# Döden Author: [Borttaget] Hur reagerar du om någon dör, släkt som vän. Eller kändis. Bli du oavbrytet ledsen länge, eller gråter du ett par tårar sen är det över ? Eller reagerar du inte med en gång ? Hur hanterar du det ? ## Comment 1 Author: Zaphix Gråter om det är någon nära. När morfar dog var jag mest ledsen för mammas skull, samma sak som när mammas faster dog. När farfar dog var jag ledsen och gräst, likaså när en vän dog. Men mest ledsenn har jag varit när mina djur har dött. När hunden dog grät jag till och från i ett halvår. ## Comment 2 Author: JohannaEkroth Jag reagerar inte med en gång. Brukar ta ett år innan sorgen kommer ikapp. Det är först när alla roliga färska minnen och personens/djurets närhet har bleknat och jag behöver fylla på med nya minnen och närhet och då det inte går kommer sorgen... ## Comment 3 Author: 1nq Det är som en fördröjning sorgreaktionen för mig och sen sker denofta inuti mig jag visar inte utåt...det funkar inte .Jag kan berätta prexis hur det känns men ingen kommer att se det på mig ..det är tungt, en del tror man inte bryr sig, dock tror ingen i min familj det eller mina vänner  tack och lov![Obestämd](http://bokstavsfolk.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") ## Comment 4 Author: [Borttaget] Som aspergare har jag svårt att ge sorgen uttryck, men den finns där. En bearbetningsprocess kan ta rätt lång tid. Med tiden har jag väl kommit att få en lite mer distanserad attityd till en sorgeprocess, men som barn minns jag att det för mig innebar oerhört omtumlande upplevelser när någon gick bort. Det var på sätt och vis en totalt oacceptabel förändring i barnet Varulvs hela verklighetsuppfattning. Och som krävde en minutiös och känsloladdad bearbetning under oftast väldigt lång tid. Egentligen tror jag, med facit i hand, att sådana känsliga barn som jag var (liksom många aspergerbarn?) skulle behöva kvalificerad psykologhjälp med ett genomgripande trauma som en närståendes död kan innebära. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Tack för svaren (ska skriva mitt när jag orkar..) ## Comment 6 Author: Allamej Sörjer både inombords och öppet, även för dom som varit döda i 10 år. även för djur som har kommit och gått. Jag vet inte om man någonsin blir av med smärtan. ## Comment 7 Author: [Borttaget] #6 Jag kan faktiskt hålla med dej lite om det Allamej. En förlorad vän är en förlorad vän; kommer aldrig åter, och däri ligger en evig sorg på visst sätt. \- Är detta månne ett aspergerdrag specifikt? Har vi då kanske i så fall vissa likheter med elefanterna, vilka heller aldrig glömmer en närståendes eller en frändes död. ## Comment 8 Author: [Borttaget] Själv reagerar jag inte mycket direkt, har mist både pappa i cancer, mamma (biologiska) blev mördad, mormor i cancer, morfar i stroke osv.. Men nada. Min mamma jag växt upp med (moster) sa jag grät en hel del när vår hund dog när jag var mindre. när svärmor dog kom tårar men de var för mannen skull.. När vår kanin dog kom tårar.. Ha så klart saknad men inga tårar eller så när släkt dött.. ## Comment 9 Author: [Borttaget] Jag reagerar inte alls för det mesta. Om mina barn dör vet jag inte hur jag kommer att reagera. ## Comment 10 Author: [Borttaget] Jag ha drömt om mina barn, i olyckor och vaknat med panik.. Och jag vet att om min man dör skulle jag dö, samt barnen. De är väl de närmaste med sorg etc jag kommer så är det med min egna familj.. ## Comment 11 Author: [Borttaget] Min mormor miste sin mor vid två års ålder. Redan som ganska ung (typ tio år) så vet jag att jag tänkte, att detta har präglat min mormor för hela livet. Och allt efter som, så kom dessa mina tankar att bekräftas mer och mer. Jag har ägnat rätt mycket tid åt att försöka känna in hur det kan ha varit för mormor då, när hon var två, att plötsligt inte ha sin mamma...