# Bokstavshandikapp - berätta för barnen? Author: Niklas Vi satt och diskuterade om man ska berätta för barnen att de har ett bokstavshandikapp eller om man ska låta bli. Hur ser ni på det? **Ska man berätta för sitt barn att han/hon har ett bokstavshandikapp eller ska man försöka strunta i det?** ## Comment 1 Author: Niklas Berätta gärna varför ni tycker som ni gör om ni vet det. Vänliga hälsningar Niklas ## Comment 2 Author: Helona Absolut! Man har rätt till att få veta,varför man är som man är. En förklaring till varför man tänker o agerar på ett annat sätt. Dessutom kan barnet/tonåringen söka egen information. Handikappet ska ju han/hon leva med resten av sitt liv. Då har man rätt att försöka förstå sej själv,till att börja med. Det finns nog inget rätt eller fel. Som förälder känner man nog bäst sitt barn. Gå på din/er intuition. Min son var 11 år när han fick sin diagnos. I dag är han snart 21. Han informerar personer,som känns viktiga för honom. Han har en sund inställning till sin diagnos. " Tja,det är ju en del av mej" Åsa ## Comment 3 Author: [Borttaget] Jag tror att det är bra att informera sitt barn så tidigt som möjligt. Barn brukar ju ta det så naturligt. Det är nog värre i tonåren. Både min dotter och jag hade varit jätteglada över en tidig diagnos, men nu blev det ju inte så tyvärr. ## Comment 4 Author: Milla Absolut säger jag. Dom har all rätt i världen att få veta varför dom inte är som alla andra. ## Comment 5 Author: Niklas Jag hörde i dag om ett föräldramöte på en skola för barn med Asperger. Där hade en del föräldrar uppfattningen att de skulle berätta för sina barn (om de inte redan hade gjort det). Andra hade inga planer på att berätta någonsin att barnen hade Asperger eller varför de gick i en särskild skola. Då började jag fundera över vad barnen själva skulle vilja. De flesta vuxna jag har pratat med har sagt att "tänk om jag hade vetat när jag var liten". Borde vi inte i så fall berätta för dem när vi har chansen? Vänliga hälsningar Niklas ## Comment 6 Author: [Borttaget] #5 Håller fullständigt med dig Niklas. Visst ska vi berätta för våra barn och det så fort som möjligt. Det är ju samma sak (nästan) när det gäller adoptivbarn. Tänk att aldrig berätta för barn att de är adopterade, tänker då mest på de som "ser" Svenska ut. Jag fick reda på att jag var adopterad redan i 6-8 års ålder. Jag tyckte det var kanonhärftigt att ha två mammor och pappor, två mormor och morfar och så vidare. Visst, jag blev lite mobbad för detta eftersom det inte var så vanligt när jag var barn, men ändå. Hade jag fått reda på detta som tonåring eller äldre så hade jag nog tagit detta mycket hårt. Det samma måste ju gälla barn med bokstavsdiagnos. Tycker jag i varje fall. Att aldrig berätta för sitt barn varför de är annorlunda tycker jag blir misshandel mer eller mindre![Rynkar på näsan](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif "Rynkar på näsan") Om ni fattar hur jag menar![Obestämd](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd")? ## Comment 7 Author: Sweetelle Jag tycker att man skall berätta men det kan ju vara en intuitionssak NÄR. Precis som Niklas skriver så vill man ju inte undanhålla barnen kunskap om sig själva eller det som vi här tycker är så jobbigt att vi får veta så sent. Jag tänker på min dotter som är 3,5 år som jag tror kan ha adhd, om jag nu skulle göra en utredning på henne så tycker kanske inte jag att det är nåt hon behöver veta just nu, så länge det liksom inte behövs. Iofs så tänker ju jag så om hela utredningsgrejen, jag misstänker att hon har det och vill vara beredd på att strida för att hon skall få en utredning den dag jag anser att hon behöver extra resurser som inte jag kan ge henne, men så länge hon kan slippa stämpeln så vill jag inte sätta den på henne. När hon går på högstadiet och kanske börjar få problem som går ut över studier och relationer så kommer jag säga att hon kanske har ADHD eller åtminstone vissa liknande drag och hjälpa henne att förstå sig själv utifrån den kunskap som jag har skaffat mig. Nu blev det lite snurrigt men poängen är att jag skall försöka ge så mycket info hon behöver för att känna att jag inget döljt, och så att hon får så många redskap som möjligt samtidigt som hon inte känner sig nedtryckt eller att jag tycker hon är knäpp. (Vilket var min egen reaktion när jag var 9 år och min mamma tog mig till en barnpsykiatriker) ## Comment 8 Author: gulzebra Tja, jag kan säga som så att hade jag fått diagnos tidigt men inte fått veta så hade två stycke föräldrar fått veta att de lever... ALDRIG att jag skulle acceptera något sånt. När jag var liten trodde jag att jag var dum i huvudet och att föräldrar kan låta en fortsätta tro sånt övergår mitt förstånd. Bara det faktum att min mamma länge misstänkt Asperger (påstår hon iaf) men inte sagt något är illa nog. ## Comment 9 Author: Eremitha Jag tycker absolut att man ska berätta, men att det är individuellt (avseense barnet) _när_ man gör det. Barnet måste nog vara gammalt nog att förstå, för det första, men det är väl självklart. Graden av hinder och problem i skolan och med kamrater spelar väl roll. Om barnet upplever sig som annorlunda, jobbig, utanför, eller om andra gör det och behandlar barnet därefter, måste det vara en lättnad att få veta även om man är liten. Om man lider, inte förstår sig själv, uppfattas som dum av omgivningen, och det finns en förklaring till det, måste man få kännedom om den! Om jag hade testats som barn och befunnits ha någon diagnos, tror jag att jag hade velat få veta det inför tonåren, för det var då jag på allvar började inse att jag var annorlunda och led av det. Innan dess hade det nog inte gagnat mig, för då hade jag inte reflekterat över att det var något "fel". Men som sagt, det måste vara individuellt. ## Comment 10 Author: HannaM Håller med #8.. hade jag haft min dagnos tidigare men inte fått veta det hade jag blivit ruskigt förbannad! Sen får man väl känna efter hur barnet är när det ska sägas men inte tusan ska någon behöva gå igenom skolan och uppväxten med en diagnos dom inte vet om. Jag har gjort det, även om det inte var någon som höll det hemligt för mig utan att diagnosen inte fanns  så önskar jag inget mer idag än att jag hade fått en diagnos tidigare. Delvis på grund av saknad av diagnos har jag gått totalt in i väggen, är deprimerad och har ångest samt total avsaknad av självförtroende. Kan inte se NÅGON anledning att inte berätta om det är en diagnos som spelar in på barnets sätt att klara av saker, bemöta människor eller på annat sätt vara i livet. ## Comment 11 Author: [Borttaget] Ja absolut! Om dom har nån annan "sjukdom" som t.ex. medfött hjärtfel, astma eller så, då berättar man ju det. ## Comment 12 Author: Cattis När barnet är tillräckligt gammalt/moget för att kunna hantera informationen/vetskapen tycker jag absolut det är föräldrarnas skyldighet att berätta. Man behöver tidigt få känna att man inte är ensam, att det finns förklaringar till det som är annorlunda och att man inte är konstig. För även om man vet vad det beror på, så känner man sig ofta konstig, utanför och misslyckad - ändå. Och då vore det "kriminellt" att inte låta denna vetskap få underlätta så mkt som möjligt för barnet när det växer upp. Givetvis finns det säkert barn som inte skall ha vetskapen, alls eller förrän sent, men generellt tror jag man mår bättre av att veta "vad" man är. För att inte tala om lättnaden i att känna att det finns fler! Om jag bara fått veta när jag var mindre, så mkt lättare det varit. Så mycket mer sällan jag hade sluppit känna mig värdelös! Om jag fått veta nu, att mina föräldrar suttit med vetskapen om detta hela tiden men inte sagt ngt - då hade jag blivit fullkomligt vansinnig. Nä, berätta! ## Comment 13 Author: VeganGeek Berätta, jag fick min diagnos sent i livet och växa upp utan att veta varför en del saker var så mycket svårare för en än för "alla" andra kan som redan nämnts i tråden slita hårt på ens självförtroende och känsla av självvärde och ge en många andra problem att handskas med.