Annons:
Etikettadhd-add
Läst 1943 ggr
mymelody
7/25/17, 8:02 PM

Mitt nya liv!?

Sjukskriven från ett arbete på 65% Som vanligt föll jag pladask efter ett till försök att "vara/leva som en normal" I 34 år har jag övat på att "verka" normal men det är bara ett bra skådespeleri som brister efter ett tag. Har gjort utredning och fått diagnos Asberger och ADD. Träffar nu endast läkare för medicinuppföljning men vem ska hjälpa mig med allt annat och hur gör jag? Vill och kan inte gå tillbaka till min nuvarande arbetsplats jag måste ha något som passar mig bättre som jag orkar med! Ska jag säga upp mig? Isf när? Jag står här med en bunt utredningspapper och känner mig totalt vilsen och ensam!☹️ Hade jag inte haft min sambo till hjälp med allt hade jag inte klarat mig! Ibland känner jag mig som om jag lever i ett fängelse. Jag skulle aldrig klara mig själv!! Vad gör jag nu? Allt snurrar, även fast jag va säker på att jag hade nått så känner jag mig nyfödd på något sätt,går omedvetet genom hela mitt kiv och allting faller så läskigt på plats! Dyker upp små saker från min barndom osv som hänt. Känns så befriande och samtidigt konstigt Blir också ledsen och arg ofta för att INGEN uppmärksammat detta tidigare eftersom jag har haft kontakt med psykvården till och från i över 10 år. Jag va deprimerad och har socialfobi sa dom. Träna bort det! Jag övade och utsatte mig gång på gång. Det blev inte ett dugg bättre. Nu är jag iaf här.. Med mitt nya liv

Annons:
LuneNoire
7/25/17, 9:48 PM
#1

Mitt första inlägg här, och det var tack vare dig jag gick med här. Har valsat runt med olika antidepressiva och ångest-/sömnmediciner i över tjugo år, jag är 39… har tänkt på det rätt länge och känner så väl igen vad du skriver, att man spelar normal, känslan av otillräcklighet på jobbet, som slutar med att man säger upp sig istället för att få sparken, när man går till chefen för att få ett arbete clearat och hon till slut säger "jag gjorde färdigt själv så det blir klart nån gång", har alltid tänkt att ADHD, det har jag iallafall inte för jag är inte hyperaktiv. Och sen började jag läsa på.

Tog för ett tag sen mod till mig och kontaktade vårdcentralen, för att fråga om jag kunde få utredas, och fick  till svar att "du får ju ingen diagnos för att du är lat".

Iallafall, gå till Arbetsförmedlingen och prata med dem, de har mer resurser än man kan tro när det gäller att hitta ett arbete som känns rätt för dig. Det finns, jag håller tummarna och bra jobbat av dig!

mymelody
7/25/17, 11:22 PM
#2

Tack🙏 Men hur har det gått för dig då?

Niklas
7/31/17, 7:05 PM
#3

#0: Är det svårt att fylla i utredningspappren?


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

mymelody
8/6/17, 11:16 PM
#4

JA! Tycker det är jätte svårt faktiskt Känns som jag missförstår fråhotna hela tiden

mymelody
8/6/17, 11:17 PM
#5

Frågorna

Niklas
8/7/17, 7:41 PM
#6

Om du tar något exempel på svår fråga kanske vi kan hjälpa dig med hur du ska tänka.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Annons:
mymelody
8/9/17, 4:30 AM
#7

Jag har ju redan gjort klart utredningen Nu där min största oro hur jag ska gå vidare med mitt liv. Varför får jag ingen psykologkontakt utan bara träffa en stressig läkare som undrat hur det går med medicinen

polymorf
8/9/17, 4:40 PM
#8

Hade också många jobbiga känslor efter utredningen, liksom delvis glad för att äntligen få en förklaring till varför saker varit som det varit, och hoppfull över att kunna hitta lösningar/hjälpmedel när man äntligen vet vad man har att utgå från och jobba med. Men också mycket ilska, sorg och bitterhet över att ingen under uppväxten fångat upp detta, att man inte fått hjälp tidigare, att ingen tagit en på allvar osv. Mycket funderingar kring hur saker "hade kunnat varit". Men kände efter ett tag att det blev för destruktivt och att det inte förändrar något som varit. Det var ju trots allt inte särskilt vanligt med den här typen av diagnoser när jag växte upp och kunskapen var ju typ obefintlig hos både föräldrar, skola och allmänt. Tänker att man nog behöver en tid för att reflektera, älta och smälta allt. Men man får inte fastna i det förflutna och låta det förstöra nuet och framtiden också. Har du sagt till din läkare att du skulle behöva en psykologkontakt? Eller kontaktat psykiatrin om det och förklarat läget?

Honestyisdead
8/9/17, 5:08 PM
#9

#7 Har du sagt att du vill träffa psykolog?

mymelody
8/11/17, 8:01 PM
#10

Inte sagt det

Honestyisdead
8/12/17, 6:39 AM
#11

Då måste du göra det.

mymelody
8/22/17, 11:10 PM
#12

Jag har fått en tid till psykolog. Hopplöst Strattera verkar inte hjälpa heller.. Borde kanske höja dosen, tar 40 mg) men vad ska jag hålla koll på för att märka någon förbättring? Kanske borde ge Elvanse och Concerta en chans till. Kan Ritalin vara ett alternativ? Tänker eftersom Concerta och Ritalin ska vara typ samma sak, är det ens värt att testa Ritalin då..?

Splatter
8/23/17, 1:22 AM
#13

Det är helt klart värt att testa andra fabrikat av metylfenidat! För mig personligen så fungerade de olika fabrikaten på det här viset:
Concerta - Fungerade som en bergochdalbana, bra i 30 minuter, inte alls i 1 timme, sen fokus i 1 timme, inget fokus 30 minuter, fokus igen osv under en hel dag. Hade konstig eufori och köpte saker utan att tänka på pengar öht.
Ritalin - Både kapslarna och tabletterna gav mig mycket stress i hjärnan och kroppen. 
Medikinet - Kapslarna höll i för länge, men snabbverkande tabletter fungerade ganska bra men hade väldigt hög puls, så min läkare ville jag skulle prova andra läkemedel också.

Så jag fick även testa Elvanse (lisdexamfetamin) och Attentin (dexamfetamin), Elvanse gjorde mig extremt deprimerad så jag slutade ganska fort med den. Attentin fungerar nästan utan några biverkningar alls för mig, så det är den enda medicinen jag tar nu.

Annons:
Greta G
8/25/17, 12:31 PM
#14

Jag förstår hur du känner, jag fick min ADHD diagnos igår. Är helt vimmelkantig, också gått i samtalsterapi och testat olika mediciner sedan 2001 med olika framgång. Jag kommer dock inte träffa någon läkare förrän i oktober så känns som en lång väntan innan jag ens får byta medicin. Det är lite överväldigande samtidigt som jag förstår din känsla av nyfödd. Själv har jag bara hunnit vara med att vara ledsen än så länge men att inte fått en diagnos hade ju varit på ett sätt värre för då har man fortfarande problemen men ingen lösning eller något svar. Hejar på dig!

mymelody
8/26/17, 7:22 AM
#15

Igår började jag trappa upp Strattera och ska fortsätta öka 1/vecka i fyra veckor nu.. då är jag uppe i 80 mg(normaldos) började väldigt lågt eftersom jag har regerat så starkt på de mera medicinerna även vid supersmå insättningsdoser. Igårkväll trodde jag att mitt hjärta skulle hoppa ur bröstet på mig.. Blev lugnare efter en stund men det gäller att inte få panik 😕 Somnade tillslut tack vare mina Imovane,ja min snuttefilt. Men just nu klarar jag inte av att sova utan. Är det någon som vill ha mailkontakt? Jag har försökt skriva till några av er men jag fattar inte hur man gör..

Honestyisdead
8/26/17, 2:31 PM
#16

#15 Du klickar på medlemmens namn sedan står det "skicka meddelande " till vänster på sidan. Klicka där. Sedan skriver du meddelandet och klickar på skicka.

mymelody
8/27/17, 7:35 AM
#17

Funkar inte för mig,ska testa från paddan kanske

moffsan
8/27/17, 8:01 AM
#18

Hej!

Jag är helt ny här. Hittade hit nyss och blev så glad av era inlägg! Inte glad över era bekymmer och funderingar utan glad över att det finns fler än jag som har dem.

