa mig med. Jag är orolig att jag lider av någon djup depression.. Jag har verkligen försökt vara det bästa jag kan vara, alltid. Det har dessvärre inte alltid gått så bra som jag många gånger önskat. Det har varit extremt svårt. Jag har svikit människor som egentligen bara menat mig väl. För varje gång växer min inre ångest och jag börjar helt enkelt få slut på utrymme i min hjärna för att kunna ordna upp det ensam. Alla är så extremt säkra på att jag har det ganska bra. Att jag har ett bra jobb, jag har sambo, djur, familj, musik, vänner och en jäkla massa annat som borde få mig att må bra. Problemet är inte det. Det är mycket enklare än så. Jag trivs inte med mig själv, det har jag aldrig gjort. För jag blev lärd att allt jag var, allt jag någonsin skulle bli, var att vara annorlunda. Jag vill inte vara annorlunda. Jag hade velat vara precis som alla andra.

Jag lever varje dag i någon vaneföreställning, att jag skulle vara satt på moder jord för att uträtta underverk. Att jag är ute på någon form av "mission", att rädda världen eller öppna människors ögon för verkligheten. Det är inte sant. Det är en del av hela min mask. För jag tål inte tanken på att jag skulle vara misslyckad och felskapad. Ingen är felskapad tänker ni, alla är unika och bla bla bla… Det är inte heller sant. Så som samhället är utformat så finns det helt enkelt inte plats för oss som inte följer strömmen. Gud ska veta att jag försökt gå min egen väg. Men jag hittar alltid mig själv och de jag älskar, förstörda, förlorade och på botten. Gång på gång…. Jag saknar ord på hur jäkla ledsen jag är, att jag kommit i vägen för så många människor så många gånger.

Det finns människor som korsat min väg och som jag fördärvat totalt. Det ansvaret bär jag med mig varje dag. För jag har inte alltid tagit rätt beslut. Jag säger inte att det skulle ha med min diagnos att göra. För om jag skulle göra det så hade jag varit tvungen att ta reda på vad av mig som är diagnos och vad av mig som är jag. Jag är ju jag och det innebär att jag, med eller utan diagnos, måste ta på mig ansvaret och bära skulden, oavsett. Jag försöker leva ett normalt liv, jag försöker anpassa mig efter samhällets sätt att sköta saker och ting. Varje gång det börjar ljusna på horisonten kommer mörka moln och skymmer min sikt. Det ställer till det för mig och det ställer till det för folk i min närhet, folk som bryr sig och folk som jag älskar och värdesätter så mycket högre än mig själv.

Man skulle kunna sträcka det så lång som att säga att allt jag är, allt jag någonsin varit, är påhittat. Men det skulle ändå inte vara helt sant. För någonstans måste det finnas en grund, något som jag byggt hela mitt liv på. Jag vill gärna tro att jag innerst inne faktiskt är en glad kille med en vision om att en vacker dag kunna vara allt det där som folk vill tro att jag är.

Den dystra sanningen är väl att jag när som helst kommer att gå sönder. Jag vet inte när, men jag är så trött på att vara instängd i mitt eget huvud. Om jag kunde ge guidade turer i min hjärna. Då kunde jag visa folk vad det är jag lever med. Vilket ständig kamp som skriker i huvudet. Varför jag anses vara lat, slarvig, ouppmärksam och hyper. Men jag kan inte det. Jag har försökt söka hjälp överallt, men det finns en anledning till att jag haft skulder till landstinget på över 20.000 kr, skulder för uteblivna besök. Jag har säker träffat över 15 psykologer, 10 läkare och av dessa har det funnits 1 eller 2 som faktiskt lyssnat på mig. Dessvärre har dessa slutat eller omplacerats, det har gjort att jag gång på gång fått sätta mig och berätta allt detta, nya öron och nya recept på piller som inte tar bort problemet utan bara dämpar det. Det kom till en punkt då jag inte orkade mer. Om inte psykiatrin lyssnade, vem i hela världen skulle då finnas där för mig? På med masken, kör på tills det inte länge finns något kvar av mig. Dit har jag kommit nu. Jag är trött, jag är helt fördärvad. Jag vill inte prata om det, så respektera att jag inte vill få några frågor om vi träffats ute i världen någon gång. Jag är mättad och klarar helt enkelt inte av det längre.

Nu står jag inför en osäker framtid igen. Tillsvidareanställningen var ingen tillsvidareanställning på det sättet som man kanske trodde från början. Det var ett fulspel, känns det som, jag säger inte att det var det, men det är så jag känner. Så innan årsskiftet, kan vara om en vecka, kan vara 31 december, så kommer jag förmodligen stå utan jobb igen. Det är tungt, för just nu har jag ingen ork att ens bry mig. Även fast min familj räknar med mig. En dag i taget. Jag klarar ett tag till, jag har inget val. Men sen när det är dags.

Släpp mig fri.

<<<<MUSIKER MED ADHD>>>>

"Why do we always expect home to stay the same? Nothing else does..."

http://attentionwithmusic.blogg.se/

Annons:
add-apa
8/26/16, 6:32 AM
#1

😕❤

Maria
8/26/16, 6:16 PM
#2

Så fint du har beskrivit din tillvaro. Du har en stor talang då du skriver fantastiskt.

Jag önskar dig all lycka.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Upp till toppen
Annons: