Annons:
Etikettautism-aspergers-syndrom
Läst 1615 ggr
Ingrid79
2017-02-25 21:45

Värt att genomgå utredning?

Jag har kommit till en punkt i livet där jag känner att jag vill vara sann mot mig själv och försöka komma till klarhet i huruvida jag har Aspergers (ev i kombination med ADD) och skulle därför önska lite hjälp från er. Detta är funderingar som följt mig i några år efter att jag av en slump började läsa om Aspergers. Jag är ganska kunnig vad gäller NP-diagnoser eftersom jag jobbar inom området och jag vet inte om det gör min situation bättre eller inte. Kanske tycker de att jag har för stor insikt i min problematik för att de ska utreda mig? Några av mina "besvär":

Som barn svårt med ögonkontakt, dock bättre nu. Är dock alltid medveten om min ögonkontakt och när jag ska kolla bort etc. När jag står upp vet jag inte hur jag ska stå eller hur jag ska ha händerna. Det känns liksom inte naturligt.

Aldrig varit en gruppmänniska. Blir ofta utanför (värre innan) eller drar mig själv tillbaka. Kan i början vara ganska framåt i en grupp men tacklar liksom av efter ett tag.

Var riktigt udda i mellan -och högstadiet. Pratade knappt under skoltid och var utfryst till och från. Har hela tiden tänkt att min "blyghet" berodde på att det var jobbigt hemma just då men jag var så pass udda att det inte bara kan ha varit det. Var inte alls intresserad av kläder och utseende förrän i gymnasiet. Tror inte ens jag borstade håret i mellanstadiet.

Mycket rädslor (obefogade) i barndomen. Var rädd för vissa barn och trodde de ville mig illa.

Ser mönster i mycket, bl.a. tapeter.

Har personer i nära släkten med autistiska drag samt drag av ADD/ADHD, inte bara litegrann utan ganska rejält, i alla fall för mig som inte är vanlig lekman inom området.

Har "specialintressen" som kommer i perioder. De kan hålla i olika lång tid (från dagar, veckor upp till något år) men när de är som mest pågående är det nästan det enda jag tänker på. De mattas efter ett tag av och försvinner helt eller så ligger de lite i bakgrunden och jag kan återvända lite grann. Jag kan tycka att det är jobbigt att jag fastnar så för olika grejer. Det kan vara vad som helst, under högstadiet var det tv-serier, personer i tv-serier, artister m.m. På senare år har det varit historiska händelser och personer, artister, löpning, narkotikapolitik, sömnad etc. Kan vara lite vad som helst alltså.

Svårt med verbala instruktioner.

Svårt att lära mig saker som inte intresserar mig. Skäms för detta eftersom det känns som att jag är ett barn. Tappar fokus och börjar dagdrömma, zonar ut.

Stort kontrollbehov.

Gjort några tester. Tror jag fick 34 på AQ och även över cut off på RAADS. 

Trötthet gör mina symptom värre. Säger fel saker, zonar ut, vill bara vara själv etc.

Är mycket bra på att kontrollera mig och inte visa känslor utåt. Är dock en känslomänniska på insidan. Kastar tallrikar mentalt om man säger så och när det är för mycket stöd och stress känns det som att jag vill bryta ihop men ofta håller jag ihop det. Kan gråta och tycker det är skönt men inte när som helst. 

Detta är bara några av mina symptom. Har alltid känt mig annorlunda och känt mig dragen till äldre personer och till barn. Barn gillar mig på något sätt och jag gillar dem. Jämnåriga har varit svårare, tyckte de var löjliga när jag gick i grundskolan med sitt flamsande och tramsande om killar och discon. Jag umgicks mycket med min syster och sedan med kompisar till och från. Var dålig på att höra av mig till min "bästis" så hon var arg på mig ibland. 

Blev visst långt detta.. Känner att jag hamnat i någon slags livskris och vill få reda på sanningen om mig själv. Tror även att jag ska vara snäll mot mig själv och inte fortsätta jobba med något som sliter (jobbar med psykiskt sjuka människor).

Annons:
Niklas
2017-02-26 08:09
#1

Skriv en Egenremiss och bifoga din text som den är.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

solskugga
2017-03-05 01:41
#2

Det är ju alltid bra att få reda på om man han någon/några diagnoser eller inte. Det kan ju hjälpa en att förstå sig själv bättre + att man kan få tips att hantera situationer bättre. Du är ju samma person med eller utan diagnos"på papper" och du väljer ju själv om du vill berätta om en ev. diagnos för närstående och arbetsgivare. Så som jag ser det har du inget att förlora. Du har ju redan flera tecken som tyder på ev. diagnos, så det är ju inte helt gripet ur luften.

Sen beror det ju förståss på hur pass stora problem du tycker att du har i vardagen av dessa. Om allt funkar hyfsat med vänner och jobb och du mår bra så är väl allt väl. 

Lycka till!

Du har allt inom dig. Bara tro på din egen styrka! Låt INGEN trycka  ner dig!

Upp till toppen
Annons: