# ADD
Author: Draken77

Jag misstänker starkt efter att ha fått prata av mig med en väninna så sa hon att jag kankse kunde ha ADD, hennes dotter har det och jag stämmer in så mycket på henne.Jag har nu kollat runt på en massa sidor på internet och känner en liten lättnad över att jag inte är ensam det finns fler som jag. Senaste åren så har jag fått medicin för ångest samt "lyckopiller" för att jag mår dåligt. Jag klarar inte av att jobba heltid har jag märkt men min husläkare säger att det är jätte svårt att få igenom på fk att vara sjukskriven för psykiska besvär. Han tror att om jag "bara" hittar ett jobb så blir de psykiska också bra. Jag tjatade dock till mig en remiss till bedömningsenheten, men vilken flopp de vart! Efter mycket om och men får jag väl komma dit och har verkligen laddat mentalt för att på så lite tid få med så mycket som möjligt som kan vara viktigt för dom att veta under den där timmen man har. Men jag var inte bered på att efter ha blottat mig så frågar han mig vad jag vill ha hjälp med och mitt svar va ju självklart ALLT. Men jag visste inte att JAG skulle tala om VAD och i vilken ORDNING jag behövde hjälp med. Jag mitt dumma nöt trodde ju att dom skulle säga något i stil med att ja jag tror vi börjar och nystar i denna ände så får vi se hur det går annars så prövar vi något annat (typ)

Det slutade med att jag var inte beredd på de så efter en diskution med bedömmningsnissen så klev jag bara helt sonika upp och gick ut och tog dörren med mig med tårarna rinnandes ner för kinderna. Efter ett tag så skämdes jag och gör fortfarnade, för jag som vuxen människa har först besvarat dessa jobbiga frågor om min barndom, sen om tonåren och vidar till hur man har och lever idag. Vilka fel, brister och problem som man brottas med utan och veta varför!

Idag så har jag praktik på en butik som jag märker klockrent att jg "bara" klarar av att vara i mitt rätta esse i ca 3-4 timmar per dag sen så orkar jag inte mer eller vad man nu ska sätta för ord på det. Jag blir, disträ, fumlig, tafatt, söker bekräftelse (mer än vanligt) "rädd" för att göra fel, vill så göra göra allt perfekt och för att inte tala om minnet som man kan tro att man glömde hemma när man åkte till jobbet på morgonen.

Jag har också problem med att skriva ner allt som jag känner för det blir inte sammanhängande och har en förmåga att sväva iväg liksom. Blir stavfel och att det blir ALDRIG som jag har tänkt ut det i huvet. Det låter så bra där men får då aldrig till det så.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra för inte nog med att det är kaos på jobbet det är de hemma också. Nämde för min sambo igår kväll att jag trodde att jag har ADD eller iaf en bit av det, men han muttrade bara något så det tar jag samma som att han tror inte att jag har det.

Vad gör jag nu??? Min husläkare verkar ju tro att jag bara är ute efter sjukskrivning och dom på bedömning har inte ringt till mig eller jag ringt till dom efter jag stövlade ut där ifrån.

## Comment 1
Author: Zaphix

Ring till psykiatriska öpppenvårdsenheten på närmaste sjukhus och berätta om dina problem och be om samtalskontakt där.  
Då kommer du förhoppningsvis till någon som förstår dig bättre än en husläkare, och kan då se om du behöver et NP-utredning eller om du behöver annan hjälp.

## Comment 2
Author: Draken77

NP-utredning??? Ja det kan ju vara en bra början, ska"bara" samla mental kraft för att klara av att ringa. Har varit i kontakt med psyk förut och det spelade ingen roll (kändes det som) vad jag sa om hur min livs situation ser ut (då när jag ringde) så svaret jag fick var att det är jätte lång kö och jag måste få en remiss från läkaren eller prata med en psykolog på vårdcentralen och vänte tiden där är lååååååång som överallt.

Men nu ska jag inte måla fan på väggen utan tack för ditt tips! Jagr ska försöka pallra mig iväg till min praktik resten av denna vecka (mån-fre) är hemma för att jag är "sjuk". Inte brajag vet men jag klarar inte av att vara så som hon vill ha sin personal, utan jag blir så där "ointresserad" fast så icke är fallet. Lite svårt att förklara i ord. Jag har dessutom i hela mitt liv hatat att hamna i konflikt för jag vet aldrig vad jag ska säga förrän efteråt (typiskt nog) vill inte såra någon, vill inte att folk ska tycka illa om mig osv osv ........

Jag prata med butikschefen när jag "är på fötterna" igen om att jag får nog så lov att sluta där pga att jag inte kan "lämna" det som är jobbigt hemma. Hon vill ha personal som kan vara alert på jobbet och vara den man "är" hemma så att säga. Jag klarar inte det märker jag.