Annons:
Etiketterlitteraturartiklar
Läst 30731 ggr
Sweetelle
2008-10-02 13:27

Bok: Flickor med AD/HD

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Flickor med AD/HD tilltalade mig från första sidan. Dels för att den tar upp AD/HD ur ett kvinnligt perspektiv som känns mycket viktigt då det historiskt sett har varit uteslutande symtomen och problemen som pojkar med AD/HD har och möter, som det har forskats på. Dels tilltalar boken mig för att den har ett helhetsperspektiv som jag upplever som ganska ovanligt, då ofta utgångspunkten är skolsituationen. I den här boken är det flickornas hela liv, utbildningsmässigt, socialt och emotionellt som är i fokus.

Generellt så är kriterierna för vad som anses vara AD/HD baserade på pojkar i sju- till nioårsåldern. Flickor i olika åldrar har ofta blivit underdiagnosticerade och deras problem har ofta missats trots att det troligtvis är lika vanligt att flickor har AD/HD som att pojkar har det. I Flickor med AD/HD gås på ett grundligt sätt flickors situation igenom av de tre författarFlickor med AD/HDna Kathleen G. Nedeau, Ellen B. Littman och Patricia O. Quinn. Boken ges ut av Studentlitteratur och jag tror att den är ett viktigt komplement till den klassiska litteraturen om AD/HD för både läkare, psykologer och lärare.  Det som jag personligen upplevde med den var dock att den skulle vara guld värd för alla föräldrar till flickor med AD/HD och för oss som är kvinnor och flickor med AD/HD själva. Eftersom man i boken utgår från det som historiskt varit och fortfarande är uppfattningen om vad AD/HD innebär och sedan tar upp likheter och skillnader och hur det kan yttra sig för kvinnor är det bra att ha en viss kunskap om vad AD/HD är redan innan man läser boken. Med detta menar jag inte att det är en svårläst bok för det är det inte, den allmänna kunskap man snabbt får genom att läsa om ämnet på olika informationssajter på nätet räcker gott och väl.

För att illustrera hur boken är skriven ger jag här ett utdrag från s 78:

Känslomässiga behov. De fysiska, psykiska och emotionella behoven hos flickan med AD/HD kan förefalla omättliga. Hennes nöd kan tyckas som ett bottenlöst hål, och välmenande föräldrar går ofta i fällan att försöka fylla detta hål. Det hela brukar sluta med en förälder. Som inte har långt kvar till tårarna, tömd på fysisk och känslomässig energi, och en flicka med AD/HD som kan uppleva det intensiva samspelet med föräldern som en belöning.

Lärare som måste hantera en hel klass, där kanske tre eller fyra barn har AD/HD, kan reagera på ett annat sätt. Även om de från början har försökt vara medkännande, kan de bli irriterade över att deras tid, energi och uppmärksamhet tas i anspråk. Till slut kan det finnas ett inslag av sanning när barnet uppfattar det som att läraren "gav mig inte frågan en enda gång idag" eller "skickade mig till rektorn, fast jag inte gjort något". Behoven hos de här flickorna kan, när man sätter in dem i ett sammanhang av alla barnen i en klass, vara lika störande och svårhanterliga som beteendet hos den mest aggressiva elev.

Flickor med AD/HD är mera behövande än många av sina kamrater. Och de behöver successivt lära sig tekniker för att lugna ned sig och belöna sig själva. I stödet till dessa flickor bör ingå lektioner i självtillit. Ett önskemål kan till exempel vara att få göra läxorna i köket, där moderns närvaro ger automatisk struktur och känslomässigt stöd, även om flickan egentligen inte behöver moderns hjälp för att kunna lösa sina matteproblem. Hon kan behöva tala om de känslomässiga törnar och blåmärken dagen inneburit, och som förälder har man ett bra tillfälle att hjälpa henne utveckla sin sociala kompetens under dessa samtal på tumanhand, istället för att bara fungera som en reservoar för empati. Om man säger "jag har ett problem" ska det snabbt följas av "och det här är vad jag ska försöka göra åt det".

Boken är upplagd åldersmässigt och utgår från ett litet barn och fortsätter ända upp i vuxen ålder. Parallellt med ren fakta och kunskap ges i små rutor målande exempel från verkligheten om hur både flickor själva, föräldrar och andra i omgivningen upplevt olika saker och situationer. Detta ser jag som mycket viktigt för att hos läsaren både skapa förståelse för hur livet faktiskt ter sig för flickorna, men det ger också hög igenkänningsfaktor om man själv har eller har en anhörig med problematiken. Dessutom ges en del praktiska råd och tips om förhållningssätt i olika skeden i livet, till exempel om hur man förbereder flickan för att flytta hemifrån eller hur man kan göra övningskörandet lite smidigare när man uppnått den åldern. Det är just den mänskliga och verklighetsnära förankringen som tilltalar mig mest, det här är inte framförallt en teoretisk redovisning utan en bok man verkligen kan ha nytta av i sitt liv och sin vardag.

