# ringa till folk man inte känner Author: Milla hur känner ni inför detta? ## Comment 1 Author: Milla jag kan börja. Jag har nästintill telefon skräck. Blir alldeles kallsvettig när jag ska ringa någon jag inte känner eller någon jag känner lite så där. Däremot går det super bra när folk jag inte känner ringer till mig. Sonen med ADHD är likadan som jag. Dottern med AS ringer glatt till vem som helst det bekommer henne inte ett skvatt. ## Comment 2 Author: HannaM jag fasar inför det och skjuter upp det i evigheter... men sen i slutändan måste man ju alltid ändå.. suck.. går det att komma undan med sms eller mail är jag lycklig människa.. ## Comment 3 Author: Annette Det är olika. Det beror på vilket humör jag är på och vad samtalet gäller. ## Comment 4 Author: Milla "2 ja jag blir överlycklig om jag kan sända iväg ett mail istället för att ringa ## Comment 5 Author: Margareta Jag blir kallsvettig av att ringa och gör det helst inte - sonen är likadan. Däremot ringer jag om jag måste. Jag är trots allt 52 år och har av livet tvingast lära mig vissa saker. Det är bertydligt lättare att lära sig ringa myndigheter än privatpersoner. Det värsta är tex barns kompisars föräldrar osv... Det alternativet jag känner jag har fanns inte så jag "kröp".... ## Comment 6 Author: Tixy Helst undviker jag telefonsamtal så gott det går. Msn, sms och mail duger bra, enligt mig. Det är sällan jag klarar av att ringa kompisar för att prata lite eller fråga om man ska hitta på något. Har numera även slutat svara i hemtelefonen, jag går inte ihop med telefonförsäljare. ## Comment 7 Author: Cattis Det är så himla olika, och beror helt på hur jag mår just då. Jag ringer hellre än pratar "live", men mailar generellt hellre än ringer. Fast jag är ganska bekväm när jag gömmer mig bakom en telefon. Jag har extrem social fobi i vissa lägen. ## Comment 8 Author: Sommarkatten Jag kan absolut inta prata med folk jag inte känner så väl. De enda jag kan prata i telefon med utan problem är min familj och mina närmsta vänner. Min mamma får ringa de flesta samtal åt mig, tex när jag ska till läkaren, är sjuk från skolan eller något annat. Jag klarar bara inte av det. Veterinären brukar jag ringa själv för där har jag lite "tvångstankar". Allt som har med mina djur att göra måste jag göra själv för jag litar inte på att någon annan kan göra det rätt. Men när jag ringer veterinären så måste jag skriva upp allt på en lapp så jag inte glömmer något, jag blir jättenervös och skakig. Det värsta är när min mobil ringer. Jag kan inte svara om det är dolt nummer eller ett nummer som jag inte vet vem det är. Men jag har väldigt svårt att prata med folk annars också. När jag är bland folk jag inte känner så väl så är jag för det mesta helt tyst och svarar endast på tilltal. ## Comment 9 Author: Niklas Jag tycker inte om att prata i telefon. Särskilt inte med människor jag inte känner. Tidigare var det inga problem. Det har kommit de senaste åren. Vänliga hälsningar Niklas ## Comment 10 Author: Mymlan Ringa folk jag ej känner är urjobbigt. ## Comment 11 Author: gulzebra Jag undviker telefoner så mycket det går. Ringer helst inte till varken okända eller kända. Veterinär och 112 är inga problem att ringa dock, veterinären är jag så van vid att ringa och 112 vete sjutton varför det är så enkelt O.o ## Comment 12 Author: Mymlan Men sen då jag väl ringt upp så kan jag prata på av bara den men är den andre i luren sådan jag får dra ur orden då känner jag nähe, detta funkar ej.. ## Comment 13 Author: Cattis Jag har nog egentligen svårast att ringa till myndigheter, särskilt om jag måste prata med f-kassan ex om mig själv eller barnen. Jag ogillar det mest för att jag vet att om jag blir pressad så brister det och jag kan bli riktigt vass/arg. Men jag kan inte stoppa det, jag blir fullkomligt vansinnig i vissa lägen, när de talar om för mig att de ändrat mina förutsättningar etc. Så jag mailar helst. ## Comment 14 Author: [Borttaget] Generellt har jag inga problem med det. Ibland kan det uppstå situationer både med okända och de man känner som gör att det känns obekvämt. Men oftast har jag lätt att ringa i telefon. ## Comment 15 Author: Alexej Jag måste alltid vänta tills det passar min stämning, ofta för länge. Blir jag uppringd svarar jag ofta inte för att just då klarar jag inte av att föra ett samtal. Men mina vänner vet om det och ringer då en annan dag. ## Comment 16 Author: Tixy #8 Det angående dolt/okänt nummer på mobilen känner jag igen. Jag stänger alltid av ljudet och ignorerar samtalet, och kollar sedan upp numret på eniro och/eller hitta.se, om det är okänt nummer, alltså. ^\_\_^' ## Comment 17 Author: Sommarkatten Någon som har några tips på hur man kan lära sig att våga prata i telefon med folk man inte känner? ## Comment 18 Author: Milla #17 ja det skulle jag verkligen vilja veta och nog min man också då det är han som får ringa alla samtal ## Comment 19 Author: Niklas #17, 18: Jag tror att det handlar mycket om övning. På den tid jag ringde mycket i jobbet var det lättare. Vänliga hälsningar Niklas ## Comment 20 Author: Titti Nej hugaligen, det gör jag inte. Undviker in i det sista. Vågar ju sällan ringa till jobbet, brukar min mor få göra. Stackarn. (Jag jobbar på en skärgårdsfärja)   Samma sak dom gånger som jag skulle kontakta läkare, så är det mor min som fått fullmakt och göra det. Men däremot är det helt okej att läkaren kontaktar mig.   Nä, jag får panikångest om jag måste ringa nånstans, kallsvettig, hjärtklappning, ångest, rubbet. Visst, jag har telefon - för att folk ska nå mig, inte för att jag ska nå dom. Till mina föräldrar, mina syskon, min sambo och syskonbarn går däremot hur bra som helst att ringa till. ## Comment 21 Author: [Borttaget] Tkr det är jätte jobbigt, men går bra när jag väl ringer ## Comment 22 Author: Ticka Avskyr att ringa till folk jag inte känner. När jag ska ringa slår jag telefon numret till sista siffran, så lägger jag på. I bland bara en gång, i bland flera gånger. Så snart jag slagit hela numret så är det jätte jobbig under de sekunder då signalerna går fram, sen när personen svarar är allt ok och jag pratar på som om jag aldrig gjort annat. Men jag fattar inte varför det ska vara så svårt. Och varför jag inte vänjer mig. Jag ringer mycket i jobbet så jag har inget val. Jag blir alltid sur på mig själv, jag är ju för fasen en vuxen människa. ## Comment 23 Author: Grodan Jag tycker telefon är jättekul och jag ringer gärna och pratar med folk jag inte känner, bara de är trevliga och glada. Enda gångerna jag inte orkar prata i tele är när folk är elaka(och jag känslig, ex vid pms), jag är deppig eller sjuk (ex i migrän). Annars ringer jag gärna upp folk, även myndigheter. Gillar dock inte knappval å telefonköer, men vem fasiken gör det? Jag tycker det är dölarvigt att folk har svårt att prata i telefon, tyvärr, jag har liksom noll förståelse för det. Jättedumt av mig, men så är det. Dessutom är ingen rädd för att prata med mig - när det väl kommer till kritan (jag brukar fråga dem om det var så farligt och det var det ju sällan) -, för jag är världens trevligaste i telefon - för det mesta. Jag har märkt att folk som påstår sig ha telefonskräck har mest problem med att lyfta luren och slå siffrorna, så en lösning brukar vara att jag får deras telnr och ringer dem! Svara brukar de göra faktiskt. När jag ändå vräker ur mig om telefongrejs måste jag få rikta en känga till folk som säger åt sina barn eller sambos att ljuga att de inte är hemma eller inne. Jag tycker det är så jäkla fegt och fult. Speciellt om det ALLTID är när en viss person ringer. Säg till att ni inte vill prata med vederbörande istället om personen är så jobbig. Jag har varit telefonterrad dygnet runt av sjuka personer (som även ringt vänner och släkt och snackat skit om mig), bombhotad per telefon etc men precis som internet är det ett media för alla slags människor och jag har ändå ingen skräck för en liten telefonlur. Den enda skräck jag kan ha är när telefonräkningen kommer... \*blink\* _Gah, vad skönt att få skriva så många JAG... hoppas ni inte kräktes över min ego_ ## Comment 24 Author: gulzebra #23: _"När jag ändå vräker ur mig om telefongrejs måste jag få rikta en känga till folk som säger åt sina barn eller sambos att ljuga att de inte är hemma eller inne. Jag tycker det är så jäkla fegt och fult. Speciellt om det ALLTID är när en viss person ringer. Säg till att ni inte vill prata med vederbörande istället om personen är så jobbig."_ Höhö en sån mamma har jag. Hon har en viss kompis som hon hatar att prata i telefon med för det går inte att få tyst på henne. Jag kan visserligen instämma med att hon är rätt jobbig men att inte svara eller ljuga är som du säger, fegt och fult. Dock är det kul ibland - ringer jag hem så hör jag nämnligen innan folk svarat när de säger typ "jaja jag kommer" och jag hör garv och alltihop. Det i kombination med att mamma näst intill skriker "JAG ÄR INTE HEMMA!" när hon ser vem som ringer är rätt... Ja, inte är det smart iaf x'D ## Comment 25 Author: [Borttaget] Här är en till som mer eller mindre hatar telefonen. Oftast svarar jag inte, speciellt när det är skyddat nummer. På mobilen däremot svarar jag om det är skyddat nummer eftersom det kan vara läkaren. Jag ringer aldrig, mer än till någon jag känner väldigt väl t.ex min dotter. F-kassa och andra myndigheter m.m om jag måste, men helst då när man kan självbetjäna sig "inte med en riktig person" om ni fattar? Om jag "måste" ringa eller svara så blir jag dö-nervös och mest stammar fram orden, eller hittar inte orden, ja, jag tror ni fattar hur jag menar![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) ## Comment 26 Author: MariannE11 jag gillar inte telefoner.... drar mej oftast in i det längsta för att ta itu med det... sen beror det på hur angeläget det är att ringa... måste jag så ringer jag... när jag var ung på 1900-talet så skrev jag oftast ner ett slags manus när jag skulle ringa läskiga samtal....o tränade lite dessutom innan luren togs upp... idag så om det känns för övermäktigt kan jag skriva upp lite stolpar om det som behövs sägas... ex personnummer på barnen som jag annars är rädd för att jag ska glömma bort att minnas... men jag tycker att ju mer jag ringer desto bättre går det..... ## Comment 27 Author: Eremitha Har alltid undvikit telefoner. Svarade aldrig i telefon när jag var barn. Ringde aldrig ett samtal annat än till kompisar så länge jag bodde "hemma". Även efter det fick pappa ringa åt mig. Gick igenom hela sjuksköterskeutbildningen utan att ringa ett enda samtal. Det är en bedrift! Efter leg och med eget ansvar var jag tvungen, och det var hemskt! Jag hade en vidrig träningsperiod under sex år som säljare inom sjukvården, då jag måste tala i telefon varje dag. Är dock glad för den träningen eftersom det utvecklade mig socialt. Men det var så energikrävande att det tog musten ur mig. Har fortfarande denna aversion, och var nog en av de första som skaffade privat telefonsvarare på 80-talet. Nu, med nummerpresentatör, har det blivit ännu enklare. Jag svarar inte om jag inte ser vem det är, och då bara om jag känner att det är ok att prata just då. Annars kan jag ringa upp senare (om det är en vän). I kontakt med myndigheter, företag med mera är mailen en räddningsplanka. Tyvärr tycker inte alltid "andra sidan" det. Försäkringskassan, till exempel, vill inte maila av sekretesskäl. Så jag mailade, dom ringde, ingen bra kommunikation. Mitt värsta misstag var nog att bli journalist. Älskar att skriva. MEN jobbet består till mer än hälften av att ta kontakt med människor, söka upp dem och intervjua dem. Det funkade förstås inte. Långt svar på kort fråga. ## Comment 28 Author: Anne-Hedvig Jeg synes det er lettere å snakke med fremmede i telefon enn å snakke med dem ansikt til ansikt. Det er så mye man slipper å forholde seg til: øyenkontakt, mimikk, tanker om de synes jeg er dum e.l. Kun to stemmer som snakker sammen, og jeg er 'usynlig' for den annen. Det går greit. Som regel ringer jeg fremmede kun i praktiske henseender, og det skremmer meg ikke. Har alltid papir og blyant foran meg, så jeg kan ta notater om det trengs. Evt. skriver jeg stikkord før samtalen - det gir en viss oversikt. ## Comment 29 Author: GoaGreta #28 Min största bedrift var nog när jag var tvungen att få tag i min väninna som jobbade i Tromsö.......................att koncentrera sig på att förstå norska, ha telefonfobi och jaga väninnan.........det var en pärs men det gick ![Skrattande](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 30 Author: [Borttaget] Som Margareta i #5... Gillar det inte men varit tvungen i livet... Men jag kan bli alldeles svettig under armarna och det luktar inte gott...![Skrattande](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") Tidigare hade jag till och med svårt att ringa min egen farmor. Numera skriver jag ofta en lapp med punkter på vad jag ska säga om jag ska ringa ett viktigt samtal. Träning ger färdighet, men finns det en utväg att slippa så tar jag den. Jag tror det har att göra med min rädsla över att bli missuppfattad. ## Comment 31 Author: nadnadiine Usch nej, Jag gillar verkligen inte att ringa folk jag inte känner.. Jag kan knappt ringa min mamma. ## Comment 32 Author: [Borttaget] Hatar det.. Jag undviker det så gott det går. Men vadå, är den en typisk bokstavsgrej? ## Comment 33 Author: JackoJucko Tyckr det okey ## Comment 34 Author: Niklas #32: Det behöver det inte vara, men många med bokstavskombinationer har svårt för socialt samspel och det kan göra att dte är ännu sv¨årare med telefon där maninte ens kan läsa kroppsspråk. Vänliga hälsningar Niklas ## Comment 35 Author: VeganGeek Jag tycker det är väldigt jobbigt att ringa personer jag inte känner, min Syster ringer ofta åt mig, jag tycker dessutom att det är jobbigt att ringa människor som jag visserligen känner men inte är van att prata i telefon med. Ibland kan samtalet flyta på om jag pratar i telefon men ofta blir det som i verkliga livet så att jag snart får slut på saker att säga och den andre stackaren får göra allt "jobbet" eftersom jag ofta har svårt att "göra min del" för att hålla igång ett samtal. ## Comment 36 Author: sisan881 Jag undviker att själv ringa upp så långt det går. Det fungerar bara om jag blivit riktigt förbannad - jag överlämnar ringandet till min man :-) Däremot har jag inga problem att svara i telefon, skicka sms, email osv. Många tror inte alls att jag har prolem eftersom dom tycker att jag är väldigt social. Social är jag ute, sen vill jag hem och ta det lungt - trivs bäst att bara vara med familjen. ## Comment 37 Author: linhof Det där med telefon är knepigt... oftast har jag inga större problem men ibland går det bara inte... vänner kan jag prata hur länge som helst med i telefon men en myndighet funkar knappt... enda myndighet som är ok att prata med är kronofogden! av alla myndigheter....![Förvånad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif "Förvånad") Har svårt att ringa ett företag o fråga om info... vilket borde vara lättare men icke.... Knas i bollen e ja... ![Obestämd](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") ## Comment 38 Author: [Borttaget] jag kan inte ens prata med bekanta om det inte visar sig att vi kommer in på samma "specialintresse" då kan jag prata i timmar verkar det som. Hmmmm, Knäppt! ## Comment 39 Author: Sweetelle #37 Haha ;o) Jag känner igen det där med att det funkar ibland i vissa situationer men inte i andra, har tyvärr inte förstått varför det är så eller sett nåt system som förklarar för mig när det inte fungerar. Men jag kan bli riktigt arg på människor (inom mig) när de ringer och det inte passar för mig att svara, som om de skulle kunna veta att det inte passar mig. Men jag klarar aldrig av att låta bli att svara för då skulle jag inte veta vem som ringde och vad de ville, och jag är kontrollfreak. Att jag skaffat nummerpresentatör har gjort att jag har lite lättare att låta bli att svara, men jag störs mycket av att folk inte ringer just när jag vill att de skall ringa. ## Comment 40 Author: linhof #39 ![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") o visst blir man som en osalig ande? försöker tvinga ur telefonen en ringsignal! o inte ringer den för det! Jag har lärt mej att strunta i att svara... är det viktigt ringer dom igen...o har jag inte lust att svara så skiter jag i det ![Tungan ute](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-tongue-out.gif "Tungan ute"). Ända gången jag blir förbannad när det ringer o jag svarar....då sover jag! Jobbar nätter... och Jag kan lova att jag skällt ut folk!! ![Förvånad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif "Förvånad") Pojkens specialkurator (eller va hon nu är) skällde jag ut efter noter.... de senaste gångerna hon ringt så det första hon sagt har vart: klockan e efter 2.... Kan riktigt se hur rädd hon e på andra sidan linjen \*hehe\* ## Comment 41 Author: [Borttaget] När jag väl ringer så går det bra. Ringa till folk jag känner är inga problem. Har dock lite kallsvettningar innan och kan absolut inte stå still (även om det bara är pappa jag pratar med).Har även jättesvårt att fråga vissa sorters frågor via telefon, ju känsligare destor värre.. Hemskt va man är feg. Till mitt försvar är jag bara feg om jag kan komma undan med det. Är maken hemma ringer han "gärna" för han är så bra på det. Är han inte hemma, eller det är en svensk myndighet kan jag ringa själv....typ :P Sms och mejl är dock alltid bäst.... :P