# ADD - och sen då? Author: ängsgröe Har senaste halvåret insett att jag förmodligen är något åt ADD-hållet. Träffade nämligen en mänska med tämligen uttalad ADHD, och insåg allteftersom att även om hen är mer extrem och jag, och även om jag inte har det där flippriga som hen har, är det mycket som liknar. Sen läste jag på lite och insåg att relevant etikett för mig isåf borde vara ADD. Det förklarar onekligen en del, vad gäller en del svårigheter jag haft i mitt liv. Okej. Första reaktionen var positiv. "Då finns det kanske saker jag kan lära mig om hur jag funkar, så jag klarar av vissa områden bättre." Andra reaktionen ett slags vrede, "ska man behöva bli nästan 50 innan man inser det här!" Tredje mer jobbig. Känslan av jaha, det är något fel på mig. Alla de där mänskorna som tyckt att jag är lite konstig, inte som andra. De har alltså haft rätt. Jag tycker inte om att behöva ge dem rätt. Själv tycker jag förstås att mitt sätt att vara är det mest naturliga i världen - eller jag har tyckt det hittills. Kanske tvingar insikten om ADD-etiketten mig att ge upp den inställningen. Jag tycker inte om det. Borde jag försöka få en diagnos? Vad är isåf nyttan med det? Jag menar, som jag förstår det finns det saker jag kan lära mig om hur jag funkar, och metoder som andra funnit användbara. Behöver jag en diagnos för det? Medicinering, det är väl bara mot just det där "flippriga" i ADHD som jag inte har. Inte medicineras väl ADD? Är den här boken bra? https://www.akademibokhandeln.se/bok/adhdadd-som-vuxen-sa-lyfter-du-fram-dina-styrkor/9789127121423/ Nyss hittade jag något som heter "Attention". Borde kanske undersökas. På sajten hittade jag rubriker för "unga och unga vuxna" och "vuxna med diagnos". Måste man ha diagnos för att ha någon nytta av Attention? Lära känna andra med ADD kunde väl vara bra. Utbyta metoder och så. Överallt tycker jag att "bokstavsdiagnoser" liksom klumpas ihop. Jag har känt en del mer eller mindre aspigt folk och är ganska klar över att jag inte är likadan som de. Det är isåf ADD-folk, med eller utan H, som är relevant. Var hittar jag dem? Jag känner mig lite vilsen faktiskt. Men det finns hopp i det här också. Jag behöver ju verkligen verktyg för att ta tag i mitt liv. ## Comment 1 Author: Karmatarerskanise Om du upplever problem i din vardag som du misstänker beror på en diagnos så är det ju bra att be om utredning. ## Comment 2 Author: ängsgröe ... därför att? ## Comment 3 Author: Karmatarerskanise För att få hjälp att hantera problemen så klart. ## Comment 4 Author: Niklas Diagnoser är ofta nyckeln till hjälp. ## Comment 5 Author: ängsgröe Hjälp nämligen i form av - vad? ## Comment 6 Author: kokospalm Jag är lite grann inne på samma spår som TS.  Om inte medicineringen fungerar, vilken nytta har man då av en diagnos? ## Comment 7 Author: kokospalm Och vilken hjälp kan man få, utöver medicinering, som man inte kan läsa sig till själv? ## Comment 8 Author: Karmatarerskanise Googla på "hjälpmedel add". ## Comment 9 Author: ängsgröe Kokospalm, intressant med någon som tänker som jag. Hjälpmedel - kanske. Men det känns verkligen inte som där jag borde börja. "Vuxna med ADHD är en mycket heterogen grupp" läser jag på en annan sajt. Jag har inget problem med att sköta ett arbete (eller problem, ja jo på vissa sätt men inte så det inte funkar). Däremot har mina försök att studera på högskola skurit, i några olika omgångar, fast jag utan tvivel är tillräckligt smart för att klara av det. Rent socialt är mitt liv en smärre katastrof. Är SÅÅÅ less på folk som tycker att jag är konstig (tycker ju själv att mitt sätt att vara är det mest självklara i hela världen). Och det finns en hel del andra saker jag missköter - har för länge sen gått över gränsen, från att göra i sista minuten till att göra för sent eller inte alls. Äter regelbundet gör jag nuförtiden, men slarvar med annat. Det finns ju inga garantier heller för att jag är tillräckligt "grav" för att faktiskt få diagnos. En bekants bekant fick inte det, men hade ändå väldigt stor nytta av allt hon fått lära sig och fick med sig från utredningen. Jag tycker ju som så, att om det mest handlar om att LÄRA mig hur jag funkar borde jag eg. kunna få det där på annat sätt. Hur, är då frågan? Men, men. Jag tjatar väl igen på vårdcentralen som skulle skicka remiss till psykolog (tror inte något kommit fram, i så fall landade det brevet i någon pappershög där jag inte sett det). Och så skaffar jag den där boken, så får vi se om det var något att ha. ## Comment 10 Author: Niklas #5: Det beror på diagnos, hjälpbehov och var man bor. Det kan vara olika hjälpmedel och samtalsterapi till exempel. ## Comment 11 Author: kokospalm Hur applicerar man dessa hjälpmedel i ett arbetsliv eller en verksamhetsförlagd utbildning (VFU)?  Själv är jag mycket hjälpt av mobiltelefonen och väggalmanacka, inköpslistor, anteckningsblock o.d.  Dessa hjälpmedel underlättar mitt privatliv men är ingen vidare hjälp på varken mitt arbete eller på VFU (jag studerar på universitetet nämligen).  Att jag finner trådfrågan intressant är för att  en ev. diagnos kan föra med sig en hel drös med nackdelar (inte minst p.g.a. läkarnas anmälningsplikt) och ska det fan till att man verkligen kan hjälpa en för att det ska vara värt att ta den risken. ## Comment 12 Author: Karmatarerskanise #11 Vad menar du med anmälningsplikt? ## Comment 13 Author: kokospalm Att läkaren "skall anmäla olämpliga bilförare och vapenägare".  https://www.flashback.org/t2811461  Tråden må vara något överdriven men ändå mycket tänkvärd. ## Comment 14 Author: kokospalm Jag fick se att länken inte går att klicka på.  Det går dock att kopiera adressen och klistra in den i adressfältet. Så adressen stämmer.  🙂 ## Comment 15 Author: ängsgröe Oro för den anmälningsplikten känns väl något överdriven. Men jag undrar också över om det vid något tillfälle kan vara en nackdel att ha en sån här diagnos - om man nu faktiskt klarar sig (någorlunda) utan. Vid nyanställning ska man skriva i friskförsäkran. Dessa diagnoser är nu inte sjukdomar utan funktionsnedsättning, och då är det lugnt att tiga ... eller? Min egen reaktion på tanken att det faktiskt skulle kunna vara något "bokstavsrelaterat" med mina problem i livet var, och är väl fortfarande. Dels "wow det kan kanske faktiskt finnas lösningar". Den andra är skam över att inte vara som andra. Frågan är om den där rädslan för att det i något läge skulle kunna vara en nackdel med en diagnos är rimlig och logiskt betingad, eller om det mest handlar om den där skamkänslan. ## Comment 16 Author: ängsgröe Några kommentarer i den här tråden https://bokstavsfolk.ifokus.se/discussions/55586257ce12c406e20039ce-hur-forandrades-ditt-liv-efter-diagnosen pekar på något som jag också har tänkt: Det kan vara smart att ligga lågt med de här funderingarna om ADD inför andra än de allra närmaste. Och om jag till slut får en diagnos, även med den ... mina arbetskamrater och chefer ska då inget veta, den saken är klar.