# Bara fler å fler diagnoser men aldrig rätt?! Author: ekorren Såg igår att läkaren har satt ännu en diagnos på mig i senaste läkarutlåtandet. Ospecifierad personlighetsstörning! Förutom depression, dystymi och ångest då... Först skakade jag bara på huvudet och skrattade..jaja jag misstänkte väl att han tyckte nåt sånt. Men nu när det har sjunkit in har jag blivit riktigt ledsen. Jag tror han har dragit den slutsatsen för att jag kan reagera väldigt starkt känslomässigt på stress mm...men om man känner att man inte kommer få varken riktig mat eller sömn på obestämd tid... har man inte rätt att reagera?! Ska man sitta där snäll och samlad och säga att det går nog bra, visst visst, jag klarar mig säkert utan mat och sömn bara jag får ett par månader eller år att vänja mig....och att gå ner i ännu en depression gör ju inte alls någonting för det finns ju piller med intressanta biverkningar att knapra på resten av livet?! Har man inte rätt att bli desperat och känna sig maktlös då? Kan säga att han dessutom inte tror alls att jag har add och vägrar skriva en vettig remiss för att jag ska få en utredning. Nu undrar jag...är det vanligt med (tillsynes) överdrivna känsloreaktioner när man har någon bokstavsdiagnos? Har ni också råkat utför en diagnos som inte alls känns som den stämmer? (Om jag kanske inte svarar så beror det på att jag inte orkar, känner mig lite labil just nu, ...därför säger jag på förhand tack för eventuella svar. Kram på er  ![Glad](http://bokstavsfolk.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")) ## Comment 1 Author: Freke Så som du skriver tror jag alla känner det ibland? Jag vet själv, ur egna ögon att jag inte alltid fått rätt och att dom hittat något annat. Sen att man är grymt duktig på att manipulera sin omgivning gör väl inte det hela bättre.. Lovar att jag skulle kunna blåsa vem som av dom inom psykvården, men den enda som jag i slutändan blåser är mig själv. Men om du inte får den utredningen som du vill ha kan du alltid ta problemet med annan läkare eller använda dig av vårdgarantin. Det är jobbigt att gå igenom alla traglande och högtravande vändor, men ibland måste man för att man någonsin ska kunna komma till ro.. Jag vet... Det tråkiga är att man(jag) väntat för länge, borde gjort det här för en massa år sedan, hade varit mycket enklare och jag skulle kunnat haft ett rikare liv än vad jag haft.. Då har ändå inte mitt varit fattigt, fast fyllt och kantat av en massa problem.. ## Comment 2 Author: ekorren Ibland undrar jag om vändorna någonsin tar slut...suck... Ny läkare kommer det att bli för gamla går helt enkelt inte att få tag på. Men trots att jag varit på VC för att få en remiss till psyk för en ny läkare så fick jag ingen...dom väntar på en journalkopia(från privatläkare) som aldrig kommer komma....suck igen. Tack för ditt svar Freke, det uppskattade jag. ## Comment 3 Author: vuxenadhdbipo Jag tror de flesta går igenom en massa diagnoser på pappret innan det skalas av eftersom. Man bör kanske hitta huvudproblemet och sen skala undan vad som är SYMPTOM eller "sjukdomar" som man utvecklat pga huvudsjukdomen/funktionsnedsättningen. Jag själv har haft så mkt diagnoser att inte FK ringde mig på flera år. Läste man mina papper kunde man tro att jag var totalt jävla livsfarlig. Så du är inte ensam. Och absolut inte ensam om konstiga känsloreaktioner. Jag själv är totalt jäkla superknäpp ibland.  Sen måste jag säga att det är SÅ olika hur man behandlas, stämplas och bemöts beroende på VEM man träffar inom vården och vilken instans man är hos. Jag har tillhört två olika psyk och det är fan en historia för sig hur olika det kan vara. (Vi FLYTTADE för att jag skulle få mer kompetent vård tex). ## Comment 4 Author: ekorren \# 3 Kan inte vara sannare sagt. Har också varit i kontakt med två olika psyk med totalt olika bemötande. Vägrade gå till det stället jag egentligen skulle för jag mådde så dåligt bara jag kom innanför dörrarna där. Nya stället är toppen. Dom har äntligen fattat att något är fel. Oj att behöva flytta då är det illa...men jag är inte förvånad egentligen. Det har nog också börjat nysta fram att den sk personlighetsstörngen jag fick inte är en riktig diagnos utan som sagt mer ett symptom på något som har varit väldigt länge och inte blivit rätt än. Men mer utredning är på gång. Skönt att höra att man inte är ensam om att flippa ur....eller faktiskt är nog känslorna mm helt normala under omständigheterna :-)