# Folkskygg av adhd medicinen Author: Sstar Hej. Min son 12-år äter 30 mg equasym. Det stora problemet är att han blir så oerhört folkskygg av medicinen, kan inte se nån i ögonen och vill helst inte träffa någon. Men å andra sidan gör medicinen att han klarar skolan. Nu har vi kommit fram till att skippa medicinen på helger och lov vilket han själv tycker är en bra lösning. Någon som känner igen detta? ## Comment 1 Author: Barneveld Nej, det känner jag inte igen. Har han provat någon annan medicin? Eller känns det som en fungerande lösning med att skippa medicinen helger och lov? ## Comment 2 Author: ossilian Det är en vanlig "biverkning", jag tror det snarare beror på att ADHD ofta maskerar autistiska drag. Vi medicinering framträder de och det tar en tid för den medicinerade (och omgivningen) att acklimatisera sig. Det brukar lägga sig efter ett par veckor. Dosen kan också vara för hög. En del mår bättre av att ta en lägre dos flera ggr per dag, andra fungerar bäst på en högre startdos. Hur länge har din son ätit medicinen? ## Comment 3 Author: Sstar Tusen tack för att ni tar er tid att svara. Min son har ätit medicin nu i 1 1/2 år. Mycket biverkningar ganska länge, men oerhört god effekt i skolan där han klarar sig bra nu förutom ångesten när något är utöver det vanliga. Intressant det du säger ossilian om maskering av autistiska drag. Sist vi va på BUP hängde läkaren upp sig på att sonen ej kunde titta henne i ögonen och ej ville lämna mej för att själv gå och ta prover. Hon frågade då om hur han haft det med kompisar osv. men han har alltid haft kompisar och har alltid varit omtyckt. Kan det ändå stämma med autistiska drag? Är inte helt insatt. Men det är kanske det som är "drag" att vissa saker stämmer men andra inte!? Nu utan medicinen är han lättare att få med på saker där det finns folk, typ bad eller grillkvällar med vänner, men han är fortfarande nervös innan och kan fortfarande inte titta folk i ögonen utan flackar med den hela tiden. ## Comment 4 Author: Barneveld Jag tror inte att man behöver ha brist på kompisar om man har autistiska drag. Det är mer hur man relaterar till dem som kan skilja sig åt. Så har i alla fall jag förstått det. Så det skulle ändå kunna stämma med autistiska drag. ## Comment 5 Author: Sstar Hur menar du med relatera till dem? Som sagt är inte så insatt, men vill verkligen veta:) ## Comment 6 Author: ossilian Hur fungerar han på en lägre dos? Andra preparat? Min dotter blir, precis som din son, väldigt hjälpt av sin medicin (concerta) Men då hon har en del autistiska drag, ej diagnosticerat, som förstärks av medicinen har vi nästan halverat hennes dagsdos och hon är nu mer balanserad. Sen tillhör det ju också lite åldern att vara blyg och självmedveten. För dessa barn tror jag att ett ökat medvetande om det egna funktionshindret/diagnosen är bra i längden, men så klart kan det göra ont att förstå att man inte är main stream - något som tolvåringar ju älskar att vara :) ## Comment 7 Author: SSKAnna Jag vet precis vad du menar; det hände mig nämligen fast jag var vuxen då jag började med adhd-medicin. Hyperaktiviteten är KRAFTFULL och kan maskera många drag av autism. Jag upptäckte att jag faktiskt inte hade något större behov av socialt umgänge utanför jobb/skola utan snarare ett stort behov av återhämtning! Min pojke som har autism och adhd (lik mor men söt ändå :)  har sedan tidigare haft litet intresse för "lekar" mm. men då han tar medicinen går det bättre i skolan, han kommer bättre överens med alla och så. När han kommer hem är han dock HELT slut och vill vara ifred. Jag tror det handlar om att de haft en dag med alldeles för många intryck t.ex. Jag tycker att du ska få BUP att utreda om han kan ha autism; det där med ögonkontakt är ju en klassiker. Jag har inte tänkt på det heller innan jag började med medicinen men NU är det asjobbigt! ## Comment 8 Author: Barneveld Jo jag menar liksom hur man umgås. Jag vet med mig själv när jag var liten så hade jag mycket vänner, men mitt sätt att umgås skilde sig kanske lite. Jag tyckte om att vara med de andra barnen, men jag tyckte också om att kunna fundera. Så om vi hoppade hopprep var det alltid jag som vevade, för då var jag med fast jag behövde inte riktigt engagera mig i leken och som till exempel min brorsdotter som har Autism hon gillar att leka med folk som är yngre för då kan hon bestämma allt och behöver inte anstränga sig så för att samarbeta. Det är liksom mer hur man umgås med andra än att man umgås med andra. ## Comment 9 Author: Sstar Ok barneveld, då tror jag att jag förstår! Ska fundera på hur det har varit när han va liten. Vad jag minns är mer att han älskade rollekar, som de flesta andra barn ( typ mamma, pappa, barn). SskAnna, alltid intressant med ngn som kan förklara hur det känns. Min son svarar nästan alltid " jag vet inte" när jag frågar nått. Jag känner verkligen igen det du säger om att de behöver ta igen sig efter skolan. Min son är även han helt slut när han kommer hem. Men jag tänker på helger etc. han får alltid ångest om vi ska göra ngt med mycket folk omkring, typ åka skridskor eller bada. När han va mindre minns jag mest att han tyckte sånt va kul. Det har ändrats så mycket. Sen är det kanske dom du ossilian säger. Att puberteten gör en osäker och även ännu mer när man inte följer strömmen. Men blir man verkligen så flyende med blicken då? Jag har så många tankar. Jag kan ju kanske tycka att det räcker med en npf diagnos för det skiljer sig inte så mycket med hur man hjälper honom på bästa sätt ändå, eller har jag fel? För min del är det ju skitsamma, han är lite udda, men underbar ändå. Men om det innebär att vi får mer hjälp att förstå honom och hjälpa honom på så vill jag ju utreda honom vidare. Jag tar gärna emot fler tankar från er och gärna om ni vill berätta hur ni med diagnoser funkar. Tycker det är intressant och vill förstå min son så gott det går. Som sagt säger han alltid , jag vet inte, när jag frågar honom hur olika saker känns odyl. ## Comment 10 Author: SSKAnna Jag ser NPF som ett stort spektrum numer, där diagnoserna går i varandra liksom; en del har mer av det ena och mindre av annat och det kan vara svårt att skilja på vad som är vad. Det är dock alltid bra att få dokumenterat vilken kombination man har eftersom t.ex. autism går under LSS o.s.v. Försök att inte planera in sådant som nu upplevs som jobbigt av honom; skulle jag säga- iaf. nu när han tycker det är jobbigt. Det kommer kanske en dag då allt blir mer stabilt och då orkar han igen! :) ## Comment 11 Author: Sstar Tack. Jo du har såklart rätt. Snälla vill du berätta lite om hur du funkar och om dig som barn? Vill så gärna höra och kanske få någon aha upplevelse! Men såklart, bara om du vill:) ## Comment 12 Author: SSKAnna Haha, visst; vad vill du veta? Jag är nu 39 år och fick min diagnos för ca 5 år sedan. När jag var liten fanns inte adhd eller andra NPF, bara mer eller mindre "jobbiga ungar". Som barn kände jag tidigt att jag var annorlunda och på något sätt kände alla andra barn det också.  Hela lågstadiet blev jag väldigt mobbad och mådde dåligt, ville inte gå till skolan osv. Man vet idag att flickor har en mycket starkare drivkraft att "passa in" än pojkarna har så jag försökte så intensivt att passa in och vara som de andra. Jag lärde mig att imitera de andras beteende och vad de sa o.s.v. och jag lärde mig att maskera min hyperaktivitet. Mina lärare skulle nog säga att jag satt still men sanningen är att jag aldrig gjorde det!  I alla fall- mellanstadiet blev lättare och framåt ÅK 4-5 bestämde jag mig för att sluta passa in och istället göra ALLT tvärtemot!  Så fortsatte jag länge och än idag; tack vare mitt annorlunda tankesätt, är jag en "kronisk ifrågasättare".  Om jag hör en grupp (ofta tjejer/kvinnor på t.ex. arbetsplatser) tala upprört om något så älskar jag att smyga in kommentarer som får dem att faktiskt tänka lite själva istället för att bara hänga på grupptrycket! Hur funkar jag då?? BRA fråga.... Jag medicinerar idag mot adhd med Metamina sedan 4 år vilket gett mig ett nytt liv, jag slipper ångest, depressioner och har fått en chans att tänka efter innan jag svarar, reagerar, agerar, blir arg/ledsen/sårad mm. Men det som fortfarande är svårt för mig är saker som: \-Planering; tidsuppfattningen är MYCKET dålig. Jag har svårt att se helheten och de stora sammanhangen. Å andra sidan är jag oerhört bra på att klara de mindre uppgifterna men smååååååå detaljer! \-Jag är oerhört motivations-styrd och det kräver en enorm ansträngning att göra saker som jag inte vill; som städning, disk mm. Jag behöver veta vad som förväntas av mig och man får påminna mig om saker ofta. På jobbet (jag jobbar som sjuksköterska) får jag hela tiden påminna mina arbetskamrater om att de ska säga till mig (tydligt) när de behöver min hjälp. Det har hänt många gånger att de liksom tror att jag "kan se det" eller "borde ha märkt" saker mm.  Något annat???? Snacka om ROMAN...... ## Comment 13 Author: Sstar Tack snälla för att du delar med dig. För mig är det guld värt att få berättat för mig så här. Jag undrar på vilket sätt du märker att du har svårt att se sammanhang?! Sen undrar jag även över på vilket sätt du som barn va annorlunda? Jag tänker på väldigt konkreta saker! Du verkar ha blivit en skön människa till slut, trots allt du fått gå igenom. Anledningen till att jag frågar är ju mycket pga tankarna kring om min son har ytterligare diagnos inom autismspektrat. Han har ju onekligen en del konstigheter för sig som jag tänker på. Tex 12-år o kan i princip inte göra nått själv ( är han bortskämd, är det pga adhdn eller pga nått annat). Han vill helst att jag lägger upp mat , vill ha hjälp med duschningen osv. Däremot kan han hjälpa mig putsa fönster om jag ber honom( tycker det är såååå märkligt). Sen har han vissa ritualer som tex måste han alltid ta av sig kläderna om han ska bajsa. Ja som du förstår virvlar tankarna i mitt huvud och jag hoppas du orkar svara på dessa ytterligare frågor. Tusen tack😄 ## Comment 14 Author: Sstar Förresten en fråga till bara!! Hur motiverar du dig när du behöver städa och diska???? ## Comment 15 Author: vallhund #12, redan på 50 talet fanns [MBD](http://sv.wikipedia.org/wiki/MBD), som det kallades då. ## Comment 16 Author: SSKAnna Först å främst;  #15- Det är möjligt att MBD (som förresten DÅ stod för minimal brain **damage**) fanns då men om det än **IDAG är svårt att "hitta" flickorna med autism/adhd** eftersom många bara ser stereotyperna för adhd- "Pojke som slåss och hoppar på bänkarna i skolan" eller Aspergers- "Pojkar som talar med monoton stämma och gillar tåg & samlar på nummerplåtar" så kan ni ju förstå att man på 70-talet knappast såg **mig** som ett MBD-barn? **Sstar; Tack så mycket! Jag delar så gärna med mig om det kan hjälpa någon!!** Det här med sammanhang v.s. detaljer har med bristen på "central coherens" att göra, om du vet vad som menas med det. Tänk dig att du bygger ett pussel; en "normaltokig" individ kanske börjar med hörnen, kantbitarna och fyller sedan i hålen och även om 7 bitar saknas så syns det rätt tydligt vad bilden föreställer eftersom hjärnan har förmågan att "fylla i och dra den röda tråden till ett sammanhang" typ. Med ett autistiskt tänkande börjar man med EN bit och letar sedan igenom de andra 1999 bitarna tills man hittar den som passar bredvid och så vidare. Saknas nästa så kör man fast. Hjärnan klarar inte att "bygga ihop" abstrakta saker till ett sammanhang utan det blir kaos. Detta kan man säga fungerar på samma sätt när vi ser på omvärlden: Om någon "bit" ligger fel (kanske en fröken är sjuk, kanske en strumpa sitter fel etc.) händer samma sak. Jag har ändå hyfsat bra central coherens och kan "tänka mig" ganska mycket men å andra sidan; om jag har en "inre bild" av hur något ska bli och så ändras det på något sätt- Då blir det **FEL** för mig med! Ännu värre var det som liten. Min mamma lärde sig att inte berätta att vi t.ex. skulle åka till ett roligt ställe dagen efter förrän det var **100% säkert**! NPF handlar onekligen om ett helt annat sätt att fungera, att tänka och att handla på. För omgivningen verkar detta ofta helt knäppt och därför känner man många gånger tidigt att man "är annorlunda". **Det viktiga är att man inser att det är helt ok att vara det!** **Om du har ett barn man autism måste du också acceptera det och HELT ge upp allt du "trodde du visste om barnuppfostran"!** Det du beskriver om din son är väldigt typiskt! Min pojke är 10 år och har autistiskt syndrom (högfunktionerande) och adhd; han är likadan när det gäller t.ex. maten.  De här barnen har ofta något man kan beskriva som "olika lägen"; ett läge i skolan där de vet vilka regler som gäller och vad de ska/inte ska göra, ett läge hemma; där de kan "slappna av" lite mer och inte behöver kämpa så hårt kanske? Sedan kan de ha flera; kanske Korttids-läge eller andra ställen där de vistas. För dem är det otänkbart att använda samma beteende i ALLA olika lägen. De har ju liksom tränat in detta efter situationerna.  Hänger du med?? T.ex. om jag ska hämta min pojke på fritids och han är i klätterställningen- Jag kan stå och ropa i 10 minuter utan att han kommer (för jag "hör inte dit" i hans tänkande) men om en av fröknarna ropar; då kommer han på en gång! En av huvudorsakerna till att JAG faktiskt klarar av att jobba som sjuksköterska på ett sjukhus är liknande- Jag går in i en yrkesroll! Jag byter kläder, går in i en byggnad där jag VET vad som gäller och vad jag ska göra samt uppträda. Hemma är jag HELT annorlunda. Oj- En roman till!! **Just det; du hade ju en fråga till!** Jo; jag får försöka att lura mig själv till att göra saker som tar emot; jag motiverar mig själv numer och har strategier för allt sådant. Tyvärr skjuter jag ofta upp det också... Inget av detta har dock med lathet eller någon form av tänkande att "jag är bättre än någon annan" och därför slipper.  **Har man ADHD så har man en hjärna som egentligen bara vill göra roliga saker.** ## Comment 17 Author: Sstar Strålande bra beskrivet!!!!!! Nu hänger jag verkligen med:) Jag bockar och bugar för att du ville dela med dig.