Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Tips och goda råd

Hur få vänner att förstå?!

2011-01-16 23:31 #0 av: Chippers

Jag lider av social fobi/folkskygghet/socialt handikapp, plus mycket annat som jag lider oerhört mkt av och har gjort LÄNGE.

Saken är den att mina vänner inte kan förstå eller sätta sig in i min situation, dom själv har det ju så bra och tror att jag bara kan börja jobba på mc donalds/Ica eller ta tag i mitt liv här och nu.

Och att jag vill ta den lättaste vägen för att jag vill bli diagnoserad. Är det att ta en lätt väg?
Jag vill bara få rätt hjälp så att jag kan komma någonstans... gör jag fel som vill göra saker som jag faktiskt kan? 

Hur gör man när ens vänner inte kan förstå och man bara gör dom besvikna för att man måste ta ministeg och att allt inte går så jäkla fort innan man får ett normalt liv?

Anmäl
2011-01-17 00:01 #1 av: havsvingen

Stå på Dig! det är ju du som måste leva ditt Liv..Har själv

också perioder av detta med socialfobi men har inte klarat av

att ta just dessa mini steg före än nu.Det är tyvärr så tufft för

alla med olika ångest problematik nu.Men bland är det ändå bäst att få en

ordentlig utredning för symtom finns det ju gott om och

Ska man få någon hjälp nuförtiden, så måste man nog

ha en diagnos..Kanske LITE lättare då att få rätt hjälp.Kram H

Anmäl
2011-01-17 00:03 #2 av: Zaphix

Man förklarar läget, hur man mår, vilka problem man har och varför man inte klarar saker andra klarar av.

Man kan inte göra mer än så, det är upp till dom att försöka förstå dig. Vill de inte förstå, då är det inget mer med det, man kan inte tvinga andra att förstå.

Helt enkelt bara för dig att acceptera att de inte förstår dig, hur du sedan hanterar det kan du själv välja. Antingen leva på som det är nu, att de inte förstår kan du inte göra något åt, och inte bry dig om att de inte förstår utan fortsätta ha dom som vänner.
Du kan också låta dom vara, de vill inte förstå din aituation, tycker du att det är jobbigt bör du berätta det för dom och säga att du inte vill att de ska tjata om att du bör sätta igång med ditt liv. Och om de fortsätter så vill du inte umgås med dom.
Finns väl andra saker att göra också, men det jag menar är att det enda du kan göra är att acceptera läget och själv välja hur du hanterar det.

Jag har lite samma problem, har varit sjukskriven i 4 år, gick en termin på universitet direkt efter gymnasiet men blev sjukskriven efter det. I min ålder händer mycket, folk åker och reser och jobbar i andra länder, andra börjar plugga, en har till och med sin examen, endel jobbar och sånt. Jag är sjuk, har inte gjort så mycket och det jag har försökt göra har jag misslyckats med. Jag bor fortfarande i min hemstad, den stad andra flyttar ifrån.

Såklart folk i och med detta börjar undra varför det inte händer något för mig, varför jag inte gör allt alla andra gör.
Jag gillar inte att berätta hur jag mår, på vilket sätt jag är sjuk eller ens att jag är sjukskriven. Endel vet om det och accepterar det och stöttar mig, är förstående även om de själv inte befunnit sig i min situation själva. Dessa personer är mina vänner, de enda jag vågar prata med om min situation.

Andra är oförstående, är av åsikten att sjukskrivna bara är lata och låtsas vara sjuka. De tycker att man ju klarar av allt bara man lägger manken till och försöker.
De som är så kallar jag inte vänner, visst kan jag umgås med dom eftersom de är i min vänkrets, kan prata med dom allmänt. Men jag skulle inte umgås med dom på tu man hand i och med att jag inte har nåt intresse av att spendera tid tillsammans med någon som är så fördomsfull och fast vid sina egna åsikter att de inte ens vill acceptera den situation jag befinner mig i.

Men man får se det lite för vad det är också, de kanske försöker hjälpa dig och är måna om dig, men att sättet de gör det på inte är det rätta. Men då bör de ju lyssna på dig om du berättar det, att du är glad att de bryr sig och försöker stötta dig, men att du önskar att de gjorde det på ett annat sätt.

Det är mindre lätt att förstå folk som mår dålig när man själv mår bra och inte har mått så dåligt. Jag vet endel som tycker själva att de har mått dåligt, men i och med att de ju fortfarande klarar av att ta hand om sitt liv, jobba och sånt tror att alla klarar det. Jag har träffat folk som när man berättat varför man är sjukskriven berättar att de vet hur det är, de har själva varit deprimerade. Men när de säger att de var nere en vecka, sedan mådde de bra igen så vet jag ju att de inte riktigt förstår vad en depression är. Och tror de att en depression är när man är lite nere en vecka, då förstår jag att de tycker att jag borde ta tag i mig själv och tycker det är fånigt att vara sjukskriven för detta.

De förstår inte vad det innebär, inte så mycket man kan göra åt det. Men sättet de framför sina tankar om det på och hur de beter sig mot en, det är det viktiga. Man behöver inte förstå för att visa att man bryr sig och stötta, man behöver inte förstå för att vara en bra vän. Det viktiga öär om de visar respekt eller inte, att de förstår eller inte gör egentligen inte så mycket.

Anmäl
2011-01-17 00:10 #3 av: Chippers

#1 Tack snälla du!

Jag blir bara så ledsen när mina vänner inte vill eller kan förstå, även om jag vet att dom vill mig väl så knäcker det mig när jag vet att dom tror på mig att jag ska fixa mitt liv, och jag gång, på gång gör dom besvikna för att jag inte kommer någon vart. Jag ville inte det här, men nu är det så och jag ska försöka få rätt hjälp och då med någon jag får förtroende för och kan öppna mig för. Det får väl ta den tid det tar? Eller är det bättre att ta första bästa och ev. inte våga berätta de största hindrerna? Som kanske är genant också...

Jo precis... så känner jag också.. att om man ska få någon riktig hjälp behovs en diagnos om man nu lider av något, som jag tror att jag lider av aspergers eller ev. social fobi/liknande.  Ev. depression eller kronisk nedstämdhet.

Jag kan inte ut och jobba på vanliga jobb... eller gå till skolan. Inget med mycket folk och jag hamnar i centrum, jag måste vara självständig eller vara med djur, men det innebär inte att jag ska isolera mig själv från omvärlden, för jag vet att det blir värre då.

Kram!

Anmäl
2011-01-17 00:51 #4 av: Chippers

#2 Så kloka ord!

Jag har förklarat hur jag känner, tyvärr är jag dålig på att uttrycka mig men jag tycker att jag fick fram vad jag ville.
Ändå känner jag mig så missförstådd, tråkigt nog. Jag vill ju inte att mina vänner ska vara besvikna på mig (en erkände det t.om), allt jag säger och har sagt är ju vad jag ville då och trodde på, men jag har inte kunnat fullfölja något ändå... det går bara inte och det hjälper inte att säga "Skaffa dig ett liv" eller liknande. Vadå skaffa dig ett liv? Har jag inget värdigt liv för att jag inte är som alla andra??

Jag har ju själv accepterat att jag är sjuk (vilket tog lång tid). Och jag försöker få mina närmsta att förstå det också (även om dom har svårt att ta till sig det...). Sen fattar väl jag också att jag inte bara kan ge upp och skita i allt, men ibland mår jag så pass dåligt att jag bara vill ge upp, men jag skulle inte göra det! Jag tänker kämpa.

Man är väl inte mindre värd för att man inte kan leva som sina vänner... med plugg, jobb, vänner, partner, festa mm?
Nån gång kanske jag också är där... men som sagt, jag kan bara, knappt det, ta allt i små steg i taget, om jag får hjälp, vilket jag förstår att jag måste söka och också ta emot all hjälp jag får.

Men du har rätt i det du säger. Det går inte att göra något åt att de inte förstår hur man har det.... de bryr sig ju bara egentligen... hade väl varit mycket värre om de totalt sket i en för att man inte passar in i mallen :/

Anmäl
2011-01-17 10:13 #5 av: timmelin

O min spontana fråga är om dina vänner är de rätta för dig. Känner du att du får ut något av att umgås med dom eller känner du dig bara nertryckt?

 

Anmäl
2011-01-17 10:13 #6 av: timmelin

O min spontana fråga är om dina vänner är de rätta för dig. Känner du att du får ut något av att umgås med dom eller känner du dig bara nertryckt?

 

Anmäl
2011-01-17 14:27 #7 av: Chippers

timmelin. Jag har två vänner. Dom bryr sig oerhört mycket och har alltid funnits där vad det än gäller. Bara att jag fastnade på vägen och dom fortsatte sina liv och har allt jag inte har, plugg, jobb, partner, boende, snart ska tjejkompisen flytta 100 mil härifrån också... sen är det väl killkompisens tur.

Dom vill mig bara väl och jag känner mig väl inte nertryckt.. bara så otroligt missförstådd och som om dom inte vill tro att jag faktiskt inte bara är "allmänt nedstämd" utan att det finns mer bakom som jag vill reda ut och kunna få hjälp så att jag kan klara av vardagen normalt enligt mina behov!

Är det normalt att varje dag tänka på självmord, känna sig misslyckad, värdelös, gråtfärdig, orkeslös, noll motivation, ha sömnsvårigheter, inte kunna plugga eller jobba,knappt kunna gå till affären utan att få ångest och bli skakig? Och mycket annat. I fem år??

Men det är nog som sa att har man inte varit i en sån situation... så är det svårt att förstå helt.. jag önskar bara att dom inte ifrågesätter allt så negativt.. jag försöker själv se positivt på min framtid för en gång skull, även om jag just nu inte känner att det finns något att göra, så SKA jag ju söka hjälp så fort jag kan, vilket är om runt 1 månad. Sen kan jag inte lova att det går på första försöket.

Anmäl
2011-01-17 17:56 #8 av: havsvingen

Att varje dag tänka på självmord är nog inte så bra..

Mina vänner har snarare varit väckaklockor och oftast

skitärliga på ett bra och just sätt och sagt till om problem  men man  hade då ingen tanke

på några diagnoser direkt alls inte jag.Tror inte man tänker så mycket när man är yngre..har nog med erfarenheter att göra och vad

folk jobbar med.Men när jag mådde skit första gången och

sökte hjälp så försökte jag göra att för att dölja det hemma

och det var bland de tuffaste jag har gjort den gången..men

fick hjälp Tack o lov så värt att försöka...(Jag var på BUP)

 

 

Anmäl
2011-01-18 21:10 #9 av: timmelin

Skönt att du tycker om dina vänner och att du känner att dom bryr sig om dig.

Anmäl
2011-02-14 22:48 #10 av: stormar

#4 du har så grymt bra inställning, Chippers!

Det är genomtänkt och välformulerat. Och att du ger dig fan på att kämpa. Grymt sjysst!

#3 som tidigare kontaterats funkar olika människor på olika sätt. Det innebär bland annat att vi inte kan förväntas möta svårigheter på samma sätt, i samma tempo. Du har dina förutsättningar!

#7 det är ju inte lätt att berätta för någon hur man känner. Väldigt starkt att du visar sån omtanke och förtroende för dina vänner att du vågat öppna dig och blotta dina tankar för dom!

Det är klart att det är svårt för dom att förstå att du mår dåligt om dom inte förstår varför det är så. Det är klart att det är svårt att förkara varför man mår dåligt om man själv inte vet varför.... Men det finns anledningar! Det är jag helt övertygad om. Detta för att jag själv mått dåligt flera år, på liknande sätt som du och andra på denna sajt beskriver och att jag nu börjat hitta svar på många av mina svåraste frågor!

Jag hoppas verkligen att du får träffa nån som du får förtroende för i en professionell situation som kan hjälpa dig att närma dig detta!

Min egen tumregel  är att rätt psykolog/psykiatriker är en sån jag kan spilla ur mig all galenskap på ett bräde utan att jag upplever någon som helst kritk för det jag häver ur mig. De hör ju dessutom så mycket knasigt varje dag, så det borde finnas fler än den jag haft turen att träffa..!! Allt kan såklart inte berättas på en gång. Men en session i taget.. Om man då inte känner att man får korrekt respons, att psyk-kontakten inte förstår en, att han/hon ställer fel frågor, drar felaktiga slutsatser.. Ja, då är det inte så lyckosamt. Går det att förklara på annat sätt så att psyk-kontakten förstår bättre? Eller är det bättre att gå vidare med annan kontakt?

Det är inget fel på dig för att du behöver hjälp. Vissa har ju dessutom som jobb att hjälpa just såna som hamnar i situationer liknande de som vi (du, jag och många andra på denna sajt) hamnat i. Hjälpa oss förstå våra situationer, hjälpa oss förstå vad våra svårigheter består i och kommer sig av, hjälpa oss se konkreta lösningar på hur vi kan komma vidare ur våra svårigheter.

Om du inte känner att din psyk-kontakt gör detta för dig så finns det alltid andra!

Du skriver ju i #3 med sån insikt om hur du undviker utsättande sammanhang med mycket folk, att du föredrar djur. Typiskt Aspergers. Du har nog fog för din misstanke. I såna fall innebär det att du är något på spåren!

I höstas, under min avscannande utredning för ev. Aspergers fann min psykolog gott om fog för sina misstankar. Under våra sessioner fäste han viss vikt vid att jag verkade ha svårigheter rörande s.k. exekutiva funktioner. Detta trots att jag i övrigt inte alls är dum. På vissa tester inom IQ-skalorna dessutom över genomsnittet.. Uppmuntrande!
Jag läste på om olika saker inom autism-spektrat och NPF i stort, och särskilt om exekutiva funktioner och känner att SÅ MYCKET förklarats för mig! Med detta som förklaringsmodell är det ju inte så konstigt att jag inte har så lätt för och känner mig bekväm med olika saker som andra tar som självklart!

Kanske du upplever liknande aha-upplevelse när du läser om detta eller om annat?! Kolla in denna länk:

http://en.wikipedia.org/wiki/Executive_function

Hoppas på allt det bästa för dig!

Anmäl
2011-02-15 21:59 #11 av: [Varulv]

Chippers, jag tycker att du beskriver din frustuation väldigt bra. Din frustuation över vänner som inte riktigt kan förstå. De vill nog väl, men ändå - du känner dina egna upplevelser samtidigt som du blir påtagligt medveten om att dina "nära och kära" står helt utanför detta.

Dina upplevelser är precis mina egna i fallet aspergerdiagnos. Jag hade hoppats på ett uns förståelse för de speciella svårigheter som jag ständigt brottas med (och har gjort hela livet), men fick bara som en kalldusch i ansiktet, att nu, när jag har fått en diagnos, då ska det börja en process där mina "avarter" ska "slipas bort" - att det är det, jag har den professionella hjälpen till! Och sådant, det är minst av allt, som man vill höra i det läget. Dessutom fel och omöjligt att leva upp till. Men det är det få, som inser.

 

αγάπη

Anmäl
2011-02-15 22:03 #12 av: stormar

#11 men det låter ju hemskt!

upplever du även att du fått positiv hjälp, konstruktivt bemötande och konkreta saker du faktiskt blivit hjälpt av, eller är det dessa försök till indoktringering (hårddraget) som förhärskat i "hjälpens" relation till dig och dina egentliga behov?

fått hjälp att acceptera den du är? utveckla sånt du är bra på?

Anmäl
2011-02-16 21:19 #13 av: [Varulv]

#12 Visst gör det (låter hemskt)!

Svar på andra och tredje styckena: Nej, ingen hjälp alls.

Egen kommentar: Jag är (och har alltid varit) rätt stark i mig själv (vilket förmodligen även det hör till aspergersyndromet). Så i och för sig har jag nog tyckt, att jag kan klara mig utan den hjälpen. Men visst hade det varit såsom balsam på såren, att få rätt sorts stöd.

I och med aspergerdiagnosen, har jag tvingats slutgiltigt inse, att jag är fullständigt ensam i min särart, och att det enda jag kan ta mig till är att försöka klara mig så gott jag kan i NT-samhället (något jag iofs i hela mitt liv och alltid har försökt göra).

 

αγάπη

Anmäl
2011-02-17 02:04 #14 av: stormar

#13 Ja, nä, iofs... Acceptera den man är.. Löjlig formulering av mig.

Jag erfar mer och mer att min egen process på väg mot utredning, och vad som komma skall mest går sjukt långsamt (och arbetsförmedlingen tar goood tid på sig att svara och boka möten och mottagningen jag blivit remitterad till tar gooood tid på sig att svara och skicka ut kallelse....)

Så kanske det där med att acceptera sig själv etc. faktiskt inte är något man får hjälp med? Kanske det mest är att bestämma sig för att man skiter fullständigt i vissa grejer och bestämmer sig (resolut) för att ta tag i andra grejer.
Det känner jag funkar för mig...

Iofs hoppas jag nog på o få lite KBT för att få hjälp att komma runt lite invanda negativa mönster och tankegångar.. Men det borde dom väl kunna ordna?!?!

Som respons på Chippers originalfunderingar.. Jag tror att det att få andra att förstå handlar kanske om att vara den du vill vara och låta andra fungera runt dig oberoende av detta? Jag menar.. Bjud in dina vänner och dela upplevelser och hitta på saker så ofta du orkar och vill, men ljug inte (för dig själv) om vem du är i sällskap med andra. Nej, var med dom där och då men låt dom inte kräva att du ska vara energisk / skratta / gråta / tycka nåt särskilt / ge komplimanger / vad det nu kan vara.
Om du själv vill göra dessa saker är det väl bra.. Släpp då fram dem, tillåt dig själv att vara med dessa känslor / reaktioner. Det skadar inte! Alla tankar och reaktioner behöver man kanske inte säga rakt ut, sätta ord på, och man behöver inte visa allt i sitt kroppspråk. Men förneka inte för dig själv vad som finns där, och dra dig inte undan från din omgivning oavsett vad du finner. Visst välj vilka du umgås med och hur länge du orkar / vill spendera tid med dem, men dra dig inte undan för gott. Då lär du inte känna dina tankar / reaktioner i sällskap med andra, utan bara som vaga funderingar inom dig själv. Det leder ingenstans.

Att vara ärlig mot sig själv med tankar och reaktioner, och att ibland agera på dessa i sällskap med andra är härligt! Ibland orkar man inte agera på nåt av det... Låt då kompisarna vara där bara, låt inte din första motreaktion vara att fly undan! Kanske förklara för vännerna att du är låg av andra orsaker, dvs. inte av deras handlande, och att du gärna är i deras sällskap men kanske inte helt "på toppen av din förmåga". Kanske passerar det onda du tänkt/känt/upplevt?

(jag vet inte hur du fungerat/fungerar och vad som är riktigt att skriva här... men jag gör lite fritolkningar och skriver reflektioner och väljer formuleringar utifrån egna erfarenheter angående dessa ting som jag tror att jag och många med mig kan må bra av att tänka på då och då... kanske hjälper det?)

#13 en annan sak jag kommit på, apropå ditt sista textstycke: För att jag ska "klara mig i NT-samhället" har jag insett att det bästa jag kan göra är att fullständigt lägga alla förhoppningar om att en dag förstå Vad som förväntas av mig och att försöka förstå Hur människor fungerar på hyllan. Bort, bara väck!

Sen tar jag itu med att göra saker som jag är bra på. På mitt sätt. Iofs med lite takt och ton, de gånger jag interagerar med andra människor. Men däremellan: Helt egensinnigt. Då funkar det som det ska. Då blir det bra! Cool

Anmäl
2011-02-17 21:04 #15 av: [Varulv]

#14 Du bekräftar med eget exempel det du säger - helt underbart! Här känner man att det finns empati, sympati, eller whatsoever - helt enkelt hjälp att få av en sann vän! Känns fantastiskt, helt enkelt!

Alla dina ord är verkligen visdomsord, och jag tar dem till mig och ska försöka omsätta dem i praktiskt handlande.

Tack för ditt engagemang! Skrattande

Och jag tror faktiskt att det du säger är en framkomlig väg. Så låt åminstone inte dig misströsta av mina kanhända aningen pessimistiska ord...! Flört

αγάπη

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.