Bokens positiva inställning till gruppen den behandlar och ärligt engagerade intention och andemening sammanfattas bra i de sista meningarna:

"Vi behöver alla arbeta tillsammans för att öka medvetenheten hos föräldrar och vårdpersonal, så att denna generation flickor inte behöver vänta tills de är vuxna kvinnor, för att slutligen kunna förstå det som gör dem speciella och lyfta fram sina starka sidor."

Relaterade länkar

Annons:
HannaM
2008-12-12 01:17
#1

Jag vill verklgien läsa den här boken… har sökt på den ett par gånger på biblioteket men det verkar bara finnas ett fåtal exemplar och den är nästan alltid utlånad. Kanske får önska mig den till jul.

HannaM
2009-03-01 12:57
#2

Putt åt Jezzz samtidigt osm jag glatt berättar att jag äntligenn fått låna boken och nu är inne på min andra runda av den. extramt lättläst för mig då jag knappt behöver fundera överinnehållet efterosm det är så självklart för mig. Mer eller mindre allt stämmer på mig och mitt liv. Har skickat tipset till min terapeut.

Gronstedt
2009-03-01 13:36
#3

Jag blev rätt skeptisk redan vid frasen "Ett önskemål kan till exempel vara att få göra läxorna i köket, där moderns närvaro ger automatisk struktur och känslomässigt stöd". Jaha? Det är modern som ger struktur och känslomässigt stöd åt barnen? Och modern hittar vi i köket? Ääääh?

Boken har kanske inte detta tradionellt sexistiska synsätt genomgående, men en sådan formulering gör mig skeptisk till dess objektivitet.

Denna kommentar har tagits bort.
HannaM
2009-03-01 21:00
#5

#3 jo den är lite väl övertydlig i kvinnliga och manliga roller som är rätt stereotypa men överlag så har den ett mycket bra budskap och mycket som stämmer.

Sweetelle
2009-03-09 17:33
#6

#3, Grönstedt det är som du beskriver en tendens i boken, och är man extremfeminist och mår illa av dylika formuleringar så skall man kanske inte läsa boken då man fastnar i just sånna formuleringar istället för att man ser det goda boken förmedlar. Det är en amerikansk bok och det påverkar ju också en del (negativt enligt mig).

 Dock vill jag påpeka att det i faktisk bemärkelse inte är icke-objektivt eller inkorrekt att uttrycka sig så som de gjort. Det är ju ett faktum att det fortfarande är mest kvinnor som står i köket, kanske ännu mer i usa än här, och syftet med boken är inte att krossa könsmaktsordningen utan att ge enkla förslag på hur du får flickor med ADHD att fungera bättre.

 Jag är emot ojämställdhet i alla former, men jag tycker det är larvig att låtsas att samhället inte är ojämställt och liksom skall tiga ihjäl det faktumet med att enbart beskriva det på det sätt som det "borde vara".

Annons:
Gronstedt
2009-03-09 17:43
#7

#6: Där håller jag med dig, att beskriva samhället annorlunda än det är tjänar inte mycket till. Inte heller har jag påstått att uttryckssättet är inkorrekt, bara icke-objektivt.

Citatet ovan beskriver dock inte en faktisk händelse utan en tänkbar situation. Om en författare hemfaller åt att oreflekterat använda "mamma/pappa" eller "kvinna/man" i stället för "förälder" eller "människa" beroende på om man talar om kök eller garage, så får det mig att undra vilka ytterligare "sanningar" författaren lika oreflekterat släpper igenom i sammanhang där jag INTE vet tillräckligt mycket för att själv "tänka bort" stereotyperna.

En annan sak med oreflekterade stereotyper: I synnerhet AS-personer, som ibland tar saker mycket bokstavligt, kan faktiskt missa hela poängen om man inte uttycker sig tydligt. En Aspergare som läst läxor i köket medan pappa lagade mat kanske inte alls känner igen sig i den beskrivna situationen. Det borde verkligen den som skriver om bokstavsdiagnoser tänka på, och att författaren inte gjort det gör mig ännu mer skeptisk.

Sedan går det ju alltid att avfärda den som tänker annorlunda som extrem eller löjlig, och "feminist" är ett populärt skälsord, men inte tänker jag mer normenligt för det.

Sweetelle
2009-03-09 22:10
#8

#7, jag menade inte att avfärda dig som feminist, förlåt att jag uttryckte mig dumt. Jag håller i sak helt med dig att man kunde skrivit på ett annat och betydligt bättre sätt i detta fallet. I många sammanhang tycker jag också de betonar "dessa flickor" när det är saker som är gemensamma för alla med bokstavsproblem och inte bara just flickor (iofs handlar boken om just flickor, men det hade ju ändå gått att ha med lite av varje). Mitt exempel med extremfeminist var överdrivet, men jag har själv ofta svårt att ta till mig texter om jag stör mig på vissa saker, oavsett om det är felstavningar, envist upprepande av samma ord eller dylikt. Eller bara att författaren är någon jag ogillar - och då är det ofta lika bra at låta bli att läsa alls.

Boken riktar sig till dem som jobbar med ADHD, i vården eller skolan och ges ut av studentlitteratur jag tycker dock inte at tman helt enkelt kan säga att man skulle skriva så för att personer med Asperger tex skall kunna associera det till sig själva, för då kan man ju inte ta med varken vem, var eller hur i ett sådant här exempel, för det skulle ju istället kunna vara med mormor i snickarbon, eller pappa i tvättstugan.

Förlåt återigen om jag skriver dumt. Jag tycker faktiskt att du har helt rätt!

LadyMalin
2009-03-17 22:56
#9

Jag har läst den och jag kan verkligen rekommendera den! Så fruktansvärt bra och lättläst! Den beskrev mitt liv som är och har varit till punkt och pricka!!

LenaR
2009-07-13 23:46
#10

Så, nu har jag läst boken, och jag kom på en konstig sak. De här beskrivningarna av flickor med olika typer av ADHD, de stämmer på åtminstone hälften av alla flickor och kvinnor jag någonsin varit vän med.

Enligt boken har 3-5% av befolkningen adhd  - kanske egentligen lite fler då eftersom många flickor är odiagnosticerade. Så om 50% av alla tjejer jag känner passar på symtomen är det lite mycket!

Jag kan tänka mej massor med felslut. (Att jag projicerar, att lika söker lika, att man faktiskt behöver utbildning för att ställa diagnos…)

Men jag undrar: när ni tittar på era väninnor, hur ser det ur i er bekantskapskrets?


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Froddel
2009-07-14 01:33
#11

Fast många kan ju ha flertalet adhd-"drag" utan att ha ADHD. Det är ju när det funnits under så pass lång tid, i så pass stor omfattning och med medförande svårigheter som gör att en adhd-diagnos kan ställas………väl??

LenaR
2009-07-14 01:36
#12

Håller med, det är ett av många möjliga fel på min iaktttagelse.

Men hur ser det ut bland dina vänner och bekanta Froddel, ser du symptom på ADHD?


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Froddel
2009-07-14 01:56
#13

Ja, fast det är bara två av dom som jag gör det på ordentligt och de misstänker även det själva. En av dem står i kö för utredning och den andre jobbar själv inom psykiatrin så i och med det så måste hon söka vård i grannkommunen (dom gör alltid så när det gäller psykiatripersonal, iaf här) och då tycker hon att det blir lite omständigt. Hon är väldigt lik mig!

Sen brukar jag skoja med min sambo om att han också har det (jag står i kö för utredning) i vissa situationer, fast där vet jag egentligen inte.

Men visst, jag kan se olika drag hos vissa men sen är det inte mycket mer än så.

Annons:
Sweetelle
2009-07-20 23:55
#14

Jag kan inte se det hos "många" av mina vänner, men definitivt hos flera av mina närmsta vänner och då tror jag att det är just för att jag dras till personer som jag känner mig naturlig med, så var det inte när jag var yngre, då ansträngde jag mig för att vara normal och passa in, nu umgås jag hellre med raka och tåliga adhdare ;o)

Cattis
2009-07-27 03:31
#15

#14 Du vet uttrycket "lika barn leka bäst", det är inte alldeles galet faktiskt. Jag kan ofta rätt lätt "identifiera" andra bokstavsmänniskor och tycker de är enkla att ha att göra med. Jag kan läsa av dem snabbt, utan att anstränga mig vidare mycket alls, och det är tryggt. Inget falskt socialt inövat spel som "skymmer sikten".

/Cattis

.:. www.shetlandsponny.com .:.

Fnyfniken
2009-12-02 14:06
#16

Jag kan se lite drag av det hos många av mina kompisar (de jag tappat kontakten med inräknat) men egentligen bara på det där charmiga sättet, att man har för många bollar i luften och alltid är sen till träffar och sprudlande iderik och lite stökig. Nu är det ju möjligt att de lider lika mycket som jag av sin situation men det är inget någon av dem sagt till mig. Det kan ju för min del bero på min arbetslöshet att jag blivit så ostrukturerad och förvirrad, men jag tror själv snarare att min arbetslöshet beror på att jag är så ostrukturerad och förvirrad.

Jag tror att många har vissa drag av ADHD, men när man får för många brakar det ihop. Jag är den enda jag känner (mig veterligen) som bara håller ihop i c:a 5 år sen får psykiatrin komma till undsättning. Men alla med ADHD är väl inte såna heller. Och, ska tilläggas, så har jag inte läst boken, men kan utifrån utdragen säga att jag inte känner igen mig i beskrivningen av att vara ett känslomässigt svart hål. Jag har nästan alltid hållit mig i bakgrunden, och på något sätt belönat mig själv med någon av alla dessa talanger/fördelar jag har. Men det kanska är min överlevnadsstrategi. Och jag tog Körkort alldeles galant. Skulle jag ha behövt särskild hjälp med det? Och att ta Körkort i USA är ännu lättare än det var i sverige på den tiden, så det kan inte vara ett amerikanskt fenomen heller. Generaliserar boken mycket, eller beskriver den olikheter? Jag har Soldens bok, och den är bra men man märker att författaren "känner sig själv på andra" i det att hon å ena sidan beskriver problemen med "underachievement" men å andra sidan nästan bara tar med exempel på kvinnor som lyckats trots sina svårigheter (läkare, advokater, etc). Var är vi som det inte har blivit något av, då? Vi underachievers?

LenaR
2009-12-02 22:05
#17

#16 Jag känner igen både det där charmiga idérika stöket och underprestationerna från intelligenta flickor och kvinnor jag känner och har känt. Just underprestation är väl ett tecken på att man inte riktigt klarar av situationen?

Sen kanske de inte själva tycker att de underpresterar, dåligt självförtroende brukar ju också komma på köpet.

Vad är det för bok, Soldens? Har hon inte en poäng i att beskriva de som lyckas trots allt? Är det inte precis det man vill höra, att det finns möjligheter, bara man ser dem?

Jag blir upplyft av historier om människor som överkommer svårigheter. Men jag kanske har fallit för den amerikanska drömmen om framgång? Guld i mun


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Fnyfniken
2009-12-02 23:08
#18

Sari Solden Kvinnor med ADHD, tror jag den heter. Jag tycker nog att hon borde beskriva både ock, men använder inga såna "case". Jag känner också att det finns hopp i såna fall, men jag skulle ändå vilja se mer mångfald i beskrivningarna. Det verkar inte vara en homogen grupp. Men hon är kanske ute efter en gravt underdiagnosticerad grupp - kvinnor som lyckats trots allt, men som lever på marginalen av vad de klarar. Jag kan glatt rekommendera boken förutom att hennes tendens att upprepa och överförklara saker kan driva ig till vansinne ibland. Och det tror jag beror på min ADHD Tungan ute

LenaR
2009-12-02 23:32
#19

#18 Ligger man risigt till om man underskattar dig? Skrattande

Håller med dej, överförklaringar är jobbiga. Jag ska kolla om jag hittar den boken iaf.


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Fnyfniken
2009-12-03 18:33
#20

Inte alls. Jag har väldigt mycket acceptans för det mesta. Och om jag inte skulle ha det har jag ändå inte särskilt mycket att sätta emot Skrattande

Det var väldigt mycket annat i den boken som gav mig riktiga aha-upplevelser. Jag skummade över alla upprepningar. Jag är ju van vid att göra det allmänt…

Annons:
Emaljoh4
2009-12-04 15:09
#21

Jag hittade boken på bibblan igår! Skrattande Så jag lånade den.. har bara kollat genom det lite. Men inte sååå noga .

Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in! Glad

 

Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.

Labolina_73
2012-03-27 19:52
#22

jag har beställt den nu på adlibris..

//L

Mau
2013-04-10 22:30
#23

😟…Hej hAlLÅåå! Attention!! ..lol… 

Men har fÖrfattaren ADHD? Vad e hennes erfarenhet av d? … VilL slippa slÅ upp d. Ni verkar veta rÄtt mycke om boken. 

🐱 Mau

Upp till toppen
Annons: