# odiagnostiserad?
Author: AnnaBrandell

Jag har genom hela mitt liv känt att jag inte riktigt är som alla andra.  
  
Allt gick bra tills sista terminen i 7an då jag succestivt började bli arg, väldigt arg. Helt utan anledning och på nästan alla runt ikring mig. Min kära far och min mentor på skolan var de som fick ta de hårdaste smällarna av mitt extremt dåliga humör, min stackars mentor kunde inte ens titta på mig utan att jag fick världens utbrott och skrek diverse ofina ord till henne.  
Jag kände att alla gjorde saker hela tiden för att just få stubinen att börja brinna, kunde ingen bara låta mig vara?  
  
Har genom högstadiet som mest haft en nävaro på 50% när jag gick ut 9an låg jag på frånvaro 75% Jag var på skolan men kunde inte förmå mig att faktiskt sitta inne på lektionen. Jag kan idag inte riktigt förstå varför då jag inte hade något problem med att sitta på någon annan plats i skolan och T.ex spela gitarr eller bara filosofera.  
Jag har alltid haft väldigt lätt för mig i skolan, aldrig behövt kämpa för att ta in information. Synd nog så gjorde jag aldrig någonting av det faktum att jag hade så lätt för mig utan istället gjorde jag knappt det som behövdes för att få ett svagt godkänt.  
Jag har alltid haft stora problem att få saker och ting gjorda även om jag själv skulle vilja. Kan bara inte förmå mig att ta tag i det.

Under senare delen av 9an började mitt humör att lägga sig mer och mer, nu sitter jag i en helt annan sits. Jag känner helt enkelt att jag inte bryr mig. Inte om något. Jag hade en häst som dog för några år sedan, då grät jag en natt i sträck sen har jag knappt tänkt på hästen sedan dess. det var ändå det som betydde mest för mig i livet just då.

Det är som att jag håller en rak medellinje i mina känslor och tar aldrig ut några svängar. Jag kan bli glad men jag blir aldrig jätteglad, jag kan bli ledsen men blir aldrig jätteledsen. Har även väldigt svårt att tycka synd om personer i min omgivning som har det svårt.

Jag har även väldigt ofta en känsla av att min omgivning är väldigt osmart, att dom inte förstår någonting som man försöker förklara. Ofta försöker jag inte ens förklara saker för folk i min omgivning då jag ändå inte tror att dom är tillräckligt smarta för att förstå..

Blev väldigt luddigt skrivet känner jag. Chansen är väl stor att det är mest bara normala tonårsbekymmer men det är det faktum att jag på senare år blivit så avtrubbat känslomässigt som oroar mig mest. Det känns som att min hjärna försöker skydda sig själv mot allt som kan vara jobbigt.

Någon som upplevt något liknande?