# Är ovillkorlig kärlek en lögn? Author: Alyosha Man har ju hört om det där med ovillkorlig kärlek, "unconditional love", i filmer och så och jag har varit så pass naiv att jag längre trott att det var någonting som fanns på riktigt... Men på senare tid har jag börjat undra om det finns överhuvudtaget. När jag ser tillbaka på mitt liv så syns det tydligt att jag aldrig varit älskad ovillkorligt, utan alla, även mina föräldrar har försökt göra mig till något jag inte är. Ingen har någonsin tyckt att jag duger. Det har alltid varit frågor och kommentarer som: **Varför försöker inte du vissa upp dig mer? Varför försöker inte du vissa mer av din kropp, klä dig sexigare?** **Du läser alltid såna djupa böcker!** (underförstått att jag borde läsa mer "normal" litteratur) **Varför har du aldrig smink på dig?** **Varför gillar du inte rosa kläder? Lite gladare färger?** **Varför går du inte ut oftare?** o.s.v... Jag har undrat på senare tid om jag skulle orka ha en kärleksrelation om ovillkorlig kärlek inte finns. Jag tror inte jag skulle orka med att nån alltid kommenterar hur jag skulle kunna se bättre ut, bete mig mer normalt, ha mer normal smak, vara mer social o.s.v Kan man verkligen vara älskad precis som man är, eller är det ännu en omöjlig dröm jag måste glömma? :( ## Comment 1 Author: Porklash Men är du beredd att ge ovillkorlig kärlek då? Mycket kärlek är inte ovillkorlig för en kris-situation uppstår. Vi verkar gilla att ställa krav på andra och oss själva för den delen. Det är så mycket som ska "levas upp till". Självklart ställer jag krav på mina barn t.ex. men inte att de ska tycka som jag eller ha samma intressen. De måste få vara sina egna. Men jag har mina gränser och de har sina och de krockar ibland och då får man jobba på det. Jag skulle inte vilja ha en kärleksrelation som är ovillkorlig. Jag vill veta vad den andra personen har för krav på mig och jag vill få ha mina. Sen så är ju detta dynamiskt och måste omförhandlas men... De saker som du skriver med fet stil är ju sånt som folk inte har med att göra men å andra sidan är säker sagt i någon missriktat försök att bry sig om. Vi är knepiga djur som jag brukar säga... pEr ## Comment 2 Author: MissInAction Gissar att sakerna du skrivit i fetstil är sådant som dina föräldrar har sagt? Eller vänner? Min personliga uppfattning är att kärlek och liknande kommentarer inte behöver vara motsatser. Det finns ju olika sätt att säga något på. Mjukt, likgiltigt, anklagande... Filmer och böcker är skrivna för att attrahera en publik och den där kärleken, vänskapen, sexlivet och romantiken som ofta framställs är sällan i närheten av verkligeheten. Det har ju till och med gjorts studier på det där och folk tror att det ska vara som på film, och när det inte är det så mår de dåligt och blir deprimerade, får prestationsångest osv. Det är ju förskräckligt!! Livet är alltid livet. Här och nu.  Jag älskar min sambo. Men han är en av de lataste och segaste (ibland) människorna jag träffat på och det går mig ibland på nerverna. Och jag låter honom veta det. Faktiskt så kan jag inte dra mig till minnes att jag någonsin känt ovillkorlig kärlek, möjligen till katter, hundar och hästar. Till och med min mamma som jag verkligen älskar (men aldrig sagt) brukar jag irritera mig på för hennes egenheter, och jag brukade ofta sucka och kommentera det, numera håller jag det bara inne. Vad jag menar är att de exempel du gav i ditt inlägg visar på att någon bryr sig om dig. De tror förmodligen att du skulle må bättre om du gjorde si eller så, eftersom det ligger i mallen för väldigt många. De kan ju ha fel, men jag gissar att det ligger omtanke bakom. Eftersom vi är sociala djur så uppstår förväntningar, förhoppningar, missförstånd och konflikter. Många har också svårt att sätta sig in i hur det är att vara någon annan. ## Comment 3 Author: [Borttaget] "_Kan man verkligen vara älskad precis som man är, eller är det ännu en omöjlig dröm jag måste glömma?_" Nu vet jag inget närmare om dig, Alyosha, om vilken eventuell diagnos du har etc. Men jag vet en sak, och det är att "ovillkorlig kärlek" är ett _villkor_ för oss aspergare. Endast den som känner till aspergersyndromet riktigt väl, kan sätta sig in i hur det är att ha asperger. En sådan initierad vet, att vi aspergare gör så gott vi kan i varje läge, med råge. Vi bjuder till, ständigt. Vi vill duga. Vi behöver ingen kritik; vi har nog utav och fullt upp med våran självkritik. Träffar vi någon, för vilken vi duger såsom vi i sanning är, så är detta ett sällsynt sammanträffande, icke desto mindre fantastiskt! Förutsättningarna borde dock i något litet större utsträckning finnas mellan två aspergare kan jag tycka. Dessa kontrahenter borde väl om några känna till och kunna respektera och till och med bejaka varandras särarter. Personligen så ser jag som kanske den högsta kärleken i det, att i egenskap av man kunna älska en kvinna just sådan som hon är. Med fel och brister. Och givetvis med alla hennes kvaliteter och förtjänster - dem, som åtminstone jag ser...! I ett sådant förhållningssätt ryms en närhet, så förtätad, att något liknande egentligen inte finns att finna i något enda annat sammanhang. Visst finns kärleken! (den sanna). ![Cool](http://bokstavsfolk.