Annons:
Etiketttips-goda-råd
Läst 8713 ggr
[Yezz-an]
2011-02-01 22:41

Hoppas någon läser detta...

Min son (18 år) som jag tidigare berättat om i tråden Hjälp! Jag är rädd!!! har nu fått ett sammanbrott. Ett sammanbrott av ledsen karaktär. Jag har aldrig sett honom så här jätteledsen. Han berättade vad det handlade om. Och jag vet att jag kan få bättre hjälp imorgon för vi har ett inbokat möte.

Men nu måste vi klara av att ta oss igenom de timmar som löper på fram till kl 14.45.

Han har AS och jag vet inte hur jag ska bete mig mot honom.

Jag vet hur jag skulle gjort med min andra son eller min vänner. Då skulle jag ha kramat om och strykt över håret. Jag skulle hjälpt upp från golvet och bäddat ner i sängen med en kopp te och KalleAnka-pocket. Hunden skulle fått lägga sig bredvid. Alternativt skulle jag bäddat ner i soffan och suttit intill med någon bra film i dvd:n. Jag skulle kanske ha föreslagit att vi tar bilen åker ut en sväng och får lite luft.

Jag vet att min son inte gillar beröring, så jag kan inte krama honom eller stryka på huvudet. Jag kan inte hjälpa honom upp.

Jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra.

Hur tröstar man?
Finns det något speciellt ställe att ringa till för att rådfråga om unga vuxna som mår dåligt?

Annons:
Zaphix
2011-02-01 23:25
#1

Ring psykakuten och prata med sköterskan som svarar i telefonen. De brukar kunna lugna och ge bra tips och råd på hur man ska göra för stunden. Vet inte hur det är i andra landsting, men hos mig är de fantastiska så det är värt ett försök i alla fall.

Har hjälpt mig flera gånger när jag hållit på att krevera och inte vet vart jag ska ta vägen, gett bra stöd så jag klarat mig genom natten iaf.

Har blivit ditskjutsad ett par gånger när det blivit för jobbigt och fått bra hjälp, bara inlagd en gång. Men det hjälper bara att få prata med någon.

Är du väldigt orolig så tycker jag du ska försöka få honom dit faktiskt, annars ring iaf.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

havsvingen
2011-02-01 23:50
#2

Ja psykakuten eller just ringa en sjuksyrra  för rådgiving

absolut…Det låter ju som ett sammanbrott.

Lycka Till med mötet..låter oxå  som ni två inte ska bo ihop!

Men måste vara tufft att separera s.a.s  och klart man måste

reagera på sådan stress..ganska naturligt med ångest och ledsamhet och massa känslor.Fy!

[Yezz-an]
2011-02-02 00:17
#3

Tack snälla för era råd Glad

Jag har redan ringt psyk. Men jag tycker det känns jobbigt när dom inte kan "bokstäver". Jag försöker förklara att jag vill trösta honom, hjälpa honom, vill veta vad jag ska säga. Vet ju inte ens om jag ska vara kvar i rummet eller hålla mig undan.

Nu hade jag oturen att syrran inte var så kunnig inom bokstavsfolket. Han sa att han hade svårt att ge mig råd då.

Sjuksyrran var jättetrevlig och sa att det är han som jobbar inatt, så jag kunde ringa tillbaka när jag ville. Men vad kommer det hjälpa när han ändå inte kan hjälpa mig att hjälpa min son?

Det enda han sa som ändå lugnade mig litegrann var att det inte är farligt att vara ledsen. Mmm… det är ju inte farligt… men det blir farligt om han fortsätter vara ledsen och till slut blir arg.

Hur tröstar man någon som inte vill ha kroppskontakt?

HannaM
2011-02-02 00:21
#4

Genom något annat han kan uppskatta? Kanske den där Kalle Anka Pocketen du pratade om? Eller Fråga om han är sugen på något att äta eller dricka och ordna det? Kanske finns det någon film som kan driva hans tankar på flykt en stund? Prata? Ge honom telefonnummer till psykakuten/jourhavande medmänniska eller vad som om han skulle vilja prata med någon utomstående.

Har du frågat honom vad han vill att du gör?

[Yezz-an]
2011-02-02 00:24
#5

Nu är det alldeles tyst inne i rummet. Hans tårar kanske på något sätt har hjälpt.

Tyvärr har han sovit natten till idag, då brukar han inte kunna sova igen. Tyvärr blev han arg och slog sönder den sista dataskärmen också, så nu kan han inte sitta vid datorn. Hans mobil gjorde han sönder två veckor sedan, så han kan inte messa någon vän (eller mig).

Jag sitter i vardagsrummet på helspänn och lyssnar efter ljud.

Jag sitter och funderar på om det kanske finns något bra ställe att ringa till.

[Yezz-an]
2011-02-02 00:33
#6

#4

Mmm… jag har frågat "kan jag göra något". Sen kom jag på att så frågar man inte en med AS. Frågorna måste vara mer konkreta, mer raka frågor. Se, jag har lärt mig lite i alla fall Flört

Det var då jag frågade om han ville ha sin hund hos sig, om han ville ha KallePocket, om han ville ha te, om han ville ha dricka. Allt fick svaret nej.

Jag har också frågat honom om han vill att jag ringer mobila psykteamet. Svaret var nej.

När det värsta gråtandet lugnade sig lite och han mer hulkade istället, så sa jag att han skulle komma till mig om det var något.

Känns bättre nu när du bekräftade att tröst kan vara, att erbjuda annat som han kan uppskatta, istället för kramar och strykningar över håret.

Det känns som om det är precis så min son tröstas bäst. Man visar omtanke genom att erbjuda "markservice" istället för att trösta med kramar Glad

Annons:
HannaM
2011-02-02 12:14
[Yezz-an]
2011-02-02 14:11
#8

#7

Tack för omtanken Glad

Han har sovit hela natten. Han vaknade först nu när en av mina 'dagbarn' skällde till Rynkar på näsan

Jag har lyckats smyyyga ut för att rasta hundarna två gånger idag. Men nu så skällde storjycken till två gånger. Hans skall är ju så högt, hörs in till grannhuset typ…

Hoppas att sonen kryper in i sitt rum igen och orkar hålla ut till soc kommer. Dom ska vara här 14.45.

Fast jag är rädd för att sonen sätter sig på tvären och hinner smita innan hjälpen hinner komma hit.

HannaM
2011-02-02 18:04
#9

Så skönt att han fick sova, nu håller jag tummarna för att det blev något av med socmötet.

[Yezz-an]
2011-02-02 18:18
#10

Har inte gått alls bra Gråter

Mitt hem är sönderslaget. Dörren går inte ens att laga. Sonen har slagit sig blodig. Och soc planerar för att sätta honom på låst avdelning Rynkar på näsan

Det är så obehagligt att dom lämnar kvar honom här hemma. Jag sitter som på nålar. Jag är så rädd så jag är illamående. Det känns som jag kommer att kräkas (på riktigt alltså).

Jag vet vad som väntar… ett dygn av utbrott. Vill han slå mig, så får han det. Jag bryr mig inte längre. Dödar han mig, så gör han det. Det spelar ingen roll längre, för det finns inget mer jag kan göra.

Emaljoh4
2011-02-02 18:21
#11

#10 Åh, jag lider verkligen med dig!!!!!

KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAM är det enda jag kan säga

Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in! Glad

 

Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.

HannaM
2011-02-02 18:40
#12

Nej, så där ska du inte ha det. Du ska inte behöva känna sådär i ditt hem, du ska inte behöva få allt raserat nedrivet och förstört.

Jag vet att psyk är ett.. inte alltid så mysigt ställe men kanske skulle din son ändå befinna sig där tillsvidare. För sin egen säkerhet, för din säkerhet. Som du beskriver hans beteende är han ju en fara för både sig själv och sin omgivning. Även om han inte har för avsikt att skada dig är det ju lätt hänt om du hamnar mellan eller att något som kastas träffar dig.

Att soc bara lämnar ansvaret för hans säkerhet i dina händer är fel. På din beskrivning så är han i ett läge där tvångsvårdslagen borde kunna gälla. Ring psykakuten och beskriv hur situationen är. För din skull. För hans skull.

JohannaEkroth
2011-02-02 19:12
#13

Äter han några mediciner är min fråga… Det finns många antidepp som gör att AS personer blir stabilare i humöret. Jag äter Edronax tillexempel.

När jag får utbrott vet jag inte heller vad jag gör… Det bästa är att försöka förhindra att utbrotten alls kommer. Vad triggar dem?

Varför fick han utbrott och blev så ledsen? Har någon lämnat honom?

Vad blir din pojk lugn av. Vad är hans specialintresse? Blir han lugn av ett bolltäcke, av ljus i olika färger, av snurrande föremål - takfläkt, hjul, något speciellt ljud eller bild han blir lugn av?

Vad får honom att försvinna in i sin egna värld? För just nu verkar han få behöva göra det? Kan du hjälpa honom på traven på något sätt?

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Annons:
[Yezz-an]
2011-02-02 19:19
#14

#12

Jag har pratat med psyk som sa att dom inte tar emot honom, för han är för våldsam. När jag ifrågasatte det med "en som skär sönder sina handleder och hoppar ut genom fönstret på tredje våningen, kan ni ta emot". Då förklarade dom att det är någon som bara skadar sig själv, medan min son gör sönder saker.

Det är alltså skillnad på självmordsbenägen och våldsam.

Självmordsbenägen = psyk.

Våldsam = polis.

Dom sa att jag skulle ringa polisen. Polisen ringer i sin tur soc. Och soc tyckte att sonen skulle vara hemma för att inte traumatiseras mer.

HannaM
2011-02-02 19:50
#15

Men vad tusan, är han en fara för sitt eget liv eller någon annans ska NÅGON ta hand om honom.

[Varulv]
2011-02-02 20:40
#16

Är det någon som behöver tröst i detta drama så är det ju du, Yezz-an. Jag lider med dig, och kan förstå min egen relation till min mor bättre, genom dig och din son så som du beskriver hur ni har det. Det verkar som om du vill din son oändligt väl, och så ville min mor mig (liksom de flesta mödrar vill sina söner allt väl, givetvis). Men jag tror att min mor lärde sig tidigt att "hålla avstånd", men ändå verka liksom osynligt.

Var nu detta rätt eller fel beteende av min mor? Tja, en sak är klar, någon "credit" för det hon gjorde fick hon nog inte på kort sikt, men kanske på lång. Jag tänker ofta på henne och på allt det goda som hon uträttade. Minnet av min mor är för evigt ljust i mitt sinne.

Jag tycker att jag fick en bra uppväxtmiljö. Jag fick hållas, liksom existera sidoordnat övriga familjen. De fanns inte för mig och de spelade att jag inte fanns för dem. Jag levde mestadels som en zombie hemma. Och kände mig tillfreds! Det var den tillvaron jag behövde.

Ja du, vi aspergare är verkligen svåra att förstå sig på! Det är nog inte någon idé egentligen. Men att vara lyhörd, liksom lyssna, och låta aspergerindividen få ta den plats den behöver, det blir samtidigt dess räddning - i bästa fall.

ObestämdFlörtGlad

[Yezz-an]
2011-02-02 20:40
#17

#13

Tack du söta för att försöker få mig att förstå. Det är precis det jag behöver.

Sonen har bott på HVB-hem. Dom har inte velat medicinera honom. Nu när han varit hemma så har jag inte kunnat få hjälp till honom eftersom soc inte släpper ifrån sig AS-utredningen.

Utan utredning = ingen remiss till psyk.

Ingen psyk = ingen medicin.

Ingen medicin = tunga deppisar

Tunga deppisar = önskan att vilja dö

Önskan att vilja dö = ingen kraft att gå på soc-möte

Inget soc-möte = ingen hjälp

Ingen hjälp = ……..

Ja, ni förstår själva. Man kan rabbla upp hur mycket som helst.

"När jag får utbrott vet jag inte heller vad jag gör… Det bästa är att försöka förhindra att utbrotten alls kommer. Vad triggar dem?"

Jag vet inte vad som triggar igång utbrotten. Men jag har förstått att han många gånger känner sig missförstådd, kränkt, trängd, frustrerad.

Jag vet inte ens om han själv vet varför han blir arg. Får jag fråga dig, om du alltid vet vad som triggar dig?

"Varför fick han utbrott och blev så ledsen? Har någon lämnat honom?"

Dagens utbrott handlar om att han inte alls vill ha med soc att göra. Dom var här och han blev arg.

"Vad blir din pojk lugn av. Vad är hans specialintresse? Blir han lugn av ett bolltäcke, av ljus i olika färger, av snurrande föremål - takfläkt, hjul, något speciellt ljud eller bild han blir lugn av?"

Jag har ingen aning om vad som kan vara lugnande för honom. Det är något som jag behöver hjälp med att förstå. Han har varit så deppig i många år. Och när han är deppig så vill han ingenting. Jag vet att när han var liten (10 år sen) så gillade han rollerblades, skateboard, pokemonkort, gameboy, att cykla… Men sen dess så har han inga intressen längre.

"Vad får honom att försvinna in i sin egna värld? För just nu verkar han få behöva göra det? Kan du hjälpa honom på traven på något sätt?"

Hans dator och hund brukar funka när han bara vill försvinna. Hunden är hel. Men datorn slog han sönder för några timmar sen.

Det är just det här som skrämmer mig… att jag inte vet vad han kommer ta sig till nu när det inte ens finns en dator.

Jag är så trött på att ständigt behöva springa ut och köpa nytt när han gör sönder. Vet inte hur många datorer, mobiler, tröjor, jackor jag har köpt.

Det har gått så långt så jag är tvungen att sälja av MINA grejer för att kunna ersätta allt han har sönder.

Jag hade för någon dag sen bestämt mig för att ALDRIG MER köpa nåt till honom. Det han gör sönder får han helt enkelt vara utan… Men gör jag rätt när jag vet att han kommer må ännu sämre utan sin dator?

[Yezz-an]
2011-02-02 20:49
#18

Det var nästan lite lugnt i några minuter nyss. Jag hann tro att jag fick lov att pusta ut…

Precis när jag tog det där djupa andetaget som jag inte kunnat ta på hela dan, så…. Bröt h*vetet lös igen  Gråter

LenaR
2011-02-02 20:57
#19

Jag blir så förbannad! Skrikandes Hur kan soc lämna honom hemma när han slår sönder hela hemmet och du känner dig hotad?? De får väl åtminstone hjälpa dig hitta en lösning?

Stor styrkekram till dig, som om och om igen försöker göra det bästa din son! Jag beundrar dig.


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

[Yezz-an]
2011-02-02 21:11
#20

En sån pärs… Det kommer bli många vakna timmar inatt igen.

Tur att jag har min lilla rosa Laptop. Den är min bästa vän. Den ger mig tröst och ork att kämpa lite till…. Och det är tack vare er.

Tack alla snälla som står ut med mig.

Annons:
[Yezz-an]
2011-02-02 21:15
#21

Nu har han strimlat en till tjocktröja. Det var nr 2 för idag…. Jag tror alla tröjorna är slut nu. Han har inga hela byxor kvar. Två par kalsonger finns det. Förrförra veckan fanns det närmare 20 par.

När det går utför, så går det så fort.

JohannaEkroth
2011-02-02 21:23
#22

Nej, jag visste absolut inte varför jag fick utbrott först utan det har jag läst mig till. Jag har läst så mycket om AS för att förstå mig själv så att jag ska försöka slippa att må så fruktansvärt dåligt och vilja dö jämt.

Det jag kan tänka mig är att när han får utbrott har han svårt at förstå och ta in vad du säger. Vi förstår alltid bilder bättre än talat/tecknat språk. För bilderna finns kvar, ger oss tid att tänka på vad de runt om vill berätta/säga till oss.När jag har varit upprörd kommer jag aldrig ihåg vad jag säger/vad andra säger. Ska du prta med honom måste du använda ett rakt språk med så få ord som möjligt i få meningar och prata relativt långsamt så att han får tid att ta in. Ge honom tid att upprepa i huvudet och tänka efter i huvudet vad du just sagt innan du börjar på ny mening.

Vet han att han går på utredning för AS? Vet han varför han går på utredning - för att han ska slippa att bli så ledsen och slippa känna att han är missförstådd. Att du och alla runt honom ska få lära sig hur ni ska vara mot honom så att han känner sig mer samhörighet.

Det är viktigt att han vet att du och soc inte vill att han ska förändra på sig mer än att ni vill att han ska må bättre. Det är en förändring i sig, så han kanske har missuppfattat det.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[Yezz-an]
2011-02-02 21:28
#23

Jag känner mig så skyldig för den sista tröjan… Jag vet exakt vad jag sa när han blev arg.

Jag sa att jag kunde hämta en ny skärm till datorn. "19 tum", sa jag glatt för jag kände mig snäll. Och jag trodde att han skulle bli glad. En stund var det nästan så han såg lite mindre spänd ut.

Men det var då jag gjorde det stora misstaget. Jag bröt mot en hemsk regel. Det finns nämligen en dold regel i vårt hem, som min son har bestämt. Man får ALDRIG prata om kostnader. Enda gånger som pengar får komma på tal är när han själv säger "Har du pengar till mig?" Och jag vet att frågan alltid måste besvaras med ett "Jaa".

Jag glömde regeln av den enkla anledningen att jag visste att han hade 300 kr kontant och att jag bara hade kort. Skärmen kommer att levereras hem till dörren om någon timme. Snubben vill ha 300 kr för den och jag orkar inte ta mig till bankomaten. Jag vågar inte heller gå ut, för rädslan vad min son kommer ta sig till under tiden.

Klantig som jag var så sa jag "Skärmen kostar 300 kr…" Det var då det small till. Jag glömde regeln… Skrikandes Jag är så arg på mig själv.

Jag är helt slut. Min hjärna känns som en mosad potatis. Jag tänker inte så klart just nu. Och då händer sånt här… jag glömmer regler som jag måste hålla mig till, för att min son inte ska bli arg.

Zaphix
2011-02-02 21:30
#24

Känner du dig hotad av honom så ska du inte vara i hans närhet, oavsett om han är din son eller inte.

Får du ingen hjälp så han blir placerad någonstans snarast så ni skiljs åt ett tag, då får du helt enkelt ta sakerna i egna händer. Han flyttar inte, han bor kvar, känner du dig hotad så ska inte du bo kvar. Skit samma om han slår sönder lägenheten, det löser sig, men han ska banne mig inte ens röra en annan människa på ett våldsamt sätt.
Då får du ta och sticka därifrån till någon vän eller nåt sånt för ett tag. Ring polisen, säg att han är ensam hemma, är våldsam och att du inte vågar bo kvar. Struntar dom i det, prata med någon av era grannar. De lär ju bli störd av hans utbrott, så berätta för dom om situationen och be dom ringa störningsjouren eller polisen pga. oväsen och sånt.
I min stad kommer polisen rätt snabbt då iaf..

Nåt måste du göra om du känner att han kanske börjar slå dig, då ska du inte vara kvar.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

JohannaEkroth
2011-02-02 21:40
#25

*stor lång kram*

Förstår att du är slut och tycker det är jobbigt…

Hade han reagerat annorlunda med pengabeskedet om han hade fått det skrivet i ett brev eller på en lapp. "Mamma behöver låna 300kr av dig, xx, för mamma orkar inte hämta ut pengar från uttagsautomaten nu ikväll. Du får tillbaka likadana sedlar som du hade innan av mig imorgon."

Alt: "Om du får 300kr av mig imorgon när jag har hämtat ut pengar. Kan jag få låna 300kr av dig tills dess?"

Hur tror du han hade reagerat på detta och att få öppna det och läsa det ifred?

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[Varulv]
2011-02-02 21:51
#26

Då jag tycks vara den enda aspergaren härinne, så får jag väl försöka föra din sons talan lite grann. Han tycks gå bärsärkagång nu, och det är inte roligt för honom. Min hypotes är att det beror på något socialt. Så mitt råd är: lämna honom ifred, ge honom en frizon, så finner han ro.

Vi aspergare behöver få vara som vi är, okränkt. Vi behöver bli accepterade för dem vi är, vi, som alla människor. När vi inte blir det, så blir vi så ledsna och arga. Och det är inget som vi kan göra någonting åt alls.

En NT kan markera sina gränser gentemot medmänniskorna, men det kan inte vi aspergare. Vårt enda uttrycksmedel är besinningslös vrede, och sådan uppstår först, då den sociala kränkningen har gått mycket långt.

Vi är enormt fredliga individer, bara vi inte blir retade.

JohannaEkroth
2011-02-02 21:52
#27

Varulv… Jag har också AS…

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Annons:
[Varulv]
2011-02-02 21:58
#28

#27 Har du diagnos för det enbart, eller har du även andra diagnoser? Du skriver här ovan att du har svårt för att förstå dig själv i din Asperger. Dessutom är du inte av manligt kön. Av det du skriver här drar jag slutsatsen att du inte tycks förstå/känna in Yezz-ans son. Jag upplever mig själv som den enda här i tråden som spontant kan känna igen mig i sonens bärsärkagång och förstå dess orsaker.

JohannaEkroth
2011-02-02 22:12
#29

#28 Jag har koncentrationssvårigheter också förutom AS diagnosen.

Jag menade att jag hade svårt att förstå mig själv innan jag fick diagnosen… Och därfr läste jag också om den för att lära mig mer, vilket jag nu kan.

Nej, jag är av kvinligt kön. Men jag känner igen mig mycket väl i hans utbrott.

Klistrar in en text där jag beskriver att jag även tar sonens parti i detta:

Vet han att han går på utredning för AS? Vet han varför han går på utredning - för att han ska slippa att bli så ledsen och slippa känna att han är missförstådd. Att du och alla runt honom ska få lära sig hur ni ska vara mot honom så att han känner sig mer samhörighet.

Det är viktigt att han vet att du och soc inte vill att han ska förändra på sig mer än att ni vill att han ska må bättre. Det är en förändring i sig, så han kanske har missuppfattat det.

Jag skriver inte detta för att bråka, men du tycks förstå/känna in fel, Varulv. Flört Jag försöker hjälpa de bägge.

Däremot gillade jag ditt inlägg om ensamhet. Att ge honom en frizon. Dataskärmen var för att han brukar bli lugn av att få syssla med datorn, för då kan han gå in i sin egna värld. Men utan dataskärm är det svårt… Foten i munnen

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[Yezz-an]
2011-02-02 22:12
#30

#22

"Vet han att han går på utredning för AS?"

Han går inte på någon utredning. Han blev färdigutredd mars 2010. Han trodde att han skulle bli bättre behandlad när utredningen var klar och visade AS. Han trodde att han nu äntligen skulle bli förstådd.

Tyvärr visade det sig att hans socialhandläggare inte begrep vad AS är. Hon visste att institutionen som han satt på, inte har utbildning för AS. Hon visste att personal där hade misshandlat min son. Hon visste att just den institutionen bara tog emot pojkar mellan 15-18 år. Nu hade han två veckor kvar till sin 18-årsdag.

Min son hade ett halvår tidigare rymt för att söka upp sin socialhandläggare, då institutionen vägrat låta honom ringa till henne. När han var på rymmen och ville prata med henne i telefon så krävde socialsekreteraren att han skulle komma till hennes kontor och prata. Han vågade inte. Då fick han kontakt med en polis, och han gjorde en polisanmälan på misshandeln han fått utstå på institutionen. Polisen tog väl hand om honom och gjorde en akutplacering på en P12. Efter tre dagar så placerade socialsekreteraren min son återigen på institutionen där han blivit misshandlad. Det har senare framkommit att socialsekreterarens chef aldrig har fått kännedom om misshandeln och inte heller om att det blev polisanmält. Ännu mindre fick sochandläggarens chef veta att handläggaren skickat tillbaka sonen trots att misshandeln från personaln.

När AS-utredningen var klar så kände min son lättnad, då han visste att institutionen hade fel åldergrupp och inte hade rätt utbildning. Han var då övertygad om att han nu skulle få komma till något annat ställe. Ett ställe där vuxna inte misshandlar de boende, ett ställe där man inte trackaserade honom när han ibland missförstod, ett ställe där dom inte krävde att han skulle gå i skolan (som han redan misslyckats totalt med och det redan konstaterats att han ändå inte kommer att klara), ett ställe där dom inte krävde att han måste jobba de dagar han har svår ångest. Han trodde helt enkelt att nyckeln till ett rättvist liv var att på papper få diagnosen AS.

Men det blev aldrig någon förändring till det bättre. Han fick stanna kvar på samma institution. Början på sommaren så lyckades han tjuvringa mig. Han sa att jag måste kontakta hans advokat Tomas. Jag förstod inte varför (för jag kände inte till allt som hänt, kände inte till att han var på helt fel plats), men jag gjorde som min son sa. Till slut så flyttade min son hem. Hela sommaren har varit ständiga bråk med soc som inte fattar.

Till slut så gjorde hans sochandläggare bort sig och hon fick avgå Glad

Min son fick i höstas en ny soc-handläggare som är jättebra. Han jobbar bara med bokstavs-ungdomar. Han har nu ordnat ett bra stödboende för min son. Problemet är bara att min son vägrar flytta dit och jag själv har redan hunnit säga upp min lägenhet. Jag kommer flytta, och sonen vill inte flytta med mig heller.

"Det är viktigt att han vet att du och soc inte vill att han ska förändra på sig mer än att ni vill att han ska må bättre. Det är en förändring i sig, så han kanske har missuppfattat det."

Tack för att du berättar det Glad Jag har aldrig tänkt på att han kanske inte ens vet om att det vi gör, det gör vi för att han ska må bättre. Kanonbra uttryckt!! Glad Jag envisas med att alltid säga "jag vill bara hjälpa dig" eller "han/hon finns till för att hjälpa dig"

Men det låter ju som om han skulle vara okunnig att göra något själv. Det låter som han är totalt handikappad. Han säger t.o.m. själv att alla tror att han är korkad och behöver hjälp.

Men det är ju inte så det är. Han är superbegåvad. Han är jätteduktig. Han klarar sig jättebra själv när det gäller tvätta kläder, laga mat osv. Vi vill ju inte alls hjälpa honom i den bemärkelsen. Vi vill ju bara att han ska må bra.

Tack, tack, tack… Det här ska jag ta med mig och informera de andra om.

Min son har ju själv sagt "Jag behöver inte hjälp. Jag är inte korkad". Han har också sagt "På alla institutioner och soc, så säger dom alltid att dom ska hjälpa mig. Men det är ju ingen som hjälper mig. Mitt liv blir ju bara förstört!!"

Han har så rätt så. Hans liv har blivit förstört. Han har ju inte fått rätt hjälp. Och det heter inte ens hjälp. Det vi vill göra för honom är ju att visa honom möjligheterna att kunna förändra saker till det som passar honom bäst. Det är ju då han kommer att må bra.

Vi vill helt enkelt bara att han ska få må bra  Glad

[Yezz-an]
2011-02-02 22:19
#31

#25

Du har så rätt så Glad Självklart hade han inte blivit arg om jag hade skrivit det jag egentligen försökte säga, nämligen "kan jag få låna 300 kr till imorrn?"

Tack för infon. Jag har inte tänkt på det.

[Yezz-an]
2011-02-02 22:21
#32

#26

Vad bra skrivet Glad Humoristiskt och så sant.

JohannaEkroth
2011-02-02 22:23
#33

Har ni ingen habilitering i stan där ni bor som hjälper er?

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[YlvaP]
2011-02-02 22:26
#34

Jag kanske är elak men jag skulle ringt polisen för längesen. Mitt barn eller inte. Sen hade dom fått tagit tag i det där med socialen. Får du ingen hjälp så ta hjälp av polisen. Man skall inte leva så som du gör. Oavsett om man har bokstäver eller inte.

Annons:
[Yezz-an]
2011-02-02 22:30
#35

#33

Jag vet inte vad habilitering är.

[Varulv]
2011-02-02 22:34
#36

#29 Det är bra, BusHanna. Du är insiktsfull och vill hjälpa, det märker jag tydligt. Och i denna tråd är det ingen som vill bråka, det är också tydligt och klart. Jag ser samtidigt vilka jätteproblem det har blivit av Yezz-ans son. Och det helt i onödan, misstänker jag. Yezz-an citerar själv sin son: "Jag behöver inte hjälp. Jag är inte korkad." Och så är det nog.

Ändå behandlar NT oss aspergare mestadels sämre än djur. Bara för att vi ser ut som och i stort beter oss som NT, så blir toleransen mot vår särart noll. Djurtämjare vet att vägen till symbios mellan människa och ett visst djur går genom ömsesidig respekt. Liksom domesticerade djur är vi aspergare så enormt vana vid att visa NT mycken respekt, men vi får - till skillnad mot djuren - oftast ingenting alls av den varan tillbaks.

Som en ödets ironi utspelade sig hemskheter så sent som i förrgår här i din och min omedelbara närhet, BusHanna. En furiös 26-årig son knivhögg sin mor till döds. Som om det inte skulle vara någon ände på förskräckelsen, så sköt en polis ihjäl sonen kort efteråt.

Jag kan inte låta bli att tänka i de banorna, att den sonen skulle ha kunnat vara en aspergare - låt vara att han kanske var narkotikapåverkad. Sanningen lär vi dock aldrig få veta.

JohannaEkroth
2011-02-02 22:38
#37

På Habiliteringen för barn och vuxna ger vi råd, stöd, utbildning och behandling till dig som har funktionsnedsättning. Du som kommer till habiliteringen får dessutom möjlighet att träffa andra i samma situation, träna tillsammans, utbyta erfarenheter och knyta nya kontakter. De vänder sig till personer med utvecklingsstörning, autism, rörelsehinder, Aspergers syndrom, flerfunktionshinder, förvärvad hjärnskada och ADHD. De stöttar även familjer och andra nära och samarbetar med personal inom förskola, skola och gruppbostäder.

Jag älskar personerna på Hab här i Eskilstuna. De är helt underbara och hjälper mig massor.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

JohannaEkroth
2011-02-02 22:46
#38

Varulv - Jo droger var nog klart inblandade. Står på ekuriren.se idag…

Men visst hade det kunnat vara en kille med AS. Det är väl så sent som förra året som den där killen dödade sin familj, eller hur det var?

Jo, grabben behöver helt klart hjälp att förstå vad omgivningen egentligen vill honom.

Vi vill ju inte förändra oss för allt i världen. Vi trivs mkt bra i vår egna värld… Tack och lov så förstår hab och FK och min LSS-handläggare det väldigt bra här i stan. Vad vore jag inte utan dem?

Men sen är det ju faktist så att NT (normalfungerande) personer har lika svårt att förstå sig på oss som vi har att förstå oss på dem, så de behöver lika mycket stöd och hjälp de.

Glad

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[Varulv]
2011-02-02 22:48
#39

#32 Tack! Men riktigt den reaktionen från din sida hade jag inte väntat mig. Om det var bra skrivet eller inte, bryr jag mig sannerligen inte om i detta fall.

Humoristiskt? Nej, inte på ett enda sätt. Gravallvar rakt igenom, skulle jag vilja karaktärisera det som. Vari ser du det humoristiska?

"Så sant." Ja där ger jag dig full poäng (om det nu inte var lite ironi inblandat - ungefär som "så sött"?). Så otroligt sant skrivet var det; jag vet faktiskt inte, om jag någonsin har skrivit något tillnärmelsevis så sant som det stycket (i det sammanhanget).

Men sanningen är ju relativ. Det som är sant för en, är det inte för en ann - och vice versa, givetvis.

Bara en första fundering: Kanske har du Borderline, Yezz-an?

JohannaEkroth
2011-02-02 22:51
#40

Varulv - Jag tror hon menade sista raden i ditt inlägg…

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[Yezz-an]
2011-02-02 22:58
#41

#37

Nu förstår jag vad Hab är Glad

Jag har ingen aning om det finns i vår kommun.

Soc plan för sonen verkar bra. Tanken var att han skulle flytta till ett stödboende. Han kommer få bo i en egen lägenhet vilket skulle passa honom bra. Han har fått en kontaktperson som han själv tidigare önskade sig och valde ut. Sonen fick kontakt med kontaktpersonen genom en kompis. Nu när min son har fått som han ville, så vill han inte längre ha egen lägenhet. Han vill inte heller ha just den kontaktpersonen som han själv har valt ut.

Sådana här saker gör mig tokig. Jag tycker att det händer alltför ofta att min son ber om någonting och sen när jag ser till att han får det han vill ha, så vill han inte längre. Han har alltid varit sån.

Jag har blivit så osäker på om jag ska anstränga mig och göra som han vill, för han är ju aldrig nöjd ändå.

Annons:
[Varulv]
2011-02-02 23:00
#42

#38 Håller med dig om att habiliteringen här är mycket bra, och förmodligen gäller det överlag (i stort sett iaf). Håller även med dig om att habiliteringar kan göra mycket för att förmedla kunskap om AS till anhöriga - och att det behövs!

Men jag är inte lika säker på att Yezz-ans son i det läget han befinner sig behöver hjälp med att förstå hur väl hans omgivning vill honom… I själva verket så tror jag knappast det. Möjligen vore en separation mellan sonen och hans mor det bästa för närvarande; ett eget boende, där han kunde få leva ifred.

JohannaEkroth
2011-02-02 23:08
#43

Yezz-an - HUr funkar han när han är med andra vuxna? Får han samma utbrott?

Varulv - Jo jag ville bara flytta ifrån min mor när jag var tonåring. Vi gick inte ihop. Hon ville att jag skulle bete mig normalare…. Det var en massa bråk. Jag kastade saker förstörde saker som jag visste att hon blev ledsen av, så hon skulle förstå hur det kändes i mig.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[Varulv]
2011-02-02 23:13
#44

#41 Och nu skriver du ju om eget boende, likaledes, Yezz-an. Att han, när du väl har ordnat det för honom, ko-vänder och inte vill flytta, kan vara ett uttryck för hans självhävdelsebegär. Han är i den åldern, och det är inget specifikt för aspergare.

Samtidigt genomsyras detta ditt inlägg av den välvilja, som jag märkte av från början, och då är vi tillbaka på ruta ett igen. Mitt enda råd - efter att ha givit dig en varm kram för dina goda moderskänslors skull - till dig är att verkligen försöka klippa av navelsträngen. Acceptera din son som en självständig individ.

Dock vet jag att detta inte är lätt. Din som behöver - på grund av sitt funktionshinder - ett visst stöd. Vad det hela handlar om, tror jag, är formen på det stödet.

Zaphix
2011-02-02 23:15
#45

Oavsett hur mycket AS sonen än har ursäktar det inte hans beteende, tyvärr.

Det kan förklara hans beteende, det kan visa på orsakerna. Men han är 18 år, nån gång måste han lära sig ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Det är inte ett okej beteende på något sätt det han gör, det är inte okej att göra sin mamma så rädd som hon verkar vara, det är inte oekj att slå sönder lägenheter stup i kvarten så hans mor blir skuldsatt.

Det har väl gått fel tidigt i denna relation, de borde ha fått bra hjälp mycket tidigare innan det eskalerat. Men i nuläget så är det ohållbart för båda två.

Att hon ska låta sonen vara ifred  är väl en bra idé, men vad ska hon göra när sonen kommer och kräver pengar? Ignorera?
Hon vågar inte säga nej för att hon är rädd för reaktionerna, då är inte beteendet okej.

Om situationen vore annorlunda, om det inte vore hennes son utan hennes make som betedde sig såhär. Då hade han inte ursäktats med AS, utan då hade han nog fått besöksförbud om hon nu lyckats flytta.
Han är 18 år, ung vuxen, inte 10 år.

Kanske missuppfattat endel inlägg, men då har jag väl det isf.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

JohannaEkroth
2011-02-02 23:17
#46

Kanske behöver sonen få en GodMan som hjälper honom med ekonomin om han ska få eget boende.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[Varulv]
2011-02-02 23:21
#47

#43 Se där, BusHanna! Flört

Tänk, om du skulle berätta mer om din dotter-mor-relation för Yezz-an!? Det kan vara lättare kvinna-till kvinna, så att säga. Ty jag märker, att det som jag, såsom man, delger Yezz-an, inte går in så bra. (Eller också är det jag som, kanske på grund av min Asperger, inte förmår förklara särskilt bra.)

HannaM
2011-02-02 23:23
#48

#45 Jag är med dig. En diagnos kan förklara beteendet men det ska inte vara en ursäkt för beteendet. Eller snarare, att det han gör kan förklaras med att han har en aspergerproblematik gör det inte automatiskt ok att hans mor är livrädd i hans närhet. Ja eller någon annan för den delen.

Annons:
[Varulv]
2011-02-02 23:28
#49

#45 Även jag kan ha missat en del av beskrivningarna om sonens beteende. Försökte bara förklara vissa drag där, sådana som jag kan känna igen från min egen aspergerproblematik. Om det sedan, dessutom, kan finnas andra beteenden som kan förmodas vara initierade av sonen själv (kräva pengar, exempelvis), och som inte behöver förmodas vara AS-relaterade, har jag förbigått helt.

[Yezz-an]
2011-02-02 23:47
#50

#43

Hittills så har han inte fungerat med någon annan vuxen än mig. Jag är den enda som kan tolka honom (vilket jag tycker att jag inte längre kan).

Det var lättare när han var yngre. Då smög han fram när han ville något och drog sig undan när han ville vara ifred.

Men även då när han var mindre och lättare att förstå, så fanns det INGEN annan vuxen som han fungerade med. Han har bara fungerat med mig.

För tre år sedan så orkade jag inte längre bråka med skolan (skolnämnden utdömde ett vite på 30'000 kr för att min son inte gick i skolan). Jag orkade inte längre bråka med BUP om rätten till utredning. Jag orkade inte heller längre förklara för soc varför skolan var och varannan vecka gjorde orosanmälningar.

Jag hade i sååå många år fått höra från alla skolor han gått på, hur fel jag gjorde, hur svag jag var, hur usel min son var, hur värdelös jag var som förälder då jag inte lyckas få min son att gå till skolan varje dag. Till slut hade skolan lyckats övertyga mig om att jag var den sämsta varelsen på jorden. Så till slut så bad jag soc ta min son.

Soc hämtade honom och placerade honom i den ena instituionen efter den andra. För varje nytt ställe han var på så frågade jag om dom skulle göra en utredning. Fick alltid till svar att det inte kommer att göras. Jag förklarade lika envist varje gång att jag är ganska säker på att han har AS. Fick då svaret att soc inte trodde det och därför hade dom bedömt att en utredning inte ska göras.

Institution efter institution gav upp och sa ifrån sig ansvaret över min son. Det blev den ena omplaceringen efter den andra.

Till slut så hamnade han på ett ställe där personalen gång på gång ringde upp mig och var frustrerade över min sons beteende. Men den här gången orkade jag inte längre ta upp frågan om utredning. Jag nämnde aldrig mina misstankar om AS. Men så efter väääääääldigt lång tid när personalen hade slitit sig gråhårig och flertal gånger ringt till mig och sagt att dom ger upp, så frågade jag lugnt och sansat om tanken nångång hade slagit dom om att min son kanske inte var som andra. Dom klagade över att dom inte ställer högre krav på min son än på de andra pojkarna, men ändå gör han inte som dom vill. Då förklarade jag för dom att det är inte kraven som dom ställer, som det är fel på… utan det är HUR dom ställer kraven som är fel. Snubben fattade inte vad jag pratade om. Då sa jag att min son förmodligen har AS och så drog jag hela vårt släktträd med ASare. Jag föreslog att dom kunde göra en utredning om dom ville.

Det visade sig att dom var mycket angelägna om att göra en utredning, men att soc svarade med ett nej. Tog några månader till och dom försökte motivera soc, som återigen sa nej. Till slut så valde den här institutionen att bekosta utredningen själva. På den vägen fick han till slut en utredning gjord. Och det var ju bra.

Men alla dessa år av kringflackande på institution efter institution har gjort honom totalt uppgiven.

Han är inte alls den sonen som jag lämnade ifrån mig. Det finns inte mycket kvar som jag känner igen hos honom. Och nu fungerar han inte längre med mig heller.

Rynkar på näsan

[Yezz-an]
2011-02-02 23:57
#51

#44

Det här låter kanske elakt. Kanske låter som om jag inte älskar min son….

Men jag vill inget hellre än att få komma långt bort från honom. För jag känner själv att jag inte är bra för honom. Oavsett vad jag än gör så tycker han att jag alltid gör fel. Han blir alltid arg på mig, hur bra jag än gör. Det finns liksom ingen vits med att vi ska fortsätta försöka lösa något tillsammans, som vi båda vet att vi inte kan.

Jag kommer att i mars flytta 50 mil bort.

LenaR
2011-02-03 00:03
#52

#50 Jag har ingen hjälp att ge, och inga råd, men jag måste bara skriva att jag följer den här tråden, och lider med dig, Yezz-an. Att de tog ditt självförtroende ifrån dig på det sättet… och ändå kämpar du vidare! Det är stort.

Jag kan berätta att när jag var liten var min storasyster enormt våldsam (mest mot mig och mina saker). Det gick inte över förrän hon började träna karate, när hon var 20-25 år. Jag tror kampsport kan vara väldigt bra för människor med autism. Dels för att man kan få utlopp för aggressioner, men kanske mest för att man utövar fysisk aktivitet på ett sätt som både är individuellt och rutinmässigt. Dojon har regler som man måste hålla sig till, och inom de ramarna finns man som individ.

Någon av de som har AS  kanske kan svara på om det kan vara värt att prova. För min syster har ingen diagnos, det är bara jag som misstänker att vi har någon form av autism i familjen.


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

[Yezz-an]
2011-02-03 00:17
#53

Jag darrar som ett asplöv. Jag är jätterädd nu.

Detta hände:

Jag hade skrivit ett brev för att förklara hur länge jag behövde låna pengarna och varför. Jag vill inte tränga mig på honom, så därför har jag inte kunnat ge honom brevet under tiden som han varit i sitt rum.

Men nu kom han ut från rummet och satt och åt. Jag stack till honom brevet utan att säga något. Ville inte att han skulle bli arg på mig. Jag smög därifrån, men hann inte ens ut ur köket förrän tallriken smällde i diskhon och han försvann dundrande in på sitt rum.

Jag blir alltid så rädd när han är arg.

[Yezz-an]
2011-02-03 00:48
#54

#52

Jag är alldeles övertygad om att motion är bra för alla människor. Det ökar produktionen av goda hormoner.

Jag själv har alltid sportat. Min son har också alltid varit aktiv. Men efter att dom på senaste institutionen slagit honom och gjort honom så illa så han skadade ryggen, så fick han ont när han tränade. Han bad om att få slippa pga ryggskadan, men dom tvingade honom att träna ändå.

Nu när han kommit därifrån så hatar han allt som har med Träning att göra. Han totalvägrar.

[Yezz-an]
2011-02-03 00:50
#55

#11

Tack för kramen Flört Jag har inte hunnit tacka innan. Det har varit så intensivt här.

Annons:
[Yezz-an]
2011-02-03 01:13
#56

#15

Han anses inte farlig för sig själv för han har inte uttalat att han planerat ta livet av sig. Han har inte heller gjort något annat än slagit sönder dörrar och väggar, så han blivit blodig. Men det är inga döende skador. Så då bedömer dom det fortfarande som att han inte är farlig för sig själv.

Hittills har han aldrig någonsin slagit någon. Knappt ens i självförsvar. Så han anses inte på det sättet farlig för andra.

Men JAG kan ändå inte låta bli att vara jätterädd för honom. För hur ska jag kunna veta när alla 18-års kränkningar till slut slår slint i huvudet på honom?

Psyk hänvisar till polisen. Polisen hänvisar till soc. Och soc kunde inte göra något idag för att han inte 'samarbetar'. Därför ska min son vara hemma detta dygn också.

[Yezz-an]
2011-02-03 01:24
#57

#16

Det här kändes så bra att få veta: "Jag tycker att jag fick en bra uppväxtmiljö. Jag fick hållas, liksom existera sidoordnat övriga familjen. De fanns inte för mig och de spelade att jag inte fanns för dem. Jag levde mestadels som en zombie hemma. Och kände mig tillfreds! Det var den tillvaron jag behövde"

Som NT så känner jag mig elak när jag inte bjuder in alla till gemenskapen. Och som NT så tror jag ofta att jag lite då och då behöver tränga mig på för att meddela att jag finns och att jag bryr mig.

Jag har ju sett att han inte vill sitta i gemenskapen. Och jag märker att han blir irriterad om jag ständigt stör. Så jag har ju förstått att det funkar bäst om man gör precis som du beskriver. Han får lov att existera vid sidan av. Och jag får anstränga mig att inte titta upp med ett leende så fort han kliver ur rummet för att gå på toa och dyl.

Även om jag har märkt att det fungerar bättre när vi liksom skiter i varandra, så har jag haft dåligt samvete och trott att han deppar ihop mer (även om jag SER att han inte gör det, så är det logiska för mig att han borde deppa ihop). Det var så skönt att få läsa din förklaring, för nu förstår jag det jag egentligen hela tiden sett… Att han mår bäst av att bara få vara.

Tack så mycket för att du tar dig tid att förklara för mig Glad

[Yezz-an]
2011-02-03 01:25
#58

Tydligen är fredsflaggan hissad just nu Glad

Skönt, då kan jag passa på att andas en liten stund.

[Yezz-an]
2011-02-03 01:40
#59

#19

Tack för kramen Glad Känns alltid lite bättre då.

Soc… ja du…. vad ska man säga?

Jag försökte pressa dom på en förklaring till varför dom inte tänker göra mer idag.

Jag förstår ju att om han vägrar åka med dom till sin nya lägenhet, så är det ju ingen vits med att köra dit honom, för då åker han ju bara därifrån så fort dom har gått.

När sonen slog sönder dörrar och annat, så tyckte jag att han så tydligt visade soc sin åsikt om en egen lägenhet. Jag tycker att soc då borde förstått att det var dags för dom att ta till plan B.

Det lustiga som utspela sig när jag pressade dom till att verkligen agera nu, det var att en av de tre (handläggare, kontaktperson, någon?) drog upp jackärmen och sa "klockan är ju nästan 16 nu, hm, vi hinner inte göra något idag".

Så om jag tolkat saken rätt så är skälet till varför dom inte gjorde nåt, att klockan var för mycket Foten i munnen

Soc lovade mig en fortsättning imorgon. Det jobbiga är ju att det är jag som sitter här med min son. Det är ju inte dom. Dom kan stämpla ut och gå hem, det kan inte jag. Deras kontor är stängt, men mitt stänger aldrig. Deras arbetsdag har nåt sin ände, men det gör ju aldrig min. Jag sa faktiskt det till dom. Då var dom snälla och lovade rapportera soc-jouren, så dom är förberedda om polisen skulle ringa upp och meddela att sonen tänt eld på hela huset, mördat sin morsa och skjutit grannarna.

Ja, ja… vad säger man? Något i stil med "tack så mycket, nu känns det bättre" Flört

[Yezz-an]
2011-02-03 01:48
#60

#24

Hittills har han inte slagit någon, så förhoppningsvis slår han inte mig. Men jag ändå rädd för honom. Hur ska jag veta när han till slut verkligen flippar ur? Vi vet ju alla att det sker mord även i vårt land. Och det är långt ifrån alla mord som sker pga maffia-uppgörelser. Vi vet att antal mord som begås av folk som mår psykiskt dåligt, har ökat. HUR ska jag kunna veta att min son inte kommer ingå i den statistiken det här dygnet?

Så jaa… jag är rädd för honom.

Jag har redan pratat med polisen och dom säger att det inte är något brott att slå sönder väggar och dörrar i sitt eget hem, så dom kan inte gripa honom för det.

[Yezz-an]
2011-02-03 01:54
#61

Sonen har nu gått en ny vända i köket. Han läste lappen nu, som jag hade skjutit till honom tidigare.

Den här gången gick det bra  Glad

Han kikade in till mig i vardagsrummet och sa "Men du sa ju inte att du bara skulle låna pengarna". Jag förklarade att jag började prata i fel ände, därför hann jag inte säga att det var ett kort lån. Nu förstod han och stod fortfarande kvar UTAN att slå sönder något.

Känns som en storvinst. Hahaha!

[Yezz-an]
2011-02-03 02:01
#62

#26

Jag är ovanligt duktig på att lämna frizoner, för att vara av rasen NT  Skrattande

Min son har dresserat mig tidigt  Flört

Problemet idag har varit att han inte finner ro i sin egen frizon utan sin dator eller tv eller mobil eller x-box. Tv och mobil funkar mindre bra, men vid brist på annat så gååår det.

Han har ju varit arg nu till och från senaste månaderna, så dator, tv, mobil är sönderslaget. X-boxen funkar men till den behöver man en tv.

Annons:
JohannaEkroth
2011-02-03 02:02
#63

Härligt Gumman! Jag förstod att det var någonstans i kommunikationen det brast för honom…

Det är det största problemet för autister-aspies. Kontakten med andra…

Antingen är det rutiner som brister eller tjall på kommunikationen/förståelsen.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[Yezz-an]
2011-02-03 02:05
#64

#34

Tack för ditt råd om att ringa polisen. Jag har förklarat i andra inlägg varför detta inte är något alternativ.

[Yezz-an]
2011-02-03 02:27
#65

#38

"Men sen är det ju faktist så att NT (normalfungerande) personer har lika svårt att förstå sig på oss som vi har att förstå oss på dem, så de behöver lika mycket stöd och hjälp de."

Jaaa, det behöver vi. Jag är glad för att det har blivit så mycket bättre nu med information. Minns när sonen var 4 år gammal och jag började ana att han har AS. Jag ville ju läsa mer om AS för att kunna avgöra om mina misstankar kunde stämma. Men det fanns inget att läsa. Fanns inga organisationer. Jag hade dock en vän vars son hade fått diagnosen DAMP. Korkat, jag vet. Men så var det på den tiden. Min väninna kände igen massor av sig själv i sin son och hon kunde konstatera att han hade vissa autistiska beteenden. Nyfiken som jag är så frågade jag ut henne dagar och nätter i åratal. Hon 'undervisade' mig gärna utefter sina egna erfarenheter. Jag förstod då att min son är och nosar på kanten av min väninnas värld.

Några år senare så lärde jag känna en sjuksyrra vars son hade autism i väldigt hög grad. Våra familjer firade midsommar och nyår tillsammans. Även denna väninna blev grundligt utfrågad av mig. Efter flera månaders diskussioner, så konstaterade vi båda att min son har autistiska drag. Så småningom gav hon mig ordet på min sons personlighet, Asperger.

Nu när jag hade ett ord för det, så blev det lättare att leta information. Informationen var knapphändig, men det fanns ändå vissa inom sjukvården åtminstonne som kunde förstå mig. Så den knapphändiga information som fanns var muntlig.

Idag är det så mycket lättare att få information om AS. Jag tycker dock att det känns som stödet att orka vara förälder inte riktigt finns. Man skulle som förälder behöva en liten lathund för att förstå hur man ska agera. Och NÄR man ska låta bli att agera.

Den där saknade lathunden för AS-föräldrar, får ni stå för. Ni vänner som finns med mig på forumet får vara min lathund. Det känns skönt att ha er som ett Lexikon. Det tackar jag för Kyss

[Yezz-an]
2011-02-03 02:48
#66

#39

"Om det var bra skrivet eller inte, bryr jag mig sannerligen inte om"

DU kanske inte bryr dig om det var bra skrivet. Men för MIG har dina ord stor betydelse, då du uttrycker dig på ett väldigt tydligt och bra sätt.

Sen kanske det var onödigt av mig att ge dig positiv kredit för det? Jag är väldigt ledsen om jag sårat dig, då jag bara tycker att du är bra. Och min mening inte alls har varit ond på något sätt.

Det som jag tyckte var humoristiskt var:

"Vi är enormt fredliga individer, bara vi inte blir retade"

Då menar jag inte att jag tar det som ett skämt. För jag vet att det är seriöst. Men jag som lever nära djur kände att det är lika viktigt att vårda min son varsamt, som att handskas med en huggorm. För även om huggormar i sig är fredliga, så hugger dom ändå när dom blir retade. Jag såg det komiska i liknelsen och kände att det blev så mycket lättare att memorera dina kloka ord.

Ber om ursäkt för att jag uttryckte mig plumpt och opassande. Jag är uppriktigt ledsen för det Rynkar på näsan

[Yezz-an]
2011-02-03 03:07
#67

#45

Ingen fara med att du skulle ha missuppfattat några inlägg. Du har fattat alldeles rätt i att jag är rädd för min son. Jag är så rädd så jag inte alls bör bo tillsammans med honom. Jag är så rädd så jag vågar inte neka honom pengar.

Jag kan hålla med om att AS i sig inte är en ursäkt för att han ska kunna gå bärsakargång. Men det är viktigt att förstå att han är i en extremt pressad situation just nu. Dels pga att hans hem de senaste 7 åren kommer vara ett minne blott, då jag har sagt upp lägenheten (av ekonomiska skäl, inte rimligt för min ekonomi att bo ensam i en trea och hyra på drygt 8000 kr) och dels pga att hans senaste tre år av institutionsvistelse och svek från soc (även andra vuxna).

Som AS har min son det svårare för förändringar. Så att han har kastats mellan olika institutioner de senaste tre åren, har inte varit alls bra. Och nu försvinner även tryggheten med hans egna hem.

Det låter kanske som jag försvarar ungen och att jag accepterar att han har sönder allt i sin väg. Det är verkligen inte så jag menar. Jag menar bara att det finns en förklaring till hans reaktioner. Och att det dessvärre kanske inte finns så mycket jag kan göra åt det i dagsläget. Jag tror att jag måste rida ut stormen. Jag får helt enkelt försöka stå stadigt i denna orkan.

Jag är väldigt utmattad och behöver hämta kraft för att orka. Forumet är min energikälla. Tack vare er så känns det lättare.

Jag har sagt det förut i andra inlägg, men jag säger det igen… TACK för att ni finns Kyss

[Yezz-an]
2011-02-03 03:14
#68

#46

Mmm… jag kan nog hålla med om det.

Han har svårare för vissa sedlar än andra (20-sedlar är hans mardröm). Han hade också svårt för att i vissa lägen, avgöra om någon vara var dyr eller billig. Han har blivit bättre på det.

När han mår bra så funkar ekonomin hyffsat. Men när han mår dåligt så orkar han inte ha kollen på pengarna.

Jag är inte orolig för att han skulle bli utan den hjälpen han behöver, för att få ekonomin att funka. Jag tror faktiskt att soc redan är inne i de tankebanorna.

Men det är kanonbra att du tar upp det Glad för det kunde ha varit så att jag inte hade tänkt på det, och att soc inte känner till att han tappar det ekonomiska greppet när han mår dåligt.

[Yezz-an]
2011-02-03 03:22
#69

#47

Även om du upplever det som att det du säger inte går in så bra, så har dina ord ändå gjort skillnad åt det positiva hållet. Dina ord är kloka och jag blir påmind om bitar som jag ibland glömmer.

Dessutom så uppfattar jag dig närmare min son än andra. Då AS ibland ter sig olika mellan de olika könen. Sen så är självklart AS även olika mellan olika personer, även om det är samma kön.

Förklarade jag krångligt nu? Eller fattar någon hur jag menar?

Jag har inte sovit på länge, så min hjärna börjar bli lite luddig. Knappt så jag själv fattar vad jag har skrivit när jag läser i efterhand Skrattande

Annons:
[Yezz-an]
2011-02-03 03:26
#70

#52

Bara att du följer min tråd kan kännas som en tröst i sig. Goda råd behöver inte alltid finnas, för att man ska känna att man har stöd.

Bara att finnas räcker ibland långt  Kyss

[Yezz-an]
2011-02-03 03:37
#71

#63

Jaa, du är klok du. Ett skrivet brev var allt som behövdes Glad

Först kändes det som brevet gjorde allt värre. Jag vet inte om han på något sätt blev irriterad på att jag gjorde något annorlunda än jag brukar. Just nu är han ju inte upplagd för förändringar. Han behövde kanske en stund för att sen kunna läsa det.

I vilket fall som helst, så har jag nu (mitt i natten) lyckats trolla fram en skärm. Och sonen har tejpat ihop de delar som behövdes för att få datorn att fungera igen  Glad

Även om jag inte alls har lust att punga ut några pengar på det han har sönder, så kändes det ändå värt att köpa skärmen. För så länge datorn inte fungerar, så blir det svårare för honom att bli lugn. Och får jag inte honom lugn, så är jag ännu räddare för honom. Dessutom slår han sönder färre grejer i hemmet när han sitter still vid datorn  Flört

[Yezz-an]
2011-02-03 09:36
#72

Natten har till slut varit lugn  Glad Tack alla underbara människor som får mig att orka ta mig igenom det här. Tack också för att ni ger så goda råd. Ni underlättar för min son genom att hjälpa mig, att tolka hans beteende.

Emaljoh4
2011-02-03 10:20
#73

Vad skönt!

Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in! Glad

 

Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.

[Yezz-an]
2011-02-03 10:56
#74

Jag vet så väl att ingen (?) tycker att jag ska ge min son pengar eller att jag ska köpa nya datorer eller mobiltelefoner till honom när han har gjort sönder sina saker.

Men vet ni hur lugnt och skönt det kan bli när man väl gör det ändå?

Sonen har nu haft ett par timmar framför datorn, i lugn och ro, i sitt totalförstörda rum som mer ser ut som en plats där jordbävningen haft ett stort utbrott, än ett rum i en vanlig hyreslägenhet.

Sonen tittade nyligen in till mig i vardagsrummet med en helt annan kroppshållning än vad han har haft de senaste dygnen. -Jag går ut me Nikita, sa han. Han var ute en sväng med sin hund. När han sen kom in så vinkade han glatt i hallen, som han alltid brukar göra när allt bara är bra. Han gick ut i köket och åt. Det var så lugnt i köket. Inget smällande i skåpen. Inget bankande med porslinet. Inget suckande, pustande. Och inte en enda knytnäve i köksluckan. Sen återvände han lugnt till sitt rum igen.

Allt är bara så helt underbart  Glad Jag sitter här med tårar av lycka och ler.

Jag har inte haft en chans att duscha på flera dagar. Jag väntar en liten stund till för att se om verkligheten verkligen är så här bra. Visar det sig att det är så sanningen ser ut, så ska jag hoppa in i duschen och duscha riktigt varmt. Jag ska tvätta mitt långa smutsiga hår. Ska ta på mig rena fräscha kläder och ta fram deo'n som snart skulle börja efterlysa mina armhålor om jag inte dök upp.

Det är otroligt vad allt kan förfalla när livet havererar som det har gjort för oss. Men idag ska jag verkligen skämma bort mig själv med både god hygien och mat. Mmm… just det…. mat… vet inte när jag åt sist  Obestämd Egentligen skit samma när det var, för idag är det i alla fall min dag (troligtvis snarare 'min någon timme').

Tack ännu en gång, alla underbara människor. Ni vet inte hur väl ni har tagit hand om mig och min son. Jag kommer aldrig kunna förklara det heller. Men jag önskar att ni visste hur mycket ni har betytt för vårt liv de senaste kaotiska dygnen.

#73 Jaaa, det är såååå skönt Glad

Tjohooo, duschen!! Här kommer jag!!

Gronstedt
2011-02-03 16:37
#75

Hej Yezz-an! Jag har inte läst alla saker som skrivits ovan, men jag vill ändå lägga mig i lite. Jag är själv övertygad om att jag har AS och mitt perspektiv kan kanske ge något.

Man kan inte trösta en aspergare med att att kladda på dem. Eller klappar och tröstar, som NT-folk kallar det. Man kan bara prata med dem. Man kan fråga eller uppmana men inte gulla.

Jag förstår att du är rädd för din son, men som andra har skrivit så är han faktiskt vuxen. Det är inte min mening att kritisera ditt föräldraskap på något sätt, men även en AS:are måste ha regler. Vi mår till och med bättre av dem. Om reglerna säger att vi kan slå sönder inredningen för att slippa ta ansvar så gör vi det. Men om reglerna i stället säger att vi måste sortera skorna i färgordning när något blir jobbigt, så gör vi det. Vi behöver skapa (och få hjälp av omvärlden med att skapa) regelsystem som gör att vi kan existera parallellt med andra utan alltför mycket friktion.

Din son skadar inte sig själv med sitt beteende, han skadar dig. Han har spärrar mot att ge sig på din kropp men han misshandlar dig ändå. Det är inte acceptabelt, aldrig någonsin. Hans beteende har gått över styr och det måste få konsekvenser.

Jag förstår att du absolut inte vill störa den frid ni äntligen har, men går det alls att prata med honom? Kan du närma dig honom och prata med honom ungefär så här:

Be att han lyssnar på dig. Be att han lyssnar utan att reagera, att han tar in ALLT du säger innan han reagerar. Om han säger att han kan göra det, så gå vidare. Säg att du vet att det brukar bli vissa reaktioner när du säger vissa saker, men att just nu, BARA just nu, så gäller inte det. JUST NU kan du säga saker utan att det utlöser hans reaktion. OM det går, om han kan hantera det, så gå vidare. Be att han tänker över - medan han är i detta "pausläge" där han inte behöver reagera - hur den verklighet skulle kunna se ut där han inte skulle behöva få utbrott.

Jag säger inte att detta fungerar, men AS-personer är ofta väldigt bra på att se sig själva som helt fristående inte bara från resten av världen utan också från sig själva. Vi kan till exempek vara oerhört smärttåliga därför att smärtan finns i en värld och reaktionen i en annan. Kanske din son hitta detta läge för att separera sig själv från sina utbrott?

Rörigt och kanske inte till någon vidare hjälp, men all lycka ändå i ert liv!

[Yezz-an]
2011-02-03 18:59
#76

#75

"Men om reglerna i stället säger att vi måste sortera skorna i färgordning när något blir jobbigt, så gör vi det."

Jaaaa!!! Nu har poletten trillat ner känner jag Glad NU har jag fattat nåt som jag inte alls har begripit innan Glad Klart att det är så det funkar.

Ni AS'are får mig att känna mig oerhört korkad ibland. Jag menar inte att jag tar det på ett elakt sätt, utan jag inser att JAG är den som är komplicerad. Det är JAG som krånglar till en massa grejer.

På den tiden när min son och jag kunde prata så var det måååånga gånger som han sa saker, som egentligen är så otroligt enkelt och självklart. Jag trivdes jättebra med hans kloka ord när jag själv höll på att klia sönder skallbenet av funderingar. Det fanns tillfällen som jag blev arg eller besviken över något. Då kunde han sammanfatta hela händelseförloppet med bara en enda mening, som fick mig att se på saken från en helt annan vinkel.

Jag saknar min ögonsten Gråter Han är något bland det bästa jag har upplevt.

"Be att han lyssnar på dig. Be att han lyssnar utan att reagera, att han tar in ALLT du säger innan han reagerar"

Ja, precis så MÅSTE man göra med honom. När han mår så här dåligt så finns det verkligen inga tillfällen, då jag bara kan haspla ur mig något i förbifarten. Jag borde ta för vana att även när han mår bra, så ska jag se till att jag har kontakt med honom innan jag säger något. Detta för att undvika att han missförstår mig och reagerar med ilska, för något som inte ens var ett dåligt besked.

"Jag säger inte att detta fungerar, men AS-personer är ofta väldigt bra på att se sig själva som helt fristående inte bara från resten av världen utan också från sig själva."

Intressant Glad Det här ska jag tänka på. Är man medveten om det så kan det vara en fantastisk tillgång.

Tack.

"Rörigt och kanske inte till någon vidare hjälp"

Nej, inte alls rörigt. Och du har varit till stor hjälp. Tack snälla för att du tagit dig tid att "lägga dig i" Flört

Annons:
timmelin
2011-02-04 12:25
#77

Hej. började läsa men som den ADHD jag är så fixade jag inte att läsa alla kommentarer och goda råd.

Men jag känner igen mig totalt då jag själv har en son med AS, och som själv fick sådana här utbrott. Jag vill gärna att du skriver hur situationen är idag för då kan jag kanske hjälpa dig med flera råd som mamma och med den hjälp jag har fått själv.

[Yezz-an]
2011-02-04 13:00
#78

#77

Tack för att du visar ditt intresse och viljan att hjälpa… Men just idag är det så väldigt mycket berg-och-dalbana så jag kan inte ens beskriva situationen.

Eller jag kommer inte hinna skriva klart innan sonen kommer in och är den där positiva sonen som tror på en hoppfull framtid och gärna vill utforska det soc har att erbjuda (för det är verkligen ett bra erbjudande den här gången). I nästa sekund dundrar han in till mig och säger 'Ring och säg att jag inte kommer!!'. Någon timme senare 'Kan du ringa till NN och säga att jag skulle vilja åka kl 15?'. En kvart senare smäller det i dörren 'Du kan glömma allt. Jag vill inte. Dom får låsa in mig istället'.

Så för att svara på din fråga om hur det är nu….. så är svaret: Jag har ingen aning. Har dock kommit överrens med soc om att NN ska ringa till mig kl 13 igen och kolla om sonen följer med och tittar på sin nya fina lägenhet (stödboende).

Jag är mer på sidan av uppgivenhet och tron om att sonen INTE kommer flytta, än på sidan av hoppfullhet om att allt kommer att ordna sig.

F***n!! Det är skit att vara så trasig som jag är nu. Då det blir svårt att slå bort de negativa tankarna.

[Yezz-an]
2011-02-04 13:04
#79

#77

För att sammanfatta alla inlägg, så kan jag säga att jag har fått massor av goda råd, många förklaringar som varit ahaa-upplevelser, och enormt mycket stöd.

Det som jag sitter och väntar på är att sonen ska flytta till ett stödboende. Just nu bor vi i en lägenhet som är uppsagd (planerat sedan länge) och jag själv ska flytta ut. Jag måste hinna helrenovera lägenheten (pga min son) innan den siste februari. Jag börjar känna paniken över att inte hinna klart. Och jag har inte viljan att renovera så länge han finns kvar, då jag vet att det som jag fixar inte kommer att förbli helt så länge han finns hemma.

Mymlan
2011-02-04 14:41
#80

Läser och följer.. Jag vet ej vad råda dig.. Jag har ADHD med autism liknelse och kan på något sätt se mig i din son ang detta hur man säger sin mening.. Jag brukar säga om jag blir arg så beror det oftast på jag har tolkat det du sagt fel så förklara igen MEN formulera om.

Döm Inte Människor Genom deras utseende. För du kan Inte se deras insida.

I am who I am, so like it or kiss my, yeah you know exactly what to kiss.

Smile to the world, than the world smiles to you

 

[Yezz-an]
2011-02-04 15:07
#81

#80

Jaa, precis så är det. Min son och jag tolkar saker på olika sätt. En feltolkning triggar igång honom. Nu kan jag inte lägga allt ansvar på bara honom. Det är inte bara min sons ansvar att hålla sig lugn och be om en annan förklaring. Det ligger mycket i MITT ansvar att från början tala på ett sätt som min son förstår.

Så länge som det bara är saker mellan min son och mig så brukar det gå bra. Dom stora utbrotten utlöses när jag ska medla mellan sonen och soc. Just nu är jag i en position då jag måste medla för att min son ska få komma ut i vuxenlivet och få chansen till bostad och arbete.

Min son har själv mycket tydligt uttryckt att hans liv är innehållslöst, meningslöst och totalt onödigt (ja, han vill få dö), då han inte är i samma skede i sitt liv som hans jämnåriga kamrater. Min son liiiiider av att inte klara av att gå gymnasiet. Jag har så många gånger försökt trösta honom med att allt snack om vikten av en gymnasieutbildning är överdrivet. Jag förklarar att man inte behöver ha en utbildning för att få jobb-tjäna pengar-skaffa bostad, man kan nå dit ändå. Därför har jag upplyst soc om min önskan till hjälp via LSS. Soc är nu insatt i min sons situation och villiga att hjälpa till.

Problemet är bara att min son inte fungerar så bra vid traditionella soc-möten. Det medför att jag då får uppgiften att medla.

Kort förklarat så är majoriteten av krigen hemma pga min medling mellan soc och sonen.

Ska också tillägga att jag själv börjar känna paniken med att få ut sonen ur bostaden då lägenheten är uppsagd. Jag trodde att sonen skulle ha hunnit flytta ut för längesen, då soc arbete med att ordna boende för min son inleddes redan 2010-05-18. Min frustration över att det nu närmar sig sista dagen på kontraktet gör att jag…. (finner inte orden)… men frustrerad är jag i alla fall. Och det förbättrar inte läget, så att säga.

timmelin
2011-02-04 15:19
#82

Jag har ju också en tonårsson med AS, och sedan han fick komma till det hvb hem jag ville så har allt blivit så mycket bättre.

Jag känner igen mig så i detta med sonen. För det är ju en klok son du har, och jag förstår hans frustration över missat gymnasium. Men den tiden finns.

Tror du att han skulle kunna gå på folkhögskola? på en aspergerlinje.

Där blir han tagen på ett annat sätt, nu vet jag inte vad du bor men min son kommer att fortsätta gymnasium nu på ett vanligt program men på ett aspergergymnasium. Det är ingen särskola utan bara så mycket mera anpassat för dessa ungdomar. Han får lärarhjälp vid läxor, nu har han skitlätt för läxor men han får dom ju inte gjorda så då finns det tid för det.

Måste fråga dig om han har slagit sönder lägenheten i frustration i panikångest eller bara för att han är  arg.

För min son la sig till med sådana här saker när han hamnade i affekt och liksom fick ångest. Inte annars.

Vad får han för hjälp idag till avslappning? Han måste lära sig att leva här och nu. Jag får själv hjälp med att följa vissa riktlinjer angående min son, när han svävar ut för mycket så sakta men säkert så återgår vi hit.

Det din son måste nu är att känna att han lyckas, att han litar på sig själv. Du berättade att du hade haft sonen på hvb hem, varför tog du hem honom, varför bytte du inte bara till ett bättre?

Skulle du kunna få en solplacering idag igen?

Jag känner igen det här med bup, att han inte kan tas om hand och ges hjälp om han inte är självdestruktiv på det sätt att han skär sig. Men herregud att vara självdestruktiv är ju så mycket mera. Men den lagen är helknasig.

Skriv gärna mera, jag känner igen mig i situationen. Men idag är allt så mycket bättre. Men du ska se vad jag fick kämpa. För tex hemmet min son är på idag hade kommunen inget ramavtal med, men jag ville ha honom dit och det fick jag.

bra att du skriver här, vi ska stödja dig.

[Yezz-an]
2011-02-04 17:51
#83

#82

"Tror du att han skulle kunna gå på folkhögskola?"

Det kan han säkert den dan då annat viktigare funkar omkring honom. Just nu finns det annat som man måste ta tag i först. Sen när allt bara är kanonbra… så kanske han ändå väljer bort skola helt, pga att han har lärt sig hata allt som har med skola att göra.

"Aspergergymnasium"

Vi har ett kanonbra Aspergergymnasium i kommunen. Men han var inte berättigad att gå där när gymnasium var på tal, pga att han inte hade diagnos då. Han fyller 19 om några månader och han har själv uttryckt "jag är 100 år äldre än dom andra, alla kommer tro att jag är mupp". Även om sonen skulle vilja gå där nu, så finns det andra alternativ som kan passa honom bättre med tanke på hans ålder.

"Måste fråga dig om han har slagit sönder lägenheten i frustration i panikångest eller bara för att han är arg"

Bra fråga… men jag har tyvärr inte något svar att ge, då jag inte vet varför. OM jag måste gissa så tror jag svaret är frustration. Men jag kan ha fel.

"Vad får han för hjälp idag till avslappning?"

Ingen. Sedan han fick diagnosen (april 2010) så har vi inte kommit längre än att soc förstått att sonen var placerad på ett HVB-hem som inte var lämpligt. Dels hade personalen ingen som helst förståelse för AS, men det är inte konstigt för dom hade inte heller någon utbildning. Sen så blev sonen misshandlad av personalen där.

Nästa steg efter att han togs från HVB är att placera honom någon annanstans, men det har inte lyckats. Nu försöker vi erbjuda honom egen lägenhet med stöd, då han inte klarar av att vara instängd på låst och inte heller vara på institution där det finns andra boende (eller personal heller för den delen).

NÄR han väl har någonstans att bo så kommer han ha en kontaktperson och tillgång till personal som hjälper honom till ett bättre AS-liv, med tillgång till det som han kan tänkas behöva.

"Det din son måste nu är att känna att han lyckas, att han litar på sig själv"

För tillfället kan jag inte ensam hjälpa honom att bättra på självförtroendet. Även om jag dagligen (dom dagar som det går att prata utan att fönsterrutor eller dörrar ryker) peppar honom med saker som han är bra på, så är jag osäker på om han tar till sig det. Jag fortsätter ändå, för nån dag så kanske något av det jag sagt har betydelse.

"Skulle du kunna få en solplacering idag igen?"

Det finns ett LVU på honom. Han är LVU-placerad i hemmet… Suck!

"Men herregud att vara självdestruktiv är ju så mycket mera. Men den lagen är helknasig."

Så sant så!

Kan också nämna att BUP i vår kommun är skit, så dit vill man inte ta honom. Jag har försökt få in honom till vuxenpsyk, då han nu har åldern inne. Tyvärr tar inte vuxenpsyk in honom utan tillgång till hans utredning. Utredningen finns hos soc, soc lämnar inte ifrån sig den. Läkaren som gjorde utredningen, lämnar inte heller ifrån sig den. Vuxenpsyk har begärt att få in handlingar men inte fått det. Jag veeet att jag ska anmäla detta till socialstyrelsen, men jag har inte hunnit dit än. Sitter och stressar på med anmälan om HVB-misshandeln och hoten, innan de händelserna har blivit för gamla (äldre än 2 år händelser utreds inte). Finns så mycket mer som ska orkas med att anmälas.

Tack för stöd. Forumet hjälper mig att orka lite till.

Just nu så har senaste 3 timmarna (?) varit lugna. Beror i och för sig på att sonen har somnat Skrattande Men det är i alla fall en liten stunds vila för mig.

Annons:
[Yezz-an]
2011-02-04 18:03
#84

Läser mitt senaste inlägg och tycker att jag låter som jag går in i försvarsinställning och svarar allt med "det går inte, bara för att".

Det är inte så att jag motar bort allt. Men jag vet ju vad som har gjorts och jag vet ju vad som kommer att göras.

Det är bara det att få sonen dit vi vill, verkar så otroligt svårt. (vi = soc och jag).

Sonen har ett stödboende med bra personal, men vi får inte honom till att ens vilja titta på lägenheten.

Jag har frågat soc vad dom gör när dom till slut inser att sonen vägrar flytta dit. "Vägrar han så blir det låst avdelning". Ungen vägrar men soc gör inget mer än bara väntar på att han någon dag ska ändra sig. Med andra ord så blir det inte låst avdelning som dom säger.

Jag har väntat sen maj 2010 på att sonen ska flytta. Än har inget annat hänt än att jag blivit ruinerad pga allt som han förstör i rasande fart.

Känns som jag sitter fast i den här skiten. Känns som sonen aldrig kommer flytta. Men jag har nu sagt upp min bostad. JAG kommer flytta och sonen tar jag inte med mig (han vill inte och jag kan inte ta med honom, då nya bostaden är möblerad andrahand i en annan stad 50 mil bort dessutom).

timmelin
2011-02-04 18:07
#85

Ja och det är något som du verkligen behöver. Jag tror också att du genom din styrka är en kanonbra mamma för honom, och att det är räddningen för dig själv att du orkar driva på för så fungerar jag.

Du verkar inte bli apatisk. Du har en enorm drivkraft inuti dig.

Gott

Herregud visste inte ens om att man kan ha LVU i hemmet, men något nytt lär man sig hela tiden.

Men i herrans namn, varför fixar dom  inget bättre. Jag förstår dig fullt ut och att du vill ju inte ha din son på ett sådant ställe. Där dom blir misshandlade. skulle jag heller aldrig ha godkänt. Be din son fixa en lex sarah anmälan, det kan ju bara han göra. Men han kan få stöd i detta. Måste säga att det finns kanonbra behandlingshem, men när man läser sådant här så är det skrämmande. Jag kan äntligen bara vara mamma för nu bor min son på ett så underbart ställe. Vem är det som säger att han inte kan bo tillsammans med andra ungdomar, min son bodde på ett hvb hem innan där det var bara han och personalen och det var det sämsta jag kunde göra honom. Han behöver umgås med andra killar. I sin dos. Min son har mer och mer blivit social och han har slutat att både hota och slåss. Helt jäkla underbart.

En fråga i all välmening, tror du inte att han kommer att isolera sig om han bor helt och hållet själv? han behöver istället social Träning tycker jag. Är det vad du känner eller vad soc säger till dig?

Jag kan verkligen förstå din situation. du ska se vad jag fick kämpa och vann emot socialchef och allt. Jag var trevlig men ställde krav och vann. Men då måste jag också säga att socialsekreterarna var underbara och dessutom föreståndaren på det hem där han är nu.

Du behöver ju hjälp för din skull och för din sons. Har han dessutom syskon så kommer dom ju i kläm. Kämpa på nu och hör gärna av dig igen. får gärna skriva direkt på min hemsida om du vill. då kan jag ge mer konkreta tips.

[Yezz-an]
2011-02-04 19:06
#86

Tack för dom varma orden om bra mamma och drivkraft Glad

"Be din son fixa en lex sarah anmälan"

Han orkar inte genomföra någon anmälan själv i dagsläget. Stackars killen är ju helt slut. Därför gör jag de anmälningar jag kan.

"Vem är det som säger att han inte kan bo tillsammans med andra ungdomar"

Han har bott på flertal olika hem med andra barn/ungdomar. Det blir en onödig påfrestning för honom. Hans egen önskan är att denna gång få slippa andra instituionsungdomar.

"En fråga i all välmening, tror du inte att han kommer att isolera sig om han bor helt och hållet själv?"

Jag har turen att ha en väldigt social AS-son. Kanske därför som ingen trodde på att en utredning behövdes… för ingen förstod att man utåt sett kan funka socialt, men invändigt ändå inte förstå det vanliga sociala språket.

Sonen har många vänner. Och han har relativt lätt för att skapa nya kontakter. Men då ser han också till att hans vänner accepterar honom för den han är. Problemen för honom är mer i vuxen-situationer. Vuxna stressar på och låter inte honom dra sig undan för att sen titta fram när HAN känner att han klarar uppgiften.

Min son har haft oturen att tilldelas socialsekreterare som varit unga nyexaminerade, helt utan arbetslivserfarenhet (förutom det som dom fått under utbildningstiden). De har inte haft någon som helst utbildning på NPF. De har också haft tydlig uppfattning om att barns avvikelser enbart handlar om uppfostran (lätt att tro när de inte har egna barn). De har inte heller haft en diagnos att rätta sig efter, då min son gått odiagnostiserad så länge.

Sedan 13 okt 2010 så har han en ny socialsekreterare, som dessutom enbart jobbar med bokstavs-ungdomar/unga vuxna. Så om man ska se till sanningen, så är det bara drygt tre månader som min son fått en ärlig chans till rätt stöd från soc. Egentligen är väl mitt bekymmer att JAG inte orkar mer. För JAG har ju väntat på rätt stöd i hela sonens liv. Min son orkar inte heller längre, för han har ju trott att allt skulle bli bättre då utredningen blev klar våren 2010.

"Har han dessutom syskon så kommer dom ju i kläm"

Hans bror flyttade hemifrån som 17-åring pga min AS-son. Jättetråkigt, men det var de enda sättet som vi på egen hand kunde lösa situationen. För någon hjälp från soc, BUP, skola fick vi inte då… trots flera års upprepade försök.

[Tassy]
2011-02-04 19:10
#87

Nu har jag inte läst igenom tråden, den är för lång och jag mår själv mycket dåligt just nu och kämpar med min egen AS.

Men har någon sagt åt din son att han inte kommer att bli slagen i nya boendet som ordnats fram? Har någon försökt göra honom trygg och införstådd, en liten bit i taget för att han itne ska få total panik och flippa ur?

Känner han sig övergiven och tvingad? Du har sagt upp din lägenhet, hans vardag är upp och ner, han har farit illa, och han har inget val än att flytta någonstans. Känner han sig förrådd?

Han behöver förmodligen mycket långa stunder av ensamhet, men däremellan tror jag du behöver portionera ut det som kommas skall, och få honom att ta in att han har kontroll.

Just nu har han tagit kontrollen, med våld. Alla lider på grund av det, men jag tror att det är en desperat handling, han har ingen helhetsbild. Det är okänt, främmande, skrämmande och han har dåliga erfarenheter i bagaget.

Samtidigt så är situationen med våld och hot helt oacceptabel.

[Varulv]
2011-02-04 20:04
#88

#87 Hur bra som helst skrivet, Tassy! Detta ditt inlägg är ett dokument, som visar att aspergare verkligen kan vara inkännande. På ett sätt som saknar motstycke hos NT, dessutom.

Det är inte att begära att vi aspergare ska till fullo kunna förstå er NT. Och det gör vi säkerligen inte heller. Därmed blir motsatsen lika omöjlig: ni NT kommer aldrig att kunna förstå er på oss AS.

Så hur förfara?? Inte lätt att veta. Här finns kanske ingen lösning…

Det är nog tyvärr så att aspergare utgör en egen gren på mänsklighetens träd. I avtynande eller tillväxt, det får framtiden utvisa. Vad vi bevittnar, med ökad neuropsykiatrisk kunskap och insikt, är en genetisk divergens. Sådana pågår ideligen, ständigt och genom livsföreteelsens hela historia. Hårt, skoningslöst, naturens ordning. Blott människan skulle kunna bryta den onda cirkeln i kraft av sin empati och intelligens - men hon tycks avstå eller inkapabel.

[Yezz-an]
2011-02-04 21:11
#89

#87

"Men har någon sagt åt din son att han inte kommer att bli slagen i nya boendet som ordnats fram?"

Nej.

"Har någon försökt göra honom trygg och införstådd, en liten bit i taget för att han itne ska få total panik och flippa ur?"

Nja… men inte på ett sätt så att HAN har förstått. Det framkom igår att info som vi alla trott att vi gett sonen, inte uppfattades på det sätt som vi avsåg. Med andra ord anser jag att han inte fått info.

För min del handlar det om att 'börja om och att göra rätt' Glad Jag tror att jag idag har lyckats säga en liten sak på rätt sätt. Vi märker på måndag om det jag sa hade effekt.

"Känner han sig övergiven och tvingad?"

Jaaa.

"Du har sagt upp din lägenhet, hans vardag är upp och ner, han har farit illa, och han har inget val än att flytta någonstans. Känner han sig förrådd?"

Jag trodde att han var med på planeringen av att säga upp min lägenhet. Jag har förberett honom läääänge och trodde att han nu var redo. Han vet att jag inte har något jobb eller vänner, släktingar som styr vart jag bor. Så jag kan i princip bo var som helst.

Jag har ställt frågor som "vill du helst bo kvar i vår kommun?" Svar: "spelar ingen roll"

"vill du att jag bor i den kommun du kommer att bo i?" Svar: "spelar ingen roll"

"om jag kan ordna så vi kan bo i vår hemstad (50 mil bort), vill du bo där då?" Svar: "nej"

"vill du bo kvar i Stockholmstrakten?" Svar: "ja"

"skulle det vara okej om jag flyttar till vår hemstad?" Svar: "ja"

Jag har inte ställt frågorna samma dag, då jag vet att han inte kan ta in så många frågor på en gång. Jag har alltså spridit ut frågorna på flera dagar, och alltid valt ut dagar då han har 'varit bra' och kommunikativ.

Men joo, jag tror att han känner sig förråd trots god planering. För jag tror inte att han kunnat föreställa sig förändringen. Jag märkte att han tog det hårt när jag sålde ut möblerna på Blocket. Med facit i hand så förstår jag att det hade varit bättre för honom att flytta först, INNAN jag flyttade på en enda pryl i lägenheten. Då skulle han sluppit uppleva det traumatiska med att hans gamla hem tynar ut.

"Han behöver förmodligen mycket långa stunder av ensamhet, men däremellan tror jag du behöver portionera ut det som kommas skall, och få honom att ta in att han har kontroll"

Hm…. och jag som bara vill att allt ska ske fort nu. Jag måste tänka om.

Herregud!! Vad mycket jag har missat. Ser nu att det finns saker som jag måste göra annorlunda. Ser också att det finns saker som jag behöver berätta för soc så att dom också förstår, vad för info vi har missat att ge sonen.

Tack snälla för hjälpen! Glad

[Varulv]
2011-02-04 22:20
#90

Men vad är nu allt detta, egentligen? Är du Sz1, Yezz-an? Skulle nästan vara benägen tro det.

Obestämd

Annons:
Emaljoh4
2011-02-04 22:55
#91

#90 Vad menar du varulv? Förvånad

Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in! Glad

 

Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.

JohannaEkroth
2011-02-04 23:40
#92

Yezz-an - Glad

Varulv - Jag tror bara Yezz-an behöver få saker lika tydligt och bokstavligt som vi behöver. Så det är nog i sin ordning. Det ÄR mkt svårt för NT:s att förstå sig på oss, sådeles tvärtom. Flört

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

timmelin
2011-02-05 11:02
#93

Vill bara ge dig styrka igen genom att tala om för dig att du inte gjort några fel. Visst misstag men det berodde på okunskap. För du försökte ju göra så gott du kunde.

Nu är du och din son här och nu, det som är gjort är gjort. Och därför ska allt hemskt som blev fel

Lita på din son. Låt han växa och hitta trygghet.

Min son är också verbal och social, men när han började må bättre så slutade han med dessa negativa saker som skrika och slåss. Han svär inte ens längre.

Jag tror du behöver stöd som mamma med verktyg. Vilket föräldrastöd får du idag?

Du behöver själv leva här och nu och lära dig att koppla av och koppla bort. Allt blev så mycket bättre när jag fick dom verktygen. Det var då jag kunde bli drivande men ändå må bra och koppla av.

[Varulv]
2011-02-05 17:11
#94

#91 Jag orkar inte förklara det nu; bara en spontan reflexion jag fick; kanske dumt att basunera ut den; borde hållit den för mig själv.

#92 Jo, säkert är det så som du säger, BusHanna. Samtidigt inser jag alltmer att Yezz-ans trauma är alltför komplicerat för att till fullo kunna förstås av oss utomstående. Det handlar säkerligen inte bara om en asperger-son; det handlar kanske om en moders-komplikation även; och inte minst finns där en existentiell problematik. Så inte är det enkelt och okomplicerat inte…!

JohannaEkroth
2011-02-05 17:28
#95

#94 Klart det är så Varulv. Säkert bottnar det i sonen traumatiska uppväxt med boenden och han känner sig säkerligen väldigt avvisad och oönskad av mamman samtidigt som han i sin AS inte förstår och känner sig vild´sen i detta med en ny flytt.

Min mamma förstod aldrig mig som barn och jag hade behövt min diagnos samt hjälp redan innan lekis. Min mor och far seprarerade när jag var 8 år och vi belv ensamma i den stora gula villan med stora hörntomten och efter det så började mamma till viss del leva livet igen och "gå ut" och träffade nya karlar ofta. Detta var väldrigt förvirrande för mig och hon "tappade bort" mig i allt detta.

Jag ska inte skylla på min mor då hon äntligen slapp undan 20 år av misshandel ifrån min far som var alkoholist. Jag skyller inte på min far heller då han troligtvis har/hade samma diagnos som mig. Han slutade dricka några månader innan han gick bort och det sista året så lärde jag känna den karl/min pappa som min mor för många många år sedan blev kär i. Min pappa gick bort nyligen, dvs den 27:e januari 2011… Bara en dryg vecka sedan. Gråter

Däremot så skyller jag på alkoholen som jag hatar över allt i hela världen. Skrikandes Den har förstört för 2 människor som trots att de älskade varandra inte kunde leva ihop. Gråter

Nu till min mor och mig igen… När jag blev tonåring så revolterade jag precis som vanliga tonåringar och mamma ville inte släppa mig, vilket idag jag vet var rätt… Jag skulle behövt det stödet som vi även behöver till viss del i vuxna år för att fungera.

Men då inte AS diagnosen kunde ställas i Sverige när jag var 16-17 år (-97-98) så bemötte hon mig på fel sätt.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[Yezz-an]
2011-02-05 17:33
#96

Moders-komplikation??  Skrattande

Existentiell problematik Flört

Jag ska upplysa soc om detta och se om det blir en förändring till det bättre för min son…. Suck!! Foten i munnen

Oavsett hur många moders-komplikationer, faders-komplikationer, hund-komplikationer, katt-komplikationer det än må finnas kring min son så kvarstår faktum att både sonen och jag mår dåligt.

Sonen behöver stöd och hjälp. Och jag är den som bäst kan hjälpa honom just nå då han är totalt okontaktbar för någon annan.

Jag själv behöver stöd och hjälp för att få nya ideér om hur jag kan gå tillväga. Jag behöver också stöd och hjälp för att orka tro på att allt kommer att lösa sig.

Bästa sättet att hjälpa mig OCH min son är INTE genom att håna mig eller sätta diagnoser på mig.

Känner man att man har ett behov att att uttrycka sig på ett sådant sätt, så hänvisar jag till att skicka PM till Sajtvärd och Medarbetare. Då kan dom radera det ni fått skriva av er om, så att jag slipper se skiten.

Tack för mig!

Blomkrukan
2011-02-05 17:38
#97

Jag kan bara önska dig lycka till… Hoppas soc gör något vettigt för en gång skull!

Annons:
Blomkrukan
2011-02-05 17:39
#98

Alltså, förutom att önska dig lycka till, så kan jag tyvärr inte ge dig råd eller dy l.

[Tassy]
2011-02-05 17:56
#99

#96 vad hände nu? Jag förstår inte.

Denna kommentar har tagits bort.
[Yezz-an]
2011-02-05 18:10
#101

Att önska lycka till är bra, då det värmer och man får kraft att orka kämpa lite till Glad

Och att hoppas på att soc gör nåt vettigt, är en bekräftelse för mig att det inte BARA är jag som har tyckt att det kan vara svårt att få rätt hjälp därifrån.

Tackar Glad

[Yezz-an]
2011-02-05 18:22
#102

#99

Jag bara förklarade att jag inte mår bättre eller blir peppad på bra sätt om någon analyserar huruvida jag har diagnos eller ej. Och inte heller av att jag blir hånad.

Det har ingenting alls med dig att göra Glad Du har skött dig kanonbra. Gillar ditt stöd och det gör både mig och sonen gott.

Så du kan slappna av och behöver inte alls ta åt dig om jag lät tvär i inlägget på #96

Glad

LenaR
2011-02-05 18:57
#103

Jag reagerade också på vad Varulv sa. (Jag brukar annars alltid ha höga tankar om vår Varulv.) Jag tycker att på den här sajten borde vi veta bättre än att skylla på föräldrarna när barnen har det svårt. Annars är vi tillbaka i diagnosernas barndom, när man trodde att barn utvecklade autism för att mödrarna var kalla. Tänk så många varmhjärtade älskande mammor som fick höra att det var deras fel att barnen hade autism! Gråter

Yezz-an, den frustration och förtvivlan jag har sett hos dig är en fullt normal reaktion på vad du sett din älskade son utsättas för, och vad du själv gått igenom.

Det som fortfarande gör mig så arg så mina käkar biter ihop är att de fick dig att tvivla på dig själv så mycket så att du lät andra ta hand om din son. Jag önskar dig av hela mitt hjärta att de människor du möter hädanefter får dig att TRO på dig själv.


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

[Yezz-an]
2011-02-05 19:26
#104

#103

Jag har gjort mitt misstag att tro att någon var bättre för min son än vad jag är. Känns som det inte spelar någon roll hur mycket någon skulle försöka trycka ner mig idag eller försöka få mig att tro att jag inte är någon bra mamma för min son.

Nu med facit i hand så vet jag ju att INGEN annan skulle vara en bättre mamma för min son än vad jag är. Jag är den enda som någonsin har kunnat förstå min son. INGEN annan förstår min son bättre än vad jag gör. Sen begriper jag inte precis allt. Men då försöker jag hämta hjälp utifrån för att hitta andra sätt att läsa av min son. OAVSETT hur mycket mer någon annan har AS (eller utbildning inom AS) och tror sig veta vad min son behöver, så är det ändå i grund och botten ändå bara jag som vet helheten.

Även om jag hävdar att jag är den bästa mamman för min son, så finns det situationer då jag behöver råd och tips för att 'göra rätt'. Men det är bara JAG som vet vad som passar min son. Och därför är det också JAG som väljer ut vilka råd och tips jag tar till mig.

För att jag ska orka göra rätt val för min son, så behöver jag peppning, vila, tröst, kraft…

Tack för dina ord. Dom stärker  Kyss

Annons:
[Varulv]
2011-02-05 20:32
#105

För att om möjligt förtydliga det jag sa (och som Yess-an och LenaR upprördes över).

Yess-an har här i en lång tråd redogjort för sin sons illa-mående. Sonen är diagnosticerad med Aspergers syndrom. Yess-an skyller hela problematiken på aspergern. Själv anser hon sig inte ha någon del i dramat. Parallellt tydliggörs successivt och allt mer en problematik inom familjen som har med ett traumatiskt uppbrott att göra.

Vi "åskådare", vi som är hänvisade till att läsa och ta del av det skrivna, det som Yess-an delger oss, vi har också rätt att reflektera, fundera, analysera, ta ställning och framlägga våra synpunkter och teorier.

Och när jag anför min tolkning av det hela, så slår Yess-an (och LenaR) bakut. Varför? Jag skulle tro därför att de personligen har något slags agg till sina anhöriga de, vilka dessutom råkar vara "begåvade" med ett begåvningshandikapp nämligen i det här fallet Aspergers syndrom.

Min misstanke om Borderline kvarstår och stärks med det senaste inlägget.

Emaljoh4
2011-02-05 20:46
#106

#105 Sluta nu Varulv..Obestämd

Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in! Glad

 

Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.

[Varulv]
2011-02-05 21:05
#107

#106 Du menar att jag inte bör försvara Yezz-ans son då, Emaljoh4? Och varför inte? Anser du att han inte behöver något försvar? Det gör du tydligen eftersom du uppmanar mig att sluta försvara honom.

Om du läser bakåt, så inser du att jag visar stöd och empati även för aspergarens mor. Så jag har faktiskt inte riktat någon kritik mot henne, snarare tvärt om. Jag har visat henne stöd. Allt mitt stöd.

Men på slutet har jag upplevt att aspergarens mors mål är att se sig själv som en helbrägdagörare av sin son. Hon är den enda som skulle kunna frälsa honom. Och detta tror åtminstone inte jag riktigt på. Vilket jag lät bli sagt.

Varpå du, Emaljoh4, uppmanar mig att "sluta".

Så du menar då att aspergarens mor inte tål att höra det som jag vill framföra till henne?

Hon har nog av sina egna plågor, vill du ha sagt?

Och önskar blott tröstande kommentarer, inte kommentarer av det analyserande slaget, vilka skulle kunna hjälpa henne framåt i detta svåra mål?

Du menar egentligen att Bokstavsfolks-communityn bara är till för folk som söker tröst och för folk som vill trösta folk som söker tröst?

Tja, i så fall är det väl bara för mig att packa och dra åsta…

Emaljoh4
2011-02-05 21:11
#108

#107 Att slänga på folk diagnoser lite hit och dit är enligt mig inte ett stöd.

Hon kom inte hit och skrev om sin son för att folk skulle skriva vilken diagnos hon har/skulle ha? Hon kom hit för att få stöd och råd.

TS är den enda här som känner sin son. Du känner honom inte. Men det gör hon.
Hur kan du veta hur han är? Han kanske inte släpper in någon i sitt liv, förutom sin mamma? Hur kan någon annan då hjälpa honom?

Varför ska man analysera någons liv när man inte känner personen (eller personens son) i verkligheten? Är det inte då bättre att komma med råd och stöd istället för att analysera folks liv?

Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in! Glad

 

Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.

HannaM
2011-02-05 21:16
#109

Härinne diagnossätter vi ingen. Så är det bara. Många uppskattar det inte alls utan känner sig förolämpade och överkörda när någon annan säger något sådant. Dom blir både ledsna och upprörda.

Gällande vad som sägs, skrivs och tänks så är vi inte alltid sams. Så är det också bara.

Zaphix
2011-02-06 00:15
#110

Äh, skriver man en tråd på ett öppet forum får man väl räkna med lite mothugg också. Vill man bara ha tröstande och förstående inlägg så bör man väl skriva det i första inlägget också.

Jag säger varken bu eller bä om det Varulv har skrivit, men nog har väl även han rätt att skriva det han tycker och känner utifrån den beskrivning han fått.

I slutändan så är detta ett diskussionsforum, man får stå ut med att få åsikter i sin tråd som inte överrensstämmer med det man trodde man skulle få när tråden startades.

Såklart man ska hjälpa och ge stöd, men i slutändan kanske den bästa hjälpen kan komma ifrån oväntade håll. Att få andra perspektiv på saker, och sig själv, är väl inte negativt?

Jag ser det som uppmuntran till lite självrannsakan.

Nån måtta får det väl allt vara på allt stöttande och hjälpande, det får väl ändå inte gå till den grad att man inte får skriva vad man tycker och tänker utan att bli nedtystad.
Censurering av åsikter har vi väl ändå nog med i den vanliga livet?

Så låt oss istället ha ett öppet forum, där folk får skriva vad de tycker och tänker, istället för att ha ett ytligt och "traveligt" forum där alla håller inne med sina åsikter och bara låtsas som ingenting och istället låtsas peppa för att inte någon ska hysa agg mot en.

Ärlighet och öppenhet är iaf vad jag värderar högst hos människor, att hålla tyst för att man är rädd att ens åsikter inte är uppskattade är falskt och otrevligt.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

timmelin
2011-02-06 00:52
#111

Hej varulv. Allvarligt så förstår jag inte vad du är ute efter nu. Du vet att jag brukar gilla dina åsikter och nu känner jag inte igen dig. Känns nästan som någon stulit din logg. Det den här mamman behöver är stöd. Är faktiskt nyfiken på vad du gör dina grunder på för det jag ser är en mamma med ett stort behov av stöd.

Annons:
[Yezz-an]
2011-02-06 01:25
#112

#106, #107

Oj, oj, oj!! Att du orkar hålla på att tracka mig när jag bett dig låta bli.

Jag trodde att jag tydligt hade förklarat att påhopp och annan skit inte är tillgodo för vare sig mig eller min son. Trots detta så fortsätter du.

Uppenbarligen är det något som du uppnår med att fortsätta vara negativ gentemot mig, istället för att göra som du från börjat gjort… då gav du mig goda råd och stöd, som var till gagn för min son.

Vill du fortsätta att 'attackera' mig, så varsågod och gör det då. Men jag tänker hädanefter hoppa över att läsa dina inlägg, då det i dagsläget absolut inte är till hjälp för vare sig mig eller min son.

Till er andra som tycker att Varulv är roande (om det nu finns någon som tycker det), så säger jag bara… håll till godo  Flört

Troligtvis har detta inlägg retat upp Varulv ännu mer och mer skit kommer att kastas på mig  Skrattande Men som sagt… nåt positivt får ju tydligen Varulv ut utav det, så låt honom hållas. Hahahaa!!

[Tassy]
2011-02-06 01:52
#113

Har läst, läst och läst, men kan inte se vart som Varulv ställer någon form av diagnos? Kan någon peka mig rätt?

Jag tror att det är frågen om ett missförstånd, Varulv är en snäll och välmenande person, men han är också vad jag förstått ingen som slätar över, och som bekant ingår i aspiekriterierna att vara plump i det sociala.

Ett välplacerat citat vill jag applicera i denna tråd:

"Det är aldrig ens fel att två trätar", och vad jag kan se så är det vad Varulv i grunden säger.

Lägg därtill att Varulv verkar ha tagit in det som TS son upplever, och vips blev det krig i tråden. Det får mig att tänka till. Flera gånger.

Varulv försöker stötta, men även peka på det han ser som problem med sin egna erfarenheter. Han är själv en aspie som har varit med "i svängen" ett tag.

Jag kan ha generalfel, missat helheten eller kanske bara yrar jag i nattmössan. Men jag har svårt att tro att det är så illa som jag uppfattar att andra uppfattat.

Jag försvarar ingen, men försöker förstå. Nu har jag fått huvudvärk och ger mig för idag. Jag hoppas att denna tråd tar en bättre vändning och att TS + son mår bättre snart.

Farmförallt hoppas jag att någon förstår mig, och inte hyser agg mot mig med Skäms

Glad

Zaphix
2011-02-06 01:55
#114

#112: Härlig inställning!

Precis den typen av argumentationsteknik jag skulle vilja lära mig.

Förmågan att kunna berömma, men i samma inlägg avfärda en persons inlägg som attacker, påhopp och skit, är beundransvärt.

Och när du väl talat om din åsikt, då sätter stopp för vidare samtal eftersom du då "vinner". Du verkar också duktig på att förutspå, inte bara att en person kommer skriva fler inlägg, utan också att personens inlägg är fulla av skit och inte är värda att läsas.

I slutändan så bestämmer du också att en person får ut en viss känsla av att skriva sina inlägg.

Mysigt, inlägg som dessa är i mina ögon mer fel än att utrycka i ord hur man tolkar en annan persons inlägg.

Men jag får iaf något positivt ut av att skriva detta, varför är jag väl inte säker på ännu, men det är väl mitt ogillande av gulligull-stämning som gör det.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Zaphix
2011-02-06 01:56
#115

#113: I alla fall jag förstår dig, du är bra på att förklara. :)

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

[Yezz-an]
2011-02-06 01:58
#116

#110

Du har väldigt rätt i det du skriver. Vi är inne på ett diskussionsforum och man kan inte alltid hålla med om allt. Man har rätt till sina åsikter och man har rätt att uttrycka en hel del av vad man anser.

Du har också en poäng i att jag redan när jag skapade tråden kanske borde förutsett att jag så småningom inte skulle uppskatta viss kritik.

I det stora hela har jag fått mycket bra saker att tänka på. Många bra råd och tips. Mycket har varit som ett uppvaknande.

Men… Jag har bett om att sluta analysera huruvida jag har diagnos eller inte, då det ändå inte är till hjälp för min son i dagsläget (se #96). Trots detta så fortsätter analyserna. De analyser som gjorts INNAN inlägg #96, må vara hänt. Men då jag tydligt bett om att visa hänsyn och att då inte fortsätta, så borde analyserandet ha upphört efter det inlägget.

"Ärlighet och öppenhet är iaf vad jag värderar högst hos människor, att hålla tyst för att man är rädd att ens åsikter inte är uppskattade är falskt och otrevligt."

Visst är det otrevligt med oärliga människor. Men för mig är det minst lika otrevligt att i nuläget bli 'attackerad' när jag så tydligt bett om att man ska låta bli. Även jag kan ta illa vid mig och bli sårad. Varför ska man då fortsätta när jag ber om att sluta?

Ja, ja, nu kommer väl troligtvis det här kacklet att pågå. Så då blir det väl upp till mig att blunda för vissa inlägg. Jag ville bara förklara för dig varför vissa blir upprörda över Varulv och då försvarar mig. Nu vet du varför.

Ha det gott!  Glad

[Yezz-an]
2011-02-06 02:06
#117

#113

*pekar*  Flört #39, #90, #105

Ps. Jag hyser inte agg mot dig  Kyss

[Yezz-an]
2011-02-06 02:14
#118

#114

Tack, för positiv kritik ang min argumentationsteknik  Flört

Annons:
Zaphix
2011-02-06 02:15
#119

#116: Problemet med ett siskussionsforum är väl att man som TS inte riktigt kan bestämma åt vilket håll en diskussion leder.

Om vissa får ut något av att diskutera ev. diagnos på dig så är det den väg diskussionen tar.

Såklart du kan ta illa vid dig, du kan be om att få hänsyn. Men jag ser inte något inlägg i denna tråden som påhopp på dig, som elakt menade. Utan man får nog acceptera att folk inte alltid visar hänsyn till att någon tar illa vid sig, lite så livet är tyvärr.

Det är inte din tråd bara för att du skapade den, jag ser snarare trådskapande inlägg som ett öppnande av en diskussion, av en dialog. Och öppnar man en diskussion får man nog acceptera att endel inte bryr sig om du tar illa vid dig eller inte, om det inte är ett klart påhopp förståss.

Äh, nu ska jag iaf gå och lägga mig. Och imorrn kanske jag kan få låna dina skygglappar? Skulle behöva ett par såna när jag kör hästen imorrn.. Dina verkar ju fungera bra. :)

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Zaphix
2011-02-06 02:18
#120

#118: Lugnt, bara att säga till om du vill ha mer analyserande av andra inlägg. Jag gillar att kritisera argumentationsteknik, då kanske man i slutändan får till öppna diskussioner istället där man inte drar till med knep utan bara berättar vad man tycker. ;)

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

[Tassy]
2011-02-06 02:20
#121

#117

#39 = en undran
#90 = fattar inte, har aldrig hört en diagnos som heter så? Skäms

#105 = Undran har övergått till misstanke. Möjligen att detta inlägg är att gå lite för långt.

Men nu har du bett att få slippa reflektioner kring dig själv, så då hoppas vi att den önskan respekteras. Glad

Ett tips: aspiesar tolkar ofta saker bokstavligt, gör därför detsamma med de vi skriver. Så kanske det blir lättare att se ur "våran" synvinkel?

[Yezz-an]
2011-02-06 02:37
#122

#121

Du har rätt #39 var inte att sätta diagnos på mig. Det var nog mer att analysera huruvida man skulle behöva sätta en diagnos  Skrattande

#90 Sz1 = Schrizofreni

#105 = det inlägget var onödigt då jag redan i #96 undanbad vidare analyseringar om ev diagnos.

Ps. Tackar för tipset  Flört

[Tassy]
2011-02-06 02:44
#123

#122 Ah, då är jag med.

Ladydragon
2011-02-06 05:10
#124

den här tråden är ofantligt lång….och svårt att få ordning på

men jag håller helt med Varulv alltså tyvärr och jag menar inget heller illa

men det är komplett vansinnigt o skylla allt på en diagnos och jag har då aldrig sett en person med AS bete sig så vidrigt

dessutom vad jag kan se så verkar ni ha hamnat i det klassiska misshandel syndromet han vet precis hur han ska göra för att du ska ge vika och utnyttjar det till fullo

jag tror det enda raka är att ni två får olika boende och kan försöka att få en "normal konakt" med varann

och det är nåt ni verkligen behöver jobba på att få en normal relation och det är märkligt att ingen ser och reagerar och vill göra något åt det

slutligen det är så jobbigt att bli kritiserad för sina barn man vill ju göra allt rätt men ibland går det fel ändå och då måste man backa och ta emot hjälp och lyssna och försöka ändra på saker o ting

och du har ju ändå skrivit den här tråden av orsak eller hur? och ville du verkligen bara att folk skulle klappa dig på axeln eller?

coachingtiger
2011-02-06 06:02
#125

Hej igen Yezz-an!

Hemskt ledsen att jag varit borta så länge, men det har hänt en del saker i min närhet, som jag varit tvungen att ta tag i. Jag såg att din son vill bo kvar i Stockholm, vilket då antyder att även du bor i Stockholm. Jag hade fått uppfattningen att ni bodde på västkusten (runt Götet eller så). Vet inte var jag kan ha fått den idén ifrån.

Jag bor själv i Stockholm, så hör gärna av dig, om du behöver ett mer handfast stöd. Jag har aldrig haft problem med att kommunicera med autister (oavsett om de haft diagnosen Asperger, Kanners = infantil autism, HFA eller atypisk). Däremot har jag haft svårt att kommunicera med myndighetspersoner och en dle andra NT, men lärt mig detta nu, så jag kan hjälpa till att tolka mellan dig och din son å ena sidan, och socialen å andra sidan.

Säg bara till om du vill ha sådan hjälp. Skicka ett privat meddelande till mig.

Jag har nu läst igenom hela tråden, och har naturligtvis synpunkter. Det har kommit fram många bra tips och råd här, men också övertramp.

Jag tycker att sätta diagnos på någon anna är för långt att gå. Däremot kan man argumentera mot viss motstridig information. Att säga en sak i ett inlägg, och sedan säga emot sig själv i ett annat, tycker jag är helt okej att ifrågasätta. Dock är det lång väg att gå från det till att ställa diagnoser som schizofreni.

Själv är jag av uppfattningen att vi bör ta bort fokus på diagnoserna helt, även på sonen, och istället fokusera på de reella problemen, som t.ex att han blir våldsam eller frustrerad med mera.

Annons:
coachingtiger
2011-02-06 06:39
#126

#13 skrev "Det finns många antidepp som gör att AS personer blir stabilare i humöret"

Det är tyvärr inte heller ovanligt att antidepressiva (SSRI) kan förvärra det. Jag vet flera som blivit aggressiva av sådan medicin, och där aggressiviteten försvunnit, om man tagit bort medicinen.

I övrigt håller jag med om allt i det inlägget.

#23 Sluta upp med skuldkänslor. Det hjälper varken dig eller din son. Det är mycket sannolikt att hans reaktion berodde på det du skrev, men gjort är gjort. Lär av misstaget och gå vidare, och försök släppa skuldkänslorna. Jag vet att det kan vara svårt att släppa skuldkänslor, men försök så gott det går.

coachingtiger
2011-02-06 06:40
#127

#50 Det är ovanligt att en med AS inte fungerar med andra vuxna. Oftast så söker sig barn och ungdomar med AS till just vuxna.

Du skrev "Till slut hade skolan lyckats övertyga mig om att jag var den sämsta varelsen på jorden"

Jag skulle nog säga tvärtom. Du är en mycket bra förälder. Visst har du gjort en del misstag, av okunskap, men snacka om att du har fått kämpa i motvind. Jag vet föräldrar som gått i väggen för mindre än det du gått igenom. En dålig förälder hade inte sökt svar och kämpat i flera år, som du har gjort. Bara att du fortfarande söker svar på dina frågor, trots din jobbiga situation, visar ju att du bryr dig. De sämsta varelserna på jorden tycks ofta arbeta inom socialtjänsten och på vissa behandlingshem. Därmed inte sagt att alla handläggare på socialen är dåliga. Inte heller alla behandlingshem.

coachingtiger
2011-02-06 06:41
#128

#52 Du har helt rätt i det du skriver om kampsport. Jag vet många utåtagerande barn och ungdomar som lugnat ned sig, tack vare just kampsportsträning. Boxning fungerar också, liksom många extremsporter.

#75 Mycket bra synpunkter! Jag vill fock gärna komplettera med en sak. Det går bra att samtala med många autistiska personer (inklusive AS och alla andra former av autism) på det sätt som beskrivs här, men sitt ALDRIG mitt emot personen och tvinga dem definitivt inte till ögonkontakt. Många med AS finner detta otroligt obehagligt eller till och med hotfullt. Sitt istället bredvid varandra eller i nittio graders vinkel i förhållande till varandra.

Vissa tycker inte om kramar och beröring alls, vilket kanske är fallet för Yezz-ans son. Oftast så fungerar beröring om den sker på rätt sätt, vilket är individuellt för personen. Ofta fungerar en hård kram bättre än en lös. En kram där man tar i ganska mycket. Inte så hårt att man skadar den andre förstås, men den ska vara relativt hård. Sitter man bredvid varandra i t.ex en soffa, så kanske man kan lägga sin ena arm över axlarna på personen med AS. Dock får Yezz-an själv avgöra om detta fungerar med just hennes son, för alla är som sagt individer. Vi är inte identiska, bara för att vi har AS.

coachingtiger
2011-02-06 06:43
#129

#83 Det är numera förbjudet att placera någon med AS enligt LVU. Hade det varit på ett behandlingshem, så hade det varit direkt lagstridigt alltså. Nu är han ju i hemmet, och inte tvångsplacerad utanför hemmet, men spontant skulle jag nog säga att LVU är fel ändå.

#87 Mycket bra skrivet!

#88 Visst kan vi vara inkännade. Problemet är inte att vi saknar empati, utan att vi ofta har för mycket av det. Så mycket att det blir jobbigt, och därför stänger ute vissa saker. Vi är inte empatilösa, men har andra sätt att uttrycka vår empati ibland. Om vi inte visar det på samma sätt som NT, så drar de som är NT slutsatsen att vi saknar empati.

#93 Bra skrivet!

Gronstedt
2011-02-06 11:30
#130

Yezz-an, ingen kunde ha varit en bättre mamman för din son. En annorlunda mamma kanske, men inte en bättre. En som varit bättre på ett sätt hade varit sämre på ett annat. Nu är det som det är och det är bara att förhålla sig till situationen. Huruvida du har någon diagnos eller inte spelar ingen roll, för det gör inte verkligheten i detta ögonblick annorlunda. Så fortsätt att sålla det som skrivs här, ta till dig det som känns vettigt och tillämpligt och låt bli att ta till dig resten.

Jag har också på detta forum blivit informerad om att jag inte är den jag tror, utan någon helt annan, och att jag är en feg person som inte tar till mig denna sanning utan väljer att smita genom att fortsätta att tro att jag vet mer om mig själv än en någon som har läst ett tiotal inlägg jag har skrivit. Det är ganska irriterande klåfingrigt, och man gör bäst i att inte bry sig om det, ifall man tydligt känner att det är oinformerade tvärsäkerheter utan grund.

Emaljoh4
2011-02-06 11:32
#131

#130 Bra skrivet Gronstedt! Glad

Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in! Glad

 

Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.

[Yezz-an]
2011-02-06 12:15
#132

#124

Hahahaa!! Håller med om att tråden är mycket låååång. Jag skapar en ny på måndag när jag har ny information ang min son.

#125-129

Du får PM  Flört

#130

Tack för dina värmande ord  Glad

Det är just det här jag menar "annorlunda mamma kanske, men inte en bättre" För om det nu skulle varit så att någon annan var bättre, varför har då ingen annan lyckats med min son? Han har ju varit placerad där det funnits "mammor/pappor" och dom har haft hur många chanser som helst att göra saker så otroligt mycket bättre än mig. Ändå slutar det med katastrof och min son blir återigen placerad hos mig.

"Nu är det som det är och det är bara att förhålla sig till situationen."

Tack. Det är det som jag behöver få höra. Varför älta det som varit? Det är ju här och nu som min son behöver hjälp. Det går inte backa tillbaka tiden för att göra om något, som man anser sig ha missat.

"Huruvida du har någon diagnos eller inte spelar ingen roll, för det gör inte verkligheten i detta ögonblick annorlunda."

Precis vad jag har velat få fram. Skit i mig och mina ev. diagnoser nu. Ska vi stanna upp tiden för att först utreda mig och ställa diagnos, så kommer det vara alldeles för sent att hjälpa min son. Det är HAN som man nu måste lägga fokus på. Det är HAN som är 'sviken', 'förråd', m.m, m.m, i samband med den stora omställningen som väntar. Det är HAN som behöver hjälpen att hamna 'rätt' här i livet. Mig kan vi skita i ett litet tag till. Det räcker med att jag får GODA råd och tips, för att jag ska kunna orka vara god mor för min son.

Tack för att du delar med dig utav att även du blivit drabbad av diagnos-lustan från folk. Känns bättre när man vet att man inte är ensam drabbad.

Glad

Som sagt… så har jag slutat läsa vissa inlägg. Jag kan backa tillbaka någon annan dag och läsa, om det skulle behövas. Men nu ligger fokuseringen på min son och inte på mig.

Ps. Sonen har haft ett ganska bra dygn. Han sover och det är en solig söndag. Kan livet bli bättre? Flört

Annons:
stormar
2011-02-06 18:19
#133

Hej Yezz-an och ni andra!

Jag vill kasta in ett par funderingar i den här tråden.. Jag har följt den senaste veckan med viss bävan och viss ledsam förundran, stundom hopp, ibland glädje och igenkänning.. Jag hoppas att mina tolkningar och förslag kan hjälpa till att lätta upp den förvirrade, hätska stämning som yppat sig i denna tråd, och jag hoppas att jag kan hjälpa till att skapa utökad förståelse för dig, Yezz-an, och för din son.

1. Jag tror att många missuppfattar Varulv i det han skriver i #94. Han använder ord som "modersproblematik" och "existentiell problematik". Det tycker jag är bra ord. Som jag tolkar det innehåller de nämligen inte alls någon "anklagelse" om ev. funktionsnedsättning. Istället tolkar jag ordvalet som ett försök att belysa att det ibland är svårt att se skogen för alla träd. Således en uppmaning att (om möjligt i denna svåra situation) söka finna viss självdistans för att lättare utröna vad bör göras! Det är i högsta grad ett existentiellt bekymmer och som moder, särskilt utifrån hur du själv, Yezz-an, beskriver dessa spörsmål så får vi utgå ifrån att du är djupt inbegripen, samt starkt påverkad av din sons problem, samtidigt som du står honom nära. Att fullt ut resonera logiskt, konkret, rationellt i dylik situation är ju i det närmaste ogörligt! Det vore konstigt om inga misstag begås och särskilt då du är trött att du ibland glömmer ta hänsyn till särskilda taktiker som din son inte upprörs av! Du är otroligt stark som med alla till buds stående medel kämpar vidare och söker ta in nya intryck och idéer för att förbättra bådas er situation!

#105. #107. Varulv, upprörs inte! En misstolkning ledde till en annan misstolkning och till känslor av harm pga dubbeltydiga ordval. Inget konstigt alls! Ibland måste vi alla (NPF / NT - whatever) ta till kraftansträngningar av självdistans för att vi ska kunna förstå och förhoppningsvis även hjälpa varandra!

2. Yezz-an. Du beskriver väldigt tydligt i #104 hur du sörjer att du påverkats av andras negativa intryck rörande din egen kapacitet som moder. Jag kan till viss del relatera till denna nedslående känsla och ånger gällande tidigare förmodad vanmakt. Jag skänker dig mina fulla sympatier! Har du delgivit din son dessa funderingar? Är han medveten om din ånger? Förstår han att det alltid varit dina ärligaste intentioner att göra saker och ting bättre för honom och att du sörjer att det snarast blivit tvärt emot? Det jag själv framförallt saknade som AS-barn under uppväxten (jag saknade diagnos och således förståelse), det var raka rör och tydliga förklaringar. Inte förklaringar om vilken färgordning skorna ska stå i, men hjälp att förstå varför saker blir som de blir. Framförallt kände jag ofta att saker och ting var mitt fel och att jag ofta fick skylla mig själv. Det var ju inte speciellt kul och när jag ibland (på senare år) konfronterat mina föräldrar med detta slår de oftast allt detta ifrån sig och tycker att jag beskyller dem (fastän detta inte alls är min mening)!
Jag vill ha hjälp att förstå varför olika beslut kommit till stånds, och jag vill ha hjälp att förstå vilken effekt olika handlingar och beslut får på olika människor. På det sättet kan jag känna förståelse och sympati, ibland även för de sämsta val som ibland fått mig att initialt må mycket dåligt. På det sättet kan jag komma förbi harmen, släppa oförrätten, åter trivas med den som jag först tyckt gjort mig orätt, och således gå vidare, glad i hågen. Kanske fungerar det på samma sätt för din son?

3. Jag återkommer till det olyckliga i att vissa misstolkningar av ursprungsmeningar tycks ha försvårat vår ömsesidiga kommunikation i denna tråd. Det finns så många andra trådar där vi alla kommer mkt bättre till vår rätt, såväl gällande retorik som uppvisande av sympati och självdistans.
Jag vill reservera mig för en sak: Jag vill på intet sätt låta skrytsam och överlägsen med mitt inlägg. Jag är generellt apkass på självdistans, etc. Och behöver lika mycket hjälp som vem som helst, ibland mer, för att kunna skilja svart från vitt. Men idag har jag haft en bra, energigivande dag och därför vågade mig på ett försök att kasta lite ljus över det ena och andra här.

Vi ÄR enade. Vi VILL hjälpa varandra och släppa in andra att hjälpa oss. Är det inte därför vi är med här?

Jag tror att vi gör det bäst genom att erkänna våra misstag för oss själv och för varandra. Då kan vi finna sympati, gemenskap, förståelse!

Mina bästa lyckönskningar i alla aspekter av tillvaron till er alla!

Särskilda sympatier och styrka till dig, Yezz-an, och till din son!

[Yezz-an]
2011-02-06 18:36
#134

#133

Tack Glad

timmelin
2011-02-06 19:49
#135

Ja nu när jag har läst mera så tror jag väl igentligeninte att varulv menade något illa.

Men jag reagerade ifrån situationen att du idag inte får någon hjälp av myndigheterna.

Och jag kände igen mig i detta tidigare, men jag fixade situationen och idag är hela situationen med min son så jättebra.

Min son och jag har en helt underbar kontakt med varandra, och det tack vare att jag grep och fixade en kanonbra situation.

Så det går att få allt tillrätta.

Men jag tycker att vi måste fokusera här och nu, spelar väl ingen roll om man är svart,vit,grön eller blå i hudfärg och om man har huvudet bak och fram. Människor här inne vill ha hjälp ibland och inte klanka på varandra.

Tror att alla vill väl här inne.

stormar
2011-02-06 20:05
#136

Glad

[Tassy]
2011-02-06 22:53
#137

#133 väl talat!

Mymlan
2011-02-15 03:39
#138

Hur går det?

Döm Inte Människor Genom deras utseende. För du kan Inte se deras insida.

I am who I am, so like it or kiss my, yeah you know exactly what to kiss.

Smile to the world, than the world smiles to you

 

Upp till toppen
Annons: