Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
ADD & ADHD relaterat

ADD?

2016-12-15 12:06 #0 av: sp0ngeb0b

Hej allihopa!

Jag har på senare tid börjat misstänka att jag har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, typ ADD eller liknande. Det började med att jag insåg att jag har problem med koncentrationen och uppmärksamheten, vilket jag vet är ett symptom. Pratade då med någon jag känner som har diagnosen ADD och kände igen mig i mycket han berättade. Häromdagen läste jag om ADHD och ADD på 1177:s hemsida, och jag stämmer in på många symptom som t.ex. uppmärksamhetsproblem, jag har svårt i samspel med andra personer, jag har lätt att glömma bort (viktiga) saker, och har även haft en del ångest och nedstämdhet under de senaste ca 5-6 åren. Detta fick mig att fundera på om jag bör kolla upp detta med VC.

Till saken hör att jag hatar att gå till vårdcentralen. Tycker att det är obehagligt, stelt, pressat och jag har även inte blivit så bra bemött (har dock bytt VC sedan dess). Är det värt att gå till VC? Är processen för att fastställa eventuell diagnos lång? Någon med erfarenhet som vill dela med sig? Glad

Hund"Before you ask someone why they're vegan - ask yourself why you're not."Katt

Anmäl
2016-12-16 15:18 #1 av: Niklas

Du kan skriva en egenremiss direkt till en psykiatrisk mottagning om du tycker att just vårdcentralen är jobbig.

Hur lång processen är varierar väldigt mycket beroende på var i landet man bor bland annat.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Savvity, iFokus engelska lillasyster.

Anmäl
2016-12-17 08:47 #2 av: Hera

Jag kontaktade vuxenpsykiatrin per telefon och fick träffa en sjuksköterska som start. 

Prosessen kan ta flera år om man har otur. Men för en del tar det bara några veckor. Beror som Niklas skrev på var man bor och även på vem man träffar.

Anmäl
2016-12-22 12:53 #3 av: horribleatnames

Tog ca ett år för mej att få diagnos (Kalmar landsting). 

"Hur mycket oftare blir man inte stungen av en ros än bränd av en nässla"
Selma Lagerlöf

http://rangerkotesillustrations.tumblr.com/

Anmäl
2016-12-22 15:39 #4 av: Annielle

Tog först ett år att vänta på min tur för utredningen efter att remissen kommit in till dem.

Sedan tog det några månader innan utredningen var klar, då träffade jag en psykolog på ett neuropsykiatriskt ställe i några timmar en gång i veckan.

Anmäl
2016-12-22 21:42 #5 av: sp0ngeb0b

Tack för svaren allihopa Glad Tyckte ni att själva utredningen/mötena var psykiskt jobbiga eller obehagliga? Mina erfarenheter med kuratorer och folk på VC har varit väldigt stela och obehagliga. Känner att det kanske inte är värt att gå igenom det om det ska vara så obekvämt under en väldigt lång tid eftersom det inte är något jättestort problem, samtidigt som jag gärna vill göra det ändå eftersom det hade varit skönt att veta om det faktiskt är något. 

Hund"Before you ask someone why they're vegan - ask yourself why you're not."Katt

Anmäl
2016-12-23 12:10 #6 av: Annielle

Jag tycker ju alltid att det är jobbigt att träffa nya personer inom vården som inte känner mig ett skit och jag inte dem.

Men jag hade ändå en rätt trevlig kvinna, så på så sätt kunde det ju ha varit värre beroende på vem man får så klart.

Sen om man upplever mötena jobbiga är väl beroende på hur jobbigt man tycker det är med att göra en massa tester, sitta still med en människa o.sv.

Jag tyckte det var påfrestande, men jag skulle inte vilja ha det ogjort heller, för det var ju inte påfrestande på ett hemskt sätt, fick ju även ta pauser när jag behövde det.

Ska göra en vidareutredning/ kolla upp om det faktiskt stämmer med min diagnos el om det eventuellt är något mer...inget jag vill strunta i heller.

Anmäl
2016-12-23 20:34 #7 av: sp0ngeb0b

#6 Okej tack för svaret! Får man fråga vad du (och andra) fick ut av diagnosen? Är det för att det känns skönt att veta vad som varit fel, eller kan man fåhjälpmedel i någon form?

Hund"Before you ask someone why they're vegan - ask yourself why you're not."Katt

Anmäl
2016-12-30 00:09 #8 av: melonglass

Jag fick göra utredningen via bup men vet att man ska kunna kontakta vuxenpsyk också. Utredningen tog ungefär 2 år för mig men det var dels för att det var långa väntetider mellan alla olika ''test'' och möten och sen för att ena sjuksköterskan typ slarva bort delar av mina papper för utredningen hahaha.

Sedan finns det många diagnoser som kan likna varandra så ett tips är att inte bestämma sig för att det är just adhd du tror du har, utan du kan ju nämna att du har läst lite om just adhd/add och att du känner igen dig i det. :) 

Jag sökte mig först till bup på grund av mitt dåliga mående, men sen visade det sig att jag hade ADHD och för mig kändes det på ett sätt skönt och otroligt bra att jag fick en grund till alla de saker jag haft så mycket problem med under min uppväxt, så diagnosen för mig har fört med sig väldigt mycket då jag innan ofta undrade vad som var ''fel'' på mig.

Anmäl
2017-01-04 01:19 #9 av: Ananse

#5 Själva mötena var inte jobbiga i sig. Däremot går man in i en process som kräver att man riktar en massa uppmärksamhet mot sig själv. Man gör av med energi som man skulle behöva till annat. Det var jag medveten om från start, men förhoppningen var att resultatet - diagnosen - skulle leda till positiva förändringar som övervägde den energiförlusten. Så här på efterhand kan jag konstatera att det absolut inte var värt mödan, det bara bröt ner mig och inget kom fram som jag inte redan visste. Men visst, om det leder till att man får hjälp i nån form - mediciner eller annan behandling - så kan utredning och diagnos säkert vara en investering för framtiden.

Anmäl
2017-01-04 01:29 #10 av: Hera

#5 Det tog mycket energi eftersom man behövde koncentrera sig. Tyckte inte att det var obehagligt dock. Och lätt värt det.

Anmäl
2017-01-05 10:49 #11 av: malfre

Jag håller på med min utredning för ev ADHD.  Träffat läkare 4 ggr under hösten för tester och samtal. Har nu paus i väntan på nästa steg med mer tester och psykolog, som troligtvis blir nu i jan/feb.  Under första omgången var det väldigt energikrävande och jobbigt mentalt att försöka minnas barndom och börja förstå saker med mig själv. Men för mig livsviktigt att göra detta.

Skönt med pausen och jag vet att nästa steg blir jobbig också för mig och nervöst att få svar. Många tankar i huvudet såsom...."tänk om de säger jag inte har något" "Vad händer då" osv.. Men för mig är det värt allt, hade inte kunnat inte göra detta.

För mig är det som att lite hitta hem, att äntligen förstå mig och mitt liv...även om jag inte fått någon diagnos ännu.

Anmäl
2017-01-21 12:14 #12 av: elinmagdalena

Om dina koncentrationssvårigheter mm hindrar dig från att klara av vardag på ett bra sätt så tänker jag absolut att det är värt att göra utredning. 

Min utredning var 3 besök. Gjorde ett dator-koncentrationstest på 2 av besöken. En gång utan medicin och en gång med medicin (ritalin) för att se skillnad i resultatet. Fick enormt stor skillnad.  Sen hade jag en diagnostisk intervju med en psykolog då min mamma också var med, det tog nog runt 4-5 timmar. Då fick jag även göra screening för fler diagnoser, exempelvis bipolär sjukdom, aspergers och tvång.

Det tog 1 år för mig att få tid, men i många städer tar det längre tid än så. När själva utredningen börjat gick det dock väldigt snabbt.


Anmäl
2017-01-26 06:30 #13 av: hln

Hej.

Jag har en son som är minst sagt inaktiv och behöver råd och tips om hur vi som föräldrar ska hantera hans inaktivitet samt  hur vi ska gå vidare.

Han läste Naturvetenskaplig  på gymnasiet men lyckades inte få fullständiga betyg. I nuläget har han heller inget jobb. Han ligger mest instängd på sitt rum, spelar på datorn och ritar.

Vi kan be honom om enkla saker som att hänga upp en tvätt, hämta posten eller plocka ur diskmaskinen  men det blir sällan gjort. Frågar honom om varför och då säger han att han glömt eller inte hört mig säga det.

Har under flera år varit med honom till ex skolan då de slog larm om att han inte skulle få godkända betyg samt till läkare för att stötta och hjälpa honom att komma vidare. Han fick för några år sedan en remiss för utredning men nu vill han inte utredas. Sonen blir 22 år.

Vi är så trötta på hans inaktivitet och oförmåga att göra saker, att han inte gör någonting alls på dagen, att han sover på dagen och vänder dygnet och att han helt enkelt inte bidrar på något sätt till sin försörjning. Misstänker ADD

Tips på hur vi kan hjälpa honom!

Anmäl
2017-01-26 10:07 #14 av: Niklas

#13: Han kan ha en depression. Jag tror han behöver komma till en läkare som kan hjälpa honom vidare.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Savvity, iFokus engelska lillasyster.

Anmäl
2017-01-26 10:22 #15 av: Annielle

#13 Tänkte det samma som #14

Vad svarar han om ni frågar honom hur han mår och så?

Anmäl
2017-01-27 11:06 #16 av: hln

Hej och tack för era svar.

Han svarar oss sällan och vill egentligen aldrig prata om sig själv. Har försökt att verkligen få ett svar och det slutar med att jag får ge mig och att han säger att han ska berätta när han bestämmer sig för det. Han är väldigt bestämd och har gjort sig "ett område" runt sig som ingen kommer genom. Jag kan lyckas ibland men det är lätträknat. Han är ute med sin bror och gemensamma kompisar men jag förstår att de tycker att han är speciell. Har lärt mig genom åren att det är verkligen ingen ide att bli arg på honom för då får han en blick där jag kan se att han stänger ner, slutar lyssna och loggar ut.

Ska försöka prata med honom om att ta tag i detta om det kan vara en depression.

Något tips på försörjning, är det soc som gäller?

Anmäl
2017-01-27 11:18 #17 av: Hera

Ja utan någon diagnos är det soc. Men de ställer krav på bidragstagaren. Man ska tex vara inskriven på AF och söka jobb som man redovisar och får ofta gå på jobbsökarkurser och andra sysselsättningar som är obligatoriska. 

Anmäl
2017-01-27 11:38 #18 av: Niklas

#16: Varför misstänker du just ADD?

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Savvity, iFokus engelska lillasyster.

Anmäl
2017-02-02 12:15 #19 av: hln

Hej Niklas.

Det har jag väl inget belägg för att han har men vi har ADHD i familjen och han har alltid haft svårt med relationer, att kunna få saker gjorda, inaktiv som få och så är det svårt att få honom att kommunicera Även om du hela tiden ber om  det. Snuddar vid tanken på att det skulle kunna vara aspergers. Vill att han ska utredas men nu vill han inte. Stöttar honom  och försöker att få honom att än en gång gå till vårdcentralen för en utredning.

Gott att kunna skriva av sig lite här då jag tycker att han är en för fin kille att bara kallas för lat och slö vilket han verkar i allmänhetens ögon.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.