# Känslomässigt avstängd Author: mrsmrs Hej. Någon mer här med ADHD som känner sig "känslomässigt avstängd". Alltså typ såhär: 1. känsla uppstår, men försvinner/trycks undan så fort att jag inte hinner uppfatta den. 2. Tanken tar över, jag resonerar mig fram till vad som borde vara rimligt för mig att känna i situationen. 3a. Inser att den känsla jag hade i början stämmer överense med den känslan som jag kommit fram till är rimlig, och tillåter mig därför att känna. ELLER: 3b. Känslan kommer aldrig tillbaka, och jag fastnar istället i tankar och resonemang, vilket ofta leder till ångest pga. undantryckta känslor. Är detta en ADHD:grej som händer för många, eller är det helt enkelt "utanför" diagnosen och alltså snarare mitt personliga, omedvetna och icke ADHD-relaterade sätt att hantera mina känslor? Skitjobbigt och trisst är det iaf!... svårt att vägleda sig själv i livet när man hela tiden dömer ut sina känslor innan man ens hunnit uppfatta dom. ## Comment 1 Author: polymorf Jag är nog precis tvärtom...är ett känslomässigt kaos och expert på att både identifiera och analysera (och överanalysera) dessa känslor. Även om tanke följer känsla så följer jag nästan känsla, oavsett hur ologisk eller dum den kan vara. Önskar ofta att jag kunde stänga av känsloregistret för är kass på att hantera det. Men det där stämmer mest utan medicin och inte nu. Blir ofta ganska apatisk av medicinen, och då kan det vara som du beskriver det ungefär. Kan vara ganska bekvämt ibland men  inte alls lika skönt som jag föreställt mig...känner mig inte som mig själv längre och tycker det är jobbigt att "inte bry sig om något". Skönt att "dåliga känslor" försvinner, men jobbigt att alla positiva också gör det... ## Comment 2 Author: Cochon #0 Känner igen mig på pricken. Känns verkligen som att allt som händer kan jag alltid "ta ett stega utanför" händelsen och betrakta allt istället och resonera kring det. Ofta så vet jag inte riktigt vad jag "ska" känna och när jag väl har resonerat klart minns/vet jag inte vad som är känsla och vad som är resonemang. Tror detta för min del beror på att jag försöker anpassa mig till den "sociala världen" utan för min lilla aspiebubbla. ## Comment 3 Author: Lakeside #1: Så är det för mig också. Blir alltså som en berg-och dalbana utan medicin och med medicin blir jag mer apatisk, speciellt efter ett tag med den. Jag uppfattar det som att jag är väldigt mycket mera glad utan medicin trots mina dagliga dalar och de känsloutbrott som uppstår. Med medicin är jag ju inte riktigt mig själv och det tar bort mycket positivt i mitt liv. TS: Har du någon mer diagnos än ADHD? Har du testat att våga släppa fram dina känslor mer? Jag har insett att jag är uoo och ner och enda anledningen till att jag inte visar det offentligt är för att passa in och för andras skull.. Med de jag känner, speciellt min sambo är jag en helt annan person och detta beteende tror jag är djupt ingrott i mig. Ibland orkar jag inte umgås med folk av endast den här anledningen, jag har inte energi nog att hålla tillbaka allt och är nog rädd att andra inte ska tycka om mig om jag vore som jag egentligen är. Det är inte så konstigt när jag hela mitt lov fått höra att jag är för stormig och tänker för mycket och är för upp och ner. Visst händer det att jag slänger ur mig saker som ibland tolkas helt fel men då brukar jag förklara hur jag egentligen menade och ta ansvar för det. Känner du igen dig? Jag tror det är vanligt att träna in beteenden för att trycka undan saker som inte är riktigt socialt accepterat.. ## Comment 4 Author: polymorf #3 Vilka mediciner har du/har haft? Har det varit samma med alla? Ibland vet jag inte om det är värt det...men vågar inte sluta med medicin för är rädd att jag inte kommer klara skolan :( ## Comment 5 Author: polymorf Låg precis och tänkte på det här och fick lite panik och blev faktiskt ledsen, kände ett behov av att gråta...men allt som kom var EN tår, sen var det stopp. Brukar gråta ofta och mycket när jag är "normal" dvs omedicinerad men nu minns jag inte ens när jag grät sist. Visst kan det vara jobbigt att vara "lipig" men samtidigt har det alltid varit ett väldigt viktigt sätt för mig att ventilera mina känslor...men jag har ju knappt några känslor längre?! Pga avsaknad av känslor kan jag väl egentligen inte säga att jag är direkt nedstämd eller deprimerad...känner bara att jag mer och mer slutar bry mig om saker. Ingenting känns viktigt längre. Skolan har verkligen gått jättebra sen jag började med Elvanse, men det är nog det enda. Blev nästan "besatt" av att plugga och har mer eller mindre sorterat bort allt annat (vänner, sköta hemmet, intressen osv). Tills nu...för nu börjar skolan kännas allt mer oviktig också, trots att jag ligger bra till och det gått bättre än jag trodde var möjligt för mig att prestera...har liksom ingen lust att göra något mer än att ligga i soffan och glo hela dagarna. Aptiten är ju borta med medicinering men hittills har det ändå funkat att "tvinga" i mig mat när jag behöver ändå...men nu har jag börjat sluta bry mig om det med, har slutat med frukost till förmån för att slippa kliva upp ur sängen. Finner det bara helt oviktigt att förse mig själv med näring och energi, tom. de ggr då jag faktiskt ÄR hungrig. Lyckas väl fortfarande någorlunda med att tvångsäta lite under dagen, men blir alltid nåt snabbt och mindre nyttigt och jag har i princip slutat laga riktig mat (tidigare stort intresse) helt. Har varit ätstörd under många år förut men det här är något helt annorlunda. Tyckte det var skönt när ångesten och nedstämdheten jag fick vid insättning försvann, men nu är jag ju bara apatisk istället. Har ingen aning om när jag kände riktig glädje/lycka/förväntan senast, men vet många situationer då mitt riktiga jag skulle känt det. När jag ler och skrattar och pratar är det liksom bara ett socialt spel inför andra. Jag är bara helt ointresserad av allt. Har egentligen mycket saker runtomkring mig som hänt i höst som jag borde vara riktigt orolig, ledsen och arg över ( i vanliga fall), sånt som borde påverka mig enormt, men nu blir allt mest ett konstaterande och sen inget mer. Nånstans inuti börjar det här kännas ganska obehagligt. Vem är jag ens? ## Comment 6 Author: polymorf Sorry att  jag derailar tråden, skulle inte ens skriva sådär mycket men svävade visst iväg i mitt överfyllda huvud...typiskt sömnlös! ## Comment 7 Author: mrsmrs #3 njae, har diagnosticerat GAD också eftersom jag uppfyller kriterierna för det, men det är lite osäkert om det är ADHD:n som ger upphov till ångesten, eller om det verkligen handlar om en separat ångestdiagnos, man tror att det antagligen är ADHD:n som skapat ångest hos mig och som gör att jag därmet också uppfyller kriterierna för GAD. Haft ätstörningar och depression innan. Som svar på frågan om jag har försökt låta mig "släppa lös" eller vad man ska säga, så är väl svaret att jag försöker ofta, men att ajg upplever det som väldigt svårt - som om jag inte vet hur jag ska göra. Det blir liksom som att jag måste leta efter känslan, men då när jag inte hittar den så försöker jag istället resonera mig fram till hur jag borde/skulle kunna känna, och då fuckar allt upp sig och så blir det en ond cirkel. Det går ibland, men oftast snurrar jag bara till det och skapar oro. #6 helt lugnt! :) Känner också igen mig en hel del i det du skriver. Skulle vilja prova att vara utan åtminstonde min adhd-medicin i typ en vecka eller så, men ajg vågar fan inte. Blir verkligen jätterädd bara av att tänka på det. ## Comment 8 Author: mrsmrs #2 ja lite så! Har dock inte asp men kan relatera till den där formuleringen starkt. Känns dock frö mig som att det snarare blir som att jag omedvetet trycker bort känslorna, och den tomhet som då uppstår försöker jag istället fylla med tankar som jag använder för att försöka hitta tillbaka till känslan... och så blir det bara kaos och osäkerhet och oro och molande ångest. ## Comment 9 Author: mrsmrs #3 känner verkligen igen mig ja.. sååå mycket!!! får alltid höra att jag är så jävla artig och "socialt smidig" och det är väl det som är mitt problem typ... att jag byggt upp världens censurfilter mellan mig och min omgivning för att jag tänker att jag inte får släppa ut mig själv för då kommer jag inte bli omtyckt eller accepterad över huvud taget.