Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Övriga NPF

Hur öppna är ni med era diagnoser?

2017-05-10 23:25 #0 av: Fulamänniskan

Hur öppna är ni att prata om era diagnoser?. Kan ni berätta för vem som helst vad ni har? eller för vissa? eller för ingen?. Hur begränsade är ni med det ämnet?. Hur känner ni när andra som inte har diagnos pratar om din diagnos?.
hur känsligt är det?. Okej nu ska jag sluta fråga så mycket XD

Jag kan säga att jag skäms över det jag har. Har austismspektrumstörning :(. Tycker inte om att leva med det alls. Det är jobbigt att leva med den. Jag har blivit illa behandlad för den :(. Jag kan bara prata om det med samtalskontakter som har tystnadsplikt. Min mamma berättar för alla vad jag har och jag har bett henne att inte göra det. Hon respekterar inte det

Anmäl
2017-05-10 23:51 #1 av: Anonym

Jag tycker det är jättejobbigt att prata om min adhd. Vad gäller jobb säger min erfarenhet mig tyvärr att det är bädt att hålla tyst om diagnosen annars får man den emot sig hela tiden som knivhugg i ryggen av kollegor. Då jobbar jag ändå i sjukvården där de ändå borde ha mer förståelse för människors olikheter.

Privat inom familjen är jag öppen däremot och känner mig trygg. Det beror helt på sammanhang och folk om jag vågar eller ej i privatlivet.

Anmäl
2017-05-11 05:08 #2 av: Wijnja

Jag pratar helst inom familjen inte med någon annan jo en annan kompis hennes son har samma diagnos

Anmäl
2017-05-11 10:26 #3 av: AOS

Är inte alls öppen. Ingen som har med det att göra sen vill jag inte bli dömd på förhand av det heller. Har tyvärr växt upp i en tid då man kallade folk dampade och CP och tyckte det var okey.

Anonym> Kan förstå dig där, enligt min erfarenhet så förekommer det så mycket skitsnack inom vården så det är dumt att ge dom nått att prata om.

Anmäl
2017-05-11 10:50 #4 av: pyrr

Min uppfattning är att inte ens jag själv kan säga jag kan mycket om mina diagnoser (adhd, as) trots all informationsinhämtning. Inom habiliteringen känns det också som att kunskapen kunde vara betydligt bättre. 

Så inom arbetslivet är det rimligt att anta att endast ett fåtal som inte själv fått en diagnos eller har barn med diagnos faktiskt läst på lite.

Därför antar jag att det är därför jag hört på arbetsplatser att då någon beter sig konstigt på något vis så är det någon bokstavskombination i negativ mening. Jag arbetar ändå med väldigt högutbildade personer och jag själv är högutbildad.

Så jag är inte öppen med detta då det inte leder till något positivt över huvud taget.

Anmäl
2017-05-11 13:59 #5 av: BalleR

Jag är öppen med det, är ju såklart inget jag öppnar med och säger när jag träffar nya människor.

På jobbet berättade jag för närmsta kollegorna för att de skulle få förståelse för hur jag funkar och speciellt när jag påbörjade medicinering få jag gick väldigt mycket upp och ner i tempo och humör.

När jag träffade min nuvarande partner innan min utredning var klar var jag väldigt öppen redan från början. "Det här är jag och jag har förmodligen adhd.. Du kommer ha väldigt kul med mig och jag ger allt i relationer. Dock så kommer det bli väldigt jobbigt stundtals med bara så du vet"
Var inga problem och nu har vi snart varit sambo i ett år.

Dock så blir jag jävligt irriterad på folk som slänger ur sig att de har adhd trots att de inte har
det. Skämta om det så fort de blir lite uppe i varv.

Nej, du har inte adhd och om du hade fått byta med mig för en dag så hade du aldrig skämtat så. Likadant när människor undrar vad man äter för mediciner och de tror man blir hög av dessa.
Nej jag blir inte hög, min dopamin och noradrenalin i hjärnan blir "normal" som ni ständigt har...

Anmäl
2017-05-12 16:31 #6 av: Hera

Jag är öppen med det om det kommer upp. Men jag går ju inte runt och presenterar mig med mina diagnoser ;)

Anmäl
2017-05-12 20:10 #7 av: ADD-tant

Jag är över femtio och fick diagnosen nyligen. Jag har inte talat om det eftersom det inte angår någon. Jag är väldigt introvert så det är ingen egentligen som ens skulle undra, mitt beteende förändrades inte så märkvärdigt av medicinen. Jag har i alla år (decennier) varit duktig på att kompensera så egentligen är det inte något utanför hemmet som ändrats av medicineringen.  Skenet bedrar. Jag har alltid haft ett rykte på arbetet att vara väldigt noga med allt, men det har varit en överlevnadsstrategi. Utan  "en släng av OCD på jobbet", skulle det aldrig fungerat. 

Anmäl
2017-05-14 23:22 #8 av: polymorf

Jag är nog öppen i alla sorters situationer...eller, som #6 sa; om det kommer upp, men inget jag presenterar mig med, eller drar upp 'out of the blue' mitt i en konversation :) ser ingen anledning att skämmas för den jag är + pratar gärna om det för att minska stigmat. Har heller inga dåliga erfarenheter av att berätta om min diagnos, folk brukar bli lite förvånade pga förutfattade meningar om "hur folk med diagnoser är", ibland lite obekväma också men oftast bara accepterande eller nyfikna.

Men skulle nog inte nämna det i en jobbintervju direkt. Aldrig gjort det men känns inte som att det skulle ses som en fördel om de visste att jag har ADD liksom, och känns dessutom helt orelevant att säga eftersom det inte innebär att jag har sämre arbetsförmåga än andra. Skulle nog inte ha några problem att prata om det om jag jobbat på ett ställe ett tag dock, när man redan "bevisat" att man är duglig hehe.

Anmäl
2017-05-17 03:00 #9 av: Elinmatsdotter

Jag berättade direkt för chefen om min add. Jag jobbar som personlig ass och kände att det var viktigt för dom att veta då jag bla har väldigt jobbigt med fokus, arbetsminne och stökiga miljöer. Fick direkt stöd och slapp jobba i miljöer där jag själv kände att det inte fungerade. Har än så länge bara mötts av flexibilitet vilket jag är väldigt tacksam över.

Anmäl
2017-05-17 08:04 #10 av: polymorf

Skönt att höra att du blivit bemött bra och att de är flexibla :) hade jag sagt att jag hade ADD när jag började jobba som personlig ass så hade jag förmodligen inte fått jobbet, och hade jag sagt det när jag redan börjat så hade jag garanterat fått sparken...(var dock privat bolag och en något maktgalen brukare).

Anmäl
2017-06-18 11:33 #11 av: enlisa

Så himla skönt att läsa om andras erfarenheter kring detta. Jag är generellt väldigt öppen med min diagnos, har tidigare mest fått nyfikna och positiva reaktioner. Nyligen började jag dock jobba inom vården där jag i veckan fick min första negativa upplevelse av att vara så öppen som jag är, den reaktionen kom från chefshåll och även om jag misstänker att det var i all välmening så var det mycket klumpigt gjort varpå jag mått väldigt dåligt (väldigt självkritisk) efteråt. Anledningar till min öppenhet är att jag tror på öppen kommunikation för bästa möjliga arbetsklimat och mående för både mig o kollegorna, för att jag vill hjälpa till att arbeta bort all tabu och missuppfattning kring neuropsykiatriska diagnoser men även för att jag är en sån som ofta öppnar käften innan jag hinner bromsa....
"Hej Ångest! Välkommen hem igen, du har INTE varit saknad."

Anmäl
2017-06-18 12:30 #12 av: Anonym

#11 Ja, jag jobbar inom vården och där har jag tyvärr mött mer negativt och fördommar än positivt. Så jag vågar inte vara öppen. Istället tycker jag det är sorgligt och gör ont i mig att märka att vården är mer fördomsfull, negativ och stigmatiserande som arbetsgivare emot neuropykriatriska diagnoser än andra yrkesområden!

Svensk vård är skandal och totalt förstörd o raserad! Både som sjukvårdare och som arbetsgivare rena katastrofen!

Anmäl
2017-06-21 23:37 #13 av: Ananse

#12 Det finns nåt sånt där märkligt halvt uttalat resonemang, att det blir för personligt att jobba med vård när man själv är sjuk. Ja men hallå, jag är inte sjuk. Jag är absolut inte sjuk, jag är bara koko. Nej visst, erkänner dom kanske, men många av patienterna är ju också det. Ja... men majoriteten av patienterna är vanliga människor.

Man kan ju i så fall lika gärna vända på det... slänga tillbaks den. Blir det inte svårt för dig som är​ normal att ha ett professionellt förhållningssätt när du ska vårda andra normala människor?

Men utöver den frågan - huruvida man kan hålla distansen - så kommer man ju naturligtvis alltid att bli ifrågasatt. Vare sig folk vet om koko-faktorn eller inte. Typ, att klarar man inte av såna fundamentala saker, så kanske man inte ska ha den här typen av jobb. Men alla är ju naturligtvis emot diskriminering... Måste väl finnas nån skrubb nånstans där såna där kan sitta och sortera hem??

En lustig grej för övrigt, är att jag har aldrig råkat på så mycket folk som är koko som just inom psykiatrin. Det finns ju nån föreställning om att psyk-personal ofta själva är sjuka, men det har inte jag upplevt. Däremot skulle väldigt många kunna kvalificera för ADHD-diagnos. Speciellt natt-personal. Förhållandevis många drar lite åt det autistiska med.

Men det minskar om man ser på ny-rekryteringarna. Vi fördrivs liksom från våra traditionella reservat. Snart kommer väl t o m lastbils-chaufförer att rekryteras bland vanliga människor... Och tennis-stjärnor. Och artister. Man kanske inte ens kommer att kunna bli tjack-pundare om man har ADHD? Lönebidrags-anställning möjligen. Sitta hos gänget med en påse tvättmedel eller nåt? Under överinseende av nån tjänsteman för att man sen ska kunna få ut soc-bidraget.

Anmäl
2017-06-22 10:21 #14 av: melonglass

Jag brukar vara relativt öppen om det, när det passar. Tänker att det kanske underlättar med tiden för fler och fler när man är lite mer öppen och normaliserar det.
Däremot så finns det väl såklart situationer och människor jag inte tar upp det till, men i det stora hela brukar jag vara rätt öppen och man brukar höra rätt fort om personer runt om reagerar/dömer eller inte

Anmäl
2017-07-20 16:57 #15 av: Ika73

Om du inte berättat så undrar jag hur du blivit illa behandlad av den? Jag tänker att det kanske är så att då andra förväntar sig att du är normativ reagerar på att du inte är det. Om de visste att du inte är normativ, utan fick lite insikt i vad du behöver så kanske det skulle bli bättre. Alla personer i livet fattar ju verkligen inte, men enhel del vill nog ändå förstå. Att visa sig sårbar kan mycket väl öppna både dörrar och hjärtan.. Berättar du om dina problem, så kom ihåg att även berätta om dina fördelar. 

Jag är inse hemlig med min diagnos, men jag viftar inte heller med den. Jag har hittills aldrig känt att jag får en stämpel eller är dömd på förhand. men det kan ju komma med att det inte heter är det första jag berättar, det kommer senare. 

Anmäl
2017-07-23 21:58 #16 av: ElisabethB

Jag är ganska öppen när det gäller mina vänner, men jag går inte omkring och skryter om mina diagnoser.
Men det är ju klart, det är inte något jag kan dölja att jag har problem med centrala nervsystemet och synen.. Det märker folk så fort jag går någonstans. Men övriga diagnoser som t.ex. damp, as, anemi m.m. håller jag helst för mig själv - bortsett från när jag är på medlemsträffar med resp förbund.

Anmäl
2017-07-25 00:45 #17 av: Ananse

Just ja. En grej är jag faktiskt helt öppen med - det är visserligen inte nån diagnos jag har, men ändå. Att​jag är ansiktsblind. Den biten går ju liksom inte att mörka... Folk undrar ju varför jag inte känner igen dom. Då verkar folk faktiskt kunna acceptera att det faktiskt rör sig om en typ av koko-faktor, d v s inte ointresse.

Faktum är att det rentav är lite skönt att ha en sån sak att skylla på. Så behöver jag INTE vara öppen med att jag faktiskt ÄR ointresserad av andra människor...

Anmäl