# Ork Author: HannaM Jag undrar var tusan den där extradunken ork är. Varför jag inte hittar den när så många andra gör det. Varför jag rasar som ett korthus och är totalt slutkörd och dränerad efter mindre ansträgningar. Jag har gått upp vid sex-sju tre dagar i rad. Varit igång ett par timmar och sen lagt mig hyffsat tidigt. Det har varit ungefär två- tre timmars aktivitet varje dag och sedan lite restid och lite dötid på plats. Inte mycket alltså. Jag är helt förbrukad, det finns ingenting kvar av energi, inget som helst. När jag kom hem idag hade jag huvudvärk och var så trött att jag mådde illa. Då var klockan halv fyra. Det är helt omöjligt att jag skulle ta mig upp samma tid imorgon, jag skulle somna sittande så fort jag slappnade av det allra minsta. Det finns ingenting kvar. Jag är slut i hela kroppen och psykiskt är det än värre. Hur gör alla som jobbar och går upp då dag efter dag, vecka efter vecka. Varifrån kommer energin, vad gör jag för fel? Hur är jag fel? ## Comment 1 Author: Zaphix Jag undrar detsamma. Just nu kan jag i princip göra saker när jag har energin till det. Har praktik tre dagar i veckan, men mår jag dåligt eller är slut på energin behöver jag inte gå dit. I övrigt så anpassar jag mig efter de tider då jag har energi. Blir slut efter jag gjort något och behöver tid för återhämtning, men allt efter tiden går så behöver jag mindre och mindre tid till återhämtning. Jag börjar bli rehabiliterad alltså. Det jag gjort för att kunna få mer energi är att ge det tid, jag har låtit mig själv vara den jag är och accepterat att jag behöver mycket vila. Och genom all vila har jag rehabiliterats och börjat få mer energi. Till hösten ska jag testa på att börja plugga, kliva upp varje morgon och vara aktiv hela dagen. Får se hur lpng tid det tar innan jag bryter ihop och går tillbaka till att vara sjukskriven.. Eller så är jag redo för det och klarar av det. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Utbrändhet kan kanske bero på två saker - antingen på det som du beskriver, Zaphix, och då kan det vara möjligt att steg för steg gå mot en rehabilitering. För mig som aspergare finns förmodligen ingen bot. Utan i bästa fall kan jag rehabiliteras till att må hyfsat - men då utan att gå tillbaka till yrkeslivet. Ty går jag tillbaka till yrkeslivet, då blir det precis så som du beskriver att du har det nu, HannaM. Så blir det en ny utbrändhet, och så upprepas rehabiliteringsproceduren. Sådär har jag hållit på i hela mitt yrkesliv. Till ingen nytta alls! ## Comment 3 Author: Knaprig Jag har jobbat, gått in i väggen, fått jobba mig upp från det och kör nu på halvtid. Har ju under tiden fått adhd diagnosen och löst massor med annat. Styrt upp väldigt mycket som dragit ner mig osv.. Jag är också väldigt trött. Känns nästan likadant. Sist jag pratade med en arbetsterapeut som har med adhd att göra, så sa jag (eftersom vi nu lyckats jobba upp mig till ungefär halvtid) "vad händer om jag inte orkar mer än halvtid då?". För det slog mig plötsligt att, sättet jag jobbat på är... 100% eller "mer"... Och jag vet inte om jag kan göra det på nåt annat sätt. Det är inte fysisk utmattning utan mer psykiskt. Själva grejen med att faktiskt vara någon annanstans än hemma i 8 timmar om dagen, jobba slött, hårt eller fysiskt krävande eller inte alls, spelar mindre roll än att det är dom där 8 timmarna. Vad gör man då. För 1-2 år sen skulle jag inte kunnat jobba alls, nu går jag halvtid och det nästan knäcker mig.. Men pushar på sakta för jag behöver testa, hur långt det går. Samtidigt blir jag ännu mer knäckt av att vara hemma. ## Comment 4 Author: HannaM Jag upplever inte att jag behöver mindre återhämtningstid ännu men det kanske kommer om jag har tur. Jag är bara så rädd för att jag den dagen någon bestämmer att jag är arbetsför förlorar allt. Att jag hamnar i det läget jag var när jag jobbade sist. Jag sov, åt och jobbade och var konstant helt slut och på gränsen till sammanbrott. Det är inte ett liv och det leder mig ofelbart till en ny period på psyk och jag har ingen lust. Jag har vilat och vilat lite till. Har varit hemma i sex år nu och det ger sig liksom inte. Börjar fundera på vad tusan det är jag missar, vad jag gör fel. Så rädd, så rädd och jag vågar ju knappt yttra högt vad jag tror för då döms jag som arbetsskygg. Jag tror faktiskt inte att jag fungerar med heltidsjobb. Jag tror inte det är ett alternativ. Jag ska ju inte säga att det inte kan ändra sig man vet ju aldrig men som mitt liv sett ut hitills så känns det som något fullständigt ogenomförbart. Hur lägger man fram sådana farhågor utan att bli klassad som lat och ovillig? Normen är ju att klara 40 timmar i veckan och allt annat är fel. #2 Fast det finns andra aspergare som klarar av att arbeta så frågan är om det inte är annat också som ställer till det för dig? Jag menar jag har adhd men det i sig är ju egentligen inte ett hinder för arbete, det finns ju massvis med folk med npf-diagnoser som har jobb och inte är på sammanbrottets rand dagligen. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Det kanske är så att du kanske inte ska jobba? Har du tänkt den tanken? ## Comment 6 Author: HannaM #5 Ja, men inte accepterat eller egentligen tänkt färdigt tanken eller hur man ska säga. Jag är bara 26 år och har liksom ingen lust att vara förstörd för livet redan nu. Jag känner mig dessutom som, jag vet inte, någon slags lat jävel som inte vill. Fast jag vill. Det känns bara inte okej att vara så ung och ge upp eller hur man ska utrycka sig. ## Comment 7 Author: [Borttaget] Jag förstår mycket väl... Jag har aldrig jobbat i hela mitt liv, pga min diagnos, sjukdom med mer. Så jag förstår mycket väl vad du menar. Det är ingen annan, mer än du själv, som ser dig som lat. Det hela handlar om att acceptera sig själv....som du skriver... ## Comment 8 Author: Knaprig jag va visst inte klar när jag postade mitt inlägg... Tanken var iaf att jag känner ungefär lika och vet faktiskt inte heller om jag kommer orka jobba heltid liksom. Hela grejen med en sån enormt fast rutin gör att jag hamnar ur balans typ. Samtidigt, göra ingenting går ju inte heller. Och man vill ju göra nåt. Det jag tänker är väl att det gäller ju kanske att hitta något man klarar av. Och då menar jag inte tex att flippa burgare på mcdonalds, jobba som telefon försäljare eller nåt annat sånt som inte kräver nån utbildning direkt, eller speciellt mycket kompetens egentligen (för att göra ett någorlunda jobb alltså, finns nog dom som är riktigt bra på det också :) ). Försöker alltså inte se ner på nån här utan tog upp dom yrken jag kom på som arbetsförmedlingen verkar gilla skicka arbetslösa ungdomar till. Utan det handlar kanske om raketforskning, vetrinär, dansinstruktör eller nåt annat, hur avancerat eller enkelt som helst, som passar just DIG då. Just nu, för mig, så hoppas jag att det är som förskolelärare. Det är första grejen jag jobbat med som jag faktiskt tänkt att det här kan jag tänka mig studera till. Men å andra sidan är jag på halvtid nu och vet inte om jag kommer klara mer, även senare. Men helt enkelt (eller så enkelt är det ju kanske inte) så gäller det att försöka klura ut just det där jobbet som vi faktiskt orkar med. ## Comment 9 Author: [Borttaget] #4 Jo fast jag är nog rätt mycket inne på den linjen att trötthetsproblematiken hänger ihop med aspergern. Ja, jag är tämligen säker på att där finns ett samband. Jag hade nu senast en period om ett och ett halvt år då jag jobbade på heltid, klockan åtta till fem. Den ork jag hade kvar till fritiden inskränkte sig med nöd och näppe till de nödvändiga göromålen, och sedan sova. Helgerna gick åt till ren återhämtning. Senaste julhelgen tog jag semester i tre veckor trots att det var oekonomiskt mht klämdagar. De tre veckorna använde jag till vila, men hann ändå inte bli fullständigt återhämtad. Jag insåg då, under julhelgen, slutgiltigt, att jag inte mår bra av att arbeta heltid. Står nu inför ett liknande problem som du, att framlägga min sak för högre makter. Ingen lätt uppgift, men det är nog ändå nödvändigt att "ta tjuren vid hornen" för att inte i längden själv gå under. Om det funnes ett sådant alternativ, som nämndes här ovan, att inte behöva arbeta alls, så skulle jag välja det utan tvekan. ## Comment 10 Author: LenaR Tja, en aspergare i fel jobb - t ex något som kräver socialt engagemang - måste ju också bli rätt trött? Annars är det väl något som är typiskt för adhd. Bortsett från en del inspirationsryck när jag kan jobba hur mycket som helst, så har jag jobbat heltid bara några korta perioder i mitt liv. Sommarvikariat  t ex. Det har alltid slutat med att jag kommit hem på kvällarna så trött att jag stupat i säng utan att ens orka äta en smörgås, och sovit tills det är dags att gå upp och åka till jobbet. Helger har gått åt till återhämtning. Eftersom jag inte haft någon diagnos av något slag har jag arbetat max halvtid nästan hela livet. Det har varit mitt eget val, fast det förstås beror på min ständiga trötthet. Och det går! Man får leva fattigt - med få restaurangbesök, utlandsresor, konserter och annat roligt - men det går. Vad jag försöker säga är att det inte behöver vara så läskigt att bli bedömd som arbetsför. Man kan försörja sig på betydligt mindre än 40 timmar i veckan, vad normen än säger. Och jag skulle INTE vilja vara utan arbete - att arbeta är roligt! Bara man har rätt jobb! ![Glad](http://bokstavsfolk.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 11 Author: [Borttaget] Under de två decennier som jag arbetade som anställd (på företag) i det yrke jag har, förde man timlistor över sin arbetstid. Jag hade konstant undertid, som ackumulerade sig, och till slut gjorde administrationen löneavdrag. Detta blev regel för mig under all tid som anställd. Som tur var, så var arbetsgivarna toleranta (de visste samtidigt, att jag högg i och jobbade mer än full tid om och när det behövdes). Det blev tillslut så för mig, att jag bara jobbade så mycket, att lönen räckte till brödfödan. Så jag betedde mig ungefär som du i det avseendet, LenaR. Småningom fick jag egna uppdrag i sådan omfattning, att jag kunde bli frilansare, eller egenföretagare med kontoret hemma. Detta passade mig alldeles utmärkt. Jag åtog mig uppdrag i den omfattning som plånboken krävde, och inget mer. Med just denna arbetssituation trivdes jag ohyggligt bra. Under min utredning berättade jag dessa omständigheter för en psykolog. Vederbörande sa direkt och spontant, att "jamen det var ju för att du inte klarade av arbetssituationen som anställd, som du mer eller mindre tvingade dig till att starta eget!" Och ja, så var det nog faktiskt. ## Comment 12 Author: Caf_Roy För mig är det så att ju mert aktiv jag är (kombinerat med att äta och sova ordentligt förstås) desto mer energi har jag följande dag. Gäller inte första veckan när man precis börjar hålla igång, då blir man bara segare. Men efter en vecka får man resultat i att man orkar mer. ## Comment 13 Author: [Borttaget] [#11](http://bokstavsfolk.ifokus.se/discussions/4fdf7cf188f472330100b7e3-ork?discussions-1#11 "Direkt länk till kommentar") skrivet av [Varulv](http://bokstavsfolk.ifokus.se/users/4d712134b9cb4620e9015f39-varulv "Visa personlig sida för Varulv") Vad är det för sorts företag du driver? ## Comment 14 Author: [Borttaget] #13 _OT_, Pappsing! Och har ingen betydelse för förståelsen av inlägget heller, för den delen. ## Comment 15 Author: HannaM #12 Vad underbart det där lät. Som en dröm. ## Comment 16 Author: JohannaEkroth #12, så är det inte för mig, har jag hållit igång, spelat innebandy eller något annat en dag, så dagen efter är jag död, men efter ytterligare en dag är jag fit for fight x2 igen. ![Flört](http://bokstavsfolk.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 17 Author: [Borttaget] #16 Lite så är faktiskt jag oxå. ![Glad](http://bokstavsfolk.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 18 Author: Caf_Roy #16 Det är ungefär så jag menar, det är jättejobbigt i början, men är man envis och fortsätter hålla igång vänjer sig kroppen efter ett tag. Då blir man i stället rastlös om man inte får motionera. Detta märks för mig väldigt tydligt på våren, när alla andra tar fram sina cyklar efter att ha åkt bil/kommunalt hela vintern och har noll kondis, medans jag mer eller mindre flyger fram och är på topp efter att ha kämpat mig fram i snöstorm hela vintern. ## Comment 19 Author: HannaM #13 Tycker det är stor skillnad på träna och annat. Träna mår jag bra av medan andra aktiviteter bryter ner mig och lämnar mig nedbruten.