Annons:
Etikettadhd-add
Läst 1782 ggr
0210nemo
2017-07-20 23:41

Add

Hej!

Jag är en 14 årig tjej som länge har gått i undran på om jag har ADD. Jag vill jättegärns görs en utredning men jag vet ej hur jag ska prata med mina föräldrar om det då de inte riktigt vet så mycket om mig numera.

Jag tror att jag har ADD pga att jag inte orkar göra mitt bästa. Ja, Jag har toppbetyg i skolan men jag antränger mig inte alls, jag orkar inte det. Jag är väldigt glömsk och glömmer ett och annat här och där. Jag har en tendens att säga saker som skapar bråk och jag känner att det alltid är jag som startar bråk och jag som är inblandad och folk missförstår mig alltid. På låg och mellanstadiet var jag mobbad och det var alltid mitt fel fast jag fattade aldrig vad jag gjorde fel och det var jag som var ledsen. Tror att folk missar det pga mina toppbetyg.

Det jag vill ha hjälp med är alltså tips på hur jag ska säga till mina päron att jag tror jag har ADD och vill göra en utredning på det.

Annons:
add-apa
2017-07-21 15:25
#1

Bara en fråga: Varför tycker du att du måste säga det till dina föräldrar?

Ananse
2017-07-21 20:33
#2

Det beror lite på vad för typ av kommunikation du har med dom. För min del hade det varit helt lönlöst. 'Så är det inte' kort och gott. Trots att dragen så tydligt finns i släkten. Men det gör dom NATURLIGTVIS inte heller. Finns i släkten. Dragen alltså. Och i den mån dragen ändå förekommer så är dom möjliga indikationer på tusen olika tänkbara saker. Dock inte ADHD. Det skulle förresten vara precis lika meningslöst än idag. Tretti djöbbla år senare. Hade jag försökt förklara då, så hade jag fått veta, att så är det för alla, och i din ålder… Etc. Och dom få gånger jag försökt, så har min upplevelse varit felaktig. Inte att jag varit exempelvis naiv, vilsen och​ensam och att folk gjort mig illa. Utan att JAG naturligtvis gått in i nåt med en så överlägsen attityd, att det bara är helt självklart om folk har 'reagerat' på nåt visst sätt. Blir det till sist nån gång en riktigt härdsmälta,, så JAG ett aggressions-problem som jag borde gå i samtals-terapi för. Har jag nu med nåt, så är det för att jag inte försökt. Och precis samma får jag fortfarande tillbaka om nåt sånt råkar komma på tal. - Jag har flera gånger hört folk beskriva liknande. Vad jag vill komma till, är att man kanske inte kan räkna med att få med sina föräldrar på spåret. Om man får det, så är det självklart en väldig bonus, men tyvärr är man nog ofta rätt ensam i sånt här. Hur som helst… Sakerna du beskriver indikerar ju definitivt ADHD, så det kan ju vara befogat att begära utredning, ifall du tänker att en diagnos skulle vara dig till nytta.

Robban Blomqvist
2017-07-30 00:57
#3

Jag kan bara säga.. Vänta. I din ålder har man inte rätt förutsättningar att fatta livsavgörande beslut. Du kan försöka berätta för dina föräldrar, men inte säkert dom förstår. Jag var som du när jag var ung och plågade mig själv med att försöka förstå mig på mig själv. Jag var också lite mobbad för att jag var annorlunda( inte till utseendet) Jag underpresterade också, gjorde aldrig läxor men var ändå på topp i klassen. Kände att om jag velat skulle jag kunna mycket bättre. Med tiden så har det mesta klarnat, Jag har troligen adhd( var inte så känt när jag var ung) men förstår nu varför jag är som jag är även fast jag inte kan påverka det så mycket. Ge inte upp, det finns fler som du. /robban

Robban Blomqvist
2017-07-30 01:09
#4

När jag läser mitt inlägg inser jag att jag inte svarar på din fråga.. Det ä bara att tala klarspråk med dina föräldrar, säg rakt ut som det är. Jag vet att det kan vara svårt, jag talade aldrig med min föräldrar om hur jag kände. Jag var rädd för att bli medicinerad eller va tvungen att träffa psyk-doktor. Jag menar bara att om du pratar med dom kan två saker hända: 1 dom förstår inte 2 dom förstår

Upp till toppen
Annons: