Annons:
Etikettadhd-add
Läst 1381 ggr
trubaduren
2016-12-05 20:32

Har just fått diagnosen ADD

Hej!

För drygt en vecka sedan fick jag diagnosen ADD. Mycket faller på plats och det finns mycket att reflektera över. Det blir väldigt mycket funderande på hur livet skulle kunna ha blivit annorlunda om jag fått hjälp tidigare. Samtidigt känns det skönt att få en förklaring runt allt som hänt och som man inte förstått tidigare.

Jag skulle gärna vilja höra reaktioner på hur ni som fått en diagnos reagerat på kort och lång sikt.

Varma hälsningar

T

Annons:
Thotis90
2016-12-05 21:03
#1

Jag har ingen diagnos, men väntar på utredning (har min första tid nästa vecka). Jag kontaktade själv vuxenpsykiatrin då jag i nästan hela mitt liv har känt att någonting är fel, men att jag inte vet vad. Just nu misstänker jag ADD och Asperger, men vi får se vad de kommer fram till.

När jag ringde och ville skicka en Egenremiss för utredning fick jag frågan vad en diagnos skulle innebära för mig. På kort sikt tror jag inte att det spelar någon roll, men på lång sikt önskar jag kunna leva ett normalt liv, eller ett enklare liv åtminstone. Jag är en flitig elev med höga betyg, men jag har svårt för att arbeta bland folk p.g.a. koncentrationssvårigheter och min drömutbildning erbjuds inte på distans. En diagnos skulle bl.a. innebära att jag kan få den hjälp jag behöver för att kunna fungera i skolan så att jag kan utbilda mig till det enda jag vill jobba med samt klara av enkla saker i vardagen.

Medarbetare på Bloggande, Endometrios, Ensamhet, Motionspepp och Ångestsjukdomar Stjärnor

trubaduren
2016-12-05 21:49
#2

Tack för detta!

För mig känns det som det främst är positivt att få en diagnos. Jag är medelålders och har jobb och fungerar relativit bra i de flesta sammanhang, även om det kunde flyta bättre. Jag har stora koncentrationsproblem och har svårt att hålla fokus - klassiska symptom på ADD.  Sätta igång med projekt är inga problem - avsluta är oftast omöjligt. När jag kom in och läste kriterierna för ADD var det nästan skrämmande hur tydligt det var. Hålla ordning hemma är oerhört svårt, skönt att det finns en förklaring som kanske inte enbart är slarvighet.

Finns det möjlighet till hjälp är det bra och medicinering kan vara värt att prova. Är verkligen trött på mina problem och hur det går ut över mig själv och andra.

Lycka till med din utredning!

Honestyisdead
2016-12-06 01:19
#3

Jag var närmare 30 när jag fick mina diagnoser. Detta trots att jag snurrat runt i psykiatrin sedan tidiga tonåren. Först när jag som vuxen hade fått nog och bad om en ordentlig utredning fick jag det.

Jag kände lättnad,  glädje och sorg. Lättnad och glädje för att äntligen kunna förstå och kunna få rätt hjälp. Sorg för att så många år gick förlorade pga feldiagnoser. 

Men mest var det positivt att äntligen få klarhet. :)

Upp till toppen
Annons: