# Nedstämd Author: tindrak Är det någon som känner igen sig i detta? Jag har oftast ångest/oro för att gå utanför dörren. Jag lever själv så det kan ju ställa till en del besvär.Som tur är har jag hundar så ut måste jag ju men det är som att ta mig till affärer eller att vara social...känner mej så otrygg. När jag väl träffar någon när jag är ute med hundarna är jag överdrivet trevlig och vet att INGEN skulle kunna se eller ens komma på tanken att jag är ångestfylld/orolig inni.Känner själv ofta att det varit trevligt att få prata med någon...men men...sedan kommer tröttheten...sååå trött och ofta storgråter jag...vill bara bort bort från allt...mej själv och hela livet...Att hela tiden känna att helt vardagliga saker är så utmattanade, att behöva ställa in möten med mina barn och andra släktingar...även en del vänner. Jag ställer ut min ena hund på hundutställningar och eftersom jag vet långt i förväg när det är så samlar jag all energi till det...är sååå taggad inför detta.Jag tycker att det är skit jobbigt att gå där i ringen och andra människor står runtom, det är ju hunden som ska bedömmas men  det käns ändå jobbigt.Jag gör det men sedan kommer tröttheten igen...käns inte som att ordet trötthet är rätt men att all energi är borta och känslan av värdelöshet tar plats.Vill bara låsa in mej, inte synas och  inte prata med någon.Så håller det på i flera dagar och det kan ju bero på att jag inte gör det jag igentligen vill-att låsa in mej osv. Jag har diagnosen ADHD men det har också pratats om bipolärII och borderline.Jag äter concerta 54 mg och lamictal 200 mg.Jag är så trött på att kämpa med att vilja leva, att inte vara nöjd med livet och inte veta vad jag ska göra för att må bra. Är det någon här som känner igen sig i detta? Tacksam för alla svar. ## Comment 1 Author: [Borttaget] Ja, tyvärr känner jag igen mig i det du beskriver. Har precis nyligen börjat med concerta 18 mg nästa vecka ska jag öka dosen sen ytterligare efter två veckor igen , ska upp till ca 70 mg. Jag hoppas på att dessa ska hjälpa mig. Jag tog oxå lamictal för ett tag sen men de hjälpte ingenting för min del. Läkaren jag hade sist sa till mig att om ångesten inte försvinner så skulle vi prova en till medicin tillsammans med concertan som jag inte minns namnet på just nu. Fick Fluanxol för nåt år sen som funkade jätte bra på min ångest men ångesten som tillbaka för ett tag sen. Funderar på om det beror på concertan. Jag blir som du skriver alltid så himla trött efter sociala tillställningar även om det bara vara en timme. För min del känns det som om livet är slut för det verkar ju aldrig bli bättre. Min psykolog tror det blir bättre om jag tränar på att vara social och komma ut i arbetslivet igen men det är jag tveksam till för det var det som gjorde mig sjuk. Vet inte vad man kan göra åt detta men förstår hur jobbigt du har det ## Comment 2 Author: miniimee Ja ångest,fy fan....blir man aldrig av med skiten? Bra att du har hund ändå, kan jag tycka är skönt, lånar ibland andras hundar och går ut med dem, och då får man vara social, vare sej man vill eller ej, det finns alltid nån som vill prata. Känner oxå att folk suger musten ur mig, möten, platser, t.o.m åka buss kan köra slut på mej...och man undrar, skall det vara såhär resten av livet?herregud, jag har haft perioder jag ej ens gått utanför dörrn förrän det vart mörkt och jag med all sannolikhet vet att jag ej kommer springa på nån.... Har ej heller några svar....funderar på det själv nämligen, men om jag kommer på någe skall jag givetvis dela med mig!![Glad](http://bokstavsfolk.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 3 Author: timmelin Ett litet råd. var öppen mot era vänner och berätta hur ni mår. Tala om när ni mår skit och skaffa er förstående vänner och det bästa är om ni själva har vänner som själva har problematiken Min väninna med adhd är mitt allt. Tack för att du finns gumman om du läser detta. ## Comment 4 Author: helisa Håller med #3,  det är så viktigt att omge sig med vänner som ger något tillbaka i form av tex vänskap utan krav. Det är liksom det bästa som finns. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Jag har inga vänner jag kan prata med. Bara en massa ytliga bekanta som aldrig skulle förstå och det har de redan visat. Har pratat med min psykolog om detta för han vill avsluta behandlingen trots att jag behöver nån att prata med. Får väl se hur det blir i framtiden ## Comment 6 Author: timmelin Bara lämna dig sådär utan vidare aspie? alltså psykologen. Ja ärliga vänner utan krav växer inte på träd, min allra bästa väninna och jag träffades för ett år sedan typ. Och vi fann varandra direkt. Min andra goa väninna har också gått igenom mycket i livet och hon är också underbar. Det jag vill säga med detta aspie är att det aldrig är för sent att träffa  en väninna i livet. Lycka till :) ## Comment 7 Author: [Borttaget] #6 Ja, psykoligen tycker inte det är ngn mening med att fortsätta eftersom behandlingen inte funkar på mig säger han och jag kan iof hålla med honom. Inget har hänt som är positivt på två år. Jag tror att jag skulle behöva en samtalskontakt som är insatt  npf för han har ingen erfarenhet av detta. Nej, det är nog inte försent att träffa vänner bara man kommer ut bland folk men det gör inte jag och inte är jag speciellt sugen på det heller för jag verkar inte funka ihop med andra. Orkar inte med att bli ledsen och sårad mer. Men det kanske ändrar på sig en dag? ## Comment 8 Author: timmelin Ja är viktigt att personen som du pratar med har bra kontakt vad det innebär att ha as/adhd. Om man har en professionell kontakt. Aspie världen är under ständig förändring. En dag så vänder det och blir positivt även för dig. Jag vet och lovar. Kram ## Comment 9 Author: [Borttaget] #8 Tänkte jag skulle ringa np-enheten och höra mig för om samtalskontakt men jag är inte säker på om jag får hjälp därifrån eftersom jag är utredd på vuxenpsyk och där kan de tydligen inte ge mig ngn ny samtalskontakt. Tack timmelin, hoppas att det vänder och blir positivt för mig oxå en dag. KRAM