# Bemött efter diagnos Author: David Hur är det för er som fått en bekräftad diagnos, upplever ni att ni blir annorlunda bemött av de som känner till det? Utveckla gärna era svar. ## Comment 1 Author: David Jag har ingen bekräftad diagnos än, men tycker det vore väldigt spännande att höra era åsikter! ## Comment 2 Author: [Borttaget] Jag har ju heller igen diagnos ännu, men har nämn om mina misstankar vilket gjort att vissa tagit avstånd från mig, men då är de heller inga vänner att ha anser jag. Men det svider lite i hjärtat av det ![Rynkar på näsan](http://bokstavsfolk.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif "Rynkar på näsan") Min dotter verkar ha fått en helt annan förståelse av sina vänner nu när det vet om hennes funktionshinder ## Comment 3 Author: [Borttaget] Jag tycker vissa behandlar mig sämre som en annan person, Fastän innan dem visste att jag hade en diagnos behandlade mig som vem som helst. Vissa är fortfarande som innan. Andra ska låta som psykologer när dem pratar med mig. Sen det värsta jag vet är när folk behandlar mig som om att jag vore ett spädbarn Som tur är har detta bara hänt 2 gånger, Men jag har ett normalt IQ och jag kan behandlas som vem som helst Lixom.... ## Comment 4 Author: HannaM Kan nog inte påstå att jag mrkt någn skillnad egentligen. Jag är fortfarande annorlunda på mitt eget vis men numera har jag ett namn på det. Men jag har å andra sidan inte kommit ut i det "vanliga" livet ännu efter diagnosen. Kan ju hända att det blir skillnad i arbetslivet, vem vet. ## Comment 5 Author: Svea- Vissa tror jag e riktigt dum i huvet å jaa.. behandlar en dumt.. Andra har mer förstålse när jag säger tex..du får påminna mig eftesom jag glömmer bort.. sen berättar jag ej för alla eftersom det finns så mycket förutfattade meningar..å det blir bara min daignos dom ser å mina hunder ej just jag eller mina fördelar.. ## Comment 6 Author: [Borttaget] Jag har just fått diagnosen ADHD och har blivit bemött på olika vis från olika håll. Mina närmaste vänner har tagit det jättebra tycker jag och gratulerade mig t o m när jag vl fick diagnosen eftersom de visste hur mkt jag har fått kämpa för att få igenom en utredning och hur stora problem detta har inneburit för mig. De ser mig som samma person nu som då och jag vill bara omfamna dem allihop(!). Däremot finns det andra personer i min omgivning som har tagit det hela mkt sämre. Min pojkvän var dum nog att tala om det för sin mamma, som numera tycker att han bör dumpa mig. Tidigare har hon bara talat gott om mig och tyckt att jag var varit en jättebra tjej. Vissa bekanta har sagt att de inte tror att jag har ADHD - "du är ju normal" - och, även om det kanske är välmenat, tycker jag att det är oerhört jobbigt att behöva stå till svars för en diagnos som jag har fått bråka för att få en utredning för. Jag har även blivit bemött med en hel del fördomar - även det från bekanta, som inte känner mig riktigt väl. De tycker att det är underligt att jag har ADHD, eftersom jag verkar så intelligent, duktig och kvicktänkt. Jag försöker upplysa dem om att ADHD inte handlar om dumhet, utan snarare koncentrationsproblematik och nedsatt arbetsminne, men jag vet inte om det går in. Det är i vilket fall som helst tröttsamt att behöva förklara en sådan sak, allra helst då jag faktiskt ligger på hög intelligens enligt alla tester jag har fått genomgå. Det värsta bemötandet står dock de som hävdar att ADHD inte ens existerar för, vilket är en uppfattning mig bror delar. Inte nog med att de förringar hela problematiken och allt man brottats med under hela livet, dessutom menar de på att man är lågt begåvad eftersom man har de svårigheter man har. Sådana människor stör jag mig på. ## Comment 7 Author: David Kom på en sak, i den här första fasen med frågeformulärer, fanns en del som handlade om barndomen, och till min fasa var jag tvungen att fråga mor min om det, och berättade i vilket syfte. Där fick jag en skopa ovett, att jag minsann inte skulle idiotförklara mig själv. Det i och för sig bryr jag mig inte så mycket om, de får tycka vad de vill. Finns så oerhört många fördomar mot bokstavsdiagnoser, kanske främst ADHD/ADD. Tyvärr. ## Comment 8 Author: [Borttaget] Idiotförklara sig vad var din mamma gjorde med sig själv när hon sa så. De flesta med ADHD eller AS har helt normal IQ eller t.o.m över det normala. Knäpp morsan på näsan från mig, sånt skitsnack gör mig förbannad![Skrikandes](http://www.bokstavsfolk.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-yell.gif "Skrikandes") Förlåt David men jag blir upprörd av sånt![Rynkar på näsan](http://www.bokstavsfolk.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif "Rynkar på näsan") ## Comment 9 Author: [Borttaget] Min man är liite överdrivet tydlig nu sedan jag fått min diagnos. han har ju alltid strukturerat upp mig och kollat att jag kommer ihåg saker och så, men nu har han nästan blivit överdrivet tydlig... så jag blir irriterad... Som om jag vore dum i huve´t liksom. Men han menar bara väl och vill vara säker på att vi inte missförstår varandra. Men ibland känner jag mig som en del av barnen som man måste fråga: Vad sa jag nu då? vad var det vi skulle göra?? men han vet ju att jag inte är dum.. har snarare högt IQ, men tappar ofta bort saker som ska göras eller så... snöar in på det som faller mig in just nu.. hi hi Förlåt att jag klagar på dig lite gubben.. ## Comment 10 Author: Cattis Jag har blivit bemött på massvis med olika sätt. Bra och dåligt, av både kända och okända. En del uschliga släktingar har tex nickat förstående när de diskuterat mig med andra, och sagt att de ju **alltid** vetat att det var något fel på mig - så som jag (inte) uppfört mig. Andra har tagit det till sig och jag har nästan kunnat höra kronan trillat ned medan jag försökt förklara. Och sedan har de varit glada och lättade när de plötsligt fattar, varför jag varit/är/förblir så som jag är.  Jag har svårast för folk som verkligen förringar problematiken (och därmed mig som person) och säger saker som att: "_**Ja, men snälla du. Alla barn har svårt att sitta still och koncentrera sig. Det där beror bara på hur man uppfostrats**_" eller  "_**Nästan alla anser att det är tråkigt att städa, men alla vet att man kan om man vill**_"   Det finns många exempel, jag glömmer aldrig dessa kommentarer, eller vem som sagt dem. Jag har blivit fruktansvärt kränkt och tagit väldigt illa upp kan jag säga. Trots att jag vet innerst inne att man inte bör bry sig. Men det känns nästan som om de försöker ta ifrån mig min identitet. Låter skitdumt, men jag kommer inte på ngt bättre sätt att beskriva känslan. Jag har blivit bättre och bättre på att sålla, så att jag vet vilka jag kan berätta vad för. En del vet precis allt, medan en del andra helt köpt den jag spelar då jag utger mig för att vara "normal". Även det rollspelandet blir jag bättre och bättre på. Men det är oerhört skönt och befriande att åtminstone ha någon/några som vet precis hur (vem) jag är - och varför. Dessa personer begriper verkligen inte att det är deras attityd och inställning som gör detta funktionshinder till ett riktigt handikapp. ## Comment 11 Author: [Borttaget] Bra skrivet Cattis, precis så är det _Dessa personer begriper verkligen inte att det är deras attityd och inställning som gör detta funktionshinder till ett riktigt handikapp._ ## Comment 12 Author: [Borttaget] #9 Känner igen mej fast min mamma behandlar mej så. #10 bra skrivet ## Comment 13 Author: Froddel Jag svarade annat eftersom jag inte fått göra adhd-utredningen ännu men ändå fått börja med concertan. Jag tycker att den fungerar till viss del. Vissa jag pratar med om detta som familj o nära vänner, känner jag nog har en del förståelse. Sen är det nog så att mina föräldrar inte är så insatta i själva problematiken. Däremot har jag ju fått diagnosen bipolär 2 och det är samma där med familj o vänner, speciellt då med min mamma o pappa. För ett par veckor sen så stannade en gammal granne till mig som jag inte känner särskilt väl men vi brukar heja till varandra och säga ett par ord eller två. Hon började iaf prata om att det var så många som mådde psykiskt dåligt och bla bla bla. Hon lät väldigt besvärad och trött över det och vräkte sen ur sig att "ah, jag tycker var o varannan går o har ångest, den ena efter den andra gnäller över hur dåligt dom mår! Fasen, det är väl bara att ta tag i sitt liv och börja ta ansvar!"........fast så enkelt är det ju inte riktigt för de som har det jobbigt av en eller annan anledning, svarade jag henne då. Då sa hon att "jag blir så trött på alla sjuka som ojar sig o håller på, det kan väl inte vara så svårt att få rätsida på livet!?".........då borrade jag in blicken i hennes ögon (enda gången jag klarade ögonkontakten smärtfritt, hihi) och sa allvarligt att jag är bipolär och jag vet att det absolut inte är särskilt lätt!! Gissa om hon blev ställd?! Hon började nästan att stamma, började att prata om att jo, ja näe det är väl inte så lätt alla gånger och bla bla om nåt helt annat samtalsämne.......och fick snart ganska bråttom därifrån.........suck för "såna" människor!!![Skrikandes](http://bokstavsfolk.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-yell.gif "Skrikandes") ## Comment 14 Author: Zaphix Ingen skillnad alls. Har inte berättat för speciellt många, bara de närmaste. Men jag är ju samma person fortfarande har de tyckt, så de säger att de inte ser nån anledning att bemöta mig annorlunda. Och det är jag glad för. Har aldrig fått illa vbemötande innan heller.