# Föreläsa, nu ska jag våga Author: HannaM Jag jagas fortfarande av min skolgång och alla misslyckanden. Frustrationen över att inte fungera som alla andra, att det inte var att "bara" som alla lärare sa. Jag har länge funderat på om det inte skulle vara ett bra sätt att komma över bitterheten om jag fick komma till skolor, i första hand då min gymnasieskola och min högstadieskola och få berätta om adhd hos flickor. För att minska risken att andra får gå igenom det jag (och många härinne) fått genomlida, för att få berätta hur det känns, för att få visa hur man kan upptäcka flickor med adhd lättare och vad man kan göra för att underlätta för dom tjejerna. Så, nu behöver jag er hjälp. Vad är det som är viktigt att ta upp? \-Särskilda kännetecken, hur upptäcker man och hur skiljer det sig från pojkar med adhd? \-Vilken hjälp och stöttning efter en diagnos? HJälpmedel? \-Vikten av tidig upptäckt \-Samsjuklighet \-Hur det känns att leva med adhd som tjej, både i och utanför skolan Vad mer? Har ni bra svar och intressanta tankar kring rubrikerna är jag också intresserad! Tar gärna emot länk och lästips både på svenska och engelska. ## Comment 1 Author: Emaljoh4 hmm, kanske nåt om hur lärare ska bete sig? Tycker många lärare beter sig oförstående och försöker skapa onödiga konflikter (enligt mig!) ## Comment 2 Author: Zaphix Pratar man om ADHD hos pojkar tar man gärna upp att de lätt hamnar i missbruk och kriminalitet, speciellt om det inte upptäcks och görs något åt tidigt. I samband med det tas det gärna upp att det är många procent, minns inte talet nu, i fängelser som har ADHD. Jag skulle vara intresserad av om det är likadant för tjejer med ADHD. Och vilka konsekvenser ADHD kan få för tjejer om det inte behandlas tidigt. ## Comment 3 Author: HannaM #2 Det är inte ovanligt att tjejer med adhd lättare hamnar i missbruk och får problem med "fel umgånge" än tjejer utan adhdproblematik. ## Comment 4 Author: Svea- EN BRA SAK ATT SÄGA HÖGT TILL ALLA LÄRARE,REKTORER OSV. SK SPECIALL LÄRARE ANVÄNDER SIG OFTA UTAV BÄTTRE-MER UTVECKLAD PEDAGOKIK.DEN PEDAGOKIKENN GÅR ATT ANVÄNDA SIG UTAV PÅ ALLA INDIVIDER OAVSETT KÖN ELLER DIGNOSER ELLER EJ. KAN VARA BRA ATT SÄGA DET OM OCH OM IGEN,PÅ SÅ SÄTT KAN MÅNGA SKOLOR SLUTA SLÄNGA UT BARN FRÅN KLASSRUMMEN MED NPF-DIAGNOS EFTERSOM ALLA (så mkt det går) JOBBAR PÅ LIKA SÄTT.INGEN PEKAS UT,ALLA FÅR VARA MED OCH ACCEPTERAS/LÄRA SIG ATT VI ÄR OLIKA! För att detta ska funka behövs flera lärare,mindre klasser osv,men i långa loppet måste det väl ändå vara bättre att alla får en skälig chans? ## Comment 5 Author: timmelin Ja individanpassa skolan. Gör skolan intressant och rolig. Måste också tillägga att alla tjejer med adhd sitter ju inte och drömmer utan kan bete sig precis som killarna. Viktigt att ta med också. Jag storgillar jensens eductions koncept. Väldigt passande för oss med npf probelamtik Om alla skolor jobbade på det sättet skulle skolvärlden vara annorlunda. ![Glad](http://bokstavsfolk.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 6 Author: [Borttaget] **\-Särskilda kännetecken, hur upptäcker man och hur skiljer det sig från pojkar med adhd?** ADHD hos tjejer _kan_ uttrycka sig på samma vis som hos pojkar, men det är långt ifrån alltid det gör det. Oftast är tjejerna inte lika utagerande och deras hyperaktivitet kan ta sig andra uttryck som inte är lika uppseendeväckande. I stället för att bli fysiskt hyperaktiva, kan de försvinna in i sig själva; bli ofokuserade, tysta, tillbakadragna och dagdrömmande. Uppmärksamhetsproblematiken är på så vis oftare ett större problem än hyperaktiviteten. De sitter och pillrar med småsaker, blir störda av ljud och rörelse i omgivningen i en högre grad än övriga elever, hänger inte med och blir avskärmade. I mångt och mkt, är min erfarenhet att ADHD hos tjejer ofta misstas för nervositet och oro. **\-Vilken hjälp och stöttning efter en diagnos? Hjälpmedel?** Adekvat medicinering, hjälpmedel t ex i form av minnesträningsprogram och handdator, en bra psykiater, samt en omgivning som är villig att lära sig mer om diagnosen för att underlätta livet för personen. **\-Vikten av tidig upptäckt** En tidig diagnos, kan verka förebyggande på flera områden. Är du medveten om din funktionsnedsättning, kan du sätta in tidiga åtgärder som motverkar att du misslyckas gång på gång med dina åtaganden, vilket på så vis även minskar risken för att drabbas av depressioner. En ökad medvetenhet om den egna personens styrkor resp svagheter, gör det dessutom möjligt att överbrygga svårigheterna och nyttja det man är bra på. **\-Samsjuklighet** Vid ADHD råder det ofta även en hög samsjuklighet med exempelvis ätstörningar, klinisk depression, utmattningsdepressioner, övriga neuropsykiatriska diagnoser (t ex Aspergers syndrom), samt missbruk av narkotiska medel och/eller alkohol. **\-Hur det känns att leva med adhd som tjej, både i och utanför skolan** Jag tycker att min ADHD är såväl en gåva som en förbannelse; det finns både positiva och negativa aspekter med diagnosen. I skolan har jag haft svårt för att koncentrera mig p g a diverse störningsmoment och därför distanserat mig rent mentalt; blivit dagdrömmande, ouppmärksam och inte kunnat hänga med på lektionerna. Jag var väl medveten om min oförmåga att koncentrera mig i skolmiljön redan i ung ålder och kände en oerhört skam över detta. Jag var övertygad om att det berodde på att jag var korkad, även om jag i dag vet att så inte är fallet - långt därifrån. Jag upplevde att jag bara "satt av mig tid" under skoldagarna, eftersom jag inte lärde mig ett dugg där. Jag uppfattades som introvert, tystlåten och blyg. Hemma var jag mer utåtriktad, rastlös och hade snabba humörväxlingar. Det uppstod ofta konflikter och jag fick aggressiva utbrott som snabbt gick över. Min tillvaro var väldigt jobbig för mig, eftersom jag - trots att jag var odiagnostiserad under hela min uppväxt - var fullständigt medveten om min oförmåga att koncentrera mig i vissa miljöer. Det påverkade naturligtvis min självkänsla, eftersom jag inbillade mig att det berodde på ren dumhet. Jag kände mig ofta som en dålig människa, var ofta nedstämd och kände skuld och skam över att inte vara som "alla andra". Jag kände mig annorlunda och fel. I skolan tyckte jag att det var jobbigt att jag inte förstod, var rädd för att det skulle uppdagas av mina lärare eller de övriga eleverna och blev illa till mods när det var "bullrigt" omkring mig och jag inte fick någon överblick över situationen i klassrummet. Hemma var jag mer livfull och utagerande, men skapade som sagt en hel del osämja i familjen. Här kretsade den mesta problematiken kring att jag kände mig missförstådd, arg och oförrättad. ## Comment 7 Author: HannaM Tack! ## Comment 8 Author: tommy999 Jättebra Hanna. Jag har funderat på det jag också. Lycka till!