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-cool.gif "Cool") ## Comment 4 Author: Anonym Jag tror som du, att det är en naiv illusion. Har aldrig lyckats hitta vänner eller kärlek som gillar mig som jag är, även om de säger att de gillar mig som jag är så vill de alltid förändra mig och kritisera mig för att passa dem. Jag tror jag är för känslig för att leva med folk, men jag behöver det så mycket... Jättejobbigt är det. Sånt som gör mig superdeppig. ![Gråter](http://bokstavsfolk.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") \--Helena ## Comment 5 Author: Fluyente Med risk för att låta klychig: älska dig själv! (ovillkorligt). Precis som Varulv skrev så är vi aspergare ofta uppslukade av vår egna självkritiska röst, och detta om något sätter käppar i hjulet för kärleken. Man stänger ut den kärlek som faktiskt finns runt om en genom att fokusera på sin egna negativa "kommentatorsröst" inombords. Jag menar inte att man måste kämpa emot den, eller kritisera sig själv för att man kritiserar sig själv (haha), utan att det går att acceptera sig själv som man är här och nu utan att döma. Att bara låta saker och ting vara, både sin egna och andras kritiska röster, och detta leder, paradoxalt nog, till den största (inre) förändringen. Det är genom våra tolkningar vi uppfattar världen, och dessa tolkningar går att förändra. Man behöver inte ta sina tolkningar för sanningar utan se dom för vad dom är: en människas begränsade perception av sin värld. Vad har då detta med kärlek att göra? Livet utan förvrängda, sotiga tolkningslinser är ren, ovillkorlig kärlek. Den finns, dold bakom dina tankar, se genom dom! ## Comment 6 Author: Alyosha 1# Jag vet att min bror är en träningsfreak, att min syster älskar rosa och prinsessor, att många av mina vänner är supersociala och festar varje vecka, och jag försöker inte att förändra någon utan accepterar alla som de är även om vi är olika och jag ofta inte förstår mig på dem. Men jag kan inte minnas en tid då ingen försökte förändra mig. ## Comment 7 Author: Alyosha 3#Har Aspergers och ADD. Jag har undrat faktiskt om det vore bättre att vara ihop med en annan aspergare eller med en neurotypisk. Kan tänka mig att en annan aspergare skulle inte kräva att man var mer normal. ## Comment 8 Author: [Borttaget] #7 Ja, som jag skrev, att två aspergare rimligen borde ha någorlunda goda förutsättningat till åtminstone samförstånd. Men man bör ändå inte göra dogm av den funderingen. Kärleken hittar sina egna vägar, och just det är det fantastiska med den, ändå...! Att jag själv tror på den förbehållslösa kärleken har nog med min uppväxt att göra. Min mamma accepterade mig förbehållslöst, och det gav mig trots allt livskvalitet. Nu har jag iofs "amatördiagnosticerat" min salig mor i efterhand till att också hon, som jag, måste ha varit aspergare. Hon såg förmodligen en hel del av sina egna avvikande egenskaper i mina - och då är det ju betydligt lättare att acceptera och till och med bejaka. Min far däremot, som säkert inte var aspergare, intog ett ganska intolerant förhållningssätt mot mig. Han stigmatiserade mig, rätt säkert. Och då är det ju kört med relationen. Blir man utdömd, så är man utdömd. Spelar ingen som helst roll hur duglig man än försöker visa sig. Men, som sagt, jag tror på _idyllen_ som grund för innerlig kärlek. Den oskyldiga samvaron, den utifrån betraktat lite rörande. Faktiskt så utgör detta en sann grund till min och min sambos kärleksrelation. Och till yttermera visso så är min sambo inte aspergare. Men vår kärlek har ändå hållit i sig i snart 19 år. Fast nuförtiden är det nog rätt klent beställt med den där passionen vi kände som nykära. Men ändå så finns där nånting intakt trots allt... ![Obestämd](http://bokstavsfolk.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd")![Glad](http://bokstavsfolk.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")![Flört](http://bokstavsfolk.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört")