# Borderline- eller ADHD-diagnos?
Author: coffee-girl

Jag har inte börjat tvivla på att jag till slut har fått rätt diagnos (efter att 2001 ha fått diagnosen PTSD när jag sa att jag hade kollapsat). Jag är mest nyfiken på  era tankar om saken, eftersom jag vet att vården ibland tvekar inför vilken diagnos man ska ha. Tydligen velar man ofta mellan i synnerhet diagnoserna ADHD, borderline och PTSD, och vad jag har fått veta byter man ibland ut den ena av dessa diagnoser mot en annan om en viss behandling inte hjälper.

Jag besökte psyk med [den här färdigifyllda självscanningen](http://www.hcp.med.harvard.edu/ncs/ftpdir/adhd/18Q-Swedish%20FINAL.pdf), och begärde ADHD-utredning. Den utredningen fick jag efter lite tjat.

Tror ni att jag, om jag istället hade gett dem motsvarande ifyllda test för borderline, där jag onekligen uppfyller en del (men inte alla) av kriterierna, och sagt att jag trodde mig ha just det, hade kunnat få den diagnosen istället? För min egen del är inte namnet på min åkomma det viktigaste, utan att jag får stöd som hjälper. Det finns ju hopp nu, när jag har fått en annan diagnos än PTSD som de sa för tio år sedan.

Som sagt, jag är bara nyfiken på vad ni tror om hur noggranna de egentligen är när patienten själv föreslår en diagnos och själv kan bevisa att man stämmer någotsånär med kriterierna.

## Comment 1
Author: timmelin

O jag förstår att du funderar på adhd kontra borderline. Har själv haft dom funderingarna. Men med borderline vad jag förstår så har du jättesvårt för seperationer. Och att du har betydligt mer depp perioder.

Vad jag har kommit fram till, håller du med?

## Comment 2
Author: coffee-girl

Jag håller med, fast jag har egentligen inte rena depressioner. Eller det kanske jag har, men inte så att allt blir nattsvart. Jag tappar bara lusten lite smått, och åker aldrig jättelångt ner. Men jag har iofs alltid haft svårt för separationer också.

Men separationsrädslan vet jag att man kan få av att ha blivit förskjuten tidigare i livet. Ett slags "betingning", så att man blir rädd för att även ens nya vänner ska svika. Och det förskjutandet har jag upplevt, Både från mamma och från en kyrka där jag var medlem...

Men som sagt, jag lär märka om CS hjälper, och i så fall är det med stor säkerhet ADHD. Jag funderar inte så mycket just nu på om jag är feldiagnosticerad, det är mer att jag vet att kriterierna går in i varann, och undrar hur vården kan vara så säkra när de ger patienten en diagnos. Jag lär vara ett klassiskt exempel på ADHD, och de sa till mig att de inte hade tvekat när de ställde diagnosen.

## Comment 3
Author: [Borttaget]

Diagnoser handlar om att tolka en specifik problematik och därtill ringa in den, så ja; det är klart att du själv till viss del kan påverka vilken diagnos du får på pappret. Det är jag övertygad om.

Feltolka mig inte nu; jag tror inte att man kan kvittera ut en diagnos på måfå, det är inte det jag säger. Däremot är jag fullständigt övertygad om att _din egen bild av dig_ även kan komma att påverka _andras bild av dig_. Tror du själv att en viss diagnos är mer adekvat än en annan och påtalar detta, kommer förmodligen även din psykolog att påverkas i samma riktning (såvida du inte är helt ute och cyklar). Nu tror jag dock inte att du behöver oroa dig så mkt över att ha blivit diagnostiserad med en bokstavsdiagnos i onödan, då dessa utredningar är långt mer avancerade än de som gäller för personlighetsstörningar. Feldiagnoserna brukar snarare ställas åt det motsatta hållet.

Jag är själv ett exempel på detta. Blev tidigare diagnostiserad med Borderline - en diagnos de nu valt att plocka bort, då den anses felaktig efter min sista genomgång. Jag har haft en hel del av den problematik som även kan uppstå vid Borderline/IPS - däremot har jag aldrig haft ngt självskadande beteende, vilket mer eller mindre är en förutsättning för att få den diagnosen.