Fick ADHD-diagnos som 33-åring och ser nu, efter fyra år, att jag då fick ett nytt liv. Känner igen mig så oerhört mycket i vad ni andra beskriver, TACK för känslan av att jag inte längre är ensam!

mymelody
8/27/17, 9:49 PM
#19

Moffsan! Hur gick det för dig efter du fått din diagnos? Vad gör du i nuläget? Hur mår du och har du någon medicin? Kram

mymelody
8/31/17, 5:52 AM
#20

Finns det någon annan sajt där man kan få mer aktiv kontakt med likasinnade än detta? Är i stort behov av era erfarenheter och tankar,hur det gått och var ni är idag. I eftermiddag ska jag träffa min psykolog igen. Samma som gjorde min utredning. Och jag är som vanligt totalt tom på ord inför sånthär

Annons:
Niklas
8/31/17, 3:01 PM
#21

Jag tror att om du startar nya diskussioner här med specifika frågor så kan du få veta mer.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

moffsan
9/1/17, 8:01 AM
#22

mymelody och andra intresserade!

Som sagt, jag är helt ny här och kan inte funktionerna än;)

Man kan säga att jag hade en mindre angenäm uppväxt och tonårstid. I samband med att jag födde vårt första barn fick jag förlossningsdepression. 20 månader senare födde jag vårt andra barn med samma följd av depression. Råkade snubbla över en artikel om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och kände för första gången i mitt liv att det fanns ord för hur jag kände mig. Åren med väntan på utredning utelämnar jag att beskriva och hoppar till vad som hände efter diagnosen: Tack vare lite terapi och Elvanse kunde jag se mig själv, mina förmågor/brister på nytt sätt. Självförtroendet växte och jag vågade gå emot vad mina föräldrar sagt: "att läsa på universitet är till för de smarta, inte du". Nu, 4 år efter diagnos och med stöd från den mest fantastiska maken och medicin har jag sorterat bort människor ur mitt liv som fick mig att må dåligt och tagit in nya. Jag har en kandidatexamen och ett jobb som enhetschef i kommun. 

Detta var en mycket kraftigt förkortad version av mitt liv före och efter diagnos. Men jag berättar gärna mer om det kan hjälpa någon annan!

Greta G
9/1/17, 10:16 AM
#23

wow, vilken solskenshistoria. Jag har också läst på universitet och är bara en C uppsats ifrån en kandidatexamen. Det blev för mycket information att hantera och jag gick in i väggen. Har annars varit bland de bättre i klassen och haft relativt lätt för mig men när det handlar om för stor mängd information att sortera och granska så går det inte. Har dock inte fått min medicin än så jag hoppas att jag klarar att äntligen göra klart C uppsatsen nästa år. 

Hemskt att få höra att man inte är smart!! Då kan du verkligen stoltsera nu!

moffsan
9/2/17, 6:56 AM
#24

Greta G!

Jag hoppas innerligt att du får rätt medicin. Snart! Tyvärr delar jag din erfarenhet av att ha varit i väggen med ett års sjukskrivning som följd:( Vid tre tillfällen har jag återigen varit nära att falla; vid B-uppsatsen, C-uppsatsen och när jobbet som chef var nytt. Så jag har full förståelse för hur du menar med för mycket information att hantera.

Tack, ja jag försöker att vara lika stolt som min make är över min bedrift. Men det är märkligt hur hårt vissa saker sitter i vårt minne, att jag inte är berättigad att räkna mig till "de smarta" (vilka de nu är?), gör mig extremt självkritisk. Jag är sämst  på att vara snäll mot mig själv…

mymelody
9/4/17, 7:10 AM
#25

Ju mer jag läser och söker information om autism, vilket jag fick som "drag av" på utredningen Jag har ju större problem än drag av! Det är som att jag löst mitt liv.. varför har jag kämpat så och ingen annan! Varför har jag inte orkar med när alla andra gör! Varför jag hela tiden känner mig annorlunda konstig och ensam Jag blir besviken och arg också!!! 15 år och inte någon har sett det! En läkare la ner utredningen efter ett koncentrerationstest och sa du har ingen ADHD du har en personlighetsstörning. En annan, ryck upp dig du är ung snygg och har alla möjligheter! Finns inget att va ledsen för!.. medeciner efter medeciner inlagd två gånger och ingen såg!!!! Jag kanske är väldigt svår att se igenom. Jag ser normal ut jag har tränat upp en ganska så bra social bild av mig själv som varar i korta stunder. Jag älskar smink kläder men jag är inte normalbegåvad, ligger lite under medel. Min psykolog sa "du SER inta Aspig ut" Och jag tror att du skulle känna dig ganska så mycket mer normal" än de andra i min Adhd/Asperger grupp. Finns ser ingen mer som jag???? 😫

Honestyisdead
9/4/17, 8:45 AM
#26

#25 Aspergare är oftast normalbegåvade. Eller över medel.

Upp till toppen
Annons: