# Hej, så mycket hej :D,
Author: timmelin

Att hälsa på folk som man inte känner så väl. Där kan jag nog vara konstig.

Kan haka upp mig liksom på att den där föräldern till barnet i min klass som jag träffar i affären inte hejar.

Eller jag är med mina barn på en tävling, träffar pappan till en konkurrent, det tillhör sunt förnuft inom den sporten att hälsa på varandra.

Då jag säger detta till maken att den pappan, klassföräldern eller dylikt var högfärdig, och inte hejade.

Så kan min make säga, men hejade du??

![Skäms](http://bokstavsfolk.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-embarassed.gif "Skäms") Nä, säger jag då. För i mitt konstiga huvud så kan det kännas ibland att den andra ska hälsa först. Herregud jag vet inte varför, någon annan som kan känna samma sak. Dock har jag blivit betydligt bättre på detta, men inte kanske fullt ut. Och tänk om den jag möter tänker samma tanke som jag. Då går vi ju runt båda två och tycker att den människan är högfärdig.

Till saken hör att jag, kort är jag ju på 1,56 men kan se högdragen ut då jag går ganska bakåt eller rakt. Så ibland såg jag ut som en liten kajsa kavat när jag var liten. ![Glad](http://bokstavsfolk.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

## Comment 1
Author: [Borttaget]

Ja, så där brukar jag oxå tänka, att den andra ska hälsa först. För att när jag hälsar så brukarn en del inte hälsa tillbaka. Så jag blir osäker och vill att de andra hälsar först. Känner att om de inte hälsar så har de något emot mig, att de inte gillar mig och försöker frysa mig ute. Nu för tiden tilttar jag bara ner i marken och låtsas att jag inte ser några bekanta så jag slipper tänka på om jag ska heja eller inte

## Comment 2
Author: Zaphix

Jag vågar inte heja om inte den andra hejar först.

Mest för att jag tycker det är så pinsamt om det blir fel, att jag hejar med den andra personen knappt vet vem jag är. Jobbigt att tro att man är "hej"-bekanta, men den andra inte ens tycker att vi känner varann så pass mycket att man säger hej.

Jag vågar aldrig heja först, skulle nog krevera av ångest för att jag tycker jag varit konstig om den andra inte ens hejar på mig.  
Elelr om den hejar skulle jag tro att den tycker jag är konstig, men hejar av ren hövlighet.

Ser jag någon bekant som inte är tillräckligt nära bekant ayy man stannar och pratar med personen, då försöker jag oftast gå åt ett annat håll eller inte synas för att slippa såna situationer.

## Comment 3
Author: timmelin

jag är ju inte blyg, men bara fundersam på vad den människan tycker om mig. typ han/hon gillar inte mig.

Jag brukar titta för att se om jag får en reaktion, kan faktiskt titta dom rakt i ögonen. ser jag ett leende så hejar jag. annars känns det som jag liksom blir mentalt trampad på. Herregud jag vet att jag kan väl heja. det är även mitt svart vita tänkande som spelar mig ett spratt.

skönt att höra era beteenden, så vet jag att jag inte är ensam. Men dock beror det ju inte på min blyghet, bara osäkerhet vad den människan tycker. Jag får för mig så jäkla lätt att folk är bessewisser, kanske jag upplevs ibland så själv. men det ser jag tyvärr inte.

jag vill ju bara vara glad, känner väl att folk tycker att man är konstig bara för att man är spontan.

## Comment 4
Author: LinaIsabell

Jag hejar aldrig på folk om inte de hejar på mig först. Ibland inte ens då. Men det är oftast för att när jag väl hunnit komma på hur jag ska reagera och vad jag ska säga så är det redan försent för att heja tillbaka.