Mkt handlar om tolkningar, vilka givetvis är beroende av såväl _den som tolkar_ dina tankar, känslor och ditt beteende, _samt hur du själv väljer att tolka_ dina tankar, känslor och ditt beteende. Och vad är då rätt, egentligen? Ja, jag vet inte. Kan man förhålla sig objektivt till ngt så komplext? Jag är inte så säker på det, eftersom det finns åtskilliga ingångar in i människans psyke. Det blir lite som diskussionen om hönan och ägget; vad är orsak och vad är verkan? Det går förmodligen att spekulera om detta in i det oändliga och min personliga erfarenhet är att man får försöka vara så ändamålsenlig som möjligt och fokusera på lösningarna snarare än värdet av en "korrekt" diagnos.

Jag förstår dock om du analyserar kring detta, för jag är precis likadan själv. Ju mer kunskap jag skaffar mig inom ämnet psykologi, desto mer börjar jag tvivla på huruvida det verkligen bör betraktas som en ren vetenskap. Faktum är att jag har diskuterat detta otaliga ggr med en manlig vän som snart skall plocka ut sin psykologexamen och han verkar minst lika förvirrad som jag vad gäller detta och har lyckats analysera sönder varenda diagnos innan han har hunnit börja jobba med dem.

## Comment 4
Author: coffee-girl

#3 Åh, Fiction! Jag älskar dina långa analyser av psykologin! ![Glad](http://bokstavsfolk.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

Vi verkar ha samma åsikt, jag har heller aldrig tyckt att psykologi är en exakt vetenskap. Det jag har sett är mest att man behandlar symptom (eftersom man inte kan mycket mer). Och för att få behandla symptomen behöver patienten en diagnos.

Sen är det lite överkurs, men det verkar både du och jag tycka är kul! ![Flört](http://bokstavsfolk.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Som aktiv i ett stödarbete för avhoppare från religiösa sekter har jag, och fler med mig, sett bland hjälpsökande att de statistiskt sett mycket oftare än normalpopulationen får diagnoserna IPS, PTSD eller i synnerhet ADHD om de kommer i kontakt med psyk. Det har t.o.m. kommit att kallas "sektsjuka" bland psykologer som behandlar avhopparna!

Så ägget eller hönan? Var jag hyperstressad som liten, eftersom jag aldrig kunde leva upp till förväntningarna? Och fick det mig att utveckla den personlighet som psyk väljer att kalla ADHD? Det påstås ju att om man får stressymptom eller PTSD som barn så påverkas den växande hjärnan. Eller hade jag redan ADHD och därför inte klarade av en miljö som inte var anpassad till mina förutsättningar? Men jag väljer att inte grubbla över orsak och verkan just nu, för jag måste göra mig iordning för ett besök på vårdcentralen för EKG. Jag ska inte sitta för länge vid datorn, som jag brukar göra när jag sitter och skriver om nåt roligt! ![Tungan ute](http://bokstavsfolk.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-tongue-out.gif "Tungan ute")

## Comment 5
Author: [Borttaget]

#4 Intressant det där du skriver om "sektsjuka". Får mig verkligen att fundera mer över mitt eget liv. Jag har ju både PTSD och ADHD (samt AS) och har varit insnurrad i sekter??? Som jag tagit avstånd ifrån och mår skitdåligt av. Kanske jag har en blandning av alltihopa???

## Comment 6
Author: coffee-girl

#5 Det är inte omöjligt att din sekt-tid har påverkat ditt övriga mående. Snarare är det ganska troligt. Jag har sett det tillräckligt ofta för att jag inte ska kunna avfärda sambandet.

Om du tror att du behöver hjälp med nån att prata med om sektbitarna, så får du gärna kontakta [Hjälpkällan](http://www.hjalpkallan.org/). Våra volontärer känner till en del om just de bitarna. Eller kan du PM:a mig, om du hellre vill.

## Comment 7
Author: [Borttaget]

#6 Tack för tipset. Jag ska ta mig en funderare ![Flört](http://bokstavsfolk.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört")

## Comment 8
Author: Fnyfniken

Det finns ju inget som säger att man inte har drag av den ena diagnosen om man har den andra. Vad jag har förstått så är det vanligare att de som har ADHD även har depressioner, bipolär, borderline, och också migrän, narkolepsi och IBS. Jag tror att väldigt få människor har rena diagnoser, med bara en enskild problematik.

Vad jag förstår är det även väldigt vanligt med längre perioder (eller ständig) nedstämdhet, dystymi, vid ADHD. Om det sen beror på att hjärnan (och själen) blir trött och ledsen av all förvirring eller om hjärnan är gjord så, därom tvista de lärde. Men jag kan säga för egen del, att i och med CS-behandling så gick min nedstämdhet bort. Bara att kunna koncentrera sig på att leka i en snöhög med sitt glada entusiastiska barn utan att hjärnan drar in en massa annat skit är ju helt underbart, och man blir bara glad!

Jag tror att det är lätt för vårdpersonal att fokusera på det som patienten söker för, men även att patienten fokuserar på vad den söker för. Eller det som är på modet och som man kan medicinera emot. Jag hade länge en depressionsdiagnos som jag inte alls var sams med. Kände mycket mer ångest och stress och inte alls någon letargi. Senare menade man att det var nog egentligen generaliserad ångest, och PTSD efter en svår förlossning. Det kändes som att generaliserad ångestsyndrom stämde bättre men jag undrade varför jag hade fått det. Och var väl inte 100% nöjd med den heller. Så råkade jag läsa en artikelserie om kvinnor med ADHD i SvD på lunchrasten på jobbet, och beskrivningen om hur barndomen kan te sig för en flicka med ADHD gjorde att slanten ramlade ner. Jag tänkte på frågeformuläret som man får svara på varje gång man får vård på psyk, om huruvida man kan koncentrera sig på att läsa tidningen, om tillvaron känns meningslös och sånt. Och där slank jag ju igenom. Visst kan jag koncentrera mig på att läsa tidningen men bara de artiklar som JAG vill läsa. Jag kan koncentrera mig jättebra på det jag vill göra. Det andra gör jag helt enkelt inte och däri ligger problemet. Den frågan kanske fångar någon med depression eller hjärnblödning, men för mig hade frågor som diskar du undan varje dag, kommer du ihåg att kamma dig innan du går ut, har du ofta hål på strumporna och letar du nycklarna varje gång du ska lämna huset varit mycket mera vägledande. Men de letar bara efter depression. Så då hittade de det. När jag kom till utredning och tester var det hela sen ganska glasklart. Men bara för att vårdpersonalen ställde rätt frågor. Är du ofta sen till en avtalad tid? Nej. Nähä, är du onödigt tidig då? Jaaaajo... Svårt att planera och prioritera mellan allt du ska göra på en dag? Ohja! Blir du stressad av mer än 1 krav åt gången? Jepp, that's me. I formuläret frågas bara om man är sen till avtalade tider. Väldigt endimensionellt.

Vad jag ville ha sagt var att om du kommer till en erfaren utredare som kan ställa rätt frågor, utveckla frågorna vidare och ställa andra frågor än de som finns i formulären så kommer du nog att få rätt diagnos. Lycka till!

## Comment 9
Author: [Borttaget]

#4 Hihi. Ja, skall man iväg och mäta sitt EKG, är det nog bättre att inte stressa upp hjärnan alltför mkt i förväg också. \*petar på\* ![Glad](http://bokstavsfolk.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

I vilket fall som helst, tycker jag inte att det behöver vara särskilt relevant huruvida hönan eller ägget kom först. (Fast nu började jag naturligtvis klura över det ändå, _hjälp_.) Huvudsaken är att du tror att du kan få adekvat hjälp genom att ha fått den diagnos du har.

## Comment 10
Author: coffee-girl

#8 Tack för ditt långa och utförliga svar.

Ja, det handlar nog om att ställa rätt frågor, och om att tolka svaren rätt. Och jag känner också att det är lätt att fokusera på det som för stunden är på modet. 2001 fick jag diagnosen PTSD, för att jag sa att jag hade kollapsat. Då trodde man fortfarande inte att tjejer, i synnerhet inte vuxna kvinnor, hade ADHD.

Som sagt, jag är inte orolig för att ha fått fel diagnos, jag sägs ju vara en ganska klar ADHD. Och det känns onekligen bra.

## Comment 11
Author: Fnyfniken

Skönt att höra.

Jag vet inte med mig själv heller, om det där med PTSD stämmer, för min grundläggandeproblematik kan ju ha spätt på att det blev som det blev. jag är väldigt dålig på att förbereda mig på saker som kommer att ske om en lång stund, samt att jag har svårt för att be om hjälp för jag brukar tyvärr ändå aldrig få det. I kombination med igångsatt förlossning med stressad och nyutbildad personal samt en lång räcka oturliga inträffanden så blev det hela ett stort trauma för mig. Det kunde naturligtvis ha hänt en NT-människa lika väl, för när jag har berättat för folk hurt det var så tror de inte att det är sant. Men, jag har ju alltid haft mina ADHD-relaterade problem, och beskrivninigen av just hur barndomen kan te sig gjorde att slanten ramlade ner. Jag har ju alltid varit så här.

Hon som höll i min utredning påpekade också att alla kriterier för ADHD utgår ifrån NTs upplevelse av en person med ADHD. Kan inte sitta stilla, kan inte komma i tid, kan inte tygla sina impulser, kan inte hålla truten. Det där stämmer inte särskilt väl på mig, observerat utifrån. Jag småpilla på saker; nagelbanden, sömmar, ringar, tänderna, etc. I bankomatkön distraherar jag mig själv genom att försöka hitta mönster i fasaden bredvid tills det är min tur. Jag är aldrig sen. Men en ångestfylld människa med dålig tidsuppfattning hittar strategier. Jag är då istället idiot-tidig. För att slippa bli stressad.

När jag lyssnade på Russell Barkleys föreläsningar om hur hjärnan funkar (eller inte funkar) för någon med ADHD blev mitt beteende helt begripligt. Jag är tidsblind. Eller snarare väldigt närsynt. Jag är motivations-"deficit", dvs, kan inte skapa min egen motivation i huvudet så att jag kan fortsätta med det tråkiga för att nå målet. Jag kan inte göra mig en inre bild av abstrakta saker, därför minns jag dåligt om jag inte skrivit, ritat eller känt på det. Etc. Numera helt begripligt. Hoppas du uppskattar videorna i länken. Det gjorde jag.

[http://www.youtube.com/user/A9Kam](http://www.youtube.com/user/A9Kam)

De finns i sitt sammanhang från CADDACs hemsida, bland andra:

[http://www.caddac.ca/cms/video/player.html](http://www.caddac.ca/cms/video/player.html)

## Comment 12
Author: [Borttaget]

Håller med dig Fnyfniken. Som man frågar får man svar och olika verksamheter är intresserade av olika bitar. Psykiatrin är mest intresserade av aktuella observerbara symptom och habiliteringen fokuserar på funktionsnedsättningar. Och är inte utredningsteamet bekant med diagnosen så missar de säkert mycket om de inte känner till _funktionen_ av beteendet (tex kommer för sent = beror på svårigheter med tidsuppfattningen). Eller ta det där med hyperaktivitet/hypoaktivitet till exempel. Den underliggande svårigheten är att adekvat reglera sin aktivitetsnivå i förhållande till situationen. Men om deinte är bekanta med diagnosen kanske de frågar: Är du hyperaktiv?

Det här kan ni säkert redan men om man benar upp det lite så är borderline en personlighetsstörning som förvärvas genom att miljön är illa anpassad eller är direkt skadlig för individen. En borderlinediagnos får inte ställas före 18 års ålder. Man behöver inte ha en funktionsnedsättning innan men det är klart att personen är mer sårbar då. Alltså är det inte ovanligt att man har en underliggande funktionsnedsättning samtidigt med en borderlinediagnos.

PTSD är en stress/traumadiagnos som man får efter traumatiska eller långvarigt stressande upplevelser. Detta är också en miljörelaterad diagnos som man inte föds med.

ADHD är en funktionsnedsättning man föds med. För att ställa den diagnosen ska svårigheterna ha märkts före sju års ålder. Symptomen på PTSD och vanlig depression kan påminna om ADHD-symptom men då finns det ju ett tydligt före/efter. Att man hade en funktion som man förlorade. Om du haft svårigheter sedan tidig barndom rör det sig troligtvis om en funktionsnedsättning. Det är därför viktigt att utredningsteamet pratar med en anhörig för att fastställa att svårigheterna fanns i barndomen.

## Comment 13
Author: coffee-girl

#12 Problem har jag alltid haft, men det blev svårare att hantera när mamma blev sjuk, och krävde service från mig tills hon sedan dog. Sedan dog pappa och jag gick samtidigt först på komvux och sedan universitetet... \*pustar\* En lång historia som innehöll fler stressmoment än de här, men jag satte mig i en liten hög och kollapsade. Så nog var det PTSD, men jag var med stor säkerhet redan känslig och hade troligen redan ADHD.

Tyvärr fanns ingen anhörig att intervjua, så det fick gå så bra som det gick med mina berättelser ur minnet samt mammas dagbok om hur jag hade varit som liten. Jag är ganska säker på att ha prickat rätt, för det är trots allt ADHD jag känner igen mig mest i, även om jag funderade på allt möjligt innan jag ringade in vad det borde vara.

## Comment 14
Author: [Borttaget]

Puh! Det kan inte ha varit lätt. Svårt att veta vad som är hönan och ägget, som sagt. Men det låter ju som att du känner igen dig i diagnosen och att det finns ett värde för dig att den som förklaringsmodell och det är ju ett tungt vägande skäl.