Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Olika former av autism

Media om AS

2011-01-14 22:43 #0 av: [Varulv]

Dagens understreckare i SvD har rubriken "Arvsmassan utmanar vår självbild" och handlar rent allmänt om den genetiska koden, dess avkodning, och de möjligheter det sistnämnda kan ge alla och envar i en snar framtid att förutse diverse genetiska särarter (eller rättare: att få reda på dessa).

Men på slutet språkas ett intressant stycke:

"Variationer som är opraktiska i en kontext kan dessutom fungera ypperligt i en annan: personer med Aspergers syndrom må fungera dåligt i ett samhäle som kräver ständigt socialt nätverkande men de kan vara ypperliga på att i lugn och ro sitta och lösa uppgifter som kräver fördjupning och koncentration. Det har på senare år talats mycket om hur normalitetsbegreppet har blivit snävare men som Lone Frank vill förstå det är genetikens budskap tvärtom att det ska utvidgas, att vi ska göra allt vi kan för att skapa så goda yttre omständigheter som möjligt för hela paletten av mänskliga beteenden."

Detta tal ger åtminstone mig ett visst hopp inför framtiden. Jag citerar det blott för att jag anser det vara ett positivt skrivet om oss aspergare. Till skillnad från mycken annan skit som vi har måst vänja oss vid att vara tvungna att läsa i tidningar och höra på tv.

 

 

αγάπη

Anmäl
2011-01-15 00:28 #1 av: [Tassy]

*apploderar*

Nu måste jag försöka hitta en SvD att köpa på nåt vis Tungan ute


Anmäl
2011-01-15 10:01 #2 av: [aspie]

Härligt!

Anmäl
2011-01-15 14:47 #3 av: [Varulv]

#1 Du kan nog hitta artikeln på nätupplagan, skulle jag tro. Men om du verkligen, verkligen skulle vilja ha den på papper, så kan jag skicka den till dig. Glad

αγάπη

Anmäl
2011-01-15 22:02 #4 av: Spacegirl31

Här finns den i nätupplagan

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/arvsmassan-utmanar-var-sjalvbild_5863231.svd

Anmäl
2011-01-15 22:31 #5 av: [Tassy]

Tack!


Anmäl
2011-01-18 02:54 #6 av: ekorren

Har inte läst artikeln än...tänkte bara att det är så tråkigt att i princip bara en slags människa mår bra i vårat samhälle...hmm....

Som den stenåldersromantiker jag är tror jag att det behövdes fler slags människor förr, som var bra på olika områden så att säga. Inte bara den som är oändligt flexibel, social mm som nu.... Det är bara som jag tror i och för sig.....

Anmäl
2011-01-18 20:55 #7 av: [Varulv]

#6 Så vill jag också tro (och tror). Vad de flesta negativa artiklar och tv-program om oss har gemensamt är att de tar för givet att AS har att göra med något slags "missbildning" eller "sjukdom som går att bota". I grunden så accepterar de ju därmed inte vår särart, och degraderar oss till värdelösa sämre varelser än dem själva. - En självgod inställning! skulle jag vilja hävda.

αγάπη

Anmäl
2011-01-19 01:13 #8 av: coachingtiger

@Varulv: Det värsta är att vissa med "diagnos" själva tar på sig offerrollen, så det är inte bara "andra" som degraderas oss, en del av oss själva är rätt duktiga på det också.

Inte lika mycket bland folk med AS som bland de med ADHD. Många med ADHD har t.ex själva valt att medicinera. En del gör det för att de själva mår bättre av det, medan andra gör det för att bli accepterade av andra. T.ex så är det många barn som medicineras, inte för sin egen skull, utan för att skolan ska klara av dem.

Jag har själv flera "diagnoser", däribland Asperger och ADD, och jag medicinerar inte alls. Jag hittar andra metoder att må bra, och hjälper också andra att må bättre.

 

Anmäl
2011-01-19 01:14 #9 av: coachingtiger

@ekorren: Visst borde det finnas plats för fler olika personlighetstyper, med mer diversifierade intressen, så det är inte alls bara som du tror. Du har helt rätt.

Anmäl
2011-01-19 19:53 #10 av: [Varulv]

#8 (@coachingtiger): Trevligt att göra din bekantskap, coachingtiger, och välkommen hit!

Så kan det nog förhålla sig, som du skriver. Jag har, åtminstone på nätet, mött aspergare, som inte vill acceptera sin diagnos och känner sig misslyckade. Men jag tror samtidigt att det kan vara en för individen övergående inställning; h*n har inget val; h*n måste till slut förlika sig med sitt öde - och då samtidigt inse, att det egentligen inte finns några individuella problem med asperger - att AS är ett funktionshinder bara i samhället.

Det samma kan säkert gälla för AD(H)D; jag har inte själv den diagnosen, men har förstått av de AD(H)D:are (alla utan undantag genomtrevliga) att de/ni kan uppleva vissa problem med uppmärksamhet, rastlöshet och fokusering. Och att de flesta upplever en klar förbättring i dessa avseenden efter insatt medicin av typ Concerta. Och då är väl det mestadels positivt?

Men jag förstår din synpunkt: det borde finnas alternativ till medicinering - naturliga alternativ; livsstilsalternativ. Och sådana finns säkert, och kanske just du redan har funnit en fungerande livsstil. Intressant i så fall! Hoppas att du vill förmedla mera om detta!

Glad

αγάπη

Anmäl
2011-01-20 03:55 #11 av: coachingtiger

Tack Varulv!

Jag har läst, och nyss kommenterat, en del av det du skrivit också, och du har skrivit en del bra saker.

Många vill inte kännas vid sin "diagnos" just för att det kallas diagnos. En diagnos får man om man är sjuk, men om man inte känner sig sjuk då? Att ha misslyckats med saker är ju ingen sjukdom, så varför diagnos?

Jag accepterar den jag är, men ser Asperger, ADD med mera som personlighetsdrag, och inte som diagnoser. Jag det inte som funktionshinder heller. Visst har många av oss svårigheter, men det har ju en nyanländ invandrare också. De förstår inte svenska språket, svensk kultur med mera. De har problem med att kommunicera, men inte är det en diagnos för det. De har vissa svårigheter, som de måste övervinna. Vissa klarar det på egen hand, och andra behöver hjälp med att komma över dessa svårigheter.

På samma sätt är det med Asperger, ADHD med mera. Det finns svårigheter, men det finns också många positiva saker med dessa personlighetsdrag. Säg någon annan diagnos som det är något positivt med, och då menar jag något som är positivt med diagnosen i sig, för många kan se det som positivt att ha övervunnit sin cancer eller vad det nu är, men det är ju inget som är positivt med diagnosen, utan snarare att de utvecklats som individer tack vare att de övervunnit en svårighet.

Hur många är det som är glada över att ha fått en diabetes-diagnos? Det finns liksom inga positiva drag med detta. Inte sagt att de är sämre individer för det, men det finns inget positivt md själva diagnosen i sig. Där är den dock nödvändig, så en diabetiker kan få svåra skador och t.o.m dö, om de inte får insulin.

Personer med ADHD är ofta väldigt kreativa med mera. Det är en positiv sida med detta personlighetsdrag. Det finns många fler.

Jag anser i princip att man inte ska medicinera alls mot ADHD, men jag förstår att vissa väljer det, då de har haft svårt att hitta rätt. De behöver lite stöd för att se lösningarna på problemen. De kanske inte har hittat det som de är bra på, utan har hängt upp sig på de negativa aspekterna av din "diagnos".

 

Anmäl
2011-01-20 13:11 #12 av: [Varulv]

#11 Jo det är klart att du har rätt i det du skriver. Concerta för en ADHD:are kan vara lite samma sak som antidepp för exempelvis en aspergare - man mildrar symptomen men går inte till botten med problemens orsak. Orsaken - den finner man i en personlighetstyp av ett visst slag. Och denna personlighetstyp har många strängar på sin lyra - javisst!

Personlig utveckling borde sättas in tidigt och målmedvetet - för alla aspergare och ADHD:are. En mekanism som kanske motverkar en sådan struktur i skolan är eventuellt den rådande föreställningen att det är "bra" och "fint" att funktionshindrade går i "normala" klasser. Det har ansetts som ett demokratiskt ideal, en jämlikhetsfråga. Vilket man ju inte direkt vill avfärda. Men däri ligger kanske ett problem för oss "bokstäver".

En resursfråga är det givetvis att skapa kanske en aspergerklass för ett helt län - det finns inga resurser att tillskapa ADHD- och AS-klasser i varje skola, vilket vore ett steg humanare. Man måste nog hitta fram till nya modeller - där bokstavsbarn trots allt är knutna till sin normalklass men ges det livsutrymme fullt ut som deras "funktionshinder" behöver. Detta kan åstadkommas genom icke-strömlinjeformning och istället ökad mångfald, där individen tidigt kunde "surfa" sig fram till sin individuella må-bra-situation. Då behövde man heller inte öronmärka asperger- och ADHD-barn speciellt, utan dessa kunde få förbli blott "personligheter". Personligheter med respekt.

 

αγάπη

Anmäl
2011-01-22 01:20 #13 av: ekorren

Kul att höra att det är fler som tänker som jag Glad

Intressanta tankar varulv och coaching.

Anmäl
2011-01-22 04:53 #14 av: coachingtiger

#12 Visst finns det barn som verkligen behöver gå i ADHD- eller Aspergerklass, men många barn skulle kunna gå i en vanlig klass, med vissa förändringar. Jag har själv "diagnoserna" ADD, AS och Tourette och jag gick i en vanlig klass, som faktiskt inte var så mycket mindre än vad många klaser är idag, trots att skolpersonalen klagar på för stora klasser.

Jo, jag vet att det finns några skolor där det är upp till 35 barn i en klass, men i många är de faktiskt färre än 30, och vi var 29 i min klass, när jag gick i högstadiet. Det är mer eller mindre en myt att klasserna har blivit så mycket större.

Det som ställt till mest problem för barn med NPF är snarare att man gått över från katederundervisning till problembaserat lärande (PBL). Detta innebär att barnen själva ska planera/strukturera, genomföra och sedan utvärdera sitt eget arbete. Där tappar man alla elever som själva har svårt att strukturera. Vissa elever behöver någon som hjälper dem med att ordna just strukturen.

När jag gick i skolan var det mestadels katederundervisning, men ibland hade vi grupparbeten. På den tiden hade vi inga datorer i skolan, utan hela klassen skickades till skolbiblioteket för att låna böcker. Ponera att vi skulle läsa om Afrika i SO. Jag och min grupp kommer ner till biblioteket, men det finns ju ingen Afrika-avdelning där. Jag visste att det fanns en avdelning för geografi, en annan för historia osv, men var skulle jag börja?

Om någon av er har haft med sig ett barn (gäller även tonåring och många vuxna) med Asperger ut på en pizzeria, och frågat vilken pizza de vill ha, vet att det inte fungerar när det finns fler än ett alternativ att ta ställning till. Så blev det för mig i biblioteket, och de andra i min grupp fick hämta böcker. Jag kanske fick en bok på 200 sidor, men jag kan ju inte läsa hela boken, så vilket kapitel ska jag läsa? Samma problem igen, med för många alternativ.

Dock var det en sak som var bättre då, trots grupparbeten. Det var att endast EN klass hade grupparbete i taget på skolan. Innan vi gick till biblioteket så hade vi blivit indelade i grupper, och läraren hade sagt att grupp 1 och 2 kommer tillbaks till klassrummet, när ni lånat böcker. Grupp 3 och 4 sitter kvar i biblioteket, och resterande grupper spreds ut i diverse grupprum. PÅ det viset fick man ju i alla fall lite studiero.

Sedan man införde PBL så har många klasser grupparbeten samtidigt. Tänk er en skola med 20 klasser med 30 elever i varje klass. Det är 600 elever. Om alla dessa har grupparbeten samtidigt, så kan man ju inte skicka dem till skolbiblioteket, för då skulle det bli kaos där, och förresten så är det inte alla skolor som har eget skolbibliotek idag. De har försvunnit efter år av besparingar.

Inte heller finns det grupprum, så att det går att sprida ut eleverna i små grupper. Istället sitter alla 30 elever i sina respektive klassrum, och det behövs knappast någon raketingenjör för att räkna ut att det blir stökigt i klassrummen då, vilket gör att många får svårt med koncentrationen.

Jag klarade mig rätt bra i en vanlig klass, trots TRE "diagnoser", men det var ju för att det var tyst i klassrummen då. Det går ju inte att alla är tysta, om man ska arbeta i grupp, så antingen får man gå tillbaks till katederundervisning, eller bygga om skolorna så att de anpassas efter PBL, dvs att de har ett par hundra grupprum på varje skola. Det senare är ju rätt dyrt, så jag lutar mer åt att återgå till katederundervisning i dagsläget, och kanske ha några klasser som tillämpar PBL, som ju faktiskt fungerar bra för en del elever.

Alla elever är individer,men ändå behandlas de bara som ett kollektiv i skolan, och inte alls som individer. Alla ska ju lära sig samma saker, dvs nå samma mål, på samma tid, trots att alla är olika. Måste det verkligen vara så att alla lär sig exakt samma saker?

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.