# Mamma bryr sig inte..
Author: graleh

Hej alla,

Jag ska försöka köra detta kortfattat. Jag är förtvivlad och besviken och vet inte riktigt vad jag ska göra.

Mitt liv har varit skit. I skolan har jag varit mobbad, jag har haft svårt att lära mig och varit okoncentrerad. Jag har inte fått stöd hemifrån, jag har alltid upplevt min mamma som extremt empatilös och rentav elak (psykopat?), medan hon totalt psykat ner min pappa, som varit snäll mot mig, men alltid tagit mammas parti. Jag har efter skolan mest fått ta hand om min 8 år yngre syster som idag mer eller mindre skiter i mig (misstänker hon ärvt mammas personlighet medan jag fått min pappas känsliga).

Hur som helst, jag fick diagnos ADD för ett år sedan. Min första depression fick jag för 10 år sedan och började medicineras, trots att min mamma var starkt emot det (och mycket annat jag gjorde). Min mamma var alltid på mig att "jag inte vet vad ångest är" och andra mindre vänliga uttalanden.

Jag och min mamma har haft en spänd relation där jag mest de senaste åren försökt ignorera henne eftersom hon bara utnyttjar människor till hennes fördel; hon spelar på skuld och hjälplösget. Hon påstår själv att hon "gått in i väggen" men är lika aggressiv och intensiv som tidigare och kan åka iväg på saker - om hon själv vill. Hon går bara hemma och dominerar men om pappa ber henne t.ex. laga sin egen mat blir hon plöstligt "sjuk". Så pappa lagar hennes mat. Gäller det saker som att ställa upp för andra, är hon också väldigt sjuk. Hon går till privata psykologer men om hon träffar en psykolog som säger emot henne, byter hon. Och när vi träffas pratar hon enbart om sig själv. Om man inte tycker som henne, är man dum eller vad det nu kan vara. Och så skriker hon på en; hon kan inte argumentera normalt utan tycker man annorlunda, bara skriker hon.

Hur som helst, jag berättade nyligen om min diagnos, samt att jag misstänker jag har Aspergers. Mamma bemötte detta med att säga att jag inte alls har det. "Jag känner dig, du har inte de problemen", sa hon, varpå jag svarade att vi inte bott ihop på tio år, hon känner mig inte plus att ingen vet hur jag var i skolan för ingen hemma hade intresse. Hon fortsatte och fortsatte att tråka och pika mig för min diagnos, varje gång vi träffades. Fast jag förklarade alla problem jag har med andra människor, att förstå människor, att jag har koncentrationsproblem, är konstant trött, osv, osv. sa hon bara "du inbillar dig, du är inte alls så, jag känner dig, jag vet hur du var när du var liten!".

Till slut fick jag nog och röt åt henne: "Kan du inte bara respektera att jag har de problem jag har?!". Hon svarade: "Nej". Jag blev förbannad men tryckte undan mina känslor. Någon vecka senare pratade vi på telefon. Hon tyckte jag skulle göra massa uppoffringar för henne varpå jag svarade att jag inte tänker respektera henne om hon inte respekterar mig. Och så blev det bråk. Hon bara skrek på mig "Vad vill du jag ska göra!!" och frågade mig hur länge jag tänker vara sur på henne, i veckor. Jag svarade att det är ju inget som bara går över och inget jag kan säga tar si eller så många veckor; jag blev besviken ju. Då lade hon på telefonen.

En timme senare ringde jag upp och då svarade pappa. Pappa frågade vad fan jag gjort och då hade mamma berättat sin del av historien, att jag misstolkat henne. Hur man nu kan misstolka ett "nej". Vi pratade lite och jag frågade varför inte mamma ringt upp mig, då hon klickade mig i örat. Pappa sa att "mamma var alldeles förtvivlad". Så pass förtvivlad att hon gick och färgade håret och satte sig på Facebook och delade massa skämtgrejer... bland annat skickade hon en länk till mig på något golv hos en bygghandlare.. fint.

Några dagar senare ringde pappa. Jag frågade om inte mamma sagt något, för hon hade inte ringt mig. Han sa bara att han pratat med henne. Jag frågade varför hon inte ringt mig och pratat med mig. Pappa sa att enligt henne var det utrett för att han ringt mig och förmedlat vad han och mamma pratat om. WTF!?

Och så håller mamma på och postar massa grejer på Facebook, om dessa osynliga sjukdomar och att hon finns där och stöttar folk och bla bla bla.

Jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra. Jag är så jävla arg på henne men uppenbarligen bryr hon sig inte ett skit. Jag vet inte hur jag ska göra med henne. Vi kommer att träffas på tisdag tillsammans med mormor och min pappa, då jag fyller år. Jag vet inte hur jag ska bemöta henne. Jag är förbannat arg på henne men det går inte att prata med henne om detta. Jag har pratat med pappa om detta, hur arg jag är. Han blir bara ledsen och säger "men inte ska du vara arg på din mamma, hon menar inget". Nä, precis. Pappa är hjärntvättad och orkar inte med problem, han lägger locket på. Jag har fått nog av det nu.

Hur ska jag behandla henne? Jag vill inte kapa kontakten med henne helt, men jag vet inte hur jag ska hantera henne.

Tack alla som orkat läsa ända hit ner.

/G

## Comment 1
Author: [Borttaget]

Okej. Detta reagerade jag på: Din mamma säger att hon inte alls tror att du har den problematiken du upplever dig ha, neurologiskt. Du menar att men hon vet ju inte hur du var i skolan så hon har inte hela bilden.

Din mamma är sjukskriven (?) för utmattningsdepression. Men du säger att hon orkar ju göra en del saker om hon bara vill, så du tror inte att hon är sjuk.

Ser du mönstret?

Hon ifrågasätter din diagnos och den diagnosen du tror dig ha. Du gör exakt samma sak mot henne. Ni har säkert olika grunder för att ifrågasätta, men oavsett så gör du samma sak mot henne. Du kan inte sitta och säga att hon inte har det hon tror sig ha, och sedan bli upprörd för att hon gör samma sak mot dig. Är du med på hur jag ser den biten?

Men för att gå vidare. Det låter som en mycket jobbig relation, och som att det varit så under stora delar av ditt liv. Du vill inte bryta kontakten, men du kanske måste begränsa den för din egen skull. Det är okej att få nog. Jag menar inte att du behöver träffa henne mindre än vad du gör - men kanske acceptera att vissa grejer funkar inte med din mamma. Vissa delar av ditt liv kanske du inte kan diskutera med henne, hon låter som en tämligen orubblig person så att stångas med henne kan du hålla på med livet ut. Och det kommer nog inte ge dig något i slutändan.

Om du inte vill bara släppa det, skulle du kunna prova att skriva ner vad du känner och låta henne läsa när du inte är där? Ibland "fastnar" människor i en konflikt ju, där de inte kan ta in vad den andra personen säger för att de är arga och har bestämt sig för vad personen få fram redan på förhand, och då bara är fast i sitt "jag har rätt". Ett brev kan då vara bättre än en konversation. Om kommunikationen inte fungerar så bra, vilket de verkligen inte verkar göra mellan er två.

Lycka till iaf. Det låter jobbigt.

## Comment 2
Author: graleh

Jag var nog inte så tydlig i mitt inlägg, mycket för jag ville göra det kort. Jag tror inte att hon är utmattad för att:  
  
\- Hon kan gå ut och festa med sina kompisar.  
\- Hon kan åka iväg på semester med sina kompisar.  
\- Hon kan gå på köpcentra med sina polare och shoppa satan.  
\- Hon kan åka iväg på allt som gynnar henne och som har med henne och hennes kompisar att göra.  
\- Hon kan skrika och gorma för att få fram sina åsikter.  
  
Men hon kan inte:  
\- Åka på semester med oss i familjen "för hon är sjuk".  
\- Hon kan inte gå på stan med sin dotter "för hon är sjuk".  
\- Hon kan inte gå på stan med sin familj "för att hon är sjuk".  
\- Hon kan inte anstränga sig för att försöka förklara saker, om man inte förstår. Då är man besvärlig.  
  
Exempelvis åkte hon iväg på semester med en polare och så stack dem och spelade minigolf. När vi i familjen ville åka på Zoo kunde hon inte det pga. att hon inte klarar av att vara ute bland folk, vilket hon precis varit.  
  
Jag känner folk som fått utmattningsdepression och dessa har i stort sett varit sängliggande. De har fått medicinering och täta vårdkontakter. Jag har själv haft depression och var sängliggande. Jag var överlycklig när jag fick medicin som gjorde att jag kunde vara uppe ur sängen. Min mamma vägrar medicineras, hon sitter hellre vid sin dator och chattar eller går och shoppar med sina polare. När jag föreslagit rehabilitering, säger hon bara att hon inte kan ta sig ut bland folk. Vilket är just vad hon gör och kan..

## Comment 3
Author: Lollipoppi

Alltså shit.. Vad jag känner igen mig! Blev glad att läsa ditt inlägg och lättad att jag inte är ensam : )

Går igenom mig själv och mitt liv just nu och har äntligen börjat förstå vissa saker om mig själv och min mamma. Hon är på många sätt lik det du beskriver och våran relation. Min mamma är helt underbar och fin människa så jag har inte förstått att det också funnits en annan sida som är extremt hård och kall. När hon hävt ur sig saker som "du är så löjlig/ vad jobbig/ du förstör" så har jag trott på det. Sen är hon så att hon helt glömt vad hon sagt, vägrar stå för det och säger nåt i stilen att jag överdriver eller hittar på. Eller att hon inte upplever det så.. Som ditt: Nej. Ungefär som nej, det var inte så. Hör man det hela sitt liv, vad ska man då tro? Ja, att man är galen.. Och det är precis vad jag gjort!

Har inte kunnat lita på mitt eget omdöme, mina känslor, trott att jag överdriver mm för att mamma sagt, Nej. Så är det inte!!! Och sen glömt bort, så är det Ja. SÅ är det. Säger jag då vad hon tidigare sa blir det en helt neurotiskt uppvisning... Och jag har förstört kvällen, är jobbig eller bara hittar på.

Tex ditt dilemma, vi är osams och inte pratat så ska hon komma o fira mig.. Då finns det två val,

säga att jag inte orkar fira/ plötsligt sjuk/ ledsen för bråket/ eller någon annan ursäkt för att slippa... Då blir konsekvensen, jag blir matad med saker som, hur dålig jag var, hur ledsna alla blev, att jag kunde ansträngt mig osv osv."

Eller så biter jag ihop.. för jag är nog löjlig och dum att jag ifrågasatte och gjorde sån stor grej av nåt så fjuttigt! Bakar världens godaste kaka, välkomnar alla med stort leende och känner mig totalt värdelös som är så konstig människa och sen är så överkänslig att jag blir ledsen!

NU när jag börjar tänka på ett annat sätt så... Men hallå...! Blir man inte respekterad när man säger stopp, jag är ledsen, nu har du sårat mig! Så är det inte så kul att gång på gång behöva sitta där och fejk smajla, fast man eg bara vill gråta.

Att tex. säga till en person som din mamma gjorde till dig, du vet inte vad ångest är... Det är för mig som att ta ifrån personen rättigheten att känna och lita på sig själv! Känner någon sig mobbad i skolan säger man väl inte, men du har ju två kompisar, jag hade ingen när jag var liten. Så morska upp dig.

Tycker din mamma låter som en självupptagen, egocentrisk, narcissist.

Jag vet hur mycket ilska och sorg man kan ha till henne.. Hon har fött mig, tagigt hand om mig, lärt mig allt, älskar henne sååå! Men hon har alltid sagt till mig hur jag kan och inte kan tänka och tycka. Det handlar inte om att jag inte fick träffa killar, gå ut, färga håret.. utan att jag inte fick känna och vara den jag är.. så kan du inte tänka, du vet inte, varför är du så.. Det var neg kritik på kritik på kritik.. Men detta är bara inom stängda dörrar. Nu när jag är vuxen och berättar för vänner så säger dom, HON som är så snäll..Och det är ju just det, snäll omtänksam underbar så länge det passar henne, men så fort man kritiserar, så ser jag henne som djävulen själv. Blir rädd bara jag tänker på det. Järnhandske! och precis som du beskriver pappa som inte orkar tycka eller tänka nåt.. och så var jag oftast också. Men eftersom jag inte alltid orkade hålla inne, så blev jag den som utsattes oftast.

Jag känner att jag blivit ärrad av detta och har precis börjat DBT för Borderline och då alla tankar bubblat upp. Mest detta kring mamma även om jag haft ett riktigt tufft liv..

Hoppas du känner lite tröst i det jag skriver! Hör av dig om hur det går osv! KRAM till dig!

## Comment 4
Author: Lollipoppi

#1 svar

Jag tycker inte du verkar förstå den här problematiken. Det är väl självklart hon fattar att man tar avstånd till människor som gör en illa och sårar en, men vi pratar ändå om en mamma. Och det är inte alltid så lätt. Sen är det hon som skriver inte hennes mamma. TS är uppenbart, ledsen, arg och sårad och behöver stöd inte få höra hur hon gjort och att hon är likadan..

Vi är alla olika, du kanske menade väl, personligen håller jag inte med och tycker du var för hård.

## Comment 5
Author: Jennix

Jag skriver ett PM till dig. :)

## Comment 6
Author: [Borttaget]

#2

Jo, och det ligger säkert mycket i din tolkning! Jag menar inte att ifrågasätta hur du ser på hennes sjukdoms vara eller icke-vara, jag menar bara att det aldrig är bra att ifrågasätta någon annans problem. Att säga till någon som anser sig vara vara sjuk och har fått diagnos att denne bara "gör sig till" är inte något jag tycker är speciellt rimligt - man vet ju inte. Dessutom tillför det inget. Notera att jag inser att detta verkar gälla henne i långt störra utsträckning än dig - jag försökte bara få fram att det kanske inte är så bra oavsett vem som står för ifrågasättandet. Det verkar det som att hon gjort så mot dig länge vilket speciellt som förälder sänder helt fel signaler och är kränkande. Det är att säga att det spelar ingen roll vad du tycker/känner utan det är omgivningens uppfattning om saker och ting som är viktig/rätt.

Det tänket är fel. Det var allt jag menade. I tanken menade jag inget illa, och jag sympatiserar med din situation - allt jag avsåg göra ang det stycket jag skrev var att belysa själva problemet med att berätta för någon annan vad hen känner.

Nu var inte det det viktiga med ditt inlägg, och därmed kanske onödigt av mig att ta upp iöht :)

#4

Jag har aldrig menat/skrivit "men det är ju självklart och enkelt - bryt bara. DUH". Jag vet att det är sanslöst svårt. Det jag skrev om att begränsa delar av kontakten tycker jag är ett bra hjälpmedel i relationer som man inte kan avbryta, men ändå mår dåligt av. Att inse att vissa ämnen kan jag inte dela med den här personen, för hen kommer aldrig ge mig det stöd jag behöver gällande just detta. Men självklart är det svårt. Jag tycker dock inte att det förslaget var ett okänsligt sådant från min sida... Det var mer en tanke om vad som hade kunnat göras för att TS inte ska behöva må dåligt kring relationen hela livet. Olyckligt att det ska behöva göras naturligtvis, en förälder "ska" man ju kunna dela precis allt med, en stöttepelare genom livet. Men så ser inte verkligheten ut för många, då får man försöka uppnå en relation som fungerar ändå. Det viktigaste är ju att inte må dåligt över en såpass viktig relation.

Däremot förstår jag att du tyckte jag var för hård ang ifrågasättande av varandras sjukdomar. Det är mer en "du kan inte göra mot andra vad du inte vill att andra ska göra mot dig"  - princip, om än kanske lite onödig att belysa. Menade faktiskt inte illa, sympatiserar starkt med TS och alla som har sådana här problem. Jag vet hur smärtsamt det kan